2 - ATL

icket för att mingla på en fest är göra
precis tvärtom. Luta armbågen mot
spiselkransen för att med en gin & tonic
i handen lugnt stå still och vänta på att övriga
gäster ansluter sig.
Minglandet kan annars vara rätt jobbigt, speciellt
om man är dåligt bekant med omgivningen. Det
är lätt att gå runt alldeles för mycket, bli svettig
och smått nervös rotera från grupp till grupp utan
att slappna av tillräckligt för att komma in i något
samtal.
Den som lugnt och värdigt väntar vid spiselkransen
får oftast en grupp av andra minglare
kring sig. Det där är en erfarenhet som kan
komma till glädje i flera sammanhang.
HELA SKOGSNÄRINGEN OCH inte minst
familjeskogsbruket frestas att mingla runt lite väl
frenetiskt i stället för att stanna upp och själva
sätta agendan, vilket i sin tur inger respekt och
intresse hos andra gäster.
Snackisen på mingel-festen har länge varit
biologisk mångfald. Det är ett intressant och
angeläget ämne, speciellt efter den produktionsinriktade
skogspolitiken som gällde tidigare (1978
års beslut).
Men utan riktig eftertanke och övertygelse i
hjärtat har skogsbruket minglat runt för att komma
till tals med olika grupper.
På sätt och vis var det samma sak, fast tvärtom,
när privatskogsbruket, några årtionden tidigare,
drogs in i kampanjen mot lövskog med alla tänkbara
medel, inklusive hormoslyr. Hjärtat var aldrig riktigt
med. Någon annan satte dagordningen.
FÖR ATT SAKER och ting ska bli riktigt bra
måste det finnas en inre övertygelse. Naturligtvis
måste man förhålla sig till lagar och regler i
samhället, men i stället för att följsamt lägga all
energi på att mingla runt är det klokt bromsa upp,
fundera över vad som fyller hjärtat och formulera
dagordningen. Det finns en del sådana frågor och
fler lurar runt hörnet.
Vattnet är ett exempel där familjeskogsbruket
tagit initiativet med boken ”Skogens vatten” och
allt som följer i dess spår. Ingen vill ha körskador
och livet i bäckarna ligger nära
både skogsägare och allmänhet.
På så sätt hakar frågan in
på ”sociala värden”.
Det handlar kort och gott om att det ska vara
trevligt att vistas i skogen, inte i första hand för
lavar och insekter utan för människor.
I FÖRRA TIDNINGEN skrev vi om
konstnären och skogsägaren Eva Magnusson.
Många läsare hörde av sig och kände igen sig
i hennes önskan att lyfta fram estetiken i skogen.
Det handlar om att med relativt små medel göra
det lite trevligare. Att fundera över hur ett hygge
ser ut för det mänskliga ögat och visa omsorg om
detaljerna i en ganska ordinär produktionsskog.
Det finns alla möjligheter att ta initiativet och
sätta dagordningen. Om inte är det någon annan
som gör det, då vet man inte hur det slutar.
Skogen värderas högt av allmänheten, men
skogsbruket ligger betydligt sämre till än vad vi
i näringen gärna hoppas och tror.
I stället för onödiga konflikter finns all
anledning att ta vara på vännerna.
Kulturvärden är en annan fråga som borde ligga
nära familjeskogsbruket. Många känner sorg
i hjärtat när markberedaren brusar in i ett
bronsåldersröse eller då torpgrunder raseras.
LÄS GÄRNA INTERVJUN med
Naturskyddsföreningens företrädare längre
fram i tidningen. De förtjänar respekt för
sitt arbete och för att framgångsrikt,
utifrån sin övertygelse,
lyckas sätta dagordningen.
Men inget talar för att skogsbruket
någonsin kommer helt
överens med SNF.
Att en smula nervöst
försöka armbåga sig fram
i minglet är måttligt
framgångrikt. Dialogen
har mycket bättre
förutsättningar att
lyckas om man utgår
från sin egna ärliga
övertygelse och står still
vid spiselkransen.
Pär Fornling, Chefredaktör
LEDAREN
VI SKOGSÄGARE 2/13