A Ernst spingde spån

av den anledningen att jag ville komma ifrån spelandet på sammankomsterna. Jämt
skulle jag finnas tillgänglig med dragspelet på baler och andra tillställningar. Jag hade
tröttnat på det. Så ville jag också vara hemma hos gumman. Sedan var jag utan
handklaver i 40 år. Då köpte jag det här spelet, som jag nu har.
Vi hade våra dansstugor. Jag kan inte räkna upp alla de tillfällen som jag spelat
upp till dans. Men låt mig nämna några platser. Jag tänker just nu på Fagerdal,
Sandlyckan, Tällstugan, Brotorp och Fröstad.
I Brotorp kunde det samlas bortåt 12-15 ungdomar på balen. De kom från Släntom,
Ulfsberg, Kibbelsbo och Grönlund. Så fanns det ungdomar i Brotorp också.
Vi samlade ihop pengar; l:50 var. Då fick vi kaffe också. Karlarna bjöd fruntimren
på balen. Sådana här baler kallade vi för bjudnings- eller skrammelbaler. Ibland
bjöds det också på en kaffeknarr. En gång blev det bråkigt i Brotorp. En del hade
nämligen tagit för mycket av de starka. Men då sade far i huset ifrån: Om det skulle
bli någon mera bal i Brotorp, så skulle den vara nykter.
Vi samlades till ännu en bal i Brotorp. Några spritflaskor syntes inte till inne i stugan.
Men ute på logplanen fanns en stor sädesdös, och var man än trädde in handen
i halmen så stötte man på en brännvinsbutelj. Till dem, som under kvällen var rundast
under fötterna, hörde just far i huset. Han kom fram till mig, där jag satt med
klaveret och sade: Du, någon mera nykterhetsbal haller vi inte. Han var torpare där
i Brotorp, men han var också socknens ringkarl och dödgrävare.
I Fröstad tjänte en dräng från Nykil. Han var från Hästhagen. Han ville att vi
skulle komma ända dit ner till Fröstad i Östra Tollstad och spela. Då hade vi bildat
ett musikkapell. Ture Birgersson i Fågelkulla spelade fiol. En stalldräng i Alviken
hade lärt sig slå på trumman. Och handklaveret skötte jag. Jag minns så grant, när
vi åkte iväg dit ner. Tures föräldrar hade lantbruk och hade häst. Den fick vi låna.
Emil Sjögren var med och skötte tömmarna. När vi kom till Haraldsbo, hade vi
plockat fram våra musikinstrument och samlat oss till spel på skjutsen. Så satte vi
igång att spela. Den ena melodien fick avlösa den andra. När vi åkte förbi Vallsnäs
satt barons (Hermelin) på verandan och lyssnade på oss. De hade kommit ut, när de
hörde vår musik. Vägen går runt där vid uppfarten till herrgården och fortsätter utmed
sjön Bjärsen ett stycke. Vi fortsatte att spela. När vi kom i Ekstugubacken såg
vi oss om. Där låg sjön spegelblank. Där fanns sommarängen och den vackra gården.
O, vilken vacker sommarkväll det var! Vi observerade också hur barons hade
gått ner i ängen, och där stod de och lyssnade på oss, medan vår musikskjuts försvann
bortom backen. Tänk, att vi fick spela för barons på Vallsnäs. Det glömmer
jag aldrig.
I Fröstad spelade vi sedan hela natten. Då var det frågan om spelglädje. Vi tyckte
nog att vi spelade bra. Men det var ju inte så stora fordringar på musiken då.
Det började med 31 öre bunten
På hösten 1908 kom jag till Spån-Alfred i Haraldsbo. Det var då jag började spinga
spån. Jag hade då tjuvtränat lite hos spingarna, när vi körde i skogen och höllt middag.
Det fordrades oerhört mycket träning om det skulle förslå. Jag vet den första
275