Arkeologen nr. 2. Oktober 2008 - Institutionen för historiska studier

Arkeologen nr. 2. Oktober 2008och bekräftar därmed handikapp som ensocial konstruktion. Ur ett marxistisktperspektiv uppstod de handikappskapandehindren under den industriellarevolutionen då de funktionshindradeutestängdes från arbetsmarknaden ochdärmed blev till ett socialt problem i dekapitalistiska staterna. Problemet löstesdå genom institutionalisering.Att funktionshinder och handikappär beroende av sin sociala kontext kanenklast illustreras med ett par exempel.En funktionshindrad person, som pågrund av sitt funktionshinder inte kanröra sig över stora sträckor, drabbashårdare i en mobil jägar-/samlarkontextän i ett mer flexibelt bofastjordbrukarsamhälle med eventuellöverskottsproduktion. En medeltidabonde med dyslexi skulle inte anses varafunktionshindrad då bönder vid dennatid generellt sett inte var läskunniga.Anorexi och bulimi är modernafunktionshinder som geografiskt ärbegränsade till västvärlden medan taijinkyofusho,social oro och rädsla förögonkontakt, är unik för den japanskaövärlden. Vi måste därför vara ytterstförsiktiga då vi använder tvärkulturellaanalogier för att försöka identifierahandikapp och funktionshinder undervår förhistoria då dagens begreppsinnehållinte nödvändigtvis behöver hanågon relevans i en förhistorisk kontext.Utifrån dessa slutsatser menar jagatt handikappstudiet har klara paralleller igenderdiskursen, där gender särskiljsfrån biologiskt kön, då båda är socialakonstruktioner. Gender förklaras som engrundläggande struktur av normer,praktiker och värderingar i ett samhälle,som genomsyrar och bygger detsammamen som även är förhandlingsbar.Förhandlingen ses som en centralkomponent och den socialakonstruktionen är därför öppen förförändringar och utmaningar.Förhandlingen ses som en kamp mellanolika tävlande intressen som uttrycker sigi termer som rättigheter, krav och behov.Gender är därmed socialt, kulturellt,politiskt och symboliskt konstruerat (seSørensen 2004). Inom genderarkeologinstuderas även ett samhälles aktivitetsytoroch omgivning, utifrån manliga,kvinnliga och neutrala zoner. Dessaaktivitetsytor och (hinder i) omgivningenär naturligtvis också intressanta ur etthandikapperspektiv.Även genderarkeologins”appearence”, dvs. en individs fysiskakonstellation, är av betydelse i bådastudierna då den förmedlar ochdefinierar identitet och socialkategorisering. Handikapp kan framkallaen existentiell och estetisk ångest hosbetraktaren då denne påminns om sinegen sårbarhet, dödlighet och om att allahändelseförlopp i livet inte kankontrolleras (se Cross 1999). Detta kanvara en av orsakerna till attfunktionshindrade människor socialtstigmatiseras. Huvudorsaken till dettastår annars i västvärlden att finna iekonomiska och arbetsrelaterade orsakerdå en människas värde i detmaterialistiska och kapitalistiskasamhället tenderar att kopplas sammanmed möjligheten att förvärvsarbeta.Kanske kan även genderarkeologinsproblematisering av begreppet kön, somuppdelas i ett biologiskt och ett socialtkön, vara av intresse för handikappfrågandå det sociala könet kan sägas6