December 2008 - Unima.nu

SELMA PÅ FRYSHUSET
150-årig författare möter sina “jämnåriga”
En plaststork från MacDonalds kommer flygande.
Bakom den fladdrar en solfjäder. Därnere väntar en
banan i rosa barbieklänning.
Med förra årets 150-årsjubileum av Selma Lagerlöfs
födelse som förevändning, fick hennes dockteaterspel
en improviserad iscensättning av elever som gått
Fryshusets teaterprogram i Stockholm.
Helena Alldahl Tallert lät dagens unga möta den
unga Selma, ett möte som väckte både kreativ lust
och kritiska frågor.
Selma Lagerlöf var 19 år gammal när hon skrev sina
dockteaterspel. Enligt Ying Toijer- Nilsson, som skrivit
den 56 sidor långa inledningen till Selma Lagerlöfsällskapets
utgåva av spelen, var upprinnelsen två
uttråkade systrar Lagerlöf – Selma och hennes yngre
syster Gerda – och ett karamellpapper med en bild
- 28 -
av Kasper, upphittad i moderns syskrin. Det var på
vårvintern 1878 och Selma var guvernant åt sin 15-åriga
syster. I ett utkast från 1937 beskriver hon tristessen på
Mårbacka vid den här tiden:
”Gräsmattorna var grågula, buskar och träd sträckte
nakna grenar och kvistar mot höjden. Om de båda
flickorna velat se efter, hade de nog kunnat finna vita små
lamm på pilkvistarna och många fina färgskiftningar
hos björkar och almar, men det brydde de sig inte om.
De såg inget annat än det tråkiga och livlösa.”
Inspirerade av karamellpappret kommer de på
ett sätt att råda bot på långtråkigheten. De ställer
i ordning en dockteater. Om själva teaterbygget
finns inte så mycket nedtecknat. I ett fingerat brev
till väninnan Louise Ahlberg skriver Selma: ”Det
gällde för det första att skaffa en teater. Vi satte
på oss våra ytterplagg och begåvo oss bort på
bakgården för att spana.” Det verkar alltså som
om de följde Kajsa Vargs princip att man tager
vad man haver. Dockorna var antagligen vanliga
dockor som fanns på Mårbacka eller någon sorts
plastiska figurer.
Spelen i sig är enligt Toijer-Nilsson inga mästerverk.
Däremot är de intressanta eftersom de bär spår av
den litteratur som Selma läste under sin barndom
på Mårbacka, samtidigt som de pekar framåt mot
hennes senare författarskap. Förutom Atterbom,
Shakespeare och Tegnér, nämner Toijer-Nilsson
Laboylus sagor som viktiga inspirationskällor.
LIKNAR KASPERTEATER
Jag ville undersöka vad som händer i mötet mellan
den 19-åriga Selma och ungdomar av idag. Därför
frågade jag en grupp 19-åringar från Fryshusets
teaterprogram om de ville hjälpa mig att gå igenom
spelen.
Jag bläddrar fram och tillbaka i boken för att välja
ett lämpligt spel för att arbeta med gruppen. Två
av dem, Koruskas svek och Orsinio och Parizada,
är egentligen två olika versioner av samma
historia. Koruskas svek är en rekonstruktion av
det spel som systrarna skrev tillsammans den där
eftermiddagen vårvintern 1878. Orsinio och Parizada är
en mer genomarbetad version av samma spel, inte fullt
så naiv i tonen som det första. De är skrivna på prosa
och liknar Kasperteater med tydliga drag av commedia
dell’arte. De andra spelen, De tre guldäpplena, Snö och
blod samt Singoalla fragmentet är mer sagospel som