Hugga eller skydda? - WWF

40
Dikning och skogsbruk på torvmarker
Det fi nns 5 miljoner ha sumpskogar, det vill säga torvtäckta marker med skogsproduktion
i Sverige. Det är omkring 20 procent av skogsmarken och hälften av all torvtäckt
mark i Sverige (Bergkvist & Olsson 2008). Sedan 1850 har mer än 1,5 miljoner ha
torvmark dikats med syfte att producera skog (Bergkvist 2007).
När man dikar torvmark ökar man syretillgången så att torv kan brytas ner. Det innebär
avgång av koldioxid och ibland lustgas till luften. Å andra sidan minskar avgången
av metan, eftersom metan bildas i syrefria förhållanden. Syftet med dikning är att
öka skogstillväxten, och om det lyckas ökar skogens upptag av koldioxid. Den skattade
nettoeff ekten för klimatet av nydikning brukar ändå bli neutral eller negativ, även om
man räknar in den potentiella energinyttan av den ökade skogsproduktionen (Eriksson
2008).
De dikade markerna utgör omkring 7 procent av Sveriges skogsmark, men står för 15
procent av de skogsmarkens totala utsläpp av växthusgaser. Avgången av koldioxid från
dikad skogsmark beräknas vara omkring 10 Mton per år. Finland, som har tre gånger
mer dikade torvmarker (ca 5 miljoner ha) (Jord- och skogsbruksministeriet 2010) rapporterar
utsläpp på omkring 5 Mton, vilket ger ett begrepp om osäkerheten i beräkningarna
(Lundblad m. fl . 2009).
Tar man hänsyn till kolbindningen i den skog som växer på dikade torvmarker kan de
vara en källa för växthusgaser i storleksordningen 1-2 Mton CO 2 -ekvivalenter per år
(Bergkvist 2007).
Mellan 300 000 och 450 000 hektar åkermark på dikade torvmarker och gamla sjöbottnar
har tagits ur bruk sedan början av 1930-talet. En stor del av den arealen används
troligen för skogsproduktion i dag. Så mycket som 30-45 procent av den dikade skogsmarken
i Sverige kan vara sådan tidigare åkermark. Denna marktyp har enligt en fi nsk
studie visat sig vara en mycket stor källa för utsläpp av lustgas. Upp till 30 kg per ha och
år uppmättes. Dikad skogsmark kan alltså släppa ut mycket mer lustgas än vi hittills känt
till (Bergqvist 2007).
När träden i torvmarksskogar fälls och inte längre förbrukar vatten stiger grundvattennivån.
Vattennivån är viktig för hur mycket och vilka växthusgaser som avgår. Generellt
är metanavgången större ju högre grundvattennivån är, medan koldioxidavgången minskar
när grundvattnet stiger. Eftersom metan är 23 gånger starkare som växthusgas kan
en grundvattenhöjning ändå innebära ökad klimatpåverkan. Också lustgasutsläppen påverkas
av grundvattennivån. Minst växthusgaser släpps ut när grundvattennivån varken
är hög eller mycket låg (Bergkvist & Olsson 2008).
Om avverkad sumpskog ska återbeskogas måste igenvuxna diken rensas, vilket alltså
innebär att utsläppen av växthusgaser ökar. Att låta dikena sättas igen, eller fylla igen
dem aktivt är ett annat handlingsalternativ, med komplexa eff ekter både på skogens kolbalans
och på virkesproduktionen (Bergkvist & Olsson 2008). Forskningsprogrammet
LUSTRA rekommenderade att dikade skogsmarker som åter försumpats ska skötas på
ett sådant sätt att skogsproduktion bibehålls. Grundvattennivån ska hållas på en nivå så
att skogen kan fortsätta att växa. Däremot tyder resultaten på att ytterligare sänkningar
ökar avgången från marken mer än vad som kompenseras av ökad skogstillväxt och att
detta därför är negativt från klimatsynpunkt (Bergkvist 2007).
Skörd av skogsbränsle
Användningen av skogsbränsle i Sverige har i det närmaste tredubblats under den senaste
tioårsperioden. Det är huvudsakligen avverkningsrester (GROT ‒ grenar och toppar)
som används. För närvarande sker uttag av GROT på omkring en tredjedel av den
årliga hyggesarealen (Eriksson 2011).