SiStone nr 2/05 (pdf 1,8 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

[ NY FORSKNING ]Ann-Christin Annby, Thomas Erlingson och Katarina Widell på Björkbackens skol- och behandlingshem håller med om att könoch könsroller sätter avtryck i behandlingen. Eller som Thomas Erlingson uttrycker det: – Ska man vara krass så handlar det merom muskelstyrka på en pojkavdelning och mer om känslor på en flickavdelning.Foto: Lena Garnold>>Det är viktigt med känsliga män och kvinnormed äventyrslust. Och det är viktigt att geungdomarna olika förebilder.särskilt förvånad över forskarnas resultat.– Det är viktigt med känsliga män ochkvinnor med äventyrslust. Och det är viktigtatt ge ungdomarna olika förebilder,säger hon.Thomas Erlingson, Ann-Christin Annbyoch Katarina Widell, som är föreståndareför avdelningen Slussen på VillaLjungbacken men också arbetar på Björkbacken,tycker att flickors och pojkarsproblem i grunden är lika. I materialetfrån socialtjänsten står det ofta att pojkarnaär kriminella och utåtagerande, medanflickornas omdömen oftare uttrycks somfarhågor och om att de vistas i dåliga miljöer.– Men när de kommer hit så upptäcker vi attdet nästan alltid handlar om att både pojkaroch flickor har en dålig social situationhemma. De har problem i skolan ochfår inte det stöd de behöver, de har blivitsvikna av vuxenvärlden och ibland finnsbegynnande kriminalitet eller missbruk,säger Ann-Christin Annby.I det vardagliga behandlingsarbetettycker de inte att de gör skillnad på flickoroch pojkar. Alla får miljöterapi som handlarom att stärka identiteten och få strukturi vardagen, programverksamhet, samtenskilda samtal och familjearbete.Alla tre menar att flickor är mer krävandeän pojkar. De vill att personalen ska deltamer känslomässigt och de ifrågasättermer.– Men samtidigt som flickor är svårareså öppnar de också möjligheter för vikommer närmare deras problem. Ska manvara krass så handlar det mer om muskelstyrkapå en pojkavdelning och mer omkänslor på en flickavdelning, säger ThomasErlingson.Katarina Widell håller med om att detär lättare att komma åt flickorna känslomässigt.Men hon tror att det också hängerihop med hur personalen förhåller sigtill sina egna värderingar.– Styrkan ligger i att vi kan fungera somrollmodeller. Om vi är medvetna om vadvi förmedlar. Men det är vi nog inte alltid.Oftast är det kvinnor som jobbar medkänslor medan männen jobbar med aktiviteterna,säger hon.När det kommer till akuta lägen uppleveralla tre att pojkar och flickor bemötsoch behandlas olika. Pojkar är mer utåtagerandeoch när det måste till krafttag gårpersonalen in tidigare med pojkar änflickor.– Vi betraktar pojkarna som farligareän tjejer och själv blir jag mer provoceradom en kille utmanar mig om makten änom en flicka gör det, säger ThomasErlingson.Katarina Widell påpekar att männenofta är rädda för att ta tag i tjejer fysiskt.– De är rädda för att bli anklagade försexuella övergrepp om de till exempelkommer åt brösten. Vi borde ha strategierför hur vi ska hantera det, säger hon.Till skillnad från männen är den kvinnligapersonalen inte rädd för att pojkar skaanmäla dem för sexuella övergrepp.– Vi pratar inte om pojkar på det sättet,konstaterar Ann-Christin Annby.När Björkbacken delade upp avdelningarnai pojk- och flickavdelningar förnågra år sedan fick personalen viss utbildningi hur de skulle arbeta med flickor,och man skapade ett nätverk för arbetemed tjejproblem. Något motsvarande förkillar finns inte.– Man kan fråga sig varför vi hadeutbildning i arbete med flickor, men intemed pojkar. Tror vi att vi kan pojkar? Vitycker ju att det är svårt att jobba medpojkars känslor, det skulle vi behöva blibättre på, säger Thomas Erlingson.Åsa Bolmstedt18 SiStone nr 2 2005