Brott under ytan - Brottsförebyggande rådet

nästa gång. Fyndbrott på andra platser upptäcks sällan eller efter lång tid, beroende
på att det inte bedrivs någon rutinmässig tillsyn. Tillfällena till fyndbrott
mot vrak är kanske särskilt goda, då dykarna är få och deras förehavanden under
vattnet inte syns ovan vattenytan. Oklarheter kring vrakskydd och sjöfynd
gör myndigheternas agerande osäkert när misstänkta brott upptäcks.
Brotten underlättas av lättillgänglig information om fyndplatser och fasta
fornlämningar, i synnerhet i kombination med ny teknik som GPS. Metallsökaren
underlättar för den som söker värdefulla metallfynd, till exempel mynt. Det
är intressant att notera att det som utgör servicefunktioner för fyndbrotten är
sådant som kan användas för att förebygga åverkansbrotten. En säkrare lokalisering
av fornlämningar underlättar för exploatörer att undvika dem.
De försummade vraken – Sveriges världsarv
Mot bakgrund av den rika skatt av välbevarade vrak som finns i svenska vatten,
är det förvånande att kunskapen och medvetenheten om de brott som riktas mot
vraken är så låg. Enkätundersökningen gav en tydlig bild av att om myndigheterna
har begränsad kunskap om fornminnesbrott på land så är kännedomen om
vrakplundring närmast obefintlig. Intervjuerna förstärker intrycket av att vraken
är ett kulturpolitiskt försummat område och att skyddet av dem bör ses över
ytterligare.
Problemet med vrakplundring gäller också yngre vrak. Det finns en oro över
att dessa vrak plundras innan de når upp till hundraårsgränsen och således blir
skyddade av kulturminneslagen. Respondenterna menar också att Polis och
Kustbevakning är dåligt insatta i vad som gäller hantering av sjöfynd, vilket det
ofta handlar om då vrak är yngre än hundra år.
Vrak kan också hotas av kommersiell sjöfart, fiske och annan exploatering
som påverkar havsbotten, men det brott som utgör det största hotet mot vrakens
kulturhistoriska värden är fyndbrotten – plundring. En grupp av plundrare är
sportdykare som tar med sig souvenirer, men samtidigt finns ett stort engagemang
bland andra sportdykare att skydda vraken (Brå 2006:2). Detta engagemang
och den kunskap som ofta finns hos den här gruppen bör tas tillvara av
tillsynsmyndigheterna för att gemensamt åstadkomma bättre kontroll. Sportdykarna
bör således kunna spela en ännu viktigare roll som väktare av det maritima
kulturarvet.
Frågan verkar dock vara på väg upp på den kulturpolitiska dagordningen.
Med tanke på att vraken kan vara av stort intresse även för andra nationers historia,
bör det finnas en strategi för deras bevarande.
Fornminnesbrott mellan stolarna
En viktig slutsats av arbetet är att det råder viss förvirring och tveksamhet kring
vilka befogenheter och skyldigheter olika aktörer har, i fråga om såväl brottsbekämpning
som tillsyn och kulturvård. Både intervjuer och enkätsvar förmedlar
en bild av att det ofta råder en osäkerhet kring vad som gäller och hur man bör
agera – och vem som ska agera. Vad som särskilt frågas efter är styrning, ledning
och riktlinjer. Erfarenhetsmässigt är det också viktiga beståndsdelar i en brottsförebggande
strategi (Korsell och Nilsson, 2003). De stora skillnaderna i kännedom
om misstänkta brott som redovisas av länsstyrelser och länsmuseer i någa
län kan vara ett utslag av den osäkerhet som råder. Det är också tydligt att det
finns brister i samarbetet mellan olika aktörer. Av undersökningar på andra regleringsområden
har en ökad kommunikation mellan myndigheterna spelat en
stor roll för att öka såväl antalet anmälningar, kvaliteten på anmälningarna och
46