Brott under ytan - Brottsförebyggande rådet

staterade Riksantikvarieämbetet att mer än hälften av fornlämningarna och de
kulturhistoriska lämningarna i skogsmark hade skadats i samband med skogsbruket
(RAÄ, 2000). Av dessa bedömdes drygt hälften vara så pass förstörda att
de inte kan återställas.
Skadorna uppkommer i samband med skogsavverkning och återplantering,
till exempel när marken är vattenbemängd och skogsmaskinerna tunga, men det
grundläggande problemet är framför allt bristande kunskap om fornlämningarna,
deras karaktär och utseende. De svåraste skadorna uppstår vid markberedning
för återplantering, där skadornas omfattning och grad är beroende på den
teknik som används, plöjning eller högläggning. Mest utsatta är gravar och gravfält,
förhistoriska boplatser, övergivna gårdstomter, fångstgropar, järn- och tjärframställningsplatser,
kolningsgropar, områden med röjningsrösen, fossila åkrar
samt samiska lämningar.
I den uppföljande rapporten från år 2006 konstaterar Riksantikvarieämbetet
att antalet skadade fornlämningar och antalet svåra skador visserligen har minskat
sedan den senaste inventeringen år 1999, men att skadorna i stället sker vid
fler tillfällen och att antalet skadade fornlämningsområden, det vill säga fornlämningarnas
skyddsområden, har ökat (RAÄ, 2006). Man konstaterar också att
en starkt bidragande orsak till problemet är att ärendegången mellan myndigheterna
(Skogsvårdsstyrelserna/Skogsstyrelsen och länsstyrelserna) inte fungerar
fullt ut.
Projektet Skog & Historia bedöms dock ha varit betydelsefullt för att öka
kunskapen om och förståelsen för fornlämningarna i skogsmark bland skogsägare
och skogsbrukare. I och med den ökade kunskapen och det utvecklade samarbetet
parterna emellan ökar också skyddet av fornlämningarna och skadorna
minskar.
Pågående markanvändning – åkerbruk
En stor del av fornlämningarna i främst södra Sverige ligger överodlade i åkermark.
Det rör sig framför allt om förhistoriska boplatser, men även gravar och
gravfält. Vissa undersökningar, till exempel i Skåne samt på Öland och Gotland,
indikerar att antalet är stort, kanske lika stort som antalet registrerade fornlämningar
utanför åkermarken (Östergren, 2004). De överodlade fornlämningarna
är sällan registrerade och ofta inte ens kända. De ligger dessutom inte särskilt
djupt. Den här typen av fornlämningar påverkas och skadas givetvis av det pågående
markarbetet, särskilt om jordbrukaren använder mer djupgående plogar
eller särskilda stenplockningsmaskiner. Det medför att kulturlager plöjs sönder
och att stensatta anläggningar under plöjningslagret rivs upp.
Det juridiska skyddet för fornlämningar är i princip lika starkt, vare sig
fornlämningarna är överodlade eller ligger i skogsmark. Man kan dock konstatera
att myndigheterna har valt olika sätt att förhålla sig till de båda kategorierna.
Medan stora resurser har satsats på de mer synliga fornlämningarna, till exempel
i skogsmark, har de mer diffusa, överodlade och skadade fornlämningarna i
åkermark mer eller mindre lämnats därhän. Kunskapen om sådana fornlämningar
är fortfarande bristfällig, eftersom inga organiserade inventeringar har gjorts.
Med hänvisning till en gammal praxis rörande ”pågående markanvändning 7 ” har
inga särskilda insatser gjorts för att uppmärksamma eller öka skyddet av de
överodlade fornlämningarna, trots att moderna redskap kan vara mer djupgående
än tidigare.
7
Enligt 2 kap. 9 § 3 st. kulturminneslagen får länsstyrelsen besluta om användningen av mark som kan
betraktas som fornlämningsområde ”under förutsättning att den pågående användningen inte avsevärt
försvåras”. (Författarnas kursivering.)
15