2 000 recensioner i arkivet Aktivt och välbesökt forum Artiklar, krönikor, specialer, skivsläppslista, konsertkalender och musiknyheter Keziah Jones text: Gary Andersson bild: Mikael Göthage Gitarren levererar ännu blå funk Fyra-årsfest på Mosebacke den 22 maj "100 skivor – volym två" gratis pocket, snart på en festival eller i en skivaffär nära dig För drygt tio år sedan försökte han starta en egen musikgenre med ett intensivt gitarrspel i fokus. Det blev väl ingen succé, Stockholms jazzfestival avbröt bland annat en konsert. Men musiken kallar han fortfarande blufunk, fast den lugnat ner sig. – en ny skivrecension varje dag sedan 13 maj 1999 www.dagensskiva.com En ny bokrecension varje dag Återlanserad 13 maj 2003 Diskussionsforum, kommande böcker, specialer och nyheter www.dagensbok.com Nigerianskfödde Londonbon Keziah Jones är aktuell med sin fjärde platta Black Orpheus, en tolv låtar lång resa genom afrosurrealism och Lagos-slang, europeiska influenser och känsliga kärleksförklaringar. Och spektakulära gitarrlicks. – Jag var precis i Paris och Bryssel och gjorde akustiska spelningar i skivbutiker och folk är intresserade. Det kom många gitarrister som ville prata teknik, men även många tjejer som inte kan ha varit mer än tio år när jag släppte min första platta. Just Keziah Jones rytmiska och aggressiva gitarrteknik var det som fick mig intresserad när jag för ett antal år sedan hittade en live-EP som totalt körde över mig. Med bara bas och trummor bakom sig bankade han ut sex frenetiska spår som andades så mycket rockfunk och svett att man kippade efter andan. Det kändes nästan som han angrep sitt instrument. – Då var det viktigt för mig att lyfta fram mitt gitarrspel som jag hade utvecklat som ett sätt att skapa uppmärksamhet när jag spelade på gatorna i London och Paris. Låtarna då var korta och direkta. Hur var det att börja som gatumusiker – Det var rätt coolt. Jag hade slutat college och hade inget att göra, ingenstans att bo, så jag ville både få in pengar och utforska min musik. Jag hade hela dagarna på mig och började spela percussion på min gitarr, jag slog på gitarrkroppen och sjöng till det för att folk skulle stanna upp. Det var en utmaning att testa vilka ljud som fick folk att bli nyfikna och lyssna. Man var tvungen att skapa lite drama för att engagera de förbipasserande. Sedan debuten 1991 med Blufunk is a Fact har du bara släppt fyra fullängdare. – Ja, det tar ungefär fyra år mellan varje platta för mig. Varför dröjer det så länge – Jag skriver musik hela tiden men jag måste få tid på mig att samla ihop tillräckligt med material. Dessutom måste man hinna uppleva saker, förutom turnerandet, så man har nåt att skriva om. Jag använder anteckningsböcker där jag skriver ner saker jag ser och när jag har två-tre stycken fullproppade med material så åker jag iväg ensam för att komponera låtar. Inför Black Orpheus gick resan till byn Denia utanför Valencia. En väns mor ägde en lägenhet där som Keziah hyrde i en månad, men han blev kvar i tre. – Det var rätt så intensivt för mig, tre månader utan att kunna kommunicera med någon. Men avskildheten var ändå bra för jag kunde verkligen fokusera på musiken, låtarna hängde i mitt huvud veckovis innan de var färdiga vilket kändes lyxigt. Kunde du inte prata spanska Kommunicerade du inte med någon – Nej, men det fanns en gammal tant som bodde i ett hus på baksidan av vårt som pratade med mig hela tiden. Vi förstod varandra kanske lite grann, jag tror hon ville att jag skulle hjälpa henne med trädgården, vilket jag gjorde – varje morgon vattnade jag. Låtarna som han planterat och närt i Spanien slog sedan ut i full blom i två omgångar. Kort inpå hemkomsten från Spanien spelades demoversioner in med akustisk gitarr och sång, sedan kläddes dessa i prunkande prakt med hjälp av blåssektion och fullt band. Först då fick de sin slutgiltiga karaktär. – Låtarna kunde blivit nästan hur som helst. 72 Kilos exempelvis blev helt annorlunda från den ursprungliga vibben. I studion transformerades den plötsligt till en hård jazzfunklåt, den fick en egen personlighet. Även om Olufemi Sanyaolu, som han egentligen heter, gör musik som passar det västerländska formatet finns rötterna inte långt borta. – Varje år åker jag tillbaka till Lagos och träffar musiker där, min bakgrund finns ju i traditionell afrikansk musik som Fela Kutis, även om jag flyttade därifrån när jag var åtta år. Black Orpheus är som en sammanfattning av allt jag gjort hittills. Framöver vill jag att rytmerna ska vara mer afro och texterna mer surrealistiska, mer som på 72 Kilos eller Wet Questions. Men det kommer fortfarande vara funk. 16 Groove 4 • 2003
www.groove.st 17