1hfBeJ

når ≈2 cm Ø, den likaså lergrå, rörlikt långsträckta och i toppen ngt
förgrenade Pelosina arborescens Pearcey, 1914, som kan nå ≥5 cm
längd & t.ex. den om gulnade julgransbarr erinrande & med små
sandkorn i väggarna, djupare än ca 150 m levande Rhabdammina
discreta Brady, 1884, vilken når > 1.5 cm längd & har en rarare
stor snarlik släkting, men Y- el. X-likt grenad, näml. R. abyssorum
M. Sars, 1868; ett par kortare ogrenade Rhabdammina –arter finns
ock i våra hav, den ≤6 mm långa R. scabra Höglund, 1947 & den
≤12 mm långa R. inequalis Le Calvez, 1935, som har en förtjockning
– cellkammare – nära en rör-ände, som hos denna art har en
smalare & en tjockare ände; ibland påträffas en liten brett konisk
foraminifer, Valvulina conica Parker & Jones, 1865, fastsittande
på släktets rör), men de flesta tillhör storleksintervallet 0.5-2
mm & är i regel likaså sedimentlevande, ehuru enstaka arter
sitter fast på hårda underlag. Av dessa är tveklöst den kalkkamrade
Cibicides [L. cibicida = brödätare] lobatulus (Walker
& Jacob, 1798) den dominerande i våra hav & sitter på skal,
stenar alger etc. & är i sitt typiska utseende en kanelbulleslingrad
art med 1 synligt varv av ≈7 stora kamrar synliga
uppifrån, ehuru andra växtformer av helt olikt utseende, e.g.
den likaså fastsittande hemisfäriska - sfäriska kalkkulan
Gypsina vesicularis (Parker & Jones, 1860) anas vara livsstadier
av denna art, som envar studerande hårdbottenorganismer
i våra hav ofta ser. Av de ≥12 hårdbottenlevande foraminiferer,
som finns i våra hav, så utgör C. lobatulus vanl.
mer än halva biomassan, men Lituotuba lituiformis (Brady,
1879) (en mkt liten ”kanelbulle” utan synl. yttre kamrar) är likaså
rätt vanl. & Planorbulina mediterranensis d’Orbigny, 1826
(kamrad art med ganska cirkulär omkrets, där varannan av de ≈10
perifera tydligt mångporiga kamrarna sticker ut en aning jämfört
m. de mellanliggande), Nubecularia lucifuga Defrance, 1825
(irreguljär, men med rätt cirkulär omkrets, agglutinerat kamrad art,
utan tydligt synliga porer i kamrarna) & Tholosina vesicularis
(Brady, 1879) (rel. stor 1-kamrad m.el.m. hemisfärisk art m. ytterhölje
av kalk m. många inlagrade små sandkorn) är likaså relativt
frekventa. Ett fåtal av dessa arter (C. lobatulus & G. vesicularis)
etsar in spår i kalkstruktursunderlag & bidrager därvid
till kalknedbrytning i havet. Vissa andra, till särskilda
underlag väl specialiserade arter, e.g. Hyrrokkin sarcophaga
Cedhagen, 1994 [hyRokin : enl. Snorres Edda jättekvinnan som
flottdrog ”Ringhorne”, Balders skepp vid hans eldbegängelsefärd;
sarkophaga (Gr.) = köttätare] (en stor – ≤ 6 mm i Ø – djuplevande
flerkamrad ”kanelbulle”), vilken är parasit på såväl geodiider,
koraller & vissa musslor, penetrerar ock kalk, när den sitter
på kalkskalstäckta djur, el. spongiers yttre hölje, då den sitter
på dylika, men i slika fall för att nå in i levande organismer,
ehuru den även kan livnära sig av t.ex. serpulider &
bryozoer, beboende samma musselskal som den själv & faktiskt
även flytta sig till lämpligare plats på djuret om så erfordras.
En upprepat dikotomt förgrenad ≤2 cm lång art av
≈77 µm Ø rödbruna ljustoppiga sandrör på alger & hårda
underlag nedom språngskiktet, är ännu obeskriven (ehuru lik
Psammatodendron arborescens). Dichotomammina annamaj
Cedhagen har brukats som arbetsnamn [insamlare Stefan Persson’s
döttrar Anna & Maj]. Av fria mjukbottenarter är flera polythalama
(mångkamrade) arter svårbestämbara, men några,
e.g. Astrorhiza, Pelosina, Rhabdammina (se ovan), + några
övr. rätt stora arter, t.ex. den ≤ 3.5 mm i Ø korniga klotrunda
med kort flaskhalslik rund apertur utprojicerad från en
sandkornsklädd knopp i en ände Saccammina sphaerica M.
Sars, 1868 & Crithionina Goës, 1894. liknande granulerade
kalkkorn & vars största art C. granum Goës, 1894 är en irreguljär
klump av ≤≈4mm i största mått, medan den ngt mindre
C. pisum Goës, 1896 är sfärisk - ovoid & den mångkamrade,
mkt tillplattade posthornsvindlade Cornuspira Schultze,
1854 foliacea (Philippi, 1844), lätt igenkänd via sin tunna
form & att vindlingarna vidgas m. varje varv. Crithionina
har två arter sittande på andra foraminiferer - men lossningsbara:
den p.g.a. en del grova korn i skalet ngt irreguljära, ≤2
mm Ø, C. mamilla Goes, 1894 & den oftast hemisfäriska,
4
≤3 mm Ø, C. goesi Höglund, 1947. Den subsfäriska, grovkornstäckta,
≤0.5 mm Ø Armorella sphaerica Heron-Allen
& Earland, 1932 [Dr. Edward Heron-Allen, 1861-1943, polyhistor,
vän t. Oscar Wilde’s familj; Arthur Earland, 1866-1958, vän t.
H.-A., London-forominiferolog], funnen djupare än ≈30 m, i.e.
grundare än de flesta ovan nämnda arter, kännetecknas av
att i regel flera tydliga sandrörsaperturer utprojiceras.
Jämte foraminiferer utgör främst ciliater encelliga organismer
som stundom kan nå stor kroppsstorlek, kanske främst
pelagiska Tintinnidae Claparède & Lachmann, 1858 [neoL.
tintinnus = (ring)klocka], som bebor kruklika hus med oftast –
ej alltid – spetsig bakände & en bentisk – likaså hus-boende
grupp – Folliculinidae Dons, 1914 [L. folliculus = småsäck],
vars hus liknar lasarett-pissflaskor. (Silén 1947. Ark.f.Zool. 39
(12): 1-68 tar upp ≈12 svenska spp,). Ock husvilla ciliater kan
nå >2 mm längd, ehuru rart, e.g. Geleia gigas Dragesco, 1954.
[Dr. Jean Dragesco, 1920-, Rumänsk-fransk zool. & astrofotograf]
En del protoctister producerar gifter eller kan på annat vis
ingripa i andra organismers hälsa / överlevnad. En omtalad
dramatisk episod i marin miljö 1988, var ju blomningen av
Chrysochromulina polylepis Manton & Parke (en 5-20 µm
stor flagellat av gruppen Haptophyta (Prymnesiophyta)), som slog
ut såväl många grunt levande ryggradslösa djur som fiskar.
Åtskilliga andra s.k. dinoflagellater kan ha massförekomstinverkan
& leda till att organismer som äter dessa utan att
själva insjukna, blir giftiga för varelser, som ätit av musslor,
krabbor & andra djur som en tid efter att blomningar inträffat
innehåller höga halter av metaboliter från flagellaterna
(el. andra organismer som deltager i dessa blomningar). Dessa
gifter är av olika slag & benämns med akronymer som PSP,
DSP, ASP, etc. (Paralytic, Diarrhetic resp. Amnesic Shellfish
Poisoning – några av de förgiftningar som samhöra med HAB –
Harmful Algal Blooms) allt efter giftets verkan. Paralytiska
gifter skall tas på största allvar enär de kan vara letala även
för Homo. PSP orsakas främst av vissa arter av släktena
Alexandrium [beskrevs med typart 1960 av Prof. Youssef Halim,
1925-, från Alexandria’s hamn nära sitt universitet)] & Karenia,
DSP främst av Karenia & Prorocentrum (producerar okadasyra
& besläktade ämnen) & ASP främst av Pseudo-Nitzschia,
varav flera arter ofta blommar i Katt. / Skag. Ännu en gifttyp
AZP (Azaspiracider) - anrikade i skaldjur, vilka är cytotoxiska,
orsakar mag-tarmkanal-illamående & äv. har toxisk
effekt på bålens flesta inre organ, anses förorsakade av gen.
Protoperidinium. Karenia G. Hansen & Ø. Moestrup, 2000
mikimotoi (Miyake & Kominami ex Oda, 1935) [hedrar red
tide-forskaren Dr. Karen A. Steidinger, 1939-, Florida Marine Research
Institute; släktet inkluderar fiskdödande arter med karotenoiden
fucoxantin el. derivat därav, i stället för den bland dinoflagellater
vanliga karotenoiden peridinin / Kokichi Mikimoto, 1858-
1954, ’pärlodlingens fader’, som 1896 patenterade pärlodlingstekniken,
(som egentl. Saville-Kent (q.v.) utvecklat)] (i Europa förr
förväxlad med den mkt snarlika Gymnodinium aureolum
(förr i gen. Gyrodinium), vilken dock har har en rund central
kärna, men hos K. mikimotoi är den longitudinellt elliptisk
& förskjuten t. hypothecans vänstra lob), bildar ämnen (bl.a.
hemolytiska, t.ex. fettlösligt gymnodimin) som bedövar fiskgälar
& kan orsaka odlings-massdöd. Haptofyten Prymnesium
parvum, har ett hemolytiskt & ichthyotoxiskt proteolipidiskt
toxin, prymnesin av ett par olika uppbyggnadstyper. Andra
släkten kan producera slem, som ibl. kan täppa igen gälar på
t.ex. fiskar & förorsaka död el. i vissa fall mest vara allmänirriterande
när slemmet nersölar fiskeredskap, som i.a. arter
av Phaeocystis (i våra hav P. pouchetii (Hariot, in Pouchet,
1892) [Georges Pouchet, 1833-94, prof. i komparativ anatomi vid
muséet i Paris; föreståndare för marina lab.:et i Concarneau]), med
höga halter av dimetylsulfider. Taggiga kiselalgs-arter kan
likaså vid massförekomst igensätta fiskgälar (& förorsaka
blödningar), som kan leda till död. I brackvatten, som e.g.
Östersjön, rapporteras nästan årligen blomning av en lång