SEMiKOLON

KAFKA PÅ STRANDEN
”Egentligen
borde du
ge upp
sökandet efter
andra katter
och istället
leta ordentligt
efter den
andra halvan av
din skugga”
BOKRECENSION Så berättar katten
Otsuka för Herr Nakata i Haruki
Murakamis surrealistiska roman
“Kafka på Stranden”, först utgiven
2002 i Japan och sedan utmärkt översatt
till svenska av Yukiko Duke 2006.
“Kafka på Stranden” är en metafor för
livet. Det är en spirituell utforskning
av vad det betyder att leva, vilka vi
älskar och valen vi gör. I den
spännande värld Murakami bygger
upp följer vi två huvudkaraktärer, den
unge Kafka Tamura och den äldre
Herr Nakata. Dessa karaktärer följer vi
i vartannat kapitel och under romanens
gång ser vi deras öden sakta sammanflätas
i det stora pussel som boken
“Kafka på Stranden” är.
Kafka Tamuras berättelse börjar när
han under sin 15-årsdag flyr sitt hem
i Tokyo bärandes på den Oidipus-liknande
förbannelsen hans pappa har
lagt över honom; att hans ska döda sin
far, åtrå sin mamma och ligga med sin
syster. Utan karta eller mål ger han
sig ut i Japan, och under resan ser vi
honom handskas med sitt öde.
Samtidigt, fast i en helt annan del av
livet, träffar vi den åldrade Nakata,
som efter en incident han genomled
som skolbarn under andra världskrigets
Japan, kan tala med katter. Han lever
ett bekymmersfritt liv på bidrag från
guvernören och hittelön från familjer
vars katter han leder hem, men snart
vänds hans liv upp och ner då han
träffar på den galne kattfångaren
Johnnie Walker - och ja, det är
whiskey-maskoten.
Allt detta händer de under de första
100 sidorna av den nästan 600 sidor
långa boken, och detta är den långsammaste
delen av boken. Snart inträffar
mystiska saker till höger och vänster
och man blir som läsare helt förtrollad
av världen Murakami skapat. Det
regnar makrill från himmelen, portaler
till andra världar öppnas och andar tar
form som snabbmatsmaskotar. Under
romanens gång träffar vi några av de
bästa, mest intressanta och älskvärda
karaktärerna jag läst om; alla med sina
egna berättelser.
Ingen bok är helt felfri, och enligt
mig har även “Kafka på Stranden”
sina problem. Dessa härrörs från den
oidipus liknande förbannelsen som
huvudkaraktären Kafka bär på, och
om du känner till Sofokles pjäs kan du
tänka dig vilka obekväma scener detta
leder till… Å andra sidan är “Kafka
på Stranden” inte alls lika bokstavlig
som den grekiska mytologin, utan att
avslöja för mycket så är det inte helt
klart om vissa karaktärers relation med
Kafka är metaforiska eller äkta.
Hur som helst är “Kafka på Straden”
en mycket vacker och välskriven bok,
men det hade varit Murakami en
stor otjänst att kalla den lättförstådd.
Bokens stora metafor är ingen som
förklaras på sista sidan, och den slutar
aningen öppet. Genom hela boken
ställs frågor om existens, minne, kärlek
och öde, och för de allra flesta av
dessa frågor blir det upp till dig själv
att finna svaren i boken, eller i ditt eget
liv. På slutet kan det kännas som att
man spenderat över 500 sidor på en
bok som man inte fullt förstår, och det
är självklart att den inte kommer att
lämna alla läsare nöjda. Slutet må vara
ett mysterium, men för mig är det del
av dess charm.
Text och illustration: Love
Wickelgren Svensby
36