Ladda ner (14 MB) - Vattenmyndigheterna

Pattapeken, Piteå och Luleå skärgård. Foto: Mats Bergkvist
Kustvattenråd Norr
Norra Bottenvikens kustområde
Norra Bottenvikens kustområde sträcker sig från Torneälvens mynning i norr till Jävreåns mynning vid Piteå
kommuns södra gräns. Området är grunt i stora delar och har en utbredd skärgård med över 3000 öar.
Landhöjningen är upp till 9 mm/år, vilket gör att nytt land snabbt bildas längs de låglänta stränderna.
Vattenmiljön präglas av det nordliga läget och har sjöliknande särdrag – vattnet är färgat, har mycket låg
salthalt och djur- och växtlivet är artfattigt med inslag av många sötvattensarter.
Många vattendrag mynnar i området och flera av dem är lax- och havsöringsförande. I norra Bottenviken
finns 24 Natura2000-områden som har utpekade marina naturtyper. Många av dessa är naturreservat. Den
marina undervattensmiljön har dock inte ett tillfredsställande skydd idag, men arbetet med
kunskapsuppbyggnad och säkerställande av dessa områden har ökat under de senaste åren.
Norra Bottenviken belastas av näringsämnen via älvarna och från de kustnära reningsverken och
industrierna. I dagsläget är övergödning inget stort problem i området. Det bekräftas av SMHI:s modellering
av vattenkvaliteten, där endast två havsvikar i Piteå får måttlig status med avseende på näringsämnen. Delar
av fjärdar kan dock vara övergödda, men i dagsläget saknas information på en så detaljerad nivå. Särskilt
grunda och skyddade havsvikar med dåligt vattenutbyte är i riskzonen. I sådana känsliga områden kan även
enskilda avlopp, avrinning direkt från land och mindre reningsverk orsaka en lokal övergödning.
Organiska miljögifter och höga halter av tungmetaller är skadliga för vattenlevande organismer. De kan
påverka överlevnaden men även ge upphov till missbildningar och påverka fortplantningsförmågan. I
närheten av tätorterna finns tung industri för produktion av massa och papper samt metallprodukter. Större
hamnar är lokaliserade i anslutning till industriområdena. Oljedepåverksamhet finns i anslutning till hamnarna
i Luleå och Piteå. Riskområden för påverkan av förorenande ämnen finns särskilt utanför dessa tätorter och
större hamn- och industriområden. Det finns också strandnära områden i Luleå som är förorenade av bland
annat tungmetaller och före detta träimpregneringsanläggningar har förorenat marken med dioxiner i Kalix.
Stora delar av kusten nyttjas för bebyggelse, hamnar och industrier. Fastlandskusten har en
exploateringsgrad på 28-38 %. Med ökad exploatering följer andra ingrepp som muddringar, pirar och kajer.
Särskilt i grunda och skyddade vikar hotar denna fysiska påverkan överlevnad och fortplantning hos fiskyngel
och bottenfauna. Underhåll av farleder och hamnar har också en påverkan genom att muddringar kan frigöra
giftiga ämnen ur sedimenten. Exploateringstrycket är hårt på kusten idag och för en hållbar förvaltning krävs
en långsiktig kustzonsplanering.
Fartygstrafiken kan ge upphov till spridning av främmande arter. En del av dessa invandrande arter utgör
ett hot mot de ursprungliga organismsamhällena och kan även få ekonomiska konsekvenser. De arter som
klarar av de speciella förhållandena i Bottenviken kan få starkt genomslag i den artfattiga miljön. Ett exempel
på en främmande art är havsborstmasken Marenzelleria viridis, som härstammar från nordöstra Amerika. Den
har spridit sig söderifrån i Östersjön och återfinns nu även allra längst upp i norra Bottenviken.
31