Brott under ytan - Brottsförebyggande rådet

uttryckte oro för den ökande användningen av metallsökare (Östergren, 1985).
Regeringen tillsatte år 1983 en utredning om bruket av metallsökare, vilket ledde
till att restriktioner i användningen infördes i lagstiftningen (Ds 1983:3). Det
blev därigenom förbjudet att medföra metallsökare till fasta fornlämningar eller
platser där fornfynd tidigare hittats (SFS 1985:281). Användningen förbjöds
också över hela Gotland. Redan år 1991 skärptes lagen, och ett generellt förbud
mot användningen av metallsökare infördes i hela landet.
De svenska bestämmelserna om metallsökare är unika internationellt. I
Storbritannien och Danmark är attityderna till användning av metallsökare annorlunda,
och i Storbritannien hyllas de amatörer som är ute och söker fornfynd
(Woolf, 2007). Där är det upp till markägaren att ge tillstånd för användning av
metallsökare, utom vad gäller vissa kända fornlämningar.
Straffbestämmelser
Straffet för fornminnesbrott är böter eller fängelse i högst sex månader. År 1991
skärptes maxstraffet för grovt fornminnesbrott till högst fyra års fängelse, och
samtidigt kriminaliserades försök och förberedelse till fornminnesbrott (Adlercreutz,
2001, s. 113). För fornminnesbrott av normalgraden är preskriptionstiden
två år, för grovt brott är den tio år.
Internationell lagstiftning
Även om Sverige varit ett föregångsland i fråga om nationell lagstiftning om
skydd av kulturarvet, kan vi inte berömma oss lika mycket vad gäller tillträde
eller ratificering av internationella överenskommelser. Först år 2003 tillträdde
Sverige UNESCO-konventionen från år 1970 10
och ett tillträde till UNIDROITkonventionen
11 från år 1995 har utretts men ännu ej beslutats (SOU 2005:3).
Vidare har man från svenskt håll dragit ut på tillträdet av Haagkonventionens
andra protokoll 12 . År 2001 antog UNESCO en konvention om skydd av det marina
kulturarvet, och inte heller denna är ratificerad av Sverige.
Även på EU-nivå finns regleringar som berör kulturarvet. Rådets förordning
(EEG) nr 3911/92 stadgar att medlemsstaterna ska utöva tillsyn över exporten av
kulturföremål och i direktivet 97/3/EEC anges riktlinjer för hur medlemsstaterna
ska samarbeta för att återföra kulturegendom som illegalt exporterats.
Fornlämningsbrott – ett globalt problem
Fornfynd till salu kan man finna såväl på Internet som hos etablerade antikhandlare.
Det finns inget principiellt förbud mot att handla med fornfynd, men
många befarar att en stor del av föremålen kommer från illegala utgrävningar
och vrakplundringar. Att plundring förekommer vet vi 13 , men omfattningen är
svår att beräkna. Chippindale och Gill visade i en stor studie från 1990-talet att
runt 80 procent av de arkeologiska föremålen som var till salu hos de största
auktionshusen i New York saknade proveniens (det vill säga ett dokumenterat
ursprung) – i London närmade sig siffran 90 procent (Chippindale & Gill, 2000,
s. 482). I dessa fall innebar avsaknaden av proveniens att föremålen ”blivit kända”
först i och med auktionen. Även bland föremål i privata samlingar eller i
10
UNESCO 1970 syftar till att skydda kulturarvet från illegal handel, exempelvis handel med plundrade
kulturföremål.
11
UNIDROIT 1995 syftar till att underlätta ett återförande av kulturföremål som blivit föremål för stöld eller
illegal export.
12
Det andra protokollet från 1999 är en komplettering av Haag-konventionen från 1954 som syftade till att
skydda kulturegendom i händelse av väpnad konflikt.
13
I skrivande stund kan vi läsa om ett större tillslag som gjorts i Spanien, där 68 misstänkta plundrare gripits
i en samlad aktion efter en längre tids spaningsarbete (SvD, 2007-02-08).
20