Skriv ut artikeln som PDF fil - Usabil.nu

Ford i funkisstil
Av Olle Wilson
Lätta lastbilar har en skön kombination av
nytta och nöje. En som renodlat dessa
egenskaper är Björn Rosén som hellre
putsar på vägegenskaper än bländande
finish.
Något som förenar oss bilmänniskor är "få-skiten-attfunka-driften".
Den där lusten att återställa en funktion eller att
förbättra den.
Man ger sig inte, man gör om, man testar nya hypoteser. Och så lyckas man och blir obeskrivligt
tillfredsställd och harmonisk.
De närmast anhöriga lär sig tolka symtomen när ett problem bearbetas och man ser ut som om världen
gått under. Men snart går det över. För förr eller senare fixar man det. Den irriterande vibrationen i 84,5
kilometers fart, misständningarna vid lätt gaspådrag, klonket när man svänger till höger.
Kanske är det en självbevarelsedrift. Man hakar upp sig på små problem att bekymra sig över för att
slippa tänka på varför man finns och oroa sig över krig i Mellanöstern.
Björn Rosén är pickisfrälst och gillar att få gamla
grejor att fungera optimalt. Men det tog tre år innan
hans Ford -35:a blev så användarvänlig som han
ville.
En som har fått till det är Björn Rosén i Huddinge. Hans rod är precis som han vill att den ska vara.
Möjligen inte som du och jag vill ha den, men som han vill ha den.
Forden har en ganska brokig historia och har rullat både i Australien och England innan den hamnade i
Sverige kring 1990.
- Att det bullrar får man ta, menar han.
Och det gör det. Men det är inte mitt problem. Vi knixar oss fram på Södertörns småvägar och i varje
högerböj får jag hålla i mig för att inte hamna i Björns knä.
- Jag gillar att det fortfarande är stelt, säger Björn, och syftar på chassit som i stora delar är historiska
rester med V-stag och stela hjulaxlar.
- Det är ju det som är kul, att få prylarna att lira fast det är gammalt.

Interiören är lite trångbodd men rejäl och
funktionell med sin Ford -39:a banjoratt
och prydliga instrumentering.
Björns filosofi går ut på att förbättra den gamla tekniken utan att den genuina känslan upphör. Och det är
en ganska knepig balansgång. Risken är att man moderniserar sönder och bilens karaktär förloras. Att det
blir en annan bil.
Björn har alltid varit svag för pickisar. Första bilen var en Ford F100 -55 som han köpte när han var 18.
Sedan blev det en Cheva -53 pick up. Men den såldes när Björn fick för sig att han skulle köpa fiskebåt.
Så blev det inte och i stället hamnade en Ford -46:a kupé i garaget. Den bilen hade tidigare ägts av
"Rättviks-Kalle" i USA. Efter totalrenovering kändes det ändå inte riktigt rätt - Björn ville ha en pick up
igen. Helst en Ford -35:a.
Ford kupén såldes och sökandet efter ett objekt började. Mest på chans ringde Björn på en bil i Norrtälje
som han rotat fram via Bilregistret. Ägaren blev lite förvånad då han just satt och skrev en till saluannons
på Forden.
Ford -35:an har fått bakfjädrarna omsmidda och
bilen ligger nu 6 tum lägre bak från att tidigare ha
varit kraftigt höjd. Framaxeln är stel med 4 tums
drop. Hjulens ursprung är okänt men förmodligen
rör det sig om eftermarknadsfälgar av typ Kelsey-
Hayes.
Detta hände 1997 och då var Forden redan ombyggd och såg i stort sett ut som nu. Fast rejält upphissad
bak. Första sommaren blev ett äventyr.
- Man behövde två filer ungefär...
Bilen ringlade som en orm och vibrerade överallt. Sedan dess har det varit en mödosam process att få
bilen att uppföra sig.
- Det är ju oftast skitsaker, men det gäller att hitta dom. Och Björn tar bromstrummorna som exempel. I
Fordens barndom balanserades ofta hjulen på plats vilket gjorde att man inte tyckte det var nödvändigt att
balansera trummorna. De blev ju balanserade ändå tillsammans med hjulet. Idag balanserar man hjulen
separat samtidigt som vi har moderna radialdäck och kör på ett helt annat sätt. När Björn kollade
trummorna krävdes vikter på 40 gram för att få balans.
Nästa steg var att sänka bilen till sin nuvarande nivå och montera krängningshämmare. Efter det beter sig
bilen betydligt bättre på vägen.

Motorn är en 100-hästare och Björn misstänker att den har använts stationärt eftersom motornummer
saknas. Den har setts över och försetts med toppar och insug från Offenhauser. Lådan är en C6 automat i
standardutförande.
Invändigt är det också lite nymöblerat. Elsystemet har dragits nytt och instrumenteringen är uppdaterad
med nya Westec-mätare. Hastighetsmätaren från Classic Instrument är elektronisk och går att
programmera om beroende på bakaxelutväxling. Praktiskt eftersom det sitter en Quick Change under
flaket. Björn har sex utväxlingar att välja på och efter lite laborerande har 3:40 visat sig fungera bäst både
i stadskörning och på landsväg.
Och det blir ganska mycket åkning. 400 mil är ingen ovanlig slutsummering av körsäsongen. Som det
nyttofordon Forden är får den också jobba som transportbil en del. Lika tjänstvilligt fraktas såväl
byggmaterial som ylande studenter.
Små detaljer man inte märker. Stötfångare, lyktor och dörrhandtag är från en Ford personvagn av
samma årgång. Original är det betydligt enklare utformning på dessa.

Skriv ut artikeln som PDF fil