Slacker om upptäckten av Youth Man Foto: Peter Troest Kärlek ett klick bort 30 turist i <strong>tillvaron</strong> fan<strong>zine</strong>
Nattkröken, dygnets bästa och jag ska bara … kolla en grej till på youtube. Ett klick och: Youth Man från Birmingham, UK. Det är BAM! En känga rakt i magen, kroppen som elektrifieras och far rätt in ett okänt universum. På 10 sekunder. Kärlek. Heavy Rain, debutsingeln från 2013, är något alldeles extra. Nerven i det jazziga introt, manglet som drar igång, det är spitting word, larmigt, flummigt, mera jazz och allt med respektlöst aggressiv energi. Fast egentligen saknar jag ord. Inget horisontalläge efter det. Nästa fynd blir Live at the lab: Skin och Deadweight (2015) samt Pigs (2017). Här har de lagt i en växel till, Kaila Whyte och Miles Cocker vrålar bitar av lungorna ur sig, filar stenhårt på gitarr och bas och Marcus Perks är infernalisk med stockarna. Det är mer hardcore, mer självsäkert än första ep:n och det är uppenbart att Youth Man ska upplevas live. Och jag har flyt. Några dagar senare lirar de på Pumpehuset i Köpenhamn. Trots måndag, tunt med folk, kör de ett intensivt set. Jag kan hänga ostört vid scenkanten, byter några ord med Kaila Whyte efteråt, hon lyser upp när jag säger att jag åkt från Malmö enbart för att se dem, och jag ser till att få en knallorange bandtröja med hem. Egentligen är det ett ofog att en ofta ger nya låtar max tio sekunder. Är intresset inte fångat då – hejdå. När fan förvandlades jag till en pösig skivbolagsdirre utan skivbolag? Den rastlösheten utgår Youth Man ifrån när de håller sig till ep:s. De knåpar ihop materialet i flykten och så rätt in i studion. Marcus Perks: ”Vi har aldrig ro sätta oss och skriva ett helt album. Ur ett logiskt perspektiv, det finns inte många som har nog med uppmärksamhet för ett album. Människor gillar att snabbt fånga upp något och leka med det en stund, och överger det sedan lika snabbt igen.” Jag funderar lite på var tålamodet tog vägen. Som när jag var 14 och bodde i Uddevalla, där Smokie, 10 CC och det lokala dansbandet Christers regerade. Jag överlevde detta mörker vid radion, i timmar, med fingrarna redo på play/rec, i hopp om guld, som ”Angels With Dirty Faces” med Sham 69, den sitter djupt i hjärtat, och ”Crazy” med 999. Ändå lägger jag fem gånger så mycket tid på youtube. En kan gräva i oändlighet, icke-mainstream, rariteter och udda grejer, så djupt att 11-kilometershålan i Marianergraven i Stilla havet känns futtig i jämförelse. Men en ratar det som inte genast sticker ut, bokmärkar det som låter lovande… och så vidare, ständigt letande. Birmingham har av tradition en spretig musikscen – gospel, jazz, metal, punk, ska, reggae, garage, postpunk, hardcore, dub, techno, you name it - och bland legenderna finns Black Sabbath, GBH, Au Pairs, The Beat och Steel Pulse. Det präglar Youth Man, men de nämner gärna amerikanska inspiratörer som New York Dolls, Stooges, Black Flag, Fugazi, Dead Kennedys, Deerhof, The Flaming Lips, M.I.A. Kaila Whyte har en del av hjärtat i riot grrrl-scenen, men det är The Breeders med Kim Deal som är nummer ett: ”I stället för att kräva jämlikhet och respekt, som vi alla förtjänar, gestaltar Kim slutmålet. Kim Deal lever det. Kim Deal är vad vi kämpar för. Jag vill inte vara en kvinnlig musiker. Jag vill vara musiker. Jag vill vara som Kim Deal.” Det måste vara ett tecken att förra vändan jag var på Pumpehuset var det just The Breeders jag såg. Och jag minns känslan att det var första gången som jag verkligen närvarade på en konsert. Det är kanske det jag ska sträva efter. Den stillheten. Marie Slacker Olsson Marcus Perks. Kaila Whyte Miles Cocker. turist i <strong>tillvaron</strong> fan<strong>zine</strong> 31
Change language