Norrlands handels och kulturförbindelser under järnåldern fram till ...

Att Norrland under denna tid även upprätthållit förbindelserösterut, därom vittna en del till bronsåldern daterade redskapsformeri sten.Vi ha i korta drag sett hur Norrland under sten- och bronsåldernej stått isolerat utan trätt i förbindelse med angränsandeområden i söder, väster och öster och genom dessa även medmera avlägsna länder. Vägarna ha tidigt sökt sig till de stråk, därnaturen rest de minsta hindren för framträngande, utefter kusteroch älvdalar. Vi ha därför ej så stor anledning förmoda, att då detgäller nästa stora tidsskede och kulturperiod - järnåldern - såmånga nya vägar skola leda till Norrland. Däremot ha vi attvänta att handel och kulturförbindelser med »grannländerna» skolatilltaga i styrka och intensifieras, att Norrland i högre grad skallryckas in i ett större kultursammanhang, livligare än förut bli delaktigtav den allmänna utvecklingen och genom rikare fynd säkrarespegla förhållandena sådana de gestaltat sig.Vad emellertid järnålderns första skede, den förromerska järnåldern,beträffar, vis ar sig förhållandena rent motsatta. Norrlandhar i likhet med norra Norge och Finland ej ett enda fynd fråndenna tid. - Här frånses dock de bronsfynd och gjutformar fr ånLappland och Vä sterbotten, som äro daterade till förromersk järnålder,men som troligen tillhöra former fr ån en främmande kulturkretsoch skola behandlas senare i uppsatsen. - Detta problem,den totala fyndbristen från ett så stort sammanhängande områdeunder så lång tid , har varit för em ål för mycket intresse. Jag ansermig här dock endast i korthet böra referera den diskussion, somförts i detta ämne, i all synnerhet som frågan ej kan anses slutgiltigtlöst. Hallström har i en uppsats i denna sak skrivit: Vi måstenöja oss med det fastslagna faktum att Nordskandinavien är fyndlöstunder förromersk järnålder. Och detta förhållande har ejändrats under de mer än 2D år som gått sedan man fått ögonenöppna därför, trots att fynd från alla andra tidsperioder underdessa 20 år oavlåtligt ökats. Ett stöd för att fyndlösheten (i frågaom skandinavisk kultur) är något att räkna med, ha vi i detofrånkomliga faktum, vilket kan avläsas i alla tre delarna avområdet, men tydligast i Norrland. Nämligen att, när de skan-80