PDF-version - skeptron.uu.se - Uppsala universitet

DET KULTURELLA KAPITALEToch en amatörism som de själva bekände sig till och som för dem utgjorde en delav det bildningsideal de bar på.Denna hållning kontrasterade mot den hos andra elever som också kom frånhögutbildade hem men vars familjer saknade samma närhet till kulturens områden.Dessa kunde i intervjuerna berätta om både sin misstänksamhet och sin fascinationinför den värld som genom utbildningen på den kulturella inriktningen öppnade sigför dem, men som var ny och i hög grad okänd. De delade denna misstänksamhetmed elever som kom från familjer med mindre självklar hemvist i medelklassen. Iintervjuerna kunde dessa elever pendla mellan en avståndstagande distans och entilltro till en kultur de först genom utbildningen börjat lära känna.Känslan att ”allt är bara subjektivt, en massa tyckande” stod mot övertygelsen att”kultur känns mer viktig nu, ja, det handlar om livet, liksom”. I början var för fleraav dem mötet chockartat med de elever som för dem representerade en kulturellvärld som omväxlande ingav rädsla, respekt och tvivel. ”Jag trodde inte det fannssåna människor, de har dödskoll, de har alltid en åsikt, man har ingen chans, depratar så…ja, de kan alltid komma med något som verkar så bra”, kunde de sägaom de genom hemmet i kulturen redan invigda klasskamraterna, men också att ”debara pratar, det låter alltid bra, men egentligen är det bara en massa åsikter. Alla harju sin smak, fast de tycker deras är bättre”. Utställningar som utbildningens elevergick på kunde i början uppfattades som provocerande: ”Det var ju… rent löjligt.Några vita gipsgrejer på golvet. Vad betydde det? Ska det var konst då?” I slutet avårskurs tre kunde de om sådan inslag i sin utbildning säga att ”Nu känner jag ju igenstilen. Jag ser saker jag inte såg då. Och prata om det”.Undervisningen om kultur balanserade mellan studiet av dess historia ochtraditioner, å ena sidan, och, å den andra, teater- och utställningsbesök och estetiskadiskussioner om konstnärliga verk. Alla elever vittnade om att dessa huvudinslagformat dem under de tre år de gått på skolan. De orienterade sig med störresäkerhet i historiens landskap och kände sig tryggare i sina egna omdömen. I den”säkerhet” eleverna talade om, inräknade de en mängd förmågor, från att känna tillhistoria och kultur och att identifiera tankeströmningar och idéinnehåll tillbekantskap med världen av kulturinstitutioner och att kunna forma egnaomdömen.Men även i den förändring som utbildningen bidragit till fanns spåren kvar avelevernas skilda utgångspunkter i hemmiljöer med olika mängd kulturellatillgångar. De som ägde särskilt starka sådana representerade av en eller bådaföräldrarna, äldre syskon, nära släktingar och vänner till familjen, menade att de treåren i gymnasiet inneburit en möjlighet att ”pröva mig själv och vad jag egentligenhade inom mig”. Gymnasietiden hade format och differentierat en av dem självatidigare i uppväxtmiljön oklart formulerat projekt: ”Jag har inte i mig att varakonstnär, jag vet det klarare nu. Jag kunde vara bra på det, i och för sig, men intetillräckligt. Men jag ser och förstår, jag kan uppskatta det som är bra. Det tar tid attkunna.”OSO=