bladet2104

administration av hushåll och ekonomi. Tryggve Danielsson var assistent och bra på att berätta
historier från Värmland. Vi tilldelades rum som vi skulle bo i under det kommande året.
Vanligen var det två i varje rum. Gunnar Ohlsson och jag blev rumskamrater och fick ett rum
på nedre våning på Malmen. Det är det vitrappade hus som ligger till höger om den nuvarande
institutionsbyggnaden sett från Herrgården. På nedre våningen i Malmen fanns det kök med
järnspis och tre rum och på övre våningen fanns det två rum så det var en tredjedel av kursen
som fick Malmen som bostad. Några rum fanns i flyglarna och de övriga bodde i herrgården.
Ett elevrum fanns innanför lektionssalen och jag minns det ”cause celebre” som inträffade när
en av innevånarna i det rummet (som jag minns namnet på) infann sig till frukost iklädd
morgonrock.
Pelle Hargeby som bodde i rummet på andra sidan köket på Malmen och som skulle komma
att bli en god vän till mig och Kerstin var också morgontrött ibland och sov över frukosten. När
vi tog med smörgåsar åt honom kände han sig mycket besvärad och menade att vi tvingade
honom upp om morgnarna för att inte vålla oss besvär. Tillsammans med Pelle skulle jag
komma att utforska floran runt Garpenberg och lära mig en massa växter som jag fortfarande
minns namnen på fast på ett omedvetet sätt. Jag är nämligen aldrig riktigt säker på att det
namn som poppar upp är det rätta.
Garpenbergsåret hade en inriktning mot praktik och det tydligaste tecknet på detta var att vi
alltid skulle äta lunch i skogen. Efteråt har jag förstått att den principen hade gjorts upp i
samråd med husmor Eva Eriksson. Hennes matlagning och omsorger utgör ett ljust minne för
många årgångar av skogselever. Mathållningen var i görligaste mån baserad på självhushåll.
Ganska omgående efter ankomsten till
Garpenberg var det dags att ta upp den
potatis som föregående kurs hade satt
för vår räkning.
En tidig oktoberdag kom sedan Ivar
Heijbel intassande på en lektion och sa
att det stod en älgko på Stjärnberget och
att lektionen i skogsskötsel därför skulle
avbrytas och övergå i älgjakt.
Snabba ryck! Från klädda till lektion
ombyte för jakt.
älgkött mot fläskkött vilket gjorde att hon kunde tillverka stora mängder älgpölsa som vi
faktiskt aldrig blev trötta på. Jag längtar fortfarande efter pölsa som jag inte kan äta nuförtiden
eftersom den innehåller korngrynen. Men när jag läser Torgny Lindgrens bok ”Pölsa” vattnas
det i munnen.
Nu har jag kommit bort från begreppet ”lunch i skogen”. Den börjar egentligen vid frukosten
där vi varje dag serverades sill och potatis. Vanligen var det stekt sill men någon gång fick vi
gömd sill – spickensill gömd under hårdkokta ägg och majonnäs-sås. Till frukosten hörde också
att göra i ordning en matlåda till lunchen. Den var vanligen baserad på stekt potatis, fläsk, korv
eller liknande. Vi förde med oss mat två om två. Maten skulle värmas i stekpanna över öppen
eld. Den ene eleven åt ur matlådan och den andre ur matlådans lock. Enligt praktiska råd av
Moppe var det lämpligt att linda in den varma stekpannan i en tidning och sitta på den Det var
bra mot hemorrojder påstod han och vad jag minns kunde aldrig någon vederlägga det
påståendet.
Paraplyet har sin särskilda, men korta historia. Ett huvudämne var skogs- och fältmätning. Man
hade ett stativ med en träplatta på vilken man satte på ett ritpapper som blöttes som ett
akvarellpapper för att krympas fast på underlaget. Med teodolit mättes och syftade vinklar
och sträckor om det var öppet fält och i skogen fanns det baslinjer som utgjorde stomme till
skogskartorna. Och paraplyet då? I den ogynnsamma situationen av regn skulle vi kunna
skydda vår karta från att bli våt. Jag minns aldrig att paraplyet kom till användning. När det var
dagsregn hade vi lunch i skogen i källarvåningen i herrgården. Jag minns dock inte att vi eldade
där.
Nils Erik Nilsson
Nils Erik Nilssons berättelse fortsätter i nästa nummer av Garpenbergsbladet.
Börje Forslund har haft kontakt med Nils Erik under några år och frågade nyligen om han hade
något att berätta i Garpenbergsbladet från sin tid på Skogshögskolan. Snart därefter kom det
här med e-post där Nils Erik skrev att det gick bra att publicera. Stort tack för bidraget som
ursprungligen var publicerat 2005.
Det blev en lyckad jakt såtillvida att det
var flera elever som fick tillfälle att skjuta
innan älgkon definitivt föll. Riktigt så ska
det förstås inte gå till.
Ur kursalbumet
Ortsbefolkningen lär sedermera ha klagat på att den tama älgkon som de vant sig vid hade
avlivats. Alltnog, vi sköt ytterligare en fullvuxen älg den hösten och husmor lyckades byta