växter som läkemedel och i folkliga arbetsmetoder i ångermanland

VÄXTER SOM LÄKEMEDEL OCH I FOLKLIGA
ARBETSMETODER I ÅNGERMANLAND
AV
JEAN BERGLUND
Med anledning av alt jag under resor och vid förfrågnin,gar
i samband därmed hos gemene man ule på vår landsbygd
kommit underfund med att kännedomen om och bruket
av vilda växter för olika behov i det dagliga livet nu synnerligen
snabbt går förlorad, har jag ansett det vara mödan
värt att göra några samlande anteckningar om hithörande
förhållanden. J ag vill genast från början poängtera, alt jag
icke kan göra anspråk på någon slags fullständighet ens beträffande
det område, som jag angivit i titeln. Härtill skulle
fordras årslånga undersökningar, som därtill försvåras av
den omständigheten, att de få gamla personer, som nu för
tiden ha något att meddela, ytterst ogärna lämna några upplysningar
om vartill växter brukats. De ha på känn, att
man vill utspionera olika former av vidskepelse, och eftersom
vidskepelse hör till »andra svåra synder och lastel'i>,
varom Luther varnande talar i katek@sen, föredra de aU tiga.
Betecknande är, att ej ens den numera avlidne hembygdsforskaren
Bernhard \Vestin från Rescle, bekant för sina
vederhäftiga "Jmlturfilmen> ur allmogens liv, kände till någon
enda växt, som i hans hembygd tillvaratogs för läkedomsändamål.
Och för min del kan jag som exempel nämna,
att vid en resa, som jag nyligen företog från Sollefteå över
Strömsund till väslra delarna av Jämtland, kunde jag endast
42

Anmärkningsvärt är, att de tre sista beteckningarna överallt
uttalas med kort i. Den användes omkring sekelskiftet till
medicin både för människor och djur. Bären skulle läggas
i en flaska och brännvin slås över dem. Sedan detta fått stå
och dra några dagar, fick man en blandning, som var bra
att fukta bandage med, om man skulle binda om kontusioner
eller kroppsdelar med värk i. Man kunde också hjälpa upp
verkan med att ta in en matsked av lösningen, men försiktig
fick man vara, ty verkningarna kunde bli mycket våldsamma
(Nordingrå). Från Gideå meddelas, att bären av
växten där plockas och skalas, varefter de stötas och ges åt
grisar, som blivit förkylda. Verkan uppges vara utmärkt,
men då måste bären vara plockade före Klaradagen (den 12/ 8 ),
Till gamla läkedomsörter, som förekommit i många upplagor
av vår farmakope, hör roten av Angelica (silvestris).
Angelik-(angerik-)rot eller, som den också kallades av den
äldre generationen, kvanne (Sidensjö, Nordingrå) har stadgat
rykte i kreatursmedicinen, och särskilt då man slog
skogsslåtler omkring källdrag, där det var gott om denna
ståtliga växt, grävde man upp de långa pålrötterna och
gömde dem för vinterns behov. Samtidigt tog man gärna en
annan rot, som också trivs på vattenhaltig botten, nämligen
vänderoten (vendelrot), Valeriana officinalis, även den enbart
för kreatursmedicinen. Hur dessa rötter sedan användes
och mot vilka sjukdomar, har jag tyvärr icke kunnat
få uppgift om, då meddelarna endast minnas, att deras föräldrar
samlat rötterna men icke hur de sedan bereddes.
Däremot känner man ännu på flera orter till bruket av blodroten,
Potentilla Tarmentilla, som för övrigt fått sitt artnamn
aven italiensk läkare just för sina förmenta egenskaper att
lindra plågor (tarmenta). Dess tjocka, mörka rotstockar
samlades under.· högsommaren och vara nyttiga till kurer
både för människor och djur. Den trähårda roten revs på
rivjärn eller stöttes i mortel, varpå detta pulver togs i brännvin
(2 teskedar till ett spetsglas), om man ville bli kvitt för-
44

kylning eller frossa. Och fingo korna härsken mjölk, tog
man två matskedar riven blodrot, och detta gavs till djuren
på morgonen före utfodringen (Nordingrå). Man kunde
också koka roten i söt mjölk och ge spadet till både folk
och fä, som ledo av rödsot eller överhuvud taget 'en magåkomma
(Gideå).
Även Levisticum officinale hörde till de gamla beprövade
djurkurerna, och man såg ofta ett par stånd av växten planterade
nära förstubron eller källartaket, ty den troddes också
med sin fräna lukt hålla råttor borta från byggnaden. Från
Gideå meddelas, att libstickan, som eljest alla kreatur sky,
gavs in åt kreaturen, då de- gingo på bete. »Men de kor, som
inte få den, ta skada av lukten.»
En växt, som med all rätt samlades för beredning av bröstsaft,
var stensötan, Polypodium vulgare, och ännu för 30 år
tillbaka kände man i Nordingrå noga till, när den skulle
plockas och hur saften skulle utdragas ur rotstockarna. I
litteraturen (Fries, Svenska växtnamn) har jag också funnit
uppgiften, att linnean i Agm. användes att bota benvärk med
och därför kallas vinngräs, av vinn = värk, liksom den i
Österbotten kallas benvärksgräs och i Uppland torrvärksgräs,
men kunskapen härom synes ha gått förlorad. Däremot samlades
växten för c:a 40 år sedan i Ramsele under namn av
»ickorrtåga», och avkok på örten användes mot svår diarre
och andra magåkommor.
Däremot håller sig bruket att tillvarata gråbon (gråbun),
Artemisia vulgaris. Artemisia är över huvud taget ett släkte,
som knappast är okänt för något lands folkmedicin. Dit
hör ju framför allt malörten, som överallt uppskattas. Dess
värde är dock okänt i Agm., där den endast förekommer
spridd från barlastkajer. Men gråbo insamlas åtminstone
i Yibyggerå och Gideå, och från den senare socknen har jag
uppgiften, att den är bra både för folk och kreatur. Särskilt
värdefull är den för människor, som drabbas av den
fruktade »kvesan», en sjukdom, som sätter sig i fingrarna
45

och kan åstadkomma, att de värka av i lederna. Man skall
då koka »gråbun» och lägga på alltihop. Men det bör ske
i sjukdomens första stadium.
Till behandling av yttre åkommor hade man sedan gammalt
groblad (Plantago major). De stora bladen användes i
Ullånger till att binda om sår, bulnader o. d. med. Och hade
man oturen att bli stucken aven geting eller humla, skulle
man genast lägga på jord samt ett groblad utanpå. Liknande
praxis meddelas från Gideå, där man tar bladen direkt
från marken och lägger dem på bulnader, ur vilka de
då dra ut varet. Även axen ha värde, ty om man plockar ur
dem frögrynen och lägger dessa i brännvin, kan man med
dem häva urinstämma hos både djur och människor. Ett
annat medel mot värk och yttre skador är allöv (Gideå).
Man lägger bladens undersida mot det värkande stället och
sedan ytterligare några lager av blad. Därpå binder man
om, och lövet drar ut det onda. Om man t. ex. stiger på en
spik, så syns bara ett hål, men det blir värk efteråt. Då
lägger man på duktigt med allöv, vilket påstås vara »onaturligb
bra. Från Gideå är också metoden att stämma blod
med hjälp av röksoppen (där kallad ficksopp). Den mogna
och torra svampen plockas, men öppnas inte före användningen.
Om någon huggit eller skurit sig, lägger man svampens
bruna pulver över såret, och blödningen stannar. Även
mot näsblod duger samma medel. Ytterligare ett medel mot
yttre skador har man i »Per i backe» (Achillea millefolium).
Av den plockar man blommorna, piskar och klubbar dem
duktigt, så att den blir saftig. Oljan, som uppstår, vrider
man ur och får ett utmärkt sårmedel, som tillgripes, då man
t. ex. huggit sig. I samma socken samlar man också brännnässlor
för att kurera korna med, och dekokt på nässlor,
gärna med litet socker i, gäller som universalmedel mot de
flesta sjukdomar i ladugården. Framför allt är den bra i
kornas kalvningstid. Ungefär liknande egenskaper tillskrivas
för övrigt även renfanan, som därför på många håll
46

inte fick slås vid slåttern. Det egentliga läkemedlet tog man
ur blomsamlingarna genom kokning, och spadet ansågs som
ett gott medel mot äggvita hos människor.
För grisarna hade man ett speciellt läkemedel i sälg- eller
rönnbark, som torkades, maldes och gavs som pulver,
om de dyrbara nassarna råkade få diarre (Gideå). Likaså
skulle man koka häggbark, om hästar eller andra kreatur
fått vattusot. En lagom utspädning av lagen dracks gärna
av de sjuka djuren. Ett i Gideå känt kraftfoder för korna
förtjänar säkert också beaktande, nämligen rönnbär, vilka
märkbart befordrade mjölkningen. Dessa bär voro också
nyttiga för människor 'och motverkade bleksot, om man åt
dem au naturel; eljest kunde man också bereda dricka av
dem, och detta gällde som särskilt hälsobringande.
Vid uppräkningen av dc växter, som användes för hälsans
vård, kan jag icke förbigå att nämna ett bruk, som var så
vanligt hos allmogeungdomen på våren, nämligen att äta råa
växtdelar. Framför allt uppskattade man de färska toppskotten
av granen som en läckerhet, vilket inte är så orimligt,
då de vid midsommartiden äro fulla aven sötaktig saft
och mjuka som en sparrisstjälk. Men man såg också barnen
»äta syra» (Rumex acetosa hellre än aceLosella, som var väl
skarp): då var det de späda bladen, som smakade så bra,
men eljest tog man i första bästa granbacke bladskaften
till harsyran (Oxalis), som också kunde ätas. Särskilt »getarna»,
som följde boskapen i skogen, förkortade de långa
timmarna med att leta efter sådana ätbarheter, och man
påstod ibland, att varje getarpojke gjorde lika stor skada
på skogen samen get. Men jag skulle för övrigt tro, att
denna »råkostdiet» var av synnerligt värde för den ungdom,
som vintern igenom levt på en i högsta grad enformig .
matsedel, där vitaminhaIten måste varit i knappaste laget.
På annat sätt kan man knappast förklara, att detta bruk
var så allmänt och att det sedan gått så starkt tillbaka. Även
kreaturen behövde ofta nödfoder på våren, om de måste
47

släppas tidigt; på sina håll sparde man den råghalm, som
man tömde ur bolstren, och på andra håll skalade man barken
av unga aspar, som alltid hade någon näring åt dc ynkligt
magra djuren.
I samband med getarna bör också nämnas, att insamlandet
av tuggkåda (spännkåda) hörde till deras förströelser
i skogen. Det var gammal, hårdnad kåda, som blivit ljust
rödviolett med tiden, man fikade efter, några knivsuddar
här och några där, tills man fick en ordentlig buss, och
jag kan försäkra, att dess friska hartsarom stod inte det
moderna amerikanska fabrikatets efter.
En viktig sak för 1800-talets bondhustru var att ha bra
»sleke» till kreaturen, då de började gå ute »på löla» i juni.
Sleket varen fast hopbakad gröt, innehållande diverse för
korna begärliga ingredienser, som de fingo slicka i sig vid
utsläppandet, och denna avskedsmåltid skulle sedan göra
dem punktliga att komma hem på kvällarna. Det var inte
fritt, att man också trodde, att slekets mystiska komposition
skulle bevara »kräken» från olyckor, som lurade i
skogarna. Vissa växter voro då av särskilt kraftig verkan,
och d:r Erik Modin har i sitt arbete »Anders Raivi» anfört
vendelrot, libiksticka och tivelbär såsom brukade i Tåsjö,
ursprungligen hos finnbefolkningen där. Från andra håll
omtalas den förut anförda angelikaroten ha samma verkan,
och i »Jämten» 1932, s. 72 meddelas, att i Härjedalen blandas
ännu angelikan i fämaten i nyss nämnda syfte.
Det kan ha sitt intresse att i ett klassiskt arbete över växternas
användning i folklig läkekonst, nämligen Hovorka­
Kronfeld, Vergleichende Volksmedizin, se, på vilket utbrett
område alla här nämnda läkedomsväxter förekomma. Menyanthes
är sålunda känd från Böhmen, bären av Daphne
användas i norra Sibirien som kräkmedel åt barn, och så
ha de nog ofrivilligt kommit till användning även hos oss,
och kamomill står högt i kurs hus slovakerna. Valeriana
brukas allmänt i Ryssland, Schlesien, Steiermark och Böh-
48

men; överallt är det roten, som är läkemedlet. I Böhmen
skördas också Levisticum och levererar feberstillande medel.
Namnet Levisticum antages för övrigt av somliga vara
en förvrängning av ligusticum, avlett av Liguria, varför
växtens bruk möjligen har sitt ursprung där. Beträffande
åtskilliga av de nämnda växterna kan man också konstatera
likartad användning och därför våga det antagandet, att vår
allmogeläkekonst icke varit ett famlande på måfå, utan att
den åtminstone i vissa delar varit ett kulturgods, som tillförts
oss på samma vägar som vår övriga materiella kultur.
* *
*
Om jag sedan övergår till att redogöra för växternas användning
i folklig hushållning i övrigt, vill jag först som
en allmän anmärkning framhålla, att jag naturligtvis icke fattar
»växter» i betydelsen »örter» utan som produkter ur växtriket
över huvud taget. För sådana av de mest skilda slag
hade man givetvis användning före industrialismens genombrott,
då en så övervägande del av alla livets behov fylldes
genom eget arbete och hantverksfärdighet.
Vem kan sålunda i våra dagar göra sig en föreställning
om den mångfaldiga användning n ä ve r n hade på en bondgård?
Visserligen blev det mot slutet av iSOO-talet allt mindre
vanligt att belägga taken på bostadshus med näver, men
lador, sjöbodar, fäbodar och liknande byggnader fingo alltjämt
ofta nävertak, som vorooutslitliga och täta. Och revs
en sådan gammal lada, plockade man fortfarande ihop näverflaken
från taket för alt lägga dem på ett nytt, ty ännu efter
hundra år var nävern slät och hel. Näver lades också i
jorden över sten eller trävirke i täckdiken, eftersom den motstod
röta i så hög grad. Och kom skomakaren till gården
för att sätta skor på husbondfolk och tjänare, måste man
vara snål på de hudar, gården kunnat garva fÖl' året, och
därför tog man näver till innerboltnar i arbetsskodonen.
Tillverkningen av skor helt och hållet av näver för sommar-
4 49

uk synes ha varit ett särdrag för de gamla finnbygderna,
alltså Stigsjö, Viksjö, Graninge, delar av Sollefteå, Överlännäs
och Ytterlännäs. Från dessa delar av landskapet har
man också en verklig industri av näverföremål, korgar, askar,
dosor, ringar och väskor i flätningar, som till en del
hållit sig än i dag.
Ur skogen hämtade far även en annan detalj för sina
husbyggen, nämligen den tätning, som man lade mellan stockvarven
för att något så när utestänga vinterstormarna. Det
var den vanliga skogsmossan, Hylocomium, och ännu titlar
den fram i nåten på mången norrländsk ladugård. Aven
denna mossa tillvaratogs vid rivning av gamla hus, ty det
var svårt att få ny mossa, som var så torr. I Jämtland, nära
gränsen till Agm., har jag ännu år 1934 sett insamling av
sådan mossa i skogen för ett bygge, så att metoden är säkert
inte. utdöd ännu.
En annan detalj i dåtida arbetsliv, som förtjänar framhållas,
är den rikliga användningen av vidjor till rep och
bindslen. En typisk användning är de svedda granvidjorna,
som i miljoner slingra sig om störarna i våra gärdsgårdar
och som aldrig ruttna och knappast heller slitas ut. Nu
övergår man alltmera till den mjuka järntråden, som köpes
hos järnhandlaren och innebär en betydande arbetsbesparing.
Men vidjor brukades också hemmavid: i arbetsåkdonen
och annan körredskap, t. ex. för att förena skaklarna
med harven, årdern eller mullvälten, hålla ihop skrovet på
gödselkärran, utgöra länk mellan höskrucken och dess bärträ;
man gjorde stängningsringar för grindarna därav liksom
också deras »gångjärn», och i båtar var hanken, som höll
åran i håbandet, gjord aven vidja. Och i ladugården rasslade
inte som nu järnbindsle vid järnbindsle, utan varje djur
hade om halsen en lätt vidje-»tralj», som häktades ihop i
nacken med en sinnrik knutanordning, och ibland var också
fortsättningen från halsringen till väggen av samma material.
Vid notdragning vintertid vara vidjerep länge i bruk,
50

Garveriyrket kunde således bestå utan att hämta arbetsmaterial
utom bygden. Samma var förhållandet med färgeriyrket
eller åtminstone hemfärgningen, ty färgning bedrevs
oftast i hemmen som en vanlig syssla. I våra dagar har
växtfärgningen åter kommit till heders, och med all rätt, ty
de resultat man vann med den, äro ypperliga. Den som vill
ha ett övertygande bevis härom, hänvisas till d:r Eri!-: Salvens
gradualavhandling »Bonaden från Slwgs kyrka», där
undersökningen av färgningsarbetet samtidigt ger vid handen,
att redan på HOO-talet en högt stående färgningskonst
förekom i Norrland. Det bör också framhållas, att hemfärgningen
med växter ännu håller sig kvar i mera isolerade
bygder, trots de nu så vanliga importerade färgämnena.
Särskilt gäller detta färgningen av nät; varje fiskargubbe
har sin halvt hemliga metod, som gör näten mera diskliga»
än andras. J ag uppräknar följ ande färgväxter:
björklöv jämte lut gav lövgul färg (Nordingrå),
om man behandlade indigofärgat gods i björklöv eller
ljung, fick man grönt (E. Modin, G:la Tåsjö),
med björklöv och alun fick man gult (ibidem),
albark gav brun färg (ibidem et Gideå),
al- och björkbark med vitriol gav grått (E. Modin, G:la
Tåsjö),
albark gav grå färg, särskilt åt nät (Gideå),
sälgbark användes att färga grått med (Gideå),
med stenmossa, även kallad letmossa (Parmelia-arter), färgade
man sedan förhistorisk tid brunt, så ännu i slutet
av i800-talet i Nordingrå,
albark och lut användes vid samma tid i Nordingrå av
fiskare för att leta (färga) skötarna,
grankottar användas ännu i Grundsu.nda vid nätfärgning.
I och med färgningen har jag kommit in på de mera kvinnligt
betonade sysslorna, och det är lätt att fortsätta på husmoderns
område och visa, vad växtvärlden betydde för
52

henne. För renhållningen behövde hon t. ex. det doftande
enriset, varav tjocka ruskor allmän t brukades vid skurning.
Eljest ströddes repat enris på det nyskurade golvet, oeh det
hörde till, att man även barfota skulle gå på detta utan att
säga ett knyst. Enris var också oumbärligt vid tvättning av
mjölktrågen, som ändå gåvo en sur smak åt mjölken, men
man kunde på sommaren byta ut enriset mot byttlockgräs
(Spirrea ulmaria). eller hopvridna tottar av )}rävrumpa»
("granagräs») d. v. s. Equisetum, vilket hade god förmåga
att skrubba träytan ren (Ytterlännäs, Gideå), varmed alla
kärl i mjölkkammaren borde gnidas. Enbuskarna skulle
också skattas på bären, som tillsattes till det hembryggda
drickat och gåva det en verkligt uppfriskande smak. Det
päslodsockså, att sådant dricka var verksamt mot vattusot.
Från Gideå meddelas också, att rönnbär vara bra i st. f. såpa
vid skurning av golv. )}Golven bli vita och fina, och de ta
bort all smörja.)} Som en kuriositet i samband med renhållningen
kan nämnas, att man ännu på 1890-talet här och var
i Ullånger fick se ryska s. le mjölmattor av lindbast använda
som skrapmattor i förstugor o. d. Troligen komma de med
mjöl från Finland, där Vasa länge hade ångbåtsförbindelse
med Härnösand och Sundsvall.
Ville husmodern skydda gårdens klädförråd, framför allt
de omistliga fårskinnsfällarna, mot mal, stoppade hon dem
fulla med kvistar av pors (Myrica gale), som verkligen doftar
lika varaktigt starkt som mången maltablett. En annan starkt
luktande växt, som enligt E. Modin insamlades i Tåsjö, var
Mentha arvensis, )}strandhumla», för att användas som köttkrydda.
Av synnerligen stor vikt för hushållet var också tätörten
(Pinguicula vulgaris), från vars blad man fick den slemmiga
saft, som kom mjölk att segna till tätmjölk, norrlänningens
förträffliga sommarmat. I detta skick var mjölk också mycket
hållbarare än eljest, vilket var av stor betydelse i )}huvela))
- tiden från midsommar till slåttern - då man hade
53

alla sina kor långt borta i fäbodarna. Vid beredning av lätmjölk
gick det dock i regel till så, att man skaffade ett par
skedblad från någon, som hade fått den bra, och silade sötmjölk
på. detta. Så var fallet överallt i Ullångers socken, ty
så vitt jag kunnat finna, är tätörten synnerligen sällsynt
där, och jag har heller icke träffat någon person där, som
kände örten till utseendet.
I skogen fanns för övrigt diverse annat smått ,och gott,
som en omtänksam husmor icke gick ointresserat förbi. På
björk och sälg växte »tjukor» (Polyporus), och björklickorna
voro mycket lämpliga som nåldynor (Gideå); tjukorna på
sälgen åter hade en så fin doft, att de sparades och lades in,
där man ville ha parfymdoft (ibidem). Däremot har vanlig
svamp ingenstädes brukat insamlas till mat, utan först på
senare år har iden härom inkommit söderifrån. Tvärtom
minns jag, att min farmor berättade sig hava hört av sina
föräldrar, att ryska krigsfångar (från kriget 1S0S-0g?), som
voro utplacerade i Skog och Nordingrå, hade så onaturliga
böjelser, att de åto svamp, vilket väckte hemmafolkets undran
och avsky.
Före slåttern kunde man få se gamlefar i undantagsstugan
gå omkring och insamla knippen aven ört, som sedan hängdes
till tork på södra stugväggen och längre fram på gällstängerna
i storstugans tak. Det var rölleka han tog vara
på, ty av blomkvastarna kunde man bereda bröstmedicin,
men vad som sedan var kvar av växten, kom också till nytta,
ty det dugde att dryga ut tobaken med, om förrådet var
knappt (Nordingrå, Styrnäs). Därför kallades växten också
»farfars tobak» förutom det vanliga namnet, »Per i backe».
Före slåttern skulle man också ut och plocka av fröullen
av Eriophorum, om man icke hade tillräckligt med dun alt
stoppa kuddar med. Växten kallades »faltigmans örngått»
(Ullånger, Vibyggerå) och gällde sålunda ej som det bästa i
sitt slag, men det fanns ju obegränsade kvantiteter av den,
och det gynnade dess användning.
54

Vad man däremot skulle göra under den egentliga slåttern
-- utom atl rädda läkedomsörterna undan lien - var att ur
sjöfodret sortera ur ett lagom parti storvuxna och fasta
yassrör (Phragmites), som lades undan till tork, tills vävstolen
kom fram. Då skuros de av i lämpliga längder, varpå
inslaget i väven spolades upp på dem. Röret var då benhårt
och löpte synnerligen lätt i skytteln, något som väverskorna
också väl visste av.
Någon gång under sommaren borde man också ta hem till
gården en eller ett par mansbördor stora sIrogsormbunkar,
om man hade någon för reumatism känslig medlem i familjen.
Fick man ett anfall av reumatismen, skulle man laga, att
man fick sin madrass stoppad med dessa ormbunkar, så lindrades
smärtorna (Hässjö, Häggdånger). Ett annat medel mot
reumatism, som visserligen inte är hämtat från växtvärlden
men kan vara värt omnämnande i detta sammanhang, var
heta bad, i vilka man lade ner en lagom stor myrstack med
myror och allt. Den skarpa myrsyran, som myrorna då
avgåvo, gjorde badet nästan bedövande kryddat, och det
påstods ha radikal verkan.
Kunde husmodern också längre fram på hösten köpa eller
byta till sig något halvdussin moriskvastar (d. v. s. av ljung),
hade hon försett sig med det mesta hon kunde hämta ur
skog och mark. Moriskvastarna voro uppskattade, därför
att de voro tätare än vanliga björkkvastar, men de voro
också sköra, så att de ej räckte länge. I regel gjordes de ej
i hemmen, ty det fordrades en särskild, rätt omständlig teknik
(med basning i hett vatten och skrapning) för att få av
ljungens bark. Oftast var det sockenlappar, som hade monopol
och en ringa inkomst på detta arbete.
* * *
Med dessa snabbtecknade bilder av arbetsliv och hushållning
ungefär från fars och mors barndom vill jag sluta denna
uppsats, vilken, som i början sades, icke vill försöka vara en
55

fullständig uppslagsbok över hithörande fakta, utan snarare
varit ämnad som en något så när detaljrik situationsbild av
ångermanlänningens kamp för att avvinna naturen själv så
mycket som möjligt, som kunde ge livet högre värde. Österlänningen
säger om dadelpalmen, att den är nyttig på 99
sätt, men det hundrade kunna människorna icke finna på.
Något av den uppfinningsrikhet och mänskliga mångsidighet,
som ligger bakom detta uttryck för vardagsvishet, varsnar
man även, då man sätter sig in i våra ångermanlänningars
inställning till den levande naturen och nu speciellt
växtvärlden omkring dem.
Och jag skall nu endast göra min bild fullständig genom
att påminna om hur allmogehustrun, då hon på söndagen
satte alla världsliga sysslor å sido och kom upp till Guds
hus, tog antingen en kvist av åbrodden (Abrotanum), som
stod i ett hörn av "kryddgårdslandet», eller bröt på den
blommande lägdan ett stånd av »Jungfru Marie sängfor»
(Galium verum), "den goaste lukt ja vet» (Gideå). Denna
lilla aromatiska kvist, inlagd mellan psalmbokens blad,
gjorde henne dels den tjänsten att hålla sömnen på avstånd,
dels var den också, fast kanske omedvetet, en symbol för
all livets rikedom omkring henne och stämde hennes själ
till rikare förståelse för högheten i ordets förkunnelse.
56