December 2008 - Unima.nu

ursprungligen en teaterform med religiösa innebörder. Den framfördes i pagoderna (templen), men också de spelare
som framträdde på Etnografiska museet förberedde sig för sitt framträdande med en bön.
Truppen som gästade Sverige består av fem spelare och drygt trettiotalet dockor.
Dockorna är visserligen nygjorda, med nya material t.ex. till kostymerna, men formgivningen följer traditionen, och
spelet framförs exakt så som man gjorde för över hundra år sedan.
De gästande spelarna representerar flera generationer: en äldre farbror, som med sitt suveräna spel och milda leende
visade att i denna konstform är det gammal som är äldst, flankerades av en kvinnlig spelare ur den yngre generationen
samt tre medelålders herrar, varav den ene, U Ye Dwai, tillika är truppens konstnärlige ledare. Han kunde också
berätta att det numera finns utbildning i dockteater vid universiteten i såväl Rangoon som Mandalay. Det ger, trots den
bekymmersamma situationen, hopp om en viss återväxt av dockspelare.
Varje docka manövreras med ett stort antal trådar. Några är fästade i det relativt lilla spelkorset av en typ som bara
finns i den burmesiska marionetteatern. Övriga tråder löper direkt till spelarens högerhand. Och denna högerhand var
i sig nästan lika fascinerande att studera som själva dockorna. Trådarna löpte mellan högerhandens fingrar på olika
intrikata sätt. De snabba och precisa rörelserna fick dockspelarnas högerhänder att ibland likna lärkvingar. I vissa
moment kunde spelaren blixtsnabbt surra fast ett helt knippe trådar i spelkorset för att bara behålla ett par trådar fria i
högerhanden, t.ex. för att koncentrera spelet till en eller att par av dockans kroppsdelar, eller för att låta dockan utföra
särskilt svåra moment som språng och saltomortaler.
Marionetterna spelades på golvet (ibland svävande i luften) framför ett halvmeterhögt tyg som lämnade spelarnas
överkroppar synliga. Några sidokulisser fanns inte, entréer och sortier skedde öppet. De dockor som inte var i spel
förvarades bakom tyger i fonden.
Liksom den italienska commedia dell´arten, har också den burmesiska marionetteatern sina fasta typer. Lika välbekanta
som figurerna är för den inhemska publiken, lika exotiskt sällsamma kan de te sig för en icke-initierad västerländsk
publik. Samtidigt är det mycket vi kan känna igen från det bästa ur vår egen dockteatertradition: repertoaren av
för publiken välbekanta och fantastiska historier, den drastiska humorn och den outsinliga lusten att överraska och
hänföra.
- 21 -
Tomas Alldahl
Läs mer om den burmesiska dockteatern i t.ex. Noel F. Singers Burmese Puppets (Oxford University Press, 1992).
Fina bilder finns också i Birgitta Robingers och Claes Corlins I begynnelsen spelade vi gudarna.
TILL SALU!
MARIONETTER FRÅN BURMA
Marionettspelarna från Rangoon, som gästade Etnografiska museet, lämnade kvar sina marionetter med en önskan att
sälja dem på Marionettmuseet. Taket på deras nyöppnade teater i Rangoon blåste av vid stormen förra året och det är
i Burma lättare att göra en ny uppsättning marionetter än att ha råd med nytt tak.
Eftersom Marionettmuseets problem ännu inte är lösta och vi saknar museibutik där man kunde sälja dessa marionetter,
hänvisar vi den intresserade att kontakta oss per e-post eller telefon för att titta närmare.
Michael och Elisabeth Meschke
08/ 21 08 10
marionettmuseet@telia.com eller
michael.meschke@telia.com