bladet2104

Rapport från Garpenbergs hembygdsförenings
höstaktiviteter
Guidad promenad i Ljusfallet
Hembygdsföreningen uppmärksammade i år
den nationella Kulturarvsdagen i september
med en guidad promenad i byn Ljusfallet. Ett
20-tal personer guidades av Ulla Leksell och
fick under promenaden följa med på en resa
genom byns historia, från de första bosättarna
och deras familjer fram till dagens by och
bybor. Ulla levandegjorde historien på ett bra
sätt med sina berättelser om personerna som
bott i byn och de händelser de råkade ut för.
Föredrag om slaget vid Brunnbäck
En lördag i oktober samlades ett 30-tal personer i
Garpenbergs församlingshem för att lyssna när
Börje Forslund berättade om Gustav Vasa, Peder
Svensson och slaget vid Brunnbäck.
Börje inledde sin beskrivning av händelseförloppet
med Kalmarunionen. Åhörarna fick sen följa med på
Gustavs resa, från fångenskap i Danmark, till
Lübeck, Kalmar och Dalarna. Sen var det dags för
mer lokal anknytning, när bergsmannen Peder
Svensson från Wibberbo kom in i bilden och med
list ledde sin allmogehär till seger över danskarna i
slaget vid Brunnbäck för lite drygt 500 år sedan.
Börje refererade i sitt föredrag till flera olika böcker och teorier om Gustav Vasas resa, men
la även till några egna reflektioner. Som att Peder troligen hade sällskap av fler män från
bygden vid slaget. Ett intressant uppmärksammande av 500-årsjubiléet i Garpenberg!
Föreningens dokumentationsgrupp tar gärna emot
lokalhistoriskt material
Föreningen har en dokumentationsgrupp, som arbetar med föreningens arkiv och samlingar,
men även samlar in dokumentation av bygdens historia i ord och bild. Vi tar gärna emot fler
bilder och texter till vårt lokalhistoriska arkiv, och gärna också från 1950-talet och framåt.
Även nyare historia är intressant och värd att bevara för framtiden.
Sivert Bloom skriver om ett minne från sitt första arbetsliv.
Min hustru sa en gång att det roligaste man kan tänka sig i historieväg, är något som slutar med
en smäll. Detta efter att ha hört sin morbror dra historier från arbetslivet. Helst ska det handla
om krut eller dynamit. Och inte vilken smäll som helst, nej en 7-jävla smäll skulle det vara.
Nåväl 1958 jobbade jag i gruvan som hantlangare åt gruvmätaren ing Nyberg. Jag hade varit med
och mätt ut en stigort som en av jobbarna, Anders, nu hade drivit. Stigorten, som gick uppåt i ca
80 graders vinkel skulle mynna ut i en vanlig horisontell ort på 140 m nivån. Nu återstod bara
sista salvan. Jobbet gick på ackord, så det skulle gå undan. Borrhålen laddades och stubinerna
tändes. Anders klättrade ner och ut ur stigorten och tog hissen upp till 140 m nivån för att
bevittna " genomslaget ". På säkert avstånd förstås, och där samlades även en del nyfikna, bland
andra jag själv. Som delaktig i mätningen ville man ju se att spränghålet hamnade rätt.
Salvan gick, och det skakade ordentligt i berget. Alla gick fram för att se resultatet. Men där hålet
skulle vara såg det mera ut som ett stenröse. Hela salvan hängde kvar. Inget drömläge för Anders.
Salvan måste ju ner, ock nu måste det spettas eller sprängas uppifrån. Anders som " hade varit
med förr " fick tag i en rörstump på ca 1,5 meters längd, lirkade ner den i stenröset. En
dynamitgubbe försågs med tändhatt och en kort stubinstump.
Stubinen tändes, och dynamiten kördes ner i rörstumpen med hjälp av en träkäpp. Alla drog sig
undan och smällen kom. Vi kunde konstatera att stenröset hade rört sig lite, och rörstumpen
lutade mer än förut. Men salvan hängde ju kvar. Nu kom släggan fram, och Anders slog ner röret
en bit till. Ny dynamitgubbe, och lite kortare stubin denna gång. Med viss svårighet bankades
dynamiten ner i röret. Nu behövde vi inte vänta länge på smällen. Vi gick fram och kollade igen.
Samma resultat!
Nu började det bli lite obehagligt tyckte jag, och beslöt att åse det hela på större avstånd och
bakom en malmvagn. Anders bankade på med släggan och fick ner röret nån tum till. Ny
dynamitgubbe och ännu kortare stubin. Stubinen tändes på, men se nu ville inte dynamiten ner
i röret! Allt bankande med släggan hade deformerat mynningen på röret och hur än Anders
lirkade och vred så fick han inte ner laddningen. Här stod han nu med en brinnande stubin med
vidhängande dynamit i näven. Församlingen drog sig hastigt undan. Här var risken för
permanenta hörselskador uppenbar!
Ingen hade sagt något under den här laddningen, men nu kom en kommentar från en av
gubbarna, Jonas Bellander: " Nu smäller det! " Nu hade Anders insett att något måste göras, NU!
Att kasta ifrån sig laddningen skulle bara drabba någon av åskådarna. Han tog fram sin morakniv
och skar av stubinen alldeles intill dynamiten. Stubinen låg där i gruset och man såg hur ytan
liksom kokade vartefter som lågan i den brann. Efter någon sekund sa det fjutt när det brunnit
igenom.
Så denna gång kan man ju säga att vi blev blåsta på den där 7-jävla smällen, och lika bra var väl
det. Hur Anders fixade genomslaget till slut vet jag inte, för jag lämnade platsen och åkte hissen
upp till dagen och den friska luften.