PDF-version - skeptron.uu.se - Uppsala universitet

PERSONLIGHETSUTVECKLING OCH MÅLRATIONALITETI denna utmejsling av förmågan att bedöma vad de uppfattade som sina egnaanlag i relation till de kulturella områden som de allt mer lärde känna, distanseradesig eleverna från dessa familjer från det alltför skolmässiga. De tog inte avstånd fråninslaget av pluggande av epoker och stiltraditioner, men de uppskattade särskiltkurser och lärare som stod för filosofiska och oväntade inslag som ”man inte kanläsa sig till”, just de inslag som elever som kommit till utbildningen med lägrekulturellt kapital inte förstod sig på och ofta avvisade som ”flummiga”. När lärarnaseget intresse för konst, arkitektur, litteratur och filosofi i undervisning förde in ettinnehåll utanför det välkändas ramar, vaknade dessa elever till.När valet av skola diskuterades i intervjuerna, uttryckte de en misstro motutbildningar som de såg som inte tillräckligt ”seriösa”, som inte höll sig till ”barautbildning”. Deras skepsis mot friskolor hade sin grund inte bara i övertygelsen attdessa drevs av profit och sammanblandade utbildning med pengar, utan också i vadde såg som en förväxling av syftet med utbildning med andra aktiviteters mening.Denna misstänksamhet omfattade därför också kommunala skolor med utprägladeprofiler, inte minst på det kulturella område dit eleverna själva känt en dragning.Miljön hotade där enligt deras syn att bli ”ensidig”, omfatta en ”kult” som gjorde att”man måste vara på ett visst sätt”. Detta tvivel underbyggdes också av de kunskapereleverna genom sin hemmiljö hade om verkliga karriärgångar inom kulturensområden (”Det är ju inte säkrare, mer säkert… man blir ju inte regissör, typ, baraför att man går där”).Misstro mot tomma löften hos skolor och utbildningar var särskilt stark när detgällde sådana som eleverna uppfattade som ”kommersiella”. De värjde sig med vadsom ibland närmast var ett slags förakt mot gymnasieskolornas hemsidor när dessaframstod som reklambetonade, hade en självgod, skrytsam ton eller gav uttryck förinsmickrande attityd (”sånt hör ju inte hit”). Den gick oftast hand i hand med endeklarerad tro på offentlig sektor i motsats till privat (”Jag tycker att skolor skavara allmänna, ja, kommunala… när man skiljer på folk så där, att det är fint att gå ien skola för att andra inte går där… jag gillar inte det”).De i kulturen mest infödda eleverna hade ett dubbelt förhållande till detskolaktiga. Enligt dem själva visade deras högutbildade föräldrar ett ljumt intresseför deras skolgång (”jag tror inte mamma vet vad det är för linje jag går på… honhar nog ingen aning”) och de sade sig aldrig på allvar ha diskuterat valet avgymnasieutbildning med dem (”Det är klart, hade jag blivit fascist eller så, då hadede nog reagerat, men gymnasieutbildning, nej”). En av två bilder av familjensinblandning i den egna utvecklingen som intervjuerna förmedlade är den avfrånvaro av planering (”dom har nog liten koll”) och framför allt av öppen påverkan(”Påverka mig? Aldrig. Det skulle dom aldrig göra. Sånt ligger inte för dom. Detskulle ju vara rätt meningslöst också, jag gör ju det jag är intresserad av”). Påliknande sätt kunde eleverna framställa sina egna studier som oplanerade: ”Jag läserju, ja, när då? Jag vet inte hur jag gör. Jag tänker väl. Det blir ju alltid något. Jag är=OSP=