Fäbodli\1 oth ö\1erlro. - Murberget CollectiveAccess System

J 79
och annat skrömt var fastslaget. Därför var ofta ett blad ur
psalm.bok eller katekes uppsatt i ladugården.
Men man måste skydda inte endast korna utan även mjölken
och grädden, smöret och osten, ty också dessa kunde av onda
människor lätt förgöras. Därför ristades kors i hotten på mjölktråg
och kärnor, samt på smörklimpar och ostar. Detta var
även till skydd för korna, ty en avundsjuk granne kunde lättare
skada dessa om han hade lite mjölk från de kor han ville förgöra,
men hade mjölken varit i ett korsmärkt kärl var det ej
lönt försöka med "kuckel". I ost- och smörformar, som ofta
voro vackert sirade ingick ej sällan i motivet etteller flera kors.
Med dessa är nog som en sagesman meddelat: "Dom gjorde man
för det skulle vara vackert, men också för det var h r a".
Lämnade man vid något tillfälle mjölk till en granne eller
främling borde man först föra den hastigt över eld, ty i annat
fall kunde ens mjölklycka bli förgjord. Likaså kunde korna
sina om man inte när mjölk kokade över kastade in några saltkorn
i elden.
Kärnade man smör och det såg ut att dröja innan det blev
något, släppte man -ner sin vigselring eller en silverslant
kärnan, sen gick det fort att få smör.
I de ångermanländska kustsocknar här är fråga om har man
inte i mannaminne annat än undantagsvis haft "getare", ty när
björn och varg började bli alltmer sällsynta i skogarna kring
fäbodvallarna ansågs inte längre vallhjon behövas. Men då
man inte längre hade sådana hände det allt emellantåt att korna
inte kommo hem i tid till mjölkningsdags på kvällarna och att
de även låge borta hela natten. Detta vållade självfallet fäbodpigorna
stort besvär, ty de blevo då tvungna ge sig ut i skogen
för att söka. Men att i de stora skogsvidder som omgåvo vallen
finna djuren, som troligast lagt sig och vilkas skällor då ej
ljödo, visade sig många gånger mycket svårt.
Som vi sågo vidtogos redan vid lösningen åtgärder för att få
hem djuren i tid på kvällarna. Men också på fäbodarna var
det ofta nödvändigt "att stä hem" dem. Vanligt var att man
i den stora "blanngrytan", den gryta i vilken all ost kokades,