PDF-version - skeptron.uu.se - Uppsala universitet

DET KULTURELLA KAPITALETemellertid grannkontakterna vara mindre utvecklade och en större formalismgälla i umgänget mellan grannar än i de nybyggda villaområdena.Bostadsområdenas sociala homogenitet var under alla omständigheterbetydelsefull för barnen. Chansen att de bland kamraterna i bostadsområdetskulle få en vän som tillhörde ett helt annat samhällsskikt var nästanobefintlig. När de besökte varandras hem, mötte de likartade miljöer, låt varaatt de kulturella och ekonomiska skillnader som fanns ändå kunde upplevassom mycket betydelsefulla. Nästan alla kamrater bodde i villor. Till villornahörde tomter med trädgårdar där barnen kunde vistas. Det var en självklarhetatt alla hade ett eget rum. Ofta fanns därutöver ett lekrum barnen kundeförfoga över.Barnen tenderade att uppfatta hemmens rymlighet som normal.Klasskamraters eller vänners mindre hus, radhus eller mindre lägenheterkommenterades ofta som avvikande (”dom har ganska litet”) och iblandnedsättande (”dom bor fem personer i en tvåa eller nåt sånt”). Omvänt kundebarn som bodde i mindre lägenheter berätta om sin familjs bostad som ettslags stigmata som gjorde att de undvek att bjuda hem kamrater. De ville inteutsätta vänskapen för detta slags värdering.Betydelsen av bostädernas storlek ska varken överskattas ellerunderskattas. I det lokala samhället var villornas och lägenheternas storlekofrånkomligen ett av de mest synliga uttrycken för skillnader i ekonomiskoch social status. De ägde ett symbolvärde som ungdomarna kunde hanterapå olika sätt i olika situationer: som något att skryta med det, förhålla sigironisk eller kritisk till, ta avstånd från. Det fanns givetvis ungdomar somumgicks mycket med varandra trots att deras familjer hade olika bostadsstandardoch åtskilliga av de intervjuade ungdomarna förnekade att sådanaförhållanden skulle påverka deras kontakter med andra. Men detta varknappast hela sanningen. Alla ungdomar, och särskilt de äldre, kunde berättautförligt om upplevelsen av andras hem. Det viktigaste inslaget i dessaberättelser var det slags estetiska sociala orientering som ska diskuteras längrefram, men man återkom också nästan alltid till bostädernas storlek. Denkroppsliga erfarenheten av förflyttningen från den egna familjens stora, luftigahem till andra familjers mindre, ”trånga”, ”mörka” bostäder var samtidigtockså en fysisk erfarenhet av social utvaldhet och åtskillnad.Kanske ligger betydelsen av de stora bostäderna inte minst på detta mersvårfångade plan: i det kroppsliga förhållandet till rummet. En frånskildensamstående mor (XIII) kunde berätta att en av de svåraste sakerna attacceptera för dottern hade varit de drastiskt minskade bostadsytor som följdepå de förändrade ekonomiska villkoren efter skilsmässan. Vanan att röra sigpå stora ytor levde kvar i dotterns kropp. För de äldre ungdomarna kundebostädernas rymlighet, i likhet med den ålderdomliga charm många äldrevillor ägde, just framstå som ett livsvärde de inte kunde klara sig utan när desjälva i framtiden skaffade sig bostad. De stora utrymmena tycktes varaTO=