Fäbodli\1 oth ö\1erlro. - Murberget CollectiveAccess System

Fäbodli\1 oth ö\1erlro.
Av Bo Hellman.
A tt vidskepelsen förr i tiden var stor veta vi väl, men vi hra
svårt föreställa oss hur stark den verkligen var, hur den
grep in på alla livets områden och hur väl befäst den var i tänkesätt
och föreställning. Till alla viktiga händelser i en människas
liv, från födelse och dop till död och begravning voro
vidskepliga föreställningar knutna, men så även till arbetet och
det dagliga livet. Det vill synas som knappt någon syssla kunde
utföras utan att man vidtog speciella åtgärder för att skydda
sig mot eventuella faror och utverka framgång för det man
hade för handen. De övernaturliga väsen man hade att freda
sig mot och söka stå på god fot med voro för gångna tiders människor
en väl så påtaglig realitet som något annat. Därför är
det ej heller att förvåna sig över den mängd medel och sätt,
man hade för att motverka "makternas" många gånger illvilliga
spel.
Studerar man övertron i en bygd finner man snart att man
genom den rätt väl kan skönja sidor av det daliga livets gång,
av dess händelser och handlingar och man får ett begrepp om
de vedermödor och svårigheter forna tiders människor haft att
övervinna.
Liksom i ett fiskeläge största delen av de vidskepliga föreställnångama
äro knutna till fisket, så gruppera de sig i ångermanländsk
bondebygd kring jordbruket och kanske i all synnerhet
kring boksapsskötseln. Att just kring boskapen en så
rik flora av vidskepelse uppstått torde ha sin förklaring däri,
att djuren samtidigt som de utgjorde en värdefull del av bondens
egendom också var den del som lättast på något sätt kunde
skadas. Blev en ko sjuk, försvann den i skogen eller mjölkade
den
över
Di
unde
vids]
det
mak
Därf
anna
sökt
ME
mått
d. v.
eller,
fick:
fanns
unde
Fr.
korn:

den dåligt, naturligtvis var det då "oknytt", d. v. s. något
övernaturligt med i spelet.
Då det var samma människor, som levde nere i bygden och
under fäbodsäsongen vistades i bodarna, är det klart att de
vidskepliga föreställnicgarna på båda håll voro desamma. Men
det verkar, som hade fäbodarnas isolerade läge, djupt inne i
mäktiga skogsområden varit den bästa miljön för övertron.
Därför ha här de flesta sammanträffandena med "vittra" och
annat "skrömt" ägt rum och man har också här med största nit
sökt skydda sig och sin egendom mot dessas anslag.
Trolltrissa [dm Björna socken. Nordiska museet,
Itui-nr 142216.
Men ej heller nere i bygden försummade man att taga de
mått och steg som ansågos vara av nöden. Vid "lösningen",
d. v. s. när på våren korna halft ihjälsvultna skulle släppas ut
eller, vilket även till följd av den magra vinterkosten hände,
fick släpas ut ur den mörka ladugården för att komma på bete,
fanns mycket man kunde göra för att bevara dem mot ont och
under sommaren få ha dem friska.
Från Björna berättas att man där på sina håll sista gången
korna mjölkades inne i vinterladugården lät mjölken rinna
____________________iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiil"-
J
73

(
74
genom en "trolltrissa" ner i stävan. Någon uppgift om ändamålet
härmed har jag inte, men förmodligen var det för att
korna under sommaren skulle mjölka bra. En trolltrissa var
en i ring vuxen rot.
De viktigaste procedurerna och även de mest allmänt omfattade
voroemellertid de som voro förbundna med själva lösningen.
En festlig syn måste det varit att, som det berättas från
Nora, 'få se all gårdens folk i sitt anletes svett arbeta med att
skjuta ut kreaturen baklänges genom lagårdsporten. Detta för
att kräken under sommaren snällt skulle komma hem från betet
till mjölkningsdags på kvällarna. Betydligt enklare var ett sätt,
som man i Nätra har praktiserat, man ropade helt enkelt i
kornas öron det klockslag man ville de skulle komma hem.
Mycket vanlig synes även den seden ha varit att matmor i huset
kvällen före lösningen gjort iordning en liten påse med salt,
som hon sedan under natten haft liggande under huvudkudden
eller haft i ett band om halsen för att sedan på morgonen gå
direkt ut i ladugården och ur påsen ge litet salt åt varje ko.
De skulle härigenom bli "tama och folkkära" och komma hem
i tid. Bra härför var även att vid lösningen leda varje ko tre
gånger motsols runt ett träd på gården. Detta sätt har också
allmänt brukats för att "stä" kor, d. v. s. att få en köpt ko att
trivas på det nya stället.
Man trodde förr att människor kunde "förgöra" kreaturen för
varandra. Hos vissa människor ansågs denna kraft vara så
stark att de endast behövde tala om djuret för att det skulle bli
sjukt, det behövde ej ens ske i ond avsikt, fast det väl oftast
var fråga om illasinnade grannars avundsjuka, som tog sig
uttryck i "förgöringen". Till skydd häremot hade man vid
lösningen Hera sätt. Vanligast synes ha varit att man lät korna
då de gingo genom lagårdsporten gå över eller under stål. På
några håll har man för säkerhets skull haft något stålföremål
både på tröskeln och över porten. Ett i tröskeln borrat hål
fyllt med kvicksilver var också effektivt. Men ansågs stål och
kvicksilver som säkra medel så var dock många övertygade om
att eld var än sakare. Därför brukade en del kasta eldkol före

il
djuren när de gingo genom porten. Nog borde den nätrabonde
ha känt sig säker ,för sina kor, som vid lösningen hade en kniv
fastsatt i övre dörrposten, kvicksilver inborrat i tröskeln och
slutligen brinnande kvastar uppsatta i dubbla rader mellan
vilka korna måste passera.
Den tid korna betade i hemskogen voro de om nätterna i särskilda
sommarladugårdar. !För att de inte då skulle "trå"
(längta) tillbaka till vinterladugården brukade man med en
träspade smörja deras tungor med tjära, berättas från Vibyggerå,
Enligt uppgift från Nätra gjorde man där på samma sätt,
men av annan anledning. Här sägs, att det dels var för att
korna skulle bli "matfriska" och dels för att de inte skulle
känna om någon av grannarna givit sina kor vitlök eller andra
starkt luktande ämnen. Sådana gavs nämligen kor, påstås det,
för att inte andras kor skulle vilja gå tillsammans med dem
och de sålunda skulle få behålla det bästa betet för sig.
Vid tiden kring midsommar hade i allmänhet betet i skogen
och markerna kring byn börjat bli knappt och det var därför
tid att 'bege sig till fäbodarna. Bystämman sammanträdde och
beslutade vilken dag man skulle "buffra te fjälls". Alla i byn
måste göra det samtidigt. I Vibyggerå ansågs måndagen som
mycket olämplig att "buffra" på, gjorde man det skulle man ha
otur med korna hela sommaren. Dessa dagar buffrade nämligen
vittra och då kunde det hända att någon ko kom in bland
vitterkorna och då mistade man den. Bästa dagen att flytta
till fäbodarna ansåg man i Vibyggerå tisdagen vara.
Innan man flyttade till "fjälle" med korna var det 'bra att
skydda dem mot vittra och från att bli "modstulna" genom att
ge dem en riktig kur. I dessa kurer kunde många ingredienser
finnas, det kunde vara krut, svavel, jäst, dyvelsträck och mycket
annat. Man kunde också smörja kornas mular med hjorthornsolja,
vilket även det ansågs bra mot "modstjälning". Från
socknar längre inåt landet berättas att man brukat smörja in
kornas ryggar med samma olja men här för att skydda dem från
att bli björnrivna. Björnen ansågs nämligen sky lukten av
hjorthornsolja.
75
, I
i i

76
Påpekas bör, att inte alla kurer, som gåvas korna vara utan
verklig betydelse, ty säkert har många gånger kunskap på ve-terinärmedicinskt
område, vunnen genom generationers erfarenheter,
funnit medel, som vara till nytta. Detta gäller särskilt
Kornsjå fäbodvall, Nåtra.
kurer för "modstulna" djur, d. v. s. djur som vägrade äta och
tacklade av. Men säkert utan effekt har ett sådant sätt att bota
"modstjälning" varit som att skära djuret i svansen så att det
kom ett par droppar blod vilka togos på en brödbit och sedan
gavs åt djuret.
På Murbergets fäbodvall finnes ett kokhus från Högsjö soc-
\
L

77
ken. Detta har över dörren en ljusglugg i form av ett kors.
Även på en annan byggnad på Murberget finnes ett dylikt kors,
nämligen på Angermannagårdens loft från Moflo by i Ådalslidens
socken. Här är det placerat på den över uppgången till
Vitlerkors på Ångermanlandsqårdens porl/oft, Murberqet.
loftskammaren framdragna, endast upptill slutna svalen. Dess
placering här kan ej gärna tänkas fylla någon praktisk funktion.
Det är nämligen föga troligt, att man huggit upp denna
korsformade öppning för att släppa in ljus, då ju svalen på tre
sidor till mer än halva sin höjd är öppen. Vi måste nog söka
en annan förklaring. En sådan finna vi också i den i flera

78
trakter av Angermanland brukliga benämningen på kors av
detta slag: "Vitterkors".
Vitterkorset skulle skydda gården och dess folk mot vittra
och avvärja de olyckor dessa kunde bringa. Vittra tänktes som
varelser med mänsklig skepnad och med en livsföring i stort
sett lik människornas, men de bodde under jorden. Företrädesvis
troddes de hålla till på fäbodvallar. De hade boskap, stora
vita kor, som kunde mjölka hur mycket som helst. Men att se
vittra var ej allom givet ty de voro osynliga för de flesta. I
allmänhet troddes ej vittra vara mot människorna illasinnat
stämda, men om de på ett eller annat sätt blevo förorättade
kunde de hämnas och vållade då mycken skada och förtret.
Hade vi haft tillfälleatt någon gång i mitten av förra århundradet
göra ett besök på en fäbodvall och där titta in i ladugårdarna
hade vi fått se mycket, som varit ägnat att förvåna oss,
många saker vilkas förekomst där säkert i förstone förefallit
oss något svårförklarliga. Att en kniv, en trasig lie eller en
gammal ullsax över kornas bås skulle skydda djuren mot förgöring
och ont från såväl människor som vittra hade vi väl
förstått sedan vi sett vilken roll stålet spelat vid procedurerna
kring lösningen. Att i "labandet" och tralgen, vilka på den
tiden oftast voro gjorda av vidjor eller tågor, kors voro inskurna
hade vi väl ej heller funnit så märkligt, men att se en
"marehuske" en sådan där risig kvistknuta. som liknar ett
skatbo, uppspikad i Iagårn hade nog kommit oss att ställa frågan:
Varför? Fjällpigan hade då säkert svarat oss, att det var
det bästa medlet att skydda djuren mot att bli "mara reen"
(marridna). - Maran troddes vara ett slags vålnader av
avundsamma människor och de kunde om nätterna plåga och
piska djuren så att de blevo löddriga av svett. - På en annan
vall i Vibyggerå kunde vi under takåsen i ladugården se en
död skata uppspikad, här som skydd mot vittra. Ä ven en på
utsidan av ladugården över dörren med utbredda vingar fastspikad
"slagörn" (duvhök) gav ett gott skydd.
Att liksom korset även Guds namn och ord voro av sådan
kraft, att de skyddes och undvekos av de underjordiske, mara
•,.

J 79
och annat skrömt var fastslaget. Därför var ofta ett blad ur
psalm.bok eller katekes uppsatt i ladugården.
Men man måste skydda inte endast korna utan även mjölken
och grädden, smöret och osten, ty också dessa kunde av onda
människor lätt förgöras. Därför ristades kors i hotten på mjölktråg
och kärnor, samt på smörklimpar och ostar. Detta var
även till skydd för korna, ty en avundsjuk granne kunde lättare
skada dessa om han hade lite mjölk från de kor han ville förgöra,
men hade mjölken varit i ett korsmärkt kärl var det ej
lönt försöka med "kuckel". I ost- och smörformar, som ofta
voro vackert sirade ingick ej sällan i motivet etteller flera kors.
Med dessa är nog som en sagesman meddelat: "Dom gjorde man
för det skulle vara vackert, men också för det var h r a".
Lämnade man vid något tillfälle mjölk till en granne eller
främling borde man först föra den hastigt över eld, ty i annat
fall kunde ens mjölklycka bli förgjord. Likaså kunde korna
sina om man inte när mjölk kokade över kastade in några saltkorn
i elden.
Kärnade man smör och det såg ut att dröja innan det blev
något, släppte man -ner sin vigselring eller en silverslant
kärnan, sen gick det fort att få smör.
I de ångermanländska kustsocknar här är fråga om har man
inte i mannaminne annat än undantagsvis haft "getare", ty när
björn och varg började bli alltmer sällsynta i skogarna kring
fäbodvallarna ansågs inte längre vallhjon behövas. Men då
man inte längre hade sådana hände det allt emellantåt att korna
inte kommo hem i tid till mjölkningsdags på kvällarna och att
de även låge borta hela natten. Detta vållade självfallet fäbodpigorna
stort besvär, ty de blevo då tvungna ge sig ut i skogen
för att söka. Men att i de stora skogsvidder som omgåvo vallen
finna djuren, som troligast lagt sig och vilkas skällor då ej
ljödo, visade sig många gånger mycket svårt.
Som vi sågo vidtogos redan vid lösningen åtgärder för att få
hem djuren i tid på kvällarna. Men också på fäbodarna var
det ofta nödvändigt "att stä hem" dem. Vanligt var att man
i den stora "blanngrytan", den gryta i vilken all ost kokades,

I flera socknar har det hänt att man under ladugårdsgolvet
grävt ner ett sälkranium. Det skulle föra med sig lycka med
djuren och skydda dem. Från fiskelägen utefter kusten berättas
Ville/kors på fäbodstuga från Högsjö, nu på Murberget.
även att man hos bönderna inåt land haft god marknad för sälskallar
och att det inte var så särskilt länge sedan den kommersen
upphörde.
När man byggde ladugård skulle man också, som en meddelare
säger, "noga se till att man ej har någon vattenåder på
tomten, för det är praktiserat, att det ej går få kräk att "vilja
--------------."",,/
81

f
82
till" (trivas), som står mitt över en vattåder. Detta är en
gammal iakttagelse. Då jag byggde ladugården hade jag hit en
"hrunnsynare", som såg efter att det inte var något sådant
hinder i vägen". Om en föreställning som denna är vidskepelse
eller om den verkligen har en reell grund är kanske svårt att
avgöra.
Ville man skada någons djur var det säkraste medlet att
smussla in i ladugården eller under dess golv "dömull", mull
från ikyrkogården eller ben därifrån. Gjorde man så blev det
aldrig lugnt i ladugården, korna voro jämt oroliga och blevo
även sjuka. För att råda bot häl'för var enda säkra sättet att
gräva upp lagårdsgolvet och söka rätt på mullen eller benen
och föra dem tillbaka till kyrkogården.
Försvann en ko i skogen hade man sätt att taga reda på åt
vilket håll man skulle gå och söka. Man tog en liten käpp,
spottade på dess ena ände och kastade den bakåt över vänstra
axeln. At det håll dit den änden pekade skulle man söka. Fann
man ändå inte kon hade den säkert tagirts av vittra. Den
behövde dock 'ej vara förlorad för den skull. Det kunde nämligen
hända att på söndagen när kyrkklockorna ringde vittra
miste kraften att 'behålla det de tagit.
Orsak till mycken split och osämja mellan grannar, såväl i
bygden som på fäbodarna har "bjäran" varit. Ville man skaffa
sig en hjära gjorde man på följande sätt: man tog nLO sorters
olikfärgat ullgarn, nystade det i bastun bakom ugnen tre torsdagskvällar
å rad. I nystanet lades avklippta naglar och när
man nystat färdigt sista kvällen dröp man i det tre droppar blod
från vänstra lillfingret. Bjäran var nu färdig och man kastade
den över vänstra axeln ut genom bastugluggen samtidigt som
man mumlade: "Du skall för mig på jorden trilla, och jag skall
för dig i helvetet brinna", och sedan tillade man vad bjäran
skulle bära till gården. Bjäran hade nu fått liv och rullade
iväg och drog till sin ägare vad han begärt, så länge han levde.
Bjäran sög mjölk ur andras kor, bar smör, ost eller annat. Den
kunde även skada korna, fick en ko liggsår, sades den vara
"bjärasugen",
t
I
l
•

Hade någon god tur med djuren och fick av dem riklig avkastning,
naturligtvis hade den då bjäran. Från en vall där
det var fyra fjällpigor berättas, att när dessa en gång jämförde
hur mycket de hade av grädde, smör och ost, så hade en av dem
fått ut mycket mer än de andra av varje ko. De voro då genast
på det klara med att hon hade bjäran. De skällde då ut henne
och tvingade henne att gå med på att allt "sparet" skulle läggas
tillsamman och sedan delas efter antalet kor var och en hade.
Då här ovan talats om den övertro som rörde fäbodlivets
förhållanden har med avsikt den stora grupp av vittnesmål om
hur man sett och hört eller rent av talat med vittra ej alls
berörts. Detta emedan min mening i huvudsak varit att söka
antyda den stora roll övertron spelat som drivkraft till handling
och hur den i vissa situationer helt bestämt människors
handlande. Självfallet är dock att berättelser om sammanträffanden
med vittra och annat skrömt varit av stor betydelse just
för att övertron skulle ge utlösning till handling.
Dennu uppsats bygger på material insamlat till Norrlands kulturhistoriska
museum av Levi .Tohansson och uppteckningar gjorda av förf. i
samband med undersökning av fäbodväsendet i socknarna Nät.ra, Vibyggcrå,
Ullångor och Nordingrå, och är de flesta uppgifter från dessa
socknar.
8;)