Interpol text: Annica Henriksson bild: Mattias Elgemark Trendkänslig mainstream-indie Innan all musik gick att ladda ned från nätet skickade jag ett riktigt brev med frimärke till P3 och önskade att få höra Atmosphere med Joy Division. Jag tillade: ”för att få hänges åt frosseri”. Interpols album Turn on the Bright Lights är också snudd på frosseri. Basisten och keyboardisten Carlos Dengler tuggar på en macka. Han ser ut som en vacker version av Florian Schneider. Och det är inte bara den efterapade frisyren, den kolsvarta syntluggen, utan även i ansiktet. När jag påpekar detta tar han det som ett komplimang. Samuel Fogarino, batteristen, är klädd i en svart kritstrecksrandig kostym från Merc. Under kavajen med tre knappar syns en knallröd skjorta och en glansigt röd slips. Efter varje svar han ger mig ler han konstigt. Eller konstlat. Samuel är gamlingen i bandet med sina 35 år och en skilsmässa bakom sig. Han var även sist in i bandet när originaltrummisen Greg valde att hoppa av. Interpol bildades när Carlos och gitarristen Daniel Kessler sprang in i varandra på universitetet och upptäckte att de kom från samma kulturella planet. Och hade likadana skor. De hittade sångaren/gitarristen Paul Banks som även skriver de skruvade texterna. Smaka på den här versen: ”I had seven faces/Thought I knew which one to wear/ But I’m sick of spending these lonely nights/Training myself not to care/…/But New York cares”. Paul är mellanblond och yngst i bandet. Men den röst han sjunger med låter mörk och härdad. Som Ian Curtis. Förstår ni hans texter – Att förstå Pauls texter betyder att man förstår Paul, skrattar Sam. Och det är en omöjlighet. När vi skriver musiken har alla lika mycket att säga till om och alla drar i olika riktningar. Men just textförfattandet lämnar vi åt Paul. Ibland fattar man vad han menar i texterna, men jag vill inte gå över gränsen och fråga honom. Det kan var väldigt personligt. Plus att jag gillar tvetydligheter. Överallt står det att läsa att Interpol är fyra Smiths-fans som hittade varandra. Carlos, som verkar önska han vore någon annanstans, är tystlåten. Han mumlar att han gillar The Smiths. Sam har dock bara en samlingsskiva med dem. Annars blir Interpols musik ofta jämförd med Joy Division och Echo & the Bunnymen. – Jag tror ingen av oss egentligen är speciellt stora fans av dom band vi brukar bli jämförda med. Däremot har vi stor respekt för dom, förklarar Sam. Vi är inga anglofiler. Må så vara, men när de väl räknar upp favoritbanden blir det mest engelska. Sam säger även att om han och Carlos hade ett eget band skulle de förmodligen försöka låta som husgudarna New Order. Hört några svenska band – Jag gillar The Hellacopters jättemycket, säger Sam med en gång. – Jag gillar Abba, säger Carlos efter lite funderande. Det är säkert inte smickrande för er eftersom det är riktig mainstream. Jag är inte så förtjust i hela den här garagerock-grejen som händer nu. – Men jag tror att du skulle gilla Hellacopters, för de har mer gemensamt med The Datsuns än med The Hives, förklarar Sam. Det är ett riktigt rockband. Så du gillar inte White Stripes, BRMC, Strokes etc – Jag älskar dom banden, säger Carlos mellan tuggorna. – Så mycket för ”jag gillar inte garagerock-prylen”, pikar Sam. Diskussioner utbryter inom rytmsektionen. De förstår inte varför dessa band kvalar in som garagerock i pressen. Inte jag heller. The Sonics är garagerock, menar Sam. Killarna i Interpol är stilmedvetna. Kläder är viktigt. Men de har ingen banduniform även om Sam och turnékeyboardisten Eric båda valt rött och svart ikväll. Eric är ingen fast medlem i bandet. Sam menar att han kanske blir det så småningom. Just nu är stommen i bandet solid och så bra. De vill inte ha ännu en röst att ta hänsyn till. Varför heter sista spåret Leif Erikson – Vi är vikingafiler, fnissar Sam. – Den låten har ingenting med honom att göra, menar Carlos. Dom av våra låtar som har titlar har ofta ingenting med texterna att göra. Dom heter så på grund av diverse omständigheter som uppstod i samband med skapandet. Med Leif Erikson var det så att jag spelade keyboardslingan och Daniel tyckte att det lät som trumpeter och valthorn och sa att vikingarna kommer. Pinsamma skivor i samlingen – Nej, jag har gjort mig av med dom för länge sedan, säger Sam. – Wake Me Up Before You Go-Go med Wham har jag på tolvtummare, säger Carlos och börjar nynna på låten. Jag har Maneater med Hall & Oates, Twisted Sister, fortsätter Carlos och verkar ha hittat ett ämne han vill prata om. – Men nuförtiden kan man komma undan med skitplattorna och hävda att man har dom av ironiska skäl, säger Sam. – Men det finns några skivor i min samling som är så hemska att inte ens ironitricket funkar, säger Carlos. Billy Ocean till exempel. Jag har en tolvtumsremixplatta av Get Out of My Dreams Get Into My Car. – Oh god, utropar Sam och slänger sig fram för att täcka över mikrofonen. Du skämmer ut oss. 12 Groove 4 • 2003
www.groove.st 13