Psykiatridagarna

Enligt hennes mamma släpade hon hem på
eländiga och snoriga ungar mest hela tiden.
– Jag ömmade tidigt för de här barnen.
Men det var framförallt på mellan­ och
högstadiet som jag lade märke till att fosterbarnen
var sämre klädda och inte kom
till skolan varje dag.
Kvinnorfrågor
Men det var inte tanken på att jobba med
barn som fick Lena att, efter att hon bildat
familj, läsa till socionom, utan det var framförallt
kvinnofrågor och närliggande områden
som familj och barn, ansvar för barnens
uppväxt och framtid, som hon tyckte var
mest spännande.
– Jag brukar alltid säga att om man går in
i ett rum med kvinnor så finns det så många
berättelser där inne. Kvinnofrågor har alltid
legat mig varmt om hjärtat. Det kan bero
på att jag alltid bara har haft en mamma
och ingenting mer. Jag visste inte hur andra
kvinnor levde och var jätteintresserad av
det. Det fattades på något sätt en bit för mig.
Efter utbildningen fick Lena anställning
på Statens institutionsstyrelses behandlingshem
på Frösön utanför Östersund. Där jobbade
hon med psykiskt störda narkomaner
och på avdelningen fanns både kvinnor och
män.
– Jag började tidigt tjata på ledningen
att jag ville öppna en avdelning enbart för
kvinnor. De for illa på de blandade avdelningarna.
Efter några år fick hon börja en projekte
ring för en kvinnoavdelning och den
öppna de 1995. I samma veva var det fler
SiS­ institu tioner som gjorde detsamma.
22 www.sjukvardsinformation.com
” Jag trodde att jag kunde ge dem allt, men
man kan inte ge en människa mer än hon
kan ta emot
– Jag hade mina visioner om hur det skulle
vara och om hur kvinnorna ville ha det.
Men de kvinnor som kom struntade i fina
gardiner och att köket var bra. De ville inte
laga mat, bland annat för att de inte kunde.
De var inte vana att ha relationer till andra
kvinnor. Vi fick tänka om helt och gick
bland annat utbildningar för att få kunskap
och insikt i utsatta kvinnors liv och levnadsvilkor.
Flertalet var mödrar precis som vi
i personalen, men de hade inga barn att
vårda, det gjorde samhället. Vi hade många
gemensamma beröringspunkter, men levde
samtidigt under helt olika förhållanden och
villkor. Detta väckte naturligtvis tankar på
hur deras barn haft det, hur deras liv sett ut,
var de var och hur de togs om hand, säger
Lena.
Kunskap om människor
I arbetet på kvinnoavdelningen lärde sig
Lena inte bara om kvinnor utan mycket om
människor i största allmänhet.
– Jag trodde att jag kunde ge dem allt, men
man kan inte ge en människa mer än hon kan
ta emot. Man måste börja där den perso nen
står för att kunna hjälpa henne. De tankarna
kommer från Sören Kierkegaard och jag
tycker att de är helt fantastiska: ”Om jag
vill lyckas med att föra en människa mot ett
bestämt mål, måste jag först finna henne där
hon är och börja just där. “
De tankarna har följt med Lena till hennes
jobb på Nåjden där hon började jobba för
drygt tio år sedan.
Aleris Nåjden erbjuder jagstrukturerande
familjehemsvård med kraftigt förstärkta
insatser. Att arbeta med ett jagstrukturerat
förhållningssätt innebär i grunden att, man
måste börja med att förstå hur människor
med olika personlighetsstrukturer uppfattar
och fungerar i tillvaron för att kunna
ge rätt hjälp. Det jagstrukturerande förhållningssättet
är en specifik kognitiv personlighetsutvecklande
metod som utvecklar personligheten,
huvudsakligen förmågan att
tänka, tala, känna och förstå sammanhang.
– Det jagstrukturerade förhållningssättet
har alltid funnits inom Nåjden och utvecklats
under åren, precis som barnperspektivet.
När Lena började på Nåjden var verksamheten
inte lika utvecklad som den är idag.
Då var det Lenas eget ansvar att ta ställning
till huruvida de familjer hon kom i kontakt
med var tillräckligt ”bra” eller inte för att
bli familjehem.
– Jag har tänkt mycket på det, hur det var
när jag började. Min inställning då var att
jag ville ha familjer som var som familjer är