Norrlands handels och kulturförbindelser under järnåldern fram till ...

Norrlands handels- och kulturförbindelsf!!runder järnåldernfram till vikingatiden.Av Bo Hellman.~ nnu finnes ej någon samlad bearbetning av fornsaksmate­.fi.. rialet från Norrland eller något av dess landskap. Därförhar det ej låtit sig göra att systematiskt och i detalj skildra Norrlandshandels- och kulturförbindelser under förhistorisk tid, utanendast att med ledning av ett an tal fynd i stora drag antyda devägar, som kulturströmmarna till och handeln på Norrland följt.Mindr e hänsyn har tagits till Gästrikland och södra Hälsinglandenär dessa landsdelar under förhistorisk tid närmare samman ­hänger m ed det uppländska kulturområd et . Och ej helle r harskildringen förts fram till historisk tid, utan endast fram till vikingatiden, enär jag hoppas att senare få tillfälle lämna en merautförlig framställning över denna period.Red an under sten- och bronsåldern") synes de viktigaste vägarha öppnats, på vilka Norrland i fortsättningen skulle stå i förbindelsemed angräns ande trakter och mera avlägsna länder. Deförsta människor, som togo landet i besittning, kommo efter alltatt döma från söder, de trängde fram efter bottenhavskusten ochdrogo efter äl vdalarna mot det inre av landet . Självfallet kommode att upprätthålla förbindelsen med sina stamfränder söderut,att från dem mottaga de impulser, som voro nödvändiga för attkulturen ej skulle isol eras och stagnera. Men ej blott allmänkul-78

turella lån och nya redskapsformer upptogos, utan även en rättavsevärd import av sydskandinaviskt material, framförallt av flinta,ägde rum.Under stenåldern synas även direkta vägar ha öppnats förhandels- och kulturförbindelser med icke-svenska områden. Sålundakunna vi bl. a. av några norrbottniska fynd av troligennordryska flintföremål, aven dubbelspetsad hacka av finsk typfunnen i Arjeploug och vidare av vissa drag i Rovaniemi ellerden nordbottniska kulturen sluta, att redan nu de östliga impulserbörjat sätta in, som senare skulle växa sig starkare här uppe i norr.Under denna tid ha även de senare så viktiga vägarna överde jämtländska fjällen till Trondelagen och västerhavet blivit upptrampade.Det fåtaliga materialet av bronsföremål från den norrländskabronsåldern ger oss så knappa upplysningar, att vi ej våga antagaannat än att de under den tidigare perioden öppnade vägarnaoch förbindelserna varit de, som även nu kommit till användning.Det rika bronsåldersområdet i trakterna kring Trondheim bestyrkeratt vägen över Jämtland varit i bruk. Trondheimsområdet visarsig nämligen ha stått i förbindelse med den rika bronsålderskultureni Mälartrakterna och vidare även med Finlands skandinaviskabronsåldersbygd. Då nu Medelpad är det på fynd fråndenna tid ojämförligt rikaste av de norrländska landskapen, harman även anledning antaga, att vägen från Mälardalen till Tröndelagenförst följt kusten till endera Ljungarr eller Indalsälven föratt sedan efter dess dalgångar tränga in i landet och över jämtlandsfjällenfortsätta till norskt område. En viktig fjällväg, användredan under denna tid, synes den vara, som från Duved i Jämtland,dit man når från Bottenhavet, om man följer Indalsälven,genom Skurudalsporten leder över till Stjördalen och Merakersbygden.Vägen utefter Indalsälven markeras även av fyra lösfyndfrån bronsåldern. Men även om vägen uppför Ljungan vittnafynd. Det ståtliga, kontinentala bronssvärdet från Njurunda ochspjutspetsen från Parteboda i Borgsjö och därjämte dolkklinganfunnen ej långt från Gimåns utflöde i Revsundssjön i Jämtlandtyda på att även denna väg blivit av betydelse.")79

Att Norrland under denna tid även upprätthållit förbindelserösterut, därom vittna en del till bronsåldern daterade redskapsformeri sten.Vi ha i korta drag sett hur Norrland under sten- och bronsåldernej stått isolerat utan trätt i förbindelse med angränsandeområden i söder, väster och öster och genom dessa även medmera avlägsna länder. Vägarna ha tidigt sökt sig till de stråk, därnaturen rest de minsta hindren för framträngande, utefter kusteroch älvdalar. Vi ha därför ej så stor anledning förmoda, att då detgäller nästa stora tidsskede och kulturperiod - järnåldern - såmånga nya vägar skola leda till Norrland. Däremot ha vi attvänta att handel och kulturförbindelser med »grannländerna» skolatilltaga i styrka och intensifieras, att Norrland i högre grad skallryckas in i ett större kultursammanhang, livligare än förut bli delaktigtav den allmänna utvecklingen och genom rikare fynd säkrarespegla förhållandena sådana de gestaltat sig.Vad emellertid järnålderns första skede, den förromerska järnåldern,beträffar, vis ar sig förhållandena rent motsatta. Norrlandhar i likhet med norra Norge och Finland ej ett enda fynd fråndenna tid. - Här frånses dock de bronsfynd och gjutformar fr ånLappland och Vä sterbotten, som äro daterade till förromersk järnålder,men som troligen tillhöra former fr ån en främmande kulturkretsoch skola behandlas senare i uppsatsen. - Detta problem,den totala fyndbristen från ett så stort sammanhängande områdeunder så lång tid , har varit för em ål för mycket intresse. Jag ansermig här dock endast i korthet böra referera den diskussion, somförts i detta ämne, i all synnerhet som frågan ej kan anses slutgiltigtlöst. Hallström har i en uppsats i denna sak skrivit: Vi måstenöja oss med det fastslagna faktum att Nordskandinavien är fyndlöstunder förromersk järnålder. Och detta förhållande har ejändrats under de mer än 2D år som gått sedan man fått ögonenöppna därför, trots att fynd från alla andra tidsperioder underdessa 20 år oavlåtligt ökats. Ett stöd för att fyndlösheten (i frågaom skandinavisk kultur) är något att räkna med, ha vi i detofrånkomliga faktum, vilket kan avläsas i alla tre delarna avområdet, men tydligast i Norrland. Nämligen att, när de skan-80

dinaviska fynden åter börja visa sig, detta skerunder de första århundradena e. Kr. födelse ide södra kustlandskapen, och att de sedan stigasakta säväl mot norr som efter älvarna mot Inlandet.Detta bevisar att Norrland för andragången tas i besittning. De södra kustlandskapensbesittningstagande sker snabbt, kanske likasnabbt som en gång vad men väl måste kallaavfolkandet. På samma sätt är det i Norge ochFinland. I det senare landet sker efter Kristifödelse ett återbefolkande först av södra delenav västkusten. Men den folk- och kulturström,som bryter in, anses icke ha samband med detfolk och den kultur, som rådde här i slutet avbronsåldern, m. a. o. den skandinaviska. Strömmenkommer från trakterna söder om Finskaviken, från de baltiska länderna. Det är nu medtämligen stor visshet verkligt finska stammar sominvandra. Först så småningom gör sig ett skandinavisktinflytande gällande. Att här i Finlandinvandringen av ett främmande folk underlättasav att den föregående befolkningen försvunniteller i alla händelser till ytterlighet försvagatsär i högsta grad antagligt. Och det intressantaär, att vi nu också få se, huru i Nordskandinavienunder själva fyndlöshetsperioden. omockså i mindre skala efter fynden att döma, enf~ämmande kultur för första gången förmårtränga in från öst er. s")Då tidigare nämndes att Norrland saknarfynd från förromersk [ärnålder, gjordes undantagför några i Lappland och Västerbotten anträffadeföremål, som daterats till denna tid.Dessa äro två bronsyxor, den ena från RåstrandBronssvärd funnet i Njurunda socken.6

i Sorsele och den andra från Bågaträsket i Lycksele och vidaretvå gjutformar av täljsten, en till holkyxa, från Sörbyn i Råne, ochden andra från Långudden i Arjeploug till ett dolk- eller spjutspetsblad.De båda yxorna ha daterats till tiden 500-4flO f. Kr.,gjutformen från Råne anses däremot senare, men dock förromerskjärnålder. Arjeplougsgjutformeri åter erbjuder stö rre svårigheter tillen säker datering då liknande former i östra Ryssland och västraSibirien från bronsåldern hållit sig kvar in i järnåldern.") Alla fyrahär omtalade fynd äro att hänföra till en östlig kultur, Ananjinokulturen,och bära tydligt vittne om huru under förromersk järnålder,då vi från Norrland sakna varje som helst spår av skandinaviskkultur, en kultur av helt annan prägel och u rsprung från österoch nordost tränger in i landet. Man har antagit, att det är lapparna,om vilka man trott sig veta, att de under bronsåldernoch kanske redan under en sen del av stenåldern vistats i nord-Bronsyxa av ananjinotyp funnen Sorsele socken.82

·-.,,";;/ ~----------~Vinskopa av brons funn en i Hög socken.Iigaste Finland, som nu för första gången tränga in i Sverige.Det ligger nära till hands att som förklaring på fyndlösheten ochden östliga invasionen sammanställa Sernanders numera bevisadeteori om Fimbulvintern med Lindqvists om den Keltiska Hansan.Ungefär vid tiden för den inträdande järnåldern har en be tydandeklimatförsämring, med sänkt årsmedeltemperatur och ökad nederbörd,ägt rum. Starkast har denna klimatförsämring gjort siggällande längst mot norr, i vårt land i Norrland. Människorna ha'börjat draga mot söder. Denna från norr kommande press harsedan som en vågrörelse fortplantat sig mot söder över skandina-'viskt område ända ner mot kelternas landamären. De keltiskastatsbildningarna tvungos att inför den hotande faran spärra sinagränser mot norr och kanske även, för att använda en aktuellterm, att tillämpa sanktioner. Till Norrland, som i jämförelse med83

Dessa ovan omtalade förbindelser äro, som det framgått, atthänföra till den allra tidigaste järnåldern och utgöra en oavbrutenfortsättning av den samfärdsel, som ägt rum under sten- ochbronsåldern mellan dessa trakter. Under den stora fyndlöshetsperioden,som synes taga sin början i en tidig del av förromerskjärnålder, ha vi ingen som helst möjlighet att konstatera, huruvidaNorrland med det undantag, som ovan gjorts, stått i förbindelsemed andra områden, vi kunna ju ej ens med säkerhet konstateraom Norrland varit befolkat eller ej. I samband med den antagnaavfolkningen ha vi tidigare talat om huru under första århundradetefter Kristi födelse Norrland åter börjar tagas ·i besittning,bebyggelsen tränger fram utefter kusten och uppför älvdalarna.»Fö rst i det fjärde århundradet se vi hur den vågar sig in mott. ex. Jämtland och hur under folkvandringstid detta landskapshuvuddelar befolkas.I slutet av vikingatiden har bygden i södraNorrland nått upp i de översta fjälldalarna, likaså inom södraLappland. Från Västerbottenskusten däremot visa fynd på fastbygd under 500-talet. Lösa fynd gå där dock längre tillbaka.sv)När det gäller, att av det norrländska fornsaksmaterialet frånromersk tid och även från övriga perioder av forntiden dragaslutsatser om handel och handelsvägar, måste vi erinra om , att dådet ännu ej finnes någon systematisk bearbetning av materialet,det ej annat än undantagsvis låter sig göra att påvisa lokalformeroch med ledning härav närmare sluta till förbindelser mellan olikadelar av Norrland. Därför måste vid en undersökning som dennaresultatet bli i viss mån missvisande.Ty ännu äro vi nästan uteslutandehänvisade till de fynd, som framvisa exceptionella former,föremål om vilka det är intet tvivel, att de äro importvaror, oftakomna från långt avlägsna områden.Då fråga är om den forntidahandeln, kan därför lätt den uppfattningen göra sig gällande,att den, sit verbo venia, internationella handeln varit den dominerande.Vi måste dock förmoda, att så ej varit fallet, att senareundersökningar skola visa, att handel mellan närliggande områdenvarit starkare.Härmed har självfallet ej sagts, att det ej var delångväga förbindelserna, som för kulturens blomstring och all-86

männa framåtskrid ande voro de mest betydelsefulla, som bragtede flesta impulser till fr amsteg.Alla i Norrland funna föremål av jar n från åtminstone detförsta århundradet efter Kl'. f. få väl anses importerade, antingeni färdigt skick ell er i obearbetad form. Detsamma kan för övrigtsägas om de ädla metallerna och all brons, men om dessa gällerdet hela forntiden igenom. Det finnes anledning förmoda att den»inhemska» järntillverkningen kommit igång tidigast någon gångunder 200-talet. Dessförinnan har järnet sannolikt kommit frånsydliga Skandinavien. Av hittills kända fynd att döma har dennaimport sträckt sig upp efter kusten till Medelpad.")På Kungsgårdens ägo r i Hög , Hälsingland, har ett fynd gjorts,som visar, att ännu i dessa trakter under den tidigaste delen avromersk järnålder, första århundradet, varor från, Italiens främstakonstindustriella centrum, Capua, funnit marknad. Det är en vin ­skopa aven typ, som Ekholm räknar som en variant av vad hanbenämner Gödåkerstypen, och med det klöverbladsformiga hålet idet rakt avskurna handtaget är d en enastående på nordiskt område.Till romersk järnålder äro äv en en grupp på tre fynd av östlandskärlat t hänföra. Det är fynden från Finnflo i Tuna, Hälsingland,och de båda från Medelpad, Målsta i Tuna och vidPrästgården i Timrå. Samtliga äro gravfynd, och kittlarna hagjort tjänst som benbehållare. Ekholm framhålle r att fabrikationsområdetför denna typ är att söka i Rhenmynningen.") Till vårtområde ha de r imligtvis kommit från Norge, närmast Tröndelagen,som även har att uppvisa flera fynd av denna typ. De norrländskaha ej framkommit i fynd, som ge någon ledning till da ­tering, men i an alogi med de norska kunna de sätt as till 2100­talet. Den import av provinsialromerska industriprodukter tillNorrland, som gick över Tr öndelagen , synes ha varit den för om ­rådet viktigaste. Så har den stora grupp av Vestlandskärl, som kon ­cen trerar sig till Medelpad, kommit denna vä g. Men innan vi sysselsättaoss m ed dessa skola vi beröra två fynd fr ån Väste rbottenskustland, som ge an tydn ingar om förbindelser åt helt annat håll.Det ena är det ungefär en mil norr om Skelleft eå gjorda fyndeti Sto rkåge . E. Hjärne, som behandlat detta, daterar det till förra87

hälften av 300-talet. Med ledning i huvudsak av de i fyndet ingåendehästskoformade spännena och deras stora överensstämmelsemed i Estland förekommande former och på den grund,att liknande fynd ej gjorts i Skandinavien, sluter han att Storkågefyndetutgör »ett vittnesbörd om en direkt handelsförbindelsemellan Västerbotten och Östersjöprovinserna, kanske speciellt norraEstland, landet vid Narvabukten, under senare delen av romerska[ärnålderrs».") Helt osannolik är väl ej heller den förklaringen,Hästskoformat spännne ur Storkågefyndet.att det är via de efter kusten gående förbindelserna med Mellan­Sverige, som de främmande formerna förts till Storkåge. Ärunuen möjlighet, vilken dock Hjärne på ej alltför starka grunder ansettmindre trolig, finnes emellertid, nämligen att importen över Kvarkengått via Finland. På motsatt väg, från Norrland över Kvarken,anser Nordman att bl. a. en capuansk bronsskopa från Lillkyrkoi Österbotten inkommit.v) Vi kunna dock ej nu fastslå, på vilkenväg Storkågefyndet inkommit, utan få nöja oss med det faktum,att dyrbara främmande föremål vid denna tid hamnat i Västerbottensjord, som ej förrän ett par århundraden senare skall visaspår av fast bygd i större utsträckning.88

Ungefär 2 mil söder om Piteå gjordes 193,2 i J ävre by i Hortlaxsocken ett fynd i ett röse av den typ, som är så vanlig utefterNorrlandskusten. Det var en rund genombruten bronsskiva 6 cm.i diameter. Arbman, som publicerat fyn det, har jämfört det bl. a.med ett sk ivsmycke från Nybjärs i Hörsne på Gotland, daterattill omkr. 500 f. Kr. , om vilket det något påminner. Närmareöverensstämmer det dock med sådana funna på ryskt område, ochmycket antagligt är, att det är importerat därifrån. Men somSpänne från Jävre, Hortlax socken.typen där har synnerligen stor utbredning, det går långt in iSibirien och i föga varierande form överspänner mer än ett årtusende,har det ej lyckats att närmare fastslå dess hemort elleratt giva det en säker datering. Arbman anser dock, att det sannolikttillhör romersk järnålder eller tidig folkvandringstid (de 5första århundradena e. Kr.).IO) Godtaga vi denna datering, skulledetta va ra ett av de tidiga fynd, som indicera de senare underfolkvandringstid och vikingatid viktiga förbindelserna med Finlandoch över detta land med Ryssland och orienten.Att Medelpad efter den tid, då kittlar av Östlandstyp försvunnit,89

allt fortfarande stod i livlig kontakt med Tröndelagen visar ossbl. a. den rika importen av Vestlandskärl. Från Sverige är avdenna typ kända inalles 12 exemplar, 4 från Gotland och varderaett från Västergötland och Småland, de övriga 6 ligga samlade iett begränsat område vid Medelpads kust. Det äldsta är det avEkholm till tidig del av 3i)(}-talet daterade, funnet vid kyrkan iTimrå. En senare del av 3:(){)-talet tillhör de tre i Kvitsleby iNjurunda, ett av dessa förövrigt funnet tillsammans med en förKittet avVästtandstyp.Valens (364--378) präglad solidus. Till 400-talet hänföras de bådafrån Västland i Skön,") Denna kärltyp har liksom tidigare Östlandstypenanvänts som behållare för ben i brandgravar. Benenha alltid skilts från bålmörjan och nedlagts rensköljda. Som dennagravform samtidigt ej synes ha varit i bruk på närmare håll änjust i Tröndelagen, måste vi antaga, att den förbindelse, som existeratmellan dessa områden, varit ej endast av kommersiell naturutan att det även varit så djupgående ' kulturella påverkningar,att de satt spår på ett område, som starkare än något annat präglasav konservatism, de efterlevandes tro om sina döda. Vestlandskittlarnastillverkningsområde ligger enligt Ekholm i Rhenområdet90

eller angränsande trakter av Frankrike och Belgien. Sannoliktfrån provinsialromerskt område är även en bronsskål, anträffad1810 vid grävning i en grav vid Harv i Attrnar, Medelpad. Ett isamma fynd ingående lerkärl av norsk typ visar på vilken vägskålen kommit hit.Från folkvandringstid finnes speciellt en fornsaksform, som medstörsta tydlighet visar hur starka förbindelserna mellan Norrlandoch Tröndelagsområdet varit, det är spännena, under 4OO-talet dekorsformiga och senare reliefspännena. De från Norrland kändakorsformiga ligga i Medelpad och Hälsingland och visa stor överensstämmelsemed de norska.Aven undersökning av Eva Nissen Meyer framgår, att man avreliefspännen kan utskilja särformer typiska för nordliga Skandinavien,och vidare hurusom av grupper, som ha sin tyngdpunktoch sitt antagna tillverkningsområde på nordnorskt område, fleraexemplar även äro funna i Norrland, huvudsakligast i Hälsinglandoch Medelpad, men även i Gästrikland, Angermanland och Jämtland.I ett fall, spännet från Häste, Rödön, Jämtland, har antagits,att det är ett verk av samme mästare, en no rrman, som utförtdet praktfulla smycket från Dalum i Sparbu. Dessa båda spännenäro daterade till andra hälften av500-talet. Från samma tid är engrupp spännen, som kallats den »bottnisk a». Denna är märkligsåtillvida, som dess centrum ligger på norrländskt område. Avgruppens 5 kända exemplar äro 2 från Medelpad, 1 från Gästrikland,1 från Tröndelagen och slutligen 1 i Vestfold. Tillverkningstraktenbör ligga på kuststräckan Medelpad-Gästrikland och'I'röndelagsspännet är importerat härifrån. Det i Vestfold harsannolikt gått över mellansvenskt område till Norge.Vad förbindelsevägen Tröndelag-Norrland angår, skriver NissenMeyer: - - - »kunde man når man ser på kartet, fristestill å si att den er formidlet ved Meråkerbanen. Denne passerer5 finnested. Ett i nserheten av Trondheim (Strinda) och tre hvarden kommer ned till kysten (Bjällsta, Sörfors och Hällan). Jegtror allikvel, att det er stenalderens gamle handelsvei, som erbenyttet, veien langs Indalselven.sl!)Mellan Trondelagen och de delar av Norrland det här ovanUl

varit tal om kan samband spåras med finskt område, framföralltmed södra österbotten. Som tidigare nämnts återbefolkas Finlandskusttrakter i tidig del av romersk [ärnålder, Under denna perioddominerar även de från östbalticum kommande inflytelserna, menmot periodens slut kan förbindelser med Skandinavien påvisasgenom fynd av vapen och smycken av nord- och västskandinavisktyp. Under 400-talet växa dessa i styrka för att fortgå under störredelen av 500-talet. Detta visas av flera i österbotten funnaspännen, såväl likarmade och ryggknappspännen i stil I som s. k.breda spännen, vilka äro av nord-norska eller norrländska typereller finska former som rönt starkt inflytande från dessa. FrånNorge över Norrland har under 500-talet med stor säkerhet ävenden frankiska svärdstypen, skramasaxen, kommit. Dessutom förmodasen grupp solidi från Valentianus III till Focas, funna itrakten kring Vasa, vara införda från Norrland. Omöjligt är dockej, att dessa såväl som de norrländska äro inkomna genom direkthandel med Gotland. Mot 500-talets slut mattas dock dessa förbindelser,andra sätta in, från Mälardalen och Gotland och äro avstörre betydelse, tills under 700-talet inflytelser från östbaltisktoch ryskt område göra sig starkare gällande.Romerskt guldmynt, solidus, prägla.t för kejsar Valens, gravfyndfrån Kvitsleby, Njurunda socken.De från Norrland kända guld- och myntfynden äro få. Myntenäro romerska och östromerska solidi. Det äldsta är präglat förValens, tidigare omtalat i samband med Vestlandskitteln frånKvitsle. Från Medelpad äro ytterligare tre, ett präglat från TheodosiusII och två för Zeno.P) Från Hälsingland, antingen Bjuråkereller Norrbo, är en solidus präglad så sent för den östromerskekejsaren Focas (602c--610). Rangsta i Hedesunda, Gästrikland,

uppvisar det enda från detta landskap, även det en solidus, slagenför Leo r. På Skottgårds ägor i Timrå, Medelpad, där tidigaretvå av de nämnda, Theodosius II och Zeno, blivit funna, har ävenpåträffats en halsring av guld, som Hans Hildebrand daterat tilltidigt 400-tal. 13 ) I samband med guldfynden bör även nämnas enring från Häljorn i Njurunda, av Montelius hänförd till senarehälften av 200-talet. 14 ) En ring av enklare typ är känd frånNävsta i Selånger, Medelpad, en annan ingår i ett skattfynd fr ånHornön i Norra Ängermanlan, och slutligen känner man från Tåsta iHög, Hälsingland, en guldring, spirallagd i nära två varv, ochfrån Bostad i Gnarp en guldring som ligger i ett troligen sammanblandatfynd tillsammans med bl. a. en sölja med röd emaljinläggning.Mindre skattfynd med tenar, trådar och smärre styckenav guld, s. k. betalningsguld. kännas 3 från Gästrikland ochett från vardera Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Attav de norrländska guldfynden draga slutsatser om vittgående direktahandelsförbindelser är ej tillrådligt. Sannolikt är, att guldetutefter de stora stråken på kontinenten kommit till södra ochmellersta Sverige för att härifrån föras vidare till Norrland. Valensmyntetkan dock förmodas ha kommit via Tröndelagen.Under folkvandringstidens senare skede, Vendeltid, synes förbindelsernaspeciellt med Norge ha undergått en förändring. Tidigareha otvivelaktigt de dominerande impulserna gått i riktningTröndelag-Norrland, men under de två århundraden detta skedeomfattar blir förhållandet det motsatta. Utgångspunkten för dessaförbindelser är dock icke att söka i Norrland, utan det är fr åndet expansionskraftiga sveaväldet med centrum i Uppland de utgå.Gutorm Gjerring har i en uppsats: »Norske ryggknappsspennerfra Vendeltids P ) visat att denna grupp smycken äro från Sverigeimporterade till Norge i övervägande grad över Tröndelagen.Från Norge kännes 32 exemplar och av dessa äro icke mindreän 19 från nordanfjellske Norge, och även av de övriga kunnade flesta antagas ha kommit över Tröndelagen.En spjutspets och ett svärdshandtag från BOO-talet visar motVendel, och likaså tyder den rika förekomsten av föremål orneradei stil 1I och III - ornamentstilar vars element bestå av synner-93

Iigen starkt stiliserade djurfigurer - på förbindelser speciellt medmellansvenskt område. Det viktigaste är dock att gravskicket under60>0- och 700-talen visa överensstämmelse med det uppländska båtgravskicket.Av stor styrka synes det svenska inflytandet underdenna tid vara, att det bäst kunde förklaras genom att antagaej blott handelsförbindelser, utan därjämte även invandring under600-talet från svenskt område till Tröndelagen.Redan av de fynd från romersk och folkvandringstid, som vittnaom handelsförbindelser, ha vi kunnat draga vissa slutsatser ombygdens utbredning. Tydligare visas detta av materialet i sinhelhet. Vi kunna konstatera, hurusom den norrländska bosättningenstyngdpunkt legat i norra Hälsingland, den del som undertidig medeltid kallas Sundedh och genom skogstrakter skiljes frånden södra, Alir, och i Medelpad. I Ångermanland och Jämtlandsynes bebyggelsen under tidigare del ej ha varit lika omfattande,men redan under 300-talet börjar här det inre landnam. På 500­talet har större bygd växt fram i Jämtlands centrum, Storsjöområdet,vid samma tid har även Västerbotten börjat få fast bygd.Från 600-och 700-talen gör sig stor fyndknapphet gällande vadangår Ångermanland, men största anledningen torde vara bristandeundersökningar, ty fynd i södra lappmarkerna ge oss anledningantaga, att under denna tid den kolonisation från Ångermanlandbörjat, vilken vi veta ägt rum under vikingatid och under dentiden är Angermanland otvivelaktigt Norrlands kulturcentrum.Inom norra Västerbotten och Lappland har förmodligen fast bebyggelseej uppkommit i större utsträckning förrän under vikingatidoch än senare, detsamma gäller även Härjedalen. Förhållandenai Gästrikland äro närmast jämförbara med de i norra Uppland.Under folkvandringstid, sannolikt under 500-talet, synas denorrländska kustlandskapen till och med Ångermanland fastareha knutits till svearnas allt mäktigare välde. Anledningen härtilltorde väl vara, dels en naturlig expansionsdrift hos den i starkutveckling varande staten, men dels även en önskan att vinnakontroll över ett ekonomiskt viktigt område. Då vi tidigare talatom Norrlands handel ha vi ej tagit upp frågan om vad nOl'rlänningarnalämnat i vederlag för importerade varor. Den utan allt94

tvivel viktig aste varan har varit skinn och pälsverk. Redan Tacitusvet berätta, att kontinent-germanerna fingo pälsverk sannoliktfrån Norden, och av Jordanes få vi veta, att det är »sueh an s»,sve arna, som gen om flera an dra folk tillföra den romerska marknadende så uppskattade, svarta sappherinska skinnen, troligastskinn av svart r äv, vilkens huvudsakliga utbredningsområde justvarit Norrland.!") Sannolikt ha svearna tidigt utefter Norrlandskust anlagt pälsjägarkolonier , som basis för jakt- och handelsexpeditioner,vilk a stundom väl även gått in i Finland och sträcktsig ända upp mot Vita havskusten , utefter Kemi och Ule älvar.Men norrlänningar och sve ar voro ej de enda, som voro påjaktexpeditioner i de norrländnska markerna. Vi veta att underfolkvandringstid Tröndelagen var ett viktigt område för exportav pälsverk och att det fanns norska pälsjägarkolonier i NorrlandP)Skulle då det antagandet vara omöjligt, att ur dennakonkurrens härleda en anledning till den svenska invandring iTrondelagen under SnO-talet vi tidigare talat om. Då det gällt enså ytterst lönande sak, som pälshandeln måste ha varit, skulledet ej förvåna, om svear ell er sve ar och no rrlänningar sökt sättasig i besittning av eller åtmins to ne öva kontroll över den trakt,som jämte deras egen va r det viktigaste utskeppningsområdet.Noter.l) Utan att ingå på någon diskussion om bronsåldern i Norrlandhar terme n använts för att beteckna tidsp erioden.~ ) A. Enquist: »Norge och Norrland under järnåldern», i Birkaförbundetsårsbo k 1934.3) G. Hallström : »Kan lap parn as in vandringstid fixeras», iNorrlands Försvar 1929.4) H. Arbman: P eriferi sk bronsålderskultur. Fornvännen 1934.5) G. Hallström: sNå gra funderingar rörande Norrlands äldstabebyggels ehistoria». Norrlands Försvar 1926.N. Ahnlund: »Bebyggelsens utbredning i Norrland under äldretid». Gammal Hälsingekultur 1931.6) O. Almgren: »Medelpads och Angermanlands fornminnenfrån hednatiden». Småskrifter utg, av Norrländska Studenters Folkbildningsförening.Norrland N: o 8. 190'7.7) G. Ekholm. Bronskärlen av östlands och Vestlands typ. Detkgl. norske videnskabers se1skabs skrifter 1933. N:o 5.95

8) E. Hjärne: sBronsfyndet från Storkåge». Fornvännen 1917.9) C. A. Nordman: Finlands handel under järnåldern. Nord.kultur. XVI. Handel och samfärdsel.10) H. Arbman: Jävrefyndet. Norrbotten 1932-33.11) E. Nissen Meyer: Reliefspenner i Norden. Bergens Museumsårsbok 1934.12) S. Bohlin: Fynden av romerska mynt i det fria Germanien.13) Hans Hildebrand: Den äldre jernåldern i Norrland. Antiqva.,risk Tidskrift för Sverige 2. 1869.14) O. Montelius: Hur gammal är bygden i Helsingland?Helsinglands fornminnessällskaps årsskrift 19'01.15) Gutorm Gjessing: Norske ryggkappsspenner fra Vendeltid.Det Kg!. Norske Videnskapers selskabs skrifter 1929. N:o 8.16) B. Nerman: Det svenska rikets uppkomst.17) A. Björn: Bronsekar og glasbegre fra folkvandringstideni Norge. Det Kgl. Norske Vtdensskabers selskabs skrifter 1929.N:06.