Tidningen som pdf-dokument - Svensk Biblioteksförening

”Frågan är därför om vi har att göra med ett ytfenomeneller om vi befinner oss i en period med en faktiskidentitetsförskjutning i den svenska bibliotekssektorn.”ett par läderbyxor vars budskap är dunkelt.Svenska Boklån AB har återupptagit idén ombiblioteket som serviceföretag. I Malmö kanbibliotekarierna tänka sig att låta barnavdelningensponsras av McDonald’s (dock inteav vapenindustrin, Sic!). Och i bakgrundenmullrar hela tiden Författarförbundet medsin bibliotekssyn som starkt präglas av derassärintresse. Allmänheten ser ofta mycket liteav de utspel och diskussioner som förs innei sektorn. Frågan är därför om vi har att göramed ett ytfenomen eller om vi befinner oss ien period med en faktisk identitetsförskjutningi den svenska bibliotekssektorn. Omså är, måste vi ställa frågor om hur man kanförhålla sig till denna förskjutning av innebördi bibliotekens verksamheter. Frågan omidentitet blir då viktig.Ser vi på bibliotekshistorien, och dåkan vi begränsa oss till de senaste hundraåren i Sverige, har på det hela taget såvälde folkliga som de akademiska bibliotekenfaktiskt visat upp en identitet och integritetsom skapat en stabilitet och yrkeskänsla somhar kunnat hävdas. Vissa värden kan nog faktisktsägas ha bevakats. När Valfrid Palmgrenoch hennes kolleger i början av 1900-talet taladeom barns och vuxnas bildning var budskapettydligt: demokratin kan bara utvecklasom alla är med och vi måste därför se tillatt barnen får en gemensam bildningsgrundatt bygga vidare på. Det ansågs viktigt för attkunna samtala med varandra. Hon strävaderedan 1911 efter ett gemensamt ”allmänt”biblioteksväsende som inkluderade ocksåde akademiska biblioteken i skapandet av ettbildat och därmed demokratiskt fungerandeland. De akademiska biblioteken sade nejoch folkbiblioteken kom därför att utvecklassom den autonoma bildningsinstitutionde sedan dess har varit. Vi kan dock idag seatt de folkbibliotek som dominerade understörre delen av 1900-talet snart kommer attkunna betraktas som en historisk parentes.Den rörelse som idag är tydligast är kanskeden av Palmgren så efterlängtade utvecklingenmot ett integrerat, allmänt, biblioteksväsende.Folkbiblioteken antar alltmerformen av utbildningsbibliotek än av traditionellafolkbibliotek. Förskjutningenär tydlig från en folkbildande identitet tillen som är kopplad till samhällets formellautbildningsstruktur. Att sätta en historiskparentes om folkbiblioteken såsom de sågut under 1900-talet behöver nu inte vara såfarligt. Det viktiga då är att komma ihåg attsådant händer – institutioner kommer ochgår. Folkbiblioteken blev också något aldrigtidigare skådat, då de i snabb takt tog formför runt hundra år sedan. Allting har sin tid.Folkbibliotekens guldålder kan placerasnågonstans mellan mitten av 1950-tal etoch slutet av 1970-talet. Biblioteken blev enav samhällets mest gedigna och älskade bildningsinstitutioner,stadigt förankrade i denfolkbildningstradition som sedan slutet av1800-talet har bidragit till formandet av densvenska demokratin. I mitten av 1970-tal etstadfästes utvecklingen genom de kulturpolitiskamål som, kan vi se idag, på mångasätt kom att få varierande och ofta motsägelsefullaeffekter. De värden som sedan längevärnades i folkbiblioteken kom på pränt ochi och med det ser vi kanske trots allt den tydligasteidentitetsmarkeringen i den svenskabibliotekshistorien, en markering som gjordesav en aktiv bibliotekariekår som visstevem man var och vad som skulle göras. Bibliotekarienanno 1974 var en stark yrkesperson.Såväl bibliotekets identitet som yrkesrollenanammade den inneboende politiskadimensionen i folkbibliotekens uppdrag ochupphöjde den till norm.Tidens dialektik skapar nu alltid förutsättningarför reaktioner. Hur såg reaktionen påde kulturpolitiska målen från 1974 ut? Denkom inte oväntat att få kommersiella förtecken.Tankarna som växte sig starka under1980-talet, att folkbiblioteken kunde fungerasom serviceföretag var dock inte baravetenskapligt ogrundade, de var ytterst formuleradeav sin motsats. Problemet var baradet att denna motsats var, kan vi i efterhandkonstatera, långt mer framgångsrik än reaktionen.1960- och 70-talen var i alla avseendenmycket framgångsrika för bibliotekenoch bibliotekarierna – och dess användare.80-talets ”avpolitiserade” folkbibliotek bleven komplicerad historia, där en mängd försökmed nya styrformer och sätt att se på besökarnabetades av i rask takt. Bibliotekensidentitet började vittra med informationsteknologinsintåg i mitten av 1990-talet ochtvivlen på det egna värdet i samhället blevallt tydligare. Biblioteken behöll dock sinposition i samhället genom hela 90-talet ochklarade millennieskiftet galant. Mängder avbesökare kom och de allra flesta förblev nöjdaeller rent av mycket nöjda med den relativttraditionella service som trots allt domineradede flesta biblioteks vardag. Internetraderade inte ut behovet av folkbibliotek ochinte heller behovet av kvalificerade bibliotekarier.Tvärtom. De flesta vetenskapliga studier,såväl här hemma som utomlands, indikerartydligt att behovet av det vi kan kalla”traditionell” biblioteksverksamhet och avpersonlig kontakt med professionella bibliotekarier,fortfarande idag är intakt. Så vadär då problemet? I ett samhälle där tempothela tiden skruvas upp och allt fler röster göranspråk på att bli hörda kan det vara svårt attupprätthålla tron på professionell kontinuitetoch en långsiktig värdegrund som någotsom har värde för samhällets framsteg.I sin iver att följa med sin tid läserbibliotekssektorn varje liten nyhet som enfaktor att förhålla sig till och förändras efter.Särskilt tydligt är detta i förhållandet till dennya kommunikationsteknologin. Bibliotekenär idag så måna om att vara till lags ochligga ”rätt” i tiden att man riskerar att ådrasig en institutionell glömska om vilket politisktansvar bibliotekarierollen rymmer.Det är ju inte så att till exempel tankarna om”Bibliotek 2.0” är opolitiska. Tvärtom, det ärförmodligen det mest öppet politiska projektde svenska biblioteken har stött på sedan dekulturpolitiska målen 1974. Enda skillnadenär att man nu försöker leda bort medborgarnafrån ett demokratiskt deltagande ochistället föra in dem i ytterligare ”kommunikation”.En befolkning som hela tiden ägnarsig åt småpratande är lätt att styra åt vilkethåll man vill. Bibliotekens uppdrag liggerinte i att underblåsa en kommunikation förkommunikationens egen skull. Det demokratiskauppdraget kräver långsamhet ochrum för reflektion. Först då kan ett verkligtengagemang för förändringar i samhället4 biblioteksbladet [7:2008]