SEMiKOLON

En regissör
som väcker
känslor
Ruben Östlund är möjligen en av Sveriges mest
prisbelönta verksamma regissörer, och kanske är
hans framgång lite extra rolig för oss, då han är en
före detta Schillerskaelev. Med flera filmer som har
blivit hyllade, så väl som kritiserade, är han en
filmskapare vars filmer drar igång heta debatter.
BILD: FRANKIE FOUGANTHIN, WIKIMEDIA COMMONS
TEXT: ELLA LUNDSKOG
Rörlig bild håller på att ersätta text;
ja iallafall om man frågar regissören
Ruben Östlund. Visst finns det
något bakom det påståendet; aldrig
tidigare har en sådan stor och bred
mängd film konsumerats. Det har
blivit ett kraftfullt verktyg för att
berätta historier, och någon som
verkligen lyckats slå igenom i
filmbranschen är just Ruben Östlund.
Hans långfilmsdebut kom 2004
med “Gitarrmongot”, en film som
delade kritikerna och blev omnämnd
som både årets bästa, och årets
sämsta svenska film. Det är inte den
sista av hans filmer som väckt mycket
blandade åsikter. Hans tredje
långfilm “Play” (2011) skapade en
lång och intensiv mediedebatt om
klass och rasism efter den svenska
premiären. Trots en hel del kritik går
det inte att undvika att Östlund är
en väl hyllad regissör.
Med tre av hans filmer framröstade
som Sveriges årliga Oscarsbidrag i
den internationella kategorin, är
bevisligen hans filmskapande,
enligt många, Sveriges bästa.
I podcasten Varvet (avsnitt 137),
pratar Östlund om hur han halkade
in på det kreativa spåret och om sin
gymnasietid på Schillerska. Varför
han idag arbetar konstnärligt hänvisar
han till sin mamma som målade.
“Tidigt väckte hon mitt förtroende
för mitt eget tyckande och kreativt
tänkande.” Östlund berättar vidare
om hur han fick upp ögonen för
grafik och var fast besluten att gå
grafisk tryckmedia på Schillerska
gymnasiet. Han fick vänta två år
innan han kom in för hans betyg
var för låga. Det var då han började
jobba med Photoshop och grafisk
design; något som öppnade upp
hans intresse för filmteknik.
“Schillerska var en ganska intressant
skola, jag kommer ihåg första dagen
när rektorn höll ett tal om hur
viktigt det vara att alla skulle få vara
som de ville vara.” Östlund berättar
vidare om lite udda karaktärer han
mötte under sin skolgång.”
”Jag minns en tjej som alltid gick
runt barfota i skolan. Det fanns den
typen av lite unika personer och
attityden man målade upp var att
alla skulle vara välkomna.”
Det är inte svårt att säga vad som
är bra med Ruben Östlunds filmer.
Packade till bredden med
ångestfyllda situationer lämnar det
en med huvudet fullt med tankar.
Hans kanske mest framgångsrika
film “Turist” (2014) avbildar en
familj i sönderfall under en
skidsemester. Pappan överger sin
fru och barn för att rädda sig själv
från en lavin, som visar sig vara
ofarlig. Turist gräver i könsrollerna
inom kärnfamiljen. När krisen hotar
sviker pappan sin mansroll vilket
skapar en spricka som bara blir
djupare och djupare under filmens
gång.
Ruben Östlunds film “Play” gräver
även den bland samhällsroller.
Fast här är det istället klasskillnader
och segregation som står i fokus.
10