SiStone nr 2/05 (pdf 1,8 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

I Danmark är läkemedelsassisterad behandling mot missbruk ingenting kontroversiellt.Patienterna går till ett behandlingscentrum och hämtar ut metadon eller Subutex och fårviss psykosocial behandling. Tanken är sedan att kommunerna ska hjälpa till med bostadoch vettig sysselsättning men där brister det ofta.Foto: Eva LieResocialisering är inte bara en fråga omatt komma till ett behandlingshem och bliavgiftad. Att bli en del av samhället är enmycket större apparat än så.>>net-runt-vård finns däremot inte. De platsernaköper man av privata vårdgivare. Christian Scharbausom är biträdande chef för KABS berättar attantalet missbrukare som får vård dygnet runtminskat kraftigt. Från att ha varit lika stora, haröppenvården gått om dygnet-runt-vården fleragånger om. Mycket beroende på att vårdgarantinslår fast att kommunerna inte behöver betalaöppenvård, men däremot en del av dygnsvårdennär den pågått en längre tid.– Cirka 1 250 ärenden går genom vårt systemårligen och i snitt har vi ett 40-tal dygnsplatserbelagda. Det är verkligen lite, säger ChristianScharbau, som anser att gränsen börjar bli nådd.Samtidigt betonar han att vård på behandlingshemär meningslös om den bara resulterar i avbrott ochmisslyckanden. Så var det alldeles för ofta förr.Därför genomgår numera alla missbrukare som villha dygnet-runt-vård genom KABS en särskild förberedelsekurspå sammanlagt elva träffar. Deltagarnafår information om behandlingshemmen,vad de som patienter måste rätta sig efter och vilkasvårigheter de kan vänta sig.När SiStone kommer till KABS behandlingsavdelningi Hellerup norr om Köpenhamn är en förberedelsekursi full gång. Intensiva samtal förs överkaffekopparna i ett av mötesrummen, men Anna,som skulle ha velat vara med, är inte där. Hon ärinte påtänkt för dygnet-runt-vård trots att det ärden hjälpen hon vill ha.– Just nu är jag i medicinsk behandling och tar subutex.Jag går till kreativa verkstaden här ochmålar två gånger i veckan från klockan 10 tillklockan 12 och så hämtar jag min medicin. Det ärdet. Så någon egentlig behandling är det inte, sägerhon besviket och berättar om sitt haschmissbruksom ledde till att hon sökte hjälp hos KABS för tvåår sedan. Efter, i hennes tycke, misslyckade försökmed samtalsgrupper och återfallsprevention, ökadeAnnas isolering och hon började med heroin. Deerbjudanden om dygnet-runt-vård hon till slutlyckades få ville hon inte ha. Behandlingshemmenvar alldeles för öppna och saknade vettiga aktiviteter,anser hon.– Jag måste ha motstånd, det är viktigt. Jag är såpassiv och behöver komma till ett ställe där människorkan lyfta mig och hjälpa mig att kommaigång. Som det nu är går jag bara hem och läggermig igen för jag kan inte komma på något sätt attgå vidare. Jag hänger bara fast.Trots sin egen längtan efter vård dygnet runt medfasta ramar anser inte Anna att det är självklart attamten borde satsa mindre på öppenvård. Det ärbra med vård på hemmaplan tycker hon, men betonaratt missbrukarna själva borde ha mer att sägatill om.– Det låter ju riktigt flott med en insats inomfjorton dagar, men det är viktigt att det är en insatsman själv vill ha och kan använda. Det har nog interiktigt blivit så. Många gånger är det medicinskbehandling som erbjuds så att man blir stabiliseradoch inte längre finns ute på gatan. Det kan vara enenorm hjälp att få metadon eller Subutex, men detgör inte att man blir drogfri. Fast medicinskbehandling är alltid bättre än ingenting.6 SiStone nr 2 2005