växter som läkemedel och i folkliga arbetsmetoder i ångermanland

och kan åstadkomma, att de värka av i lederna. Man skall
då koka »gråbun» och lägga på alltihop. Men det bör ske
i sjukdomens första stadium.
Till behandling av yttre åkommor hade man sedan gammalt
groblad (Plantago major). De stora bladen användes i
Ullånger till att binda om sår, bulnader o. d. med. Och hade
man oturen att bli stucken aven geting eller humla, skulle
man genast lägga på jord samt ett groblad utanpå. Liknande
praxis meddelas från Gideå, där man tar bladen direkt
från marken och lägger dem på bulnader, ur vilka de
då dra ut varet. Även axen ha värde, ty om man plockar ur
dem frögrynen och lägger dessa i brännvin, kan man med
dem häva urinstämma hos både djur och människor. Ett
annat medel mot värk och yttre skador är allöv (Gideå).
Man lägger bladens undersida mot det värkande stället och
sedan ytterligare några lager av blad. Därpå binder man
om, och lövet drar ut det onda. Om man t. ex. stiger på en
spik, så syns bara ett hål, men det blir värk efteråt. Då
lägger man på duktigt med allöv, vilket påstås vara »onaturligb
bra. Från Gideå är också metoden att stämma blod
med hjälp av röksoppen (där kallad ficksopp). Den mogna
och torra svampen plockas, men öppnas inte före användningen.
Om någon huggit eller skurit sig, lägger man svampens
bruna pulver över såret, och blödningen stannar. Även
mot näsblod duger samma medel. Ytterligare ett medel mot
yttre skador har man i »Per i backe» (Achillea millefolium).
Av den plockar man blommorna, piskar och klubbar dem
duktigt, så att den blir saftig. Oljan, som uppstår, vrider
man ur och får ett utmärkt sårmedel, som tillgripes, då man
t. ex. huggit sig. I samma socken samlar man också brännnässlor
för att kurera korna med, och dekokt på nässlor,
gärna med litet socker i, gäller som universalmedel mot de
flesta sjukdomar i ladugården. Framför allt är den bra i
kornas kalvningstid. Ungefär liknande egenskaper tillskrivas
för övrigt även renfanan, som därför på många håll
46