Agoraphobic Nosebleedtext: Per Lundberg G.B.Över hastighetsgränsenFem FråGor TiLL...Daragh McDonaghKenny Håkansson, basist i The Hellacopters,som laddar upp batterierna medböcker när han inte är på turné. Just nuturnerar de genom Europa fram till juloch efter nyår bär det antagligen av tillAustralien, Japan och USA.I somras tryckte den amerikanska kvartettenAgoraphobic Nosebleed in nästanfyrtio låtar på en dryg halvtimme.På tredje albumet Frozen Corps Stuffedwith Dope landar de återigen i ett ödemusikaliskt ingenmansland. De ärhårda, skruvade och omtumlande. Medtitlar som Bullshit Gets Up and WalksAround, Pseudo Intellectual Jackassoch FUCKMAKER höjer de ribban förirriterande grindcore.– Texterna är inte så illa menade.Fastän vi sjunger om död, pina ochsaker som gör oss heligt förbannade.Det är kanske svårt att sjunga om hurman hänger ut med sin flickvän ellergår ut med soporna när man spelar såsnabbt som vi gör.Låtskrivaren och textförfattarenCarl Shultz hämtar dock sin inspirationi vardagen. Buffliga människor somtränger sig före på motorvägen, folksom inte tänker innan de handlar ochAmerikas ruttna allmäntillstånd ärsaker som ger Carl bränsle till AgoraphobicNosebleeds dystra lyrik.Det faktum att medlemmarna ärutspridda i Washington DC, Boston ochPhiladelphia gör att det blir svårt att träffas.Därför har de sina bandmöten viainternet.– Agoraphobic Nosebleed är ett vidsidan-om-bandför oss som funkar väldigtbra. Scott spelar med PigDestroyer, Randall gör techno ochnoise och jag spelar i Prosthetic Cunthär i Philadelphia. Vi träffas bara föratt spela in. Nu har vi ett nytt projektpå gång. I mars 2003 ska vi släppa en100 låtars tretums CD-box, AlteredStates of America, den kommer att bliett politiskt statement mot skivbranschen.I dagsläget har de redan spelat in 65av de 100 låtarna. De vill ge sina fans såmycket musik för pengarna som möjligtsäger Carl.Just denna dag är han extra glad dåhan fått reda på att Frozen Corps Stuffedwith Dope ska recenseras i RollingStone av alla tidningar.– Jag trodde det var skämt först. Grindcorei den tidningen hör verkligen intetill vanligheterna.Tyvärr kommer det att dröja innanvi kan se Agoraphobic Nosebleed live.Under rådande omständigheter finnsdet ingen nu levande trummis som klararav att spela låtarna live.– Det vore helt underbart att få göradet, men det finns ingen chans att viskulle klara det i dagsläget. Plus att vialdrig skulle fixa att spela med trummaskinlive. Vi är inte tillräckligt snabba,det går helt enkelt för fort.Hur trivs du med att vara på turné?– Tycker mycket om det. Det är ju livespelningarsom vi gör bäst. Sen är detklart att det kan vara olika meningar omhur det är att vara ute och åka helatiden, men jag gillar det. Fast å andrasidan är det alltid skönt att kommahem.Nya skivan By the Grace of God har fåttväldigt bra kritik, är det er bästa platta?– Ja det vill jag nog säga. Men det är jualltid det man strävar efter, att görabättre plattor. Har man gjort ett brajobb är man ju oftast nöjd med resultatet.Kommer nästa skiva slå ännu högre?– Vi tänker inte så men det är klart attman alltid vill bli bättre. Tankar och funderingarpå nya låtar finns ju hela tideni huvudet, även när man är på turné.Sedan är det svårt att tänka jättelångtframåt, jag menar jag kan ju bli överkördimorgon.Varifrån hämtar du inspiration tillmusiken?– Från annan musik. Jag lyssnar mycketpå dub, reggae och jazz, men just nu ärjag inne i en Sinatra-period.Vilken är din favoritplatta just nu?– Sånt skiftar ju hela tiden. Men just nuskulle jag svara Lalle Svensson som spelartrumpet. Jag tror det är hans andraskiva. Den finns alltid med på min tio itopp-lista.Susanne PetterssonTvå steg framåt, ett steg tillbakaI min förra krönika skrev jag om att jag hellrehade köpt Papa Don’t Preach med Kelly Osbournetill min dotter (om jag hade haft någon) än ensingel med Britney Spears. Jag fick ett mail frånen sextonårig kille som fann detta mycketmärkligt. Hur kunde jag föredra en svärandeKelly framför en god, kristen Britney? För detviktigaste är väl att man lär sina barn att växaupp till goda människor?Ja, jag tycker att det är viktig. Det viktigasteman kan lära sina barn är att de ska behandlaandra människor som de själva vill bli behandlade.Men jag sätter inget likhetstecken mellankristen och godhjärtad. Och jag tycker inte attKelly Osbourne skulle vara en sämre människaför att hon svär. Däremot tycker jag att Britneysymboliserar en amerikansk dubbelmoral närhon säger att hon ska vara oskuld när hon giftersig samtidigt som hon pumpar in silikon i bröstenoch anspelar jättemycket på sex.Jag tycker inte heller att det skulle vara”fint” om hon var oskuld. Det får hon naturligtvisvara om hon vill, men jag ser det inte som ettideal. Det ger intrycket av att ”Sex får du väntamed tills du gifter dig annars är du en slampa,men det innebär inte att du inte måste varasnygg, vältränad och sexig”. Unga flickor behöveren stark förebild som får dem att känna sigtuffa, coola och självsäkra, ingen som tryckerner dem.Jag tittade precis på en video med Madonnassamlade musikvideor fram till början av 90-talet,innan det gick utför och hon blev den tråkigtförutsägbara artist hon är idag. Jag älskadeMadonna från det att jag var i nioårsåldern tillatt jag började högstadiet. När jag nu ser på degamla videorna är det inte bara nostalgi somslår emot mig. Madonna var när hon var sombäst med Like a Virgin, Material Girl, ExpressYourself och Like a Prayer en fantastisk artist.Dessutom ville hon något. Hon stod i förstaledet för gayrörelsen, sjöng om rätten attbehålla sitt barn som tonårstjej, kritiseradeUSA:s rasism i musikvideon till Like a Prayer,simulerade onani på scenen långt före Tweettagit sin första ton och vågade blanda in religionenoch peka på dess brister. Hon var inte baraett objekt utan ville hjälpa till att riva ner densexuella barriär som får kvinnor som vågar taför sig av sex att känna sig som slampor.Idag finns det förvisso en mängd starkakvinnor inom olika subkulturer, men ser mantill den kommersiella musiken saknas de. Destiny’sChilds, Kelly Osbourne och Sugababes ärokej, men det saknas någon riktigt revolutionerande.Man får helt enkelt hoppas på att feministiskagrupper som Le Tigre växer sig större såatt de precis som Madonna frälser världen ochinte bara en liten svartklädd klick vänstertjejer.Moa Erikssonmoa@groove.stwww.groove.st 7