Turist i tillvaron zine 4

”Tyvärr fick jag aldrig med Thåström. Han är ju som de
flesta vet inte så förtjust i att prata om det som varit och
det får jag självklart acceptera. Men i en soffa i logen
efter en spelning gav han mig i alla fall en halvtimmes
redogörelse om varför han helst låter den biten vara. Han
sa bland annat att han är stolt över vad Ebba Grön åstadkom
men att han själv inte blev helt nöjd med sina texter
förrän en bit in i Imperiet.”
andras minnen var vagare. Att få med folk på tåget var egentligen
inte svårt, även ett par som egentligen tyckte att texterna de skrivit
kändes smått patetiska idag. Någon till och med skämdes för sin
text med gick ändå med på att ge några kommentarer, men det hör
ju också till. Allt man gjorde som femtonåring kan ju inte kännas
bekvämt att konfronteras med när man har fyllt femtio, och det ska
det väl inte heller vara.
– Tyvärr fick jag aldrig med Thåström. Han är ju som de flesta
vet inte så förtjust i att prata om det som varit och det får jag självklart
acceptera. Men i en soffa i logen efter en spelning gav han mig
i alla fall en halvtimmes redogörelse om varför han helst låter den
biten vara. Han sa bland annat att han är stolt över vad Ebba Grön
åstadkom men att han själv inte blev helt nöjd med sina texter förrän
en bit in i Imperiet. Det var ett tungt vägande skäl för honom.
Fjodor fick jag i alla fall med.
– Det kändes lite trist att vissa band jag tycker mycket om inte
riktigt gick att trycka in i boken eftersom de inte skrev ”regelrätta
punktexter”. TT Reuter är med men bara med en text, Kai Martin &
Stick! är inte med alls. Den typen av band, med den typen av texter,
hamnade tyvärr lite utanför denna gång.
Hur många texter valde du mellan? Hur många läste du?
– Först skrev jag ner tänkbara texter ur minnet under respektive
ämne, sedan började jag bläddra igenom alla svenska punkplattor.
Jag läste texterna på de omslag där texterna fanns tryckta och
lyssnade på massor av låtar och lade till efterhand. Man kan alltså
säga att jag valde mellan tusentals texter. Här och där blev det
ganska trångt så jag blev förstås tvungen att rensa. Det var inte lätt.
Jag hade flera tankar under tiden jag valde. Jag försökte exempelvis
tänka på den geografisk spridningen, förhållandet storstad och
landsbygd och att få en bra blandning mellan större och mindre
band. Där det var möjligt försökte jag också få med olika vinklingar
av det aktuella ämnet.
– Med andra ord är det alltså inte så att jag har försökt välja ut de
160 bästa texterna till boken. Jag brukar säga att åtminstone hundra
av texterna lika gärna hade kunnat bytas ut mot hundra andra
och att det hade blivit en lika bra bok ändå.
Kan du säga något generellt om den svenska punklyriken 77-
82?
– Först och främst bör man kanske tänka på att väldigt många av
de punktexter som skrevs under de här åren författades av förhållandevis
unga människor som i många fall knappt hade skrivit mer
än enstaka uppsatser i skolan. De flesta hade definitivt inte skrivit
någonting utifrån sig själva. Dessutom tror jag att dessa texter
ofta skrevs ganska snabbt, kanske i replokalen veckan innan en
spelning på den lokala fritidsgården. En låt behövde helt enkelt en
text, något måste man ju sjunga. Det var självklart ingen som tänkte
på att de kanske skulle bli tillfrågade om att berätta om sina texter
till en bok nästan fyrtio år senare. Men allt detta borgar ju för en
spontanitet som är häftig. Fram med det ur hjärtat bara, liksom.
– Sedan är det klart att det skrevs en himla massa texter av olika
karaktär. Bland alla snabbt ihoprafsade texter fanns även motsatsen,
där textförfattare hade kommit lite längre. Men jag lägger
egentligen ingen värdering i det, jag lyssnar lika gärna på förhållandevis
simpla texter som mer genomarbetade med mer finess. Jag
tycker de kompletterar varandra på ett bra sätt. Punken var spretig
i sig så det är klart att det avspeglar sig även i texterna.
– Självklart var det också så att inte riktigt allt kanske kom från
det egna hjärtat. Flera som medverkar i boken erkänner till exem-
pel att ett stort skäl till att de gjorde texter om kungen var att Sex
Pistols skrev ”God save the Queen”. Några stycken erkände också
att de hade en bucket list där de bockade av ämne efter ämne. Som
punkband skulle man ju gärna ha låtar om disco, raggare, polisen
osv. Men det kom ju ändå från hjärtat på något sätt, ingen sjöng ju
texter man inte stod bakom. Lite inpiration är aldrig fel.
Vad kan du säga om språket i lyriken, finns det ett speciellt
”punkspråk” eller ”punkton”?
– Jo, det måste man väl ändå säga. De flesta texterna präglas ju
av en tydlighet, en rakhet, som inte var så vanlig vid den här tiden.
Ofta var verserna ganska korta och refrängerna bestod inte sällan
bara av en enda rad som upprepades åtta gånger. Och alla som
skrev texter förstod ju att texterna blev ännu mer effektiva och
provocerande om de kryddades med diverse svordomar. Men återigen,
det finns många exempel på mer poetiska låttexter i boken.
Dessutom blev det, som exemplifieras i det sista kapitlet, relativt
vanligt att skriva nonsenstexter om slemmiga torskar, cornflakes
och att gå till tandläkaren. Så humorn fanns också där, alla var inte
arga. Åtminstone inte hela tiden.
Lärde du dig någonting du inte visste?
– Grundtanken med boken var att låta banden berätta historier
runt sina gamla texter, men boken som helhet berättar väldigt
mycket om hur det var att vara ung i Sverige vid den här tiden.
Det var inte det som var meningen men det blev en väldigt trevlig
bonus. Vi som var med då var ju inte bara punkare. Vi var samtidigt
ganska normala tonåringar, åtminstone de flesta av oss, som tänkte
normala tonårstankar. Många bjuder väldigt mycket på sig själva
och berättar öppet till exempel om känslan av utanförsskap, sin
inställning till religion och poliser. Man får helt enkelt veta massor
om vad som rörde sig i en flera hundra ungars skallar och det är
häftigt tycker jag. Jag är säker på att man kan ha stor glädje av att
läsa boken även om man inte gillade punk. Det är en samtidsskildring
så god som någon.
Vilka slutsatser kan du dra av arbetet med boken?
– En slutsats skulle kunna vara att väldigt många fortfarande
präglas av de där tidiga punkåren. Åren mellan femton och tjugo
brukar ju sägas vara viktiga för det fortsatta livet och så tror jag
verkligen att det varit för majoriteten av alla som bidragit till
boken. Ett stort antal gör fortfarande musik i olika sammanhang,
ofta till och med i punkband. De flesta står dessutom än idag för de
åsikter de gav utlopp för i texterna de skrev som tonåringar. Några
sa att de kanske skulle uttryckt sig annorlunda idag men att de
ändå sympatiserar med sitt tonårsjag.
– I vilket fall som helst tror jag många är stolta över att ha varit
en del av punken under de där åren. Punken må ha varit bespottad
av samhället i stort men efterhand har acceptansen ökat och numera
förstår nog de flesta musikintresserade hur viktig punken var för
rockens utveckling. Jag tror att många av de gamla punkare känner
att de var med och bidrog till något ganska unikt.
Vad blir nästa bokprojekt?
– Ingen aning. Idéer finns men det är inte alls säkert att det blir
fler böcker. Men jag kommer att fortsätta med de projekt jag redan
är inblandad i, Slyngel Rekords och sajten Punk Östergötland, och
jag kommer säkert att sätta igång ytterligare något som har med
dokumentation att göra. Jag tycker att sådant är viktigt.
Mikael Sörling
66 turist i tillvaron fanzine