LKT1517

kultur
Redaktör: Gabor Hont 08-790 34 80
gabor.hont@lakartidningen.se
Hoppla, vi
är absurda!
Om dagens paradoxala mix av klarsyn
och blindhet med den förlamande
känslan av annalkande katastrof
Det absurda (från latinets absurdus, bortom
förnuftet) kan beskrivas som en upplevelse
av tillvaron med alla sina motsägelser,
men också som ett perspektiv i
tiden, vilket kanske är samma sak. Svart
med ett gapskratt, skulle man kunna säga, lite som
Voltaires Candide. Eller ta Marx-citatet att historien
upprepar sig, »först som tragedi, sedan som fars …«
Ulf Brinck, psykolog, och Filipe Costa, psykiater,
har varit inne på temat. Det gällde då privatiseringarna
av den psykiatriska vården inom Stockholm
läns landsting. Jag tror att »det absurda perspektivet«
också kan vara relevant för den, som vill ägna sig
åt den existentiella dimensionen inom psykoterapin.
Absurdismen anses ha fått sin början i och med
publiceringen 1896 av romanen »Kung Ubu« av Alfred
Jarry (1873–1907). Under 1920- och 30-talen
fanns ett mycket revolutionärt och satiriskt avantgarde
i dåvarande Leningrad med Daniil Charms och
Alexander Vvedensky som ledande namn. Svart humor
och nonsenspoesi var deras signum. Deras egna
liv kunde i sig ha varit formade av en absurd fantasi.
Rötter har absurdismen också i den franska existentialismen.
Författaren Boris Vian (1920–1959)
berättar i romanen »Dagarnas skum« om ett ungt
par, Colin och Chloé, vars lycka bryts sönder när Chloé
blir sjuk i lungcancer. Historien skildras på ett
absurt eller surrealistiskt sätt (skillnaden kan vara
hårfin). Med sjukdomen förändrades allt: »Chloé
kände som en ogenomskinlig kraft i sin kropp, i
bröstkorgen en fientlig närvaro.« Verkligheten blir
kaotisk. Även rummet förändras, allt liksom krymper,
lyxen försvinner och tillvaron blir fattig och ful.
Pengarna går till mediciner och sjukvårdskostnader.
Författaren Albert Camus (1913–1960) beskrev
människans liv som i grunden meningslöst: »Ingenting,
ingenting var av någon betydelse. Under detta
absurda liv som jag hade levat, steg emot mig en dunkel
fläkt från de år, som ännu inte hade kommit, och
vad betydde det liv, som folk valde att leva, de öden
som de ville skulle bli deras?« (ur »Främlingen«). Camus
blev närmast besatt av temat, som följdes upp i
dramat »Caligula« och i essän »Myten om Sisyfos«
från 1942, som sammantaget med de två förstnämnda
utgör »det absurdas trilogi«. Beteckningen absurdist
kom dock att användas först efter publiceringen
av »Myten om Sisyfos«. Den absurda upplevelsen beskrevs
här som en insikt om gapet mellan våra behov
och önskningar och »Universums likgiltiga tystnad«.
»Allt väsentligt tar sin början i medvetenheten«,
skrev Camus i »Myten om Sisyfos«. Medvetenheten
var att se det absurda i en värld, där redan Nietzsche
fastlagt att Gud är död. »Den absurda människan« är
ÄNGEL
I TIDEN
Den ryskfödde
målaren Marc
Chagall ville
också berätta
om »tidsandan«
genom sin
konst. Målningen
Ȁngelns
fall« ger en
glimt av händelser
i en absurd
värld.
Foto: Album/
Prisma/TT
en människa som är medveten om detta, men som
måste revoltera, även om det också är meningslöst.
För Camus blev Sisyfos därför den absurda hjälten,
vars straff var att i evighet rulla en sten uppför ett berg
och se den falla tillbaka. Genom att han förlikat sig
med sitt öde måste man tänka sig Sisyfos som lycklig.
Absurdismen är i dag en hel genre, som inte
bara handlar om litteratur; den har också
kommit till uttryck genom konsten och filmen.
Den ryskfödde »naivistiske« målaren
Marc Chagall (1887–1985) var optimisten i en absurd
värld. Fotografen Roger Ballens utställning »Theater
of the Absurd« (Det absurdas teater) har nyligen visats
på Fotografiska i Stockholm. I över 40 år har Ballen
med starka svartvita fotografier skildrat en verklighet,
där människor och djur är fångade i en obegriplig
och ologisk värld, »som en absurd teater«. Filmregissören
Roy Anderssons år 2014 prisbelönta »En duva
satt på en gren och funderade på tillvaron« är en film
som med sina groteska inslag får oss att skratta åt våra
tillkortakommanden. Absurdisterna har här konsekvent
sett världen genom en skrattspegel (Camus och
Kafka möjligen undantagna). Redan Voltaire kom att
tala mindre och mindre om tragedin i det han såg. I
stället framhöll han det löjliga och farsartade i situationen
i »Candides ögonblick« (Livet som slump och
tillfälligheter). Det finns ingenting att förstå, »när tillvaron
är en käftsmäll på förnuftet och livet är inget
annat än ett stort skämt.«
Den absurda teaterns främsta företrädare, Samuel
Beckett, Jean Genet och Eugène Ionesco, har alla
velat skapa chockverkan genom att visa på livets absurditeter.
Beckett (1906–1989) fick sitt genombrott
genom »I väntan på Godot« 1953, ett avantgarde-drama
som kom att revolutionera teaterkonsten. Pjäsen
är tragisk och skrattretande på samma gång. De två
luffarna Vladimir och Estragon, bägge iklädda plommonstop
som tecken på att de sett bättre tider, för en
ändlös dialog i väntan på att den mystiske Godot ska
uppenbara sig. Det handlar om främlingskap och passivitet.
Scenbilden är den enklast tänkbara: en väg på
landet, en sten, ett träd (se rutan till höger).
Beckett har senare kommenterat publikens reak-
854 läkartidningen nr 17 2015 volym 112