Då skogsmullek kom till

Skogsmulle Saga – Då Skugmulle kom till
Då skogsmullek kom till
Det var en härlig dag i skogen, då
solen sken och vinden i träden lät
som musik. Plötsligt slet vinden i
trädtopparna så att de nästan böjdes
mot marken. Ett mörkt moln gled
fram. Åsknallarna ekade mellan
bergväggarna, och plötsligt föll
regnet tungt och tätt. På sjön gick
vågorna höga och slog mot stenarna
på stranden så skummet yrde.
Hela naturen skakade så att
nyckelpigorna knappt kunde hålla
sig kvar på sina grässtrån, som
svängde fram och tillbaka.
Just då, när naturen var i uppror,
kom Mulle till.
- Hej kollikok, hördes i skogen.
Det slutade regna, molnen och
dimman skingrades och solen sken
åter fram.
- Hej kollikok, kom det från en
liten varelse, som låg i mossan
och krattade.
- Hej kollikok, sa han igen.
Det var en liten krabat med yvighår
som såg ut som om han hette
Skogsmulle. Ropet hördes i hela
skogen och långt borta bland bergen
svarade ekot: - Hej kollikok! Djuren
på marken, fåglarna i luften och
fiskarna i vattnet hejdade sig och
lyssnade. Nyheten om Skogsmulle
gick som ett sus genom skogen. Alla
ville se den som ropade och
skyndade bort till honom. Men han
hade ju inga kläder! Som på ett givet
tecken satte alla igång, var och en på
sitt sätt.
Fåglarna hämtade blad från skogens
alla träd. Spindlarna skyndade sig att
spinna trådar och myrorna bar fram
långa barrnålar. Alla skräddare i
skogssjön hjälptes åt att sy. Snart
kunde Mulle ta på sig en mjuk,
härlig mossgrön dräkt.
Sorkarna och skogsmössen gnagde
rottrådar till en jättefin svans – med
tofs på. En svans måste Mulle ha för
att kunna hjälpa till att hålla rent i
naturen. Men svansen fick ju inte
plats. Då kom tvestjärtarna och
klippte ett runt hål i byxbaken.
Mulle blev så glad och stolt och
speglade sig i bäcken intill. Från

Skogsmulle Saga – Då Skugmulle kom till
björken hade det fallit en bit näver.
Vips gjorde Mulle en näverhatt som
han satte på sig. Orren som också
tittade på, svepte förbi och tappade
en fjäder. Då Mulle försökte ta
fjädern föll den ner i en smutspöl på
marken.
Oj, oj, oj, sa Mulle och torkade av
fjädern på lingonriset. Några lingon
som fans kvar sedan förra året
mosades och satt färg på den.
- Titta, nu blev ju fjädern ännu
vackrare, sa Mulle. Den passar
fint på den vita näverhatten.
Mulle började vandra genom skogen.
Det stack till då och då i de bara
fötterna. Det är inte så lätt att gå
barfota i skogen.
- Man vänjer sig nog, tänkte han.
Oppe i torpet på höjden bodde en
familj, som hade två rara barn, Sten
och Anna. När barnen hörde ”Hej
kollikok”, Smög de sig ut för att se
vad det var. Båda blev förvånade då
de fick syn på Mulle. En lång stund
stod de bara och tittade. – Sten, du
kan väl ge dina näbbskor åt Mulle,
så att han inte får stickor i fötterna,
sa Anna.
Sten skyndade hem och hämtade
dem och gav dem till Mulle. Och nu
var Skogsmulle klar. Han ville så
gärna visa alla barn som finns i
skogen och lära dem att vara rädd
om naturen.
Ur Skogsmulleboken