1hfBeJ

dade polyper -, med en (ev. förgrenad) polysifon basalstam,
varifrån huvudsakl. monosifona grenar utgår, så avtar polysifonin
hos E. rameum kontinuerligt mot periferin. Dessa 2
arter har ringar huvudsakl. blott vid grenbaserna, medan den
likaså med polysifon stam försedda, ≤≈10 cm höga kolonin
av den vanl. ganska grunt (≈0-30 m) levande E. annulatum
Norman, 1864 är ring-försedd allestädes på stam & grenar.
Medusa: Släktets arter saknar medusastadium.
Pandeidae Haeckel, 1879 {pandéide} (≈5 gen., ≈9 sp.)
[Pandea Lesson,1843 < Gr. myt. Pandaea : Herakles dotter]
Koloni stolonial till kortvuxet upprätt. Polyp liten, med en
enkel krans av få, ömsom uppåt-, ömsom nedåtriktade tentakler
under ett kort koniskt hypostom. Frisimmande medusor
(hos samtliga inhemska arter) el. sessila gonophorer. Adult
medusa i regel högre än bred & med apikalutskott. Förutom
nedanstående gen., påträffas Amphinema Haeckel, 1879 m.
A. rugosum (Mayer, 1900) & A. dinema (Péron & Lesueur,
1810) (Syn.: Perigonimus serpens Allman, 1863 (polyp))
(närmast vid Helgoland) i våra hav. Medusorna känns igen på
att blott ett par diametrala perradiala tentakler är välutvecklade.
Övr. tentakler är rudimentära (fingerformade hos adulta
A. rugosum, vars unga medusa har antydan till apikalutskott - ett
tydligt sådant finns hos adulten av båda arterna -, vårtformade hos
A. dinema - vars unga medusa saknar apikalutskott). Polyperna
utgår vanligen ogrenade från krypande stoloner & blir ≤≈2.5
mm höga. A. rugosum separeras från A. dinema genom att
dess hydrocaulus-bas är ringad, medusaknoppar bäres på såväl
stoloner som hydrocauli (ej blott stoloner) & att Ø på hydrocaulus
är den dubbla (0.1-0.2 mm jämfört med 0.05-0.1 mm).
Halitholus Hartlaub, 1913 med H. yoldiaarcticae (Birula,
1897) (Syn.: H. cirratus Hartlaub, 1913) är en arktisk art
som ock påträffas i centrala Östersjön - N Katt. Dess medusa
når 14 mm Ø & har ett nästan kulformat apikalutskott.
Tentakler tegelstensröda (liksom magen) ≤30 (50), utan oceller.
Bara manubriets övre yta hänger samman med subumbrellan.
Polypen, som påträffats på bl.a. Astarte borealis (s.
lat. - se detta taxon) & Saduria entomon, består av ogrenade
korta (≤2 mm höga) hydranthskaft utgående fr. ett stolonnätverk.
Dess perisark är opak & sandkornsinkrusterad. Även
de rel. långskaftade, päronformade gonophorerna utgår från
stolonerna & frigör medusor, med initialt blott 2 tentakler.
Leuckartiara Hartlaub, 1913 (medusa) (3-4 sp.)
Syn.: Perigonimus M.Sars, 1846 (polyp) (p.p.)
[Karl Georg Friedrich Rudolf Leuckart, 1822-1898, tysk zoolog,
prof. i Giessen, sedermera i Leipzig; arbetade med varjehanda taxa,
men följde huvudsakl. i sin farbrors, Freiburg-professorn Friedrich
Siegmund Leuckart, 1764-1843, fotspår., vilken var parasitmaskexpert.
Rudolf samlade stora skaror studenter kring sig & styrde på
så vis zoologin - ej blott i Tyskland - åt morfologiskt håll. Taxon
Coelenterata etablerades 1847 av honom. Rudolf var ihop med
Heinrich Frey, 1822-90, (blev medicin-prof. i Zürich) favoritelever
t. Göttingen-professorn Rudolph Wagner, 1805-64, & skrev till en
början en del ihop. + gen. Tiara Lesson, 1843, non Menke, 1830
(ordet tiara är inlånat i persiskan fr. hindi & avser den huvudbonad
som kungar bar) / L. peri- = runtom + Gr. gonimos = produktiv]
Övre delen av manubriets perradiala kanter är via mesenterier
förbundet med radiärkanalerna. Så är fallet även med
Neoturris Hartlaub, 1914, företrädd av N. pileata (Forskål,
1775) i våra hav (skiljes enl. specialisten Dr. Stephen Cairns från
Leuckartiara, via sitt blåslika apikalutskott - förlängning uppåt av
simklockan). Typiskt f. Leuckartiara är dock gonaderna som
på munrörets interradier bildar en hästskofigur med div. utskott
åt olika håll. N. pileata har gonaderna som ett par breda
band utmed perradierna på munröret, medan den interradaiala
munrörsdelen har åtskilliga gropar / porer. N. pileata
når en Ø om 25 mm & en höjd av ≤4 cm (om apikalutskottet
är välutvecklat - vilket det ej alltid är). Dess polyp påträffas på
kanten av djupt levande Nucula spp. Den m.el.m. arktiska,
42
men tillf. i t.ex. Skag. ertappade företrädaren för Catablema
Haeckel, 1879 [Gr. kata = neråt, lägre + Gr. blema = sängtäcke],
C. vesicarium (A. Agassiz, 1862), (≤25 mm bred & ≤3 cm
hög), är även förväxl.bar men känns lättast igen på korta,
tydliga, karaktäristiska perpendikulära utskott åt båda håll
på de 4 radiärkanalerna. Dess polyp tör vara okänd.
octona (Fleming, 1823) (medusa) {levkartsiára åktǻna}
Syn.: repens (Wright, 1858) (polyp)
[L. octona = åtta (på varje) / L. repo = krypa, repens = krypande]
Polyp: D:10-400, F:perisark brunt, hydranth vitaktig, L:0.6,
sekundär HB (vanligast på skal av levande MB-mollusker, t.ex.
Turitella, Nucula, Antalis, men återfinns även på Aporrhais, Buccinum,
polyplacophorer, krabbor, ascidier, hydroider etc.), Katt.-
Bohus.-Skag.-Nord. Stjälken, som kan vara svagt förgrenad,
är flera ggr längre än hydranthen t.skilln.fr. hos den på liknande
underlag (ofta längs främre skalkanten av fr.a. Nucula tumidula
& N. sulcata) sittande - städse ogrenade - L. abyssi (se
nedan) vars stjälk är ≤ dubbelt så lång som hydranthen. Båda
har veckad perisark. Andra liknande arter, som den på andra
hydroider, t.ex. Tubularia indivisa, växande Rhizorhagium
roseum M. Sars, in G.O. Sars, 1874, vilken saknar medusor,
är alltid ogrenade & har glatt perisark.
Medusa: D:0-, F:hyalin med tentakelbulber & manubrium
gulbruna, L:2 (högre än bred), Öres.-Bohus. Mest allmän under
hösten (liksom Neoturris pileosa-medusan). Tentakelantal
vanl. 16 (12-24), var & en med en basal abaxial sporre. Likaså
finns ≥16 klubbformade tentakelrudiment. Bulberna (både
tentaklernas & rudimentens) med rödaktiga ocelli. Den i bl.a. S
Öster. – Katt. utbredda L. nobilis Hartlaub, 1913, som blir
≤27 mm hög & ≤2 cm bred, har ≈24-40 oliklånga tentakler,
med svagt utvecklade sporrar & saknar klubbformade tentakelrudiment,
men har mörkröda ocelli. Fr. norsk Skag.-kust
upp längs V Norge är en annan art, L. breviconis (Murbach
& Shearer, 1902), påträffad. Den når 45 mm höjd & 35 mm
bredd & har ett lågt rundat apikalutskott. Av de ≥100 tentaklerna
alternerar fullt utvecklade med smärre. Ocelli saknas
liksom egentliga sporrar. Polyp synes vara okänd hos L. nobilis
& L. breviconis. Av vår 4:e ’art’, L. abyssi (G.O. Sars,
1874), tycks blott nyligen frisläppta medusor vara kända. De
saknar – åtm. i detta stadium - apikalutskott och har blott 4
perradiala tentakler varav 2 motsatta är längre än de övr. Polypen,
beskriven under släktnamnet Perigonimus M. Sars,
1846, är mera välkänd & blir ≤2 mm hög & hydranthen sitter
på ett kort ogrenat skaft, utmed vilket även ev. gonophorer
är anfästade. Dess perisark är kraftigt rynkad. Det kan
nog ej uteslutas att L. abyssi kan visa sig vara en synonym
till någon av de båda Leuckartiara-medusor, vars polypstadium
är okänt, ehuru den av Edwards 1965 beskrivna polypen
av Neoturris pileata (se ovan) ej heller kan separeras fr.
polypen av L. abyssi. Nyss frisläppta medusor av N. pileata
motsvarar f.ö. helt beskrivn.:n av den unga medusan av L.
abyssi medan nyss frisläppta medusor av L. octona - släktets
enda art med känd totalutveckling - blott har 2 tentakler.
Stylasteridae J.E. Gray, 1847 {stylastéride} (0-3 g., 0-3 sp.)
"Hydrokoraller"
Koloniala polyper, inbäddade i ett kraftigt kalkskelett, vilket
utsöndras från epidermala celler. Medusastadiet är reducerat
till knoppar på specialicerade polyper. Koloni knappt
dm-hög. Betraktades tidigare liksom de i tropiska korallrev
levande Milleporina Hickson, 1901 (’eldkoraller’) som en
ordning vid sidan av Leptolida. Även milleporinerna, vilka
är mer robusta & ej röd- el. violett-aktiga i färgen som stylasteriderna,
utan vita, gula el. bruna & lätt känns igen på de
många ≈0.1 mm Ø ytporerna & sin pregnanta brännförmåga
- varav Millepora alcicornis Linnaeus, 1758, Osaatlantens
enda art (Guinea-bukten & sydvart), sägs "bränna av helvete",
inordnas nu under Anthoathecata, men föres till Capitata.