4009_VEDOS_PF_Kustsvensk blev lapplänning esivedos 20221119

KUSTSVENSK BLEV 

LAPPLÄNNING 

RUNAR HILLIS VÄG FRÅN RÖDSÖ 

TILL SÅGÄGARE I LAPPLAND 

KARI R.W. HILLI

Kari R.W. Hilli 

Kustsvensk blev lapplänning 

Runar Hillis väg från Rödsö 

till sågägare i Lappland 

Översatt av 

Anne-Marie och Christer Hilli

Finska originalets titel Sahamies 

Pärm av Timo Korhonen 

Ombrytning av Timo Korhonen 

Tryckt 2023 hos Printek, Keuruu 

ISBN: 978-952-94-8603-8 

© 2023 Kari R.W. Hilli

Innehåll 

Kustsvensk blev lapplänning 2 

Förord 7 

Översättarnas kommentar 9 

Byn Rödsö 10 

Namnet Rödsö 13 

Åns och havets betydelse 13 

Runar – familjens förstfödde 16 

Skolan 21 

Barnen hjälpte till hemma 24 

Tron 35 

Föräldrarnas strävsamhet 38 

Åkerblomrörelsen splittrar byn och familjer 45 

Släkten 49 

Matts Kankkonen – hjälten vid Halkokari 49 

Carl Kankkonen – byggmästare 53 

Släkten Friis 60 

Till sjöss efter studierna 63 

Skriftskolan 63 

Runar i konfirmationsålder 64 

Studier på egen hand 65 

Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby 67 

Vasa industriskola och värnplikten 69 

Kyrkans ungdom 72 

Militärtjänsten 75 

Till sjöss 76 

Nellimö 83 

Landstigning i Nellimö 83 

Fredi Fredlund 83 

Virkeshandel och sågar i Lappland 86 

Runar kommer till Nellimö 88 

Runar blir aktieägare 94 

Byn Nellimö förändras 97 

Pälsfarmning 103 

Vinterkriget 108 

Petsamo före vinterkriget 108

Krigsförberedelser i Petsamo 109 

Parkkina bränns inte - Röda armén tar pälsbeståndet 112 

Befälhavaren skjuter sig 113 

Striden om Yläluostari 115 

Förhalningsstriderna inleds 117 

Nöden har ingen lag 117 

Salmijärvi bränns 118 

Kaskamafjället 118 

Pennanen anfaller Kuuroaivi 119 

Rysk skidtrupp överraskar 120 

Fred 121 

Mellanfreden 125 

Mellankrigstiden i Nellimö 125 

Sågen återuppbyggs 127 

Bolagsstämmor och förändringar 131 

Fortsättningskriget 135 

Tyska trupper anländer till Nellimö 135 

Runar i fortsättnigskriget 135 

Suonikylä 141 

Fritagningsutskottet skidar från Ivalo till Rovaniemi 144 

Runar studerar per korrespondens vid fronten 147 

Livet i Nellimö under fortsättningskriget 148 

Sågen i Paksuvuono 152 

Aino och barnen evakueras för andra gången 156 

Runar förföljer tyskarna till Kemijärvi 159 

Elin trodde inte på sin sons död 160 

Efterkrigstiden 162 

Nellimö efter kriget 162 

Aino i Rödsö – Runar i Ivalo 164 

Eget hem – äntligen 168 

Meeris död – kamp i iskallt vatten 169 

Tillbyggnaden av huset och skolminnen 173 

Lillebrors död 177 

Kyrka, skidtävlingar och scouting 180 

Livet där hemma 183 

Ivalo 186 

Inari Oy:s sågverksamhet fortsätter i Ivalo 186 

Fredlund förbereder avresa till Amerika 189

Guldtackor i slagvattnet 190 

Ägandet breddas i Inari Oy 192 

Inari Oy i konkurs 193 

Egen såg 196 

Ivalon Saha Oy grundas och utvecklas 196 

Ivalon Saha Oy:s verksamhet inleds 197 

Skogsarbete 200 

Sågningsprocessen 201 

Snickeriet och hyvleriet 202 

Från timmerflottning till biltransport 203 

Svenska lastbilar 204 

Rörliga polisen ställer till förtret 206 

Runar som delägare i bilaffär 206 

Egen försäljningsagent 209 

Egen exporthamn i Billefjord, i Nordnorge 212 

Sågens arbetare 217 

Kommunens största arbetsgivare 222 

Ivalon Saha Oy:s ägare 223 

Banken som bov 225 

Kompanjonens död 225 

Körkort på gamla dagar 226 

Människorna och livet på Sahanperä 227 

Församlingens verksamhet 244 

Företagsverksamhetens sista år 251 

Pensionärstiden 257 

Stugbygge i Rödsö 257 

Barnen och släktingarna var viktiga 259 

Släkt och historia intresserade Runar 265 

Runars sista vecka 269 

Runar som företagare och far 269

Förord 

Efter värnplikten och industriskolan gick min far Runar Hilli till sjöss. När 

han återvände till London efter sin Afrikaseglats fick han ett meddelande av 

sin kusin Fredrik ”Fredi” Fredlund. Han ville att Runar skulle komma för att 

sköta ångmaskinen på sågen som han var ifärd med att uppföra i Nellimö i 

Lappland. Runar reste till Nellimö och blev förtjust i Lappland, dess människor, 

natur och naturnära levnadssätt. Ändå saknade han sin barndomstrakt i 

Rödsö. Runar träffade sin blivande fru Aino i Lappland och de bildade familj. 

Här levde han återstoden av sitt liv först i Nellimö och senare i Ivalo. 

Runar började som ångmaskinskötare och blev senare delägare i Fredis 

sågverk. Efter kriget grundade han Ivalon Saha Oy tillsammans med en ny 

affärskompanjon. Bolaget hade en egen hamn i Norge vid Ishavskusten 

för att underlätta exporten till flera europeiska länder. Runar deltog själv i 

byggandet av sågen i Nellimö och i återuppbyggnaden efter förstörelsen 

under vinterkriget. 

Efter kriget deltog han i uppförandet av tre sågverk i Ivalo och Enare. 

Han upplevde sågindustrins expansion, blomstring och recession ända tills 

verksamheten lades ner. 

Den här boken beskriver min fars liv i svepande drag. Jag berättar om hans 

barndom, ungdom, släkt, krigstiden, arbetet som företagare i Lappland och 

tiden som pensionär. 

Jag har skrivit boken ur min egen synvinkel. Någon annan har sett 

samma saker ur ett annat perspektiv och kan därför ha upplevt händelserna 

annorlunda. Min far skrev dagbok under sin barndom. Delar av den har 

stått till mitt förfogande. Han dokumenterade intressanta händelser och 

som ung skrev han andliga tal som han höll under religiösa sammankomster. 

Runar höll tal på släktfester och vid andra sammankomster. Han brukade berätta 

anekdoter hemma vid middagsbordet och på familjefester. Från krigstiden 

finns böcker som hans frontkamrater har skrivit om sina erfarenheter. I fråga 

om Enares skogsoch trävarubranschs historia har jag i någon mån förlitat 

mig på utomstående dokumentsamlingar. När det gäller grundandet av och 

förändringar i företag, har jag skaffat material från riksarkivet. Dessa händelser 

har jag återgett tämligen detaljerat. 

I Lapplands historia har det funnits många fördomsfria och företagsamma 

personer som har grundat företag och skapat jobb åt många människor. 

7

Många betydelsefulla insatser har gjorts tidigare, men de har fallit i glömska. 

När man bygger nytt är det viktigt att också känna till historien. Även förr 

vinnlade man sig om framsteg. 

Jag vill tacka Anne-Marie och Christer för översättningen. Tack vare dem 

kan boken utges på svenska. De har också bidragit med nya och kompletterande 

sakuppgifter till berättelsen. Tack också till deras barn Mariann och Mats som 

har stött arbetet med sin sakkunskap. 

Jag tackar också mina släktingar för deras bidrag till stoffet och fotografier 

som de delat med sig. Tack till min svärson Timo Korhonen för ombrytning 

och teknisk hjälp. Jag vill tacka min fru Anna-Maija. Utan hennes initiativ och 

stöd hade boken inte blivit av. 

Rödsö i november 2023 

Kari R. W. Hilli 

8

Översättarnas kommentar 

Det är snart två år sedan som vi åtog oss att översätta Karis bok om sin far. 

Vi hade inte läst boken, men ville hjälpa till på vårt sätt. Det visade sig vara 

intressant och krävande fritidssysselsättning. Vi fick lära oss mycket nytt om 

släkten, livet före, under och efter krigen. Översättningen av boken blev för 

oss en tidsresa. Som födda i slutet av 40-talet kändes mycket bekant men somt 

var helt nytt. Vi visste inte mycket om Petsamo och hur befolkningen hade 

det där under krigen. Knappheten hade de gemensamt med hela Finland. 

Det är väl så gott som omöjligt för senare generationer att föreställa sig hur 

livet tedde sig då. Karis syfte med boken är att berätta för barn och barnbarn 

under vilka förhållanden tidigare generationer levde sitt liv. Han har lyckats 

bra med det. Boken har, av allt att döma, föregåtts av omfattande research. 

Vår dotter Mariann har läst igenom vår text och kommit med konstruktiva 

förslag. Det är vi tacksamma för. 

Vi hoppas att läsaren trivs med boken om Runars innehållsrika liv. 

Nedervetil i augusti 2023 

Anne-Marie och Christer Hilli 

9

Byn Rödsö 

Runar Hilli föddes i byn Rödsö i Karleby. Byn är belägen i den 

svenskspråkiga landremsans nordvästra hörn. Förr var Rödsö en ö. Som följd 

av landhöjningen har den tidigare ön vuxit ihop med fastlandet. I söder gränsar 

byn till Perho å. I nordost sträcker sig tre uddar ut mot havet, som sköljer de 

urgamla strandklipporna. Utanför Perho ås mynning finns inte någon egentlig 

skärgård bara tre holmar, nämligen Munakari, Lerbådan och Trullögrundet. 

Runar berättade om namnet Karleby på ett släktmöte år 1989. Han sa att 

Karleby nämns för första gången i medeltida dokumentsamlingar från år 1375 

i samband med den Heliga Birgittas underverk. Bland dokument som berör 

Birgittas helgonförklaring finns en handling som på latin berättar följande: 

”Helena, Laurentius Torissons 7-åriga dotter i Karleby i Pedersöre härad i Åbo 

biskopsstift gick på måndagen den andra vardagen efter den Helige Eriks dag ut i den 

stora ödemarken, som utbredde sig kring faderns hemby och sprang där vilsegången 

utan mat under tio dagar och gjorde sällskap med de vildaste av djur, nämligen 

björnar, vargar och olika ormar och liknande och sov under nätterna i deras sällskap. 

Men fadern beslöt, att om han ännu skulle se sin dotter i livet skulle han företa en 

pilgrimsfärd till Vadstena, där den Heliga Birgitta hade grundat ett kloster.” 

Dottern återfanns men pilgrimsfärden förverkligades inte. 

Av detta framgår att kristendomen redan då hade kommit till Karlebynejden. 

Nybyggare flyttade sannolikt hit från inlandet. Perho å var vattenrik och forsarna 

var inte oöverstigliga hinder för den tidens båtar. Under samma århundrade 

rörde sig fiskare och sjöfarare från Sverige i trakten. Senare blev inflyttningen 

från Sverige vanligare. Karleby kyrka började byggas på 1460-talet på samma 

plats där den ännu står. Karleby bröt sig ut från Pedersöre socken år 1469 och 

bildade en självständig socken. 

10

Karta över Rödsö från år 1763. (1) Nysunds, (2) Nuvarande brons läge och (3) 

Matts Kankkonens hemman. Konstsamfundets bok ”Farlederna berättar”: 

”92. Jonas Cajanus karta överGamlakarleby hamn 1763 (kop.1793). SKrA” 

Under de följande århundradena drabbades Karleby och hela Österbotten 

av mångskiftande svårigheter. Traktens öde låg i de svenska kungarnas och 

beslutfattarnas händer. De behövde styrka sin makt. Makten byggde på 

armén och vapenmakt. Österbottens bönder fick känna av förtrycket. De var 

förpliktade att bestå mat, kläder, utrustning och nattkvarter till soldater, som 

rörde sig i trakten. Åren 1596-97 revolterade folket mot kungens marskalk 

11

Klaus Fleming. Jacob Ilkka ledde bönderna, som var beväpnade med klubbor 

och störar i det blodiga upproret. Karleby socken förskonades från värre 

blodbad men i dess historia nämns klubbekrigets slag vid Tararant invid 

Kyrkbacken år 1597. 

Som följd av Sveriges stormaktsställning på 1600-talet var värnplikten den 

tyngsta bördan för bönderna i Karleby. När kungen beordrade utskrivning, togs 

en man av tio ut till krigstjänst. Folket fick inte uppleva längre fredsperioder 

för återuppbyggnad. Det Stora Nordiska Kriget med Stora Ofreden var en 

tung tid för Österbotten. 

Under Stora Ofreden 1713–1721 erövrade ryska trupper Österbottens 

kusttrakt. De förstörde och plundrade, mördade civilbefolkning och förde 

en del av dem i fångenskap till Ryssland. Fruktan för fienden var så stark att 

invånarna flydde med familjen med nödvändig färdkost på kärran – det var det 

enda de kunde ta med sig från hembygden. Flyktingarna som räddade sig till 

Sverige och de som med våld förts till Ryssland, började återvända vid tiden 

för freden i Nystad år 1721. De satte igång med att återuppbygga hembygden. 

Ännu länge efteråt mindes folket i Karleby dessa tider med skräck. 

Såren hann knappt läka förrän det blev missväxt, svält och därtill Lilla 

Ofreden 1742–1743, som innebar en ny rysk ockupation. Efter sekelskiftet 

drabbades folket av det Finska Kriget 1808–1809. Också Karleby var 

skådeplats för krigshandlingar. Till minne av slaget vid Kauko bro den 15 

september 1808 restes senare ett minnesmärke vid bron, som går över Perho 

å. 

Åren efter kriget i början av 1800-talet var de gynnsammaste i Karleby 

sockens historia. Krimkriget som bröt ut i mitten av århundradet hade följder 

också för dessa trakter. Matts Kankkonens roll i slaget vid Halkokari år 1854 

blev en inspiration för författare till historiska skrifter, krönikor och skådespel. 

Karlebynejden drabbades flera gånger av hungersnöd. De sista svåra 

åren inträffade på 1860-talet, efter två missväxtår i följd. Ändå var läget 

gynnsammare för kustbefolkningen än för människorna i inlandet. Det var ont 

om livsmedel. Fisket kunde delvis kompensera bristen på andra livsmedel. Det 

allmänna hälsotillståndet försämrades. Dödsfallen ökade och kyrkklockornas 

dystra klang ljöd i Karleby kyrkas klocktorn. 

Historiskt sett utmärkte sig en person över mängden i alla avseenden. 

Anders Chydenius var riksdagsman i flera perioder och den mest inflytelserika 

personen i länet under ett halvt århundrade. Det var Chydenius förtjänst att 

12

samhällets alla verksamhetsformer utvecklades, inte bara i Österbotten, utan 

i hela riket. Anders Chydenius var kaplan i Nedervetil och valdes senare till 

kyrkoherde i Karleby år 1770. Han innehade denna tjänst ända till sin död år 

1803. 

Namnet Rödsö 

Hur har Rödsö fått sitt namn? Jag frågade min far om detta när vi 

tillsammans fäste plåten på hans stugtak i Rödsö sommaren 1980. Han antog 

att jordmånen hade innehållit något rödaktigt, möjligen något järnhaltigt 

mineral. De första som satte sin fot på ön var troligtvis fiskare och säljägare 

på sina fiske- och jaktfärder. De såg något rödskiftande i den steniga och 

trädfattiga naturen. Ön var troligen en plats där de kunde söka skydd undan 

storm och där de sedan med tiden byggde vindskydd för övernattning. 

I Rödsöboken konstaterar Erik Eriksson att namnets ursprung har tolkats 

olika under tidevarvens gång. Namnets ursprung beror enligt honom på vilket 

språk eller vilken dialekt man talade när man började kalla byn Rödsö. Hur 

Erik Eriksson uppfattade lokalinvånarnas dialektala uttal Röössi färgas av 

användningen av tyska bokstäver och tysk intonation. Alla rödsöbor talade 

om Röössi. Rödsö används i skrift. 

Historikern Håkan Vikström har samlat olika tolkningar i Rödsöboken 

enligt följande: 

Rödsö-namnets tidigaste anteckning är från år 1543. Namnet härstammar från 

personnamnet Röd eller Rödger (Hulden), eller från ordet ryd = röjning (Karsten). 

Andra möjligheter är ordet Ryds eller Ryss, möjligen också röse eller ryssrå. I 

1500-talsurkunder nämns också alternativet Rödsåå. Om man utgår från finskan 

finns likheter med Rotsal och Ruotsalo. Rödsö ligger strax söder om Ruotsalo, som 

också är en kustby. Än så länge är Rödsönamnets ursprung en öppen fråga.” 

Åns och havets betydelse 

Perho å och havet har alltid varit viktiga för Rödsö. Fisket har varit 

kustbefolkningens främsta näringsgren. Förr steg sik och lax uppför ån och 

i havet fanns strömming. Fisk var en exportprodukt som var eftertraktad i 

13

Stockholm och i andra östersjöstäder. Säljakten var en betydande inkomstkälla 

för människor vid kusten. Precis som med annat vilt tog man vara på allt; 

blodet, skinnet och fettet. Förutom en god måltid fick man medicin och olja. 

Sälolja botade allt från skavsår till kikhosta. Oljan användes även till lampor. 

Jordbruket producerade mjölk som räckte till framställning och försäljning av 

smör. Jakten gav pälsdjursskinn till försäljning. Längs med åns övre lopp fanns 

vida, orörda skogar som utnyttjades för tjärbränning. Tjäran, som forslades 

ner längs ån var en ny produkt. De framgångsrika köpmännen i Gamlakarleby 

byggde och köpte skepp för att leverera tjära och andra produkter främst till 

Stockholm men också till andra hamnar. 

Rödsö hade företagare med i bondeseglatsen till Stockholm under 

senare hälften av 1700-talet. De exporterade smör, torkad fisk, hudar, tjära, 

handsågat trävirke och textiler. Pottaska var en ny artikel som exporterades till 

Stockholm. Pottaska användes vid tillverkning av såpa, glas, krut, färgämnen 

och läkemedel. Askan var en lönsammare produkt än tjära. Namnet kommer 

av att man använde lerpottor när man skulle laka ur träaskan. Det finns 

dokumenterat att en kutter, vars ägare Mickel och Johan Kotkamaa samt 

Johan Lillhonga, hade lossat en last med jordbruksprodukter i Stockholm år 

1761. I juni 1803 seglade Johan Kankkonen och Hans Hanson Härmälä till 

Stockholm. De kom båda från Rödsö. Lasten var 1477 kg pottaska, vars ägare 

Isak Hilli bodde i Korplax. Isak var Matts Kankkonens farfar. För en del av 

pengarna från försäljningen av lasten skulle Johan och Hans köpa en svart 

halsduk i Stockholm. Resten av pengarna ville Isak Hilli ha i handen. 

Skeppsbyggandet har gamla anor i kustbyarna. Båtar behövdes för fiske 

och transport. Båtbygge var ett lämpligt vinterarbete där det fanns trävirke 

och tillräckligt med vatten för sjösättning av båten. Exporten av tjärtunnor 

expanderade och så småningom behövde Österbotten därmed större fartyg. 

När man lärt sig bygga fartyg med större lastrum blev skeppen en exportvara. 

Särskilt i Gamlakarleby och Jakobstad grundades skeppsvarv. Åren 1687–1693 

byggdes 74 skepp i Gamlakarleby varav fler än hälften såldes till Stockholm. 

Finland exporterade sammanlagt 299 segelfartyg till Stockholm. Gamlakarleby 

och Jakobstad stod för nästan hälften av denna export. 

Lotsålderman Johan Hilli byggde skeppet Fart, vars bärighet var 13 läst, 

som motsvarar ungefär 160 tunnor. Karl Hilli var kapten på fartyget. Skeppet 

var dessvärre otursdrabbat och förliste i Kvarken på svenska sidan år 1809. 

Högkonjunkturen för skeppsvarven under slutet av 1800-talet var en 

följd av Krimkriget. I Rödsö byggdes år 1856 ett sju lästers skepp, Enighet, 

14

till en Lillhonga som bodde i Vittsar. En läst motsvarade 2,4 ton. Lästens 

mått ändrades med tiden och var egentligen ett rymdmått. Nu för tiden mäts 

fartygens bärighet i bruttoregisterton. Mats Lidsle i Rödsö var känd som 

skeppsbyggare liksom Herman Richard Jakobsson Hilli-Friis (1876 - 1951). 

Den senare reste vid unga år till Amerika och arbetade där på olika båtvarv. 

När Herman Hilli-Friis återvände till Finland byggde han mindre båtar i sin 

verkstad. Han anställdes som byggmästare när Gamlakarleby Rederiaktiebolag 

började sin verksamhet. Herman Hilli-Friis ansvarade för byggandet av 

ett flertal mindre båtar men även större fartyg som Mars, Mercurius, Anders 

Chydenius och år 1917 motorskonaren Yxpila. Den sistnämnda var ett 1000 

tons fartyg, som ännu år 1948 lastade i Yxpila hamn. Hermans söner Edvard, 

Ludvig, Frans och Karl nämns senare i boken som anställda vid Petsamo 

Nickel. 

Åkrarna i Rödsö var för det mesta steniga och magra moränåkrar. Det 

finns ställvis långa stenrösen, som under århundradena byggts av sten som 

plockats på åkrarna. Stora stenblock har lämnats kvar och tjälen lyfter än i dag 

upp nya. Åkrarna fordrade mycket gödsel för att ge skörd. Gödseln kom från 

gårdsdjuren, främst från korna, och den skulle räcka till gårdens alla åkrar. 

Området hade få naturängar. Därför var rödsöborna tvungna att hämta 

hö från grannbyarna och ända från Kelviå. Jordbrukets utmaningar gjorde 

att rödsöborna var tvungna att förlita sig på fisket. Fisk kunde bytas till varor 

som gårdarna inte själva kunde producera. Storskiftet gynnade lantbruket, 

men det var först på 1930-talet som man kunde skönja en verklig förbättring. 

Då började Rödsö förändras från en typisk fiskeby till att också vara en 

lantbrukarby. Numera är byn ett småhusområde, vars befolkning arbetar i stan 

och närliggande områden. Befolkningsförändringen beror på att jordbruken 

upphört på grund av dålig lönsamhet. De som flyttat till byn har till stor del 

varit finskspråkiga. Fritidsbebyggelsen har också tilltagit med den stigande 

levnadsstandarden. Tidigare generationer hade inte ens kunnat föreställa sig 

dagens sommarstugeliv. 

Det är fint att det än i dag finns några seglivade jordbruksföretagare i 

byn. Världen har dock förändrats, gödsel har blivit ett nytt problem och EUbyråkrater 

styr jordbruksverksamheten. Gödsel kunde användas som råvara 

för biogasframställning. Till byn kommer man behändigt via en bro över Perho 

å. År 1913 byggde rödsöborna bron på ”talko” då både Karleby kommun och 

Gamlakarleby stad vägrade delta i kostnaderna för ett brobygge. Senare har 

bron reparerats och förnyats flera gånger med kommunala och statliga medel. 

15

Rödsö på 1930–40 talet. Platser nämnda i boken är utmärkta. 

Runar – familjens förstfödde 

Min far Karl Runar Johannes Hilli föddes den 5 augusti 1910 i Rödsö. 

Hemmet låg vid vägen som leder till Orres och som då hette Villavägen. 

Gården låg vid Perho ås strand där ån smalnar av. Strandområdet kallades av 

byborna för Nysunds eller Nysons i dialektform. Perho å hette på den tiden 

Gamlakarleby Storå. Benämningen Perho å kom senare, och det används inte 

i dagligt tal utan ån kallas Åågi av rödsöborna. 

Runars föräldrar var Selma Elin Fredriksdotter Kankkonen (f. 4.12.1885) 

och Karl Viktor Johansson Hilli (f. 25.7.1885). De gifte sig år 1909. På 

bröllopsfotografiet är Elin och Karl finklädda. De hade fått de fina kläderna 

16

förmånligt, för butiken där de köpte dem hade drabbats av en eldsvåda och 

kläderna luktade rök. Annars hade de inte haft råd med sådana herrskapskläder. 

Karl Viktor föddes i Helsingfors och arbetade där innan han gifte sig. Som 

ung man arbetade han bland annat som lärling på renoveringen av Helsingfors 

huvudbibliotek på Richardsgatan. Han hade ett arbetspass med bild och rysk 

stämpel utfärdat av länsmannen. Han har undertecknat intyget Karl W Hille. 

Karl Viktor Hilli uppskattningsvis under åren 1901–08 som lärling. 

Min farfar var i tvåårsåldern när hans far Johan Viktor Karlsson Hilli 

emigrerade till Amerika år 1886-87. Johan dog oväntat och hans fru, Johanna 

Carlsdotter Hilli, var tvungen att tillsammans med sina två söner flytta till Friis 

i Karleby. Hennes hälsa började vackla och hon var tidvis inlagd på sjukhus. 

Sonen Karl började gå i skola i Vittsar och det var hans första skola. Deras 

andel i Hillis hemman såldes och de flyttade till Hagströms i Palo. Johannas 

hälsa försämrades och hon blev intagen på sjukhus. 

17

Efter att Karl konfirmerats reste han tillbaka till Helsingfors för att arbeta 

för sin kusin Sanfrid Hongell (född 1870). Hongell var Helsingfors stads 

byggmästare men han blev också känd för att han gifte sig med Finlands 

första kvinnliga byggmästare Hilda Elisabet Sjöblom. Hongell var intresserad 

av segling och han formgav och byggde segelbåtar. Karl deltog i byggandet 

av segelbåtar och enligt min far utvecklades hans kunnande och det hade han 

nytta av i Rödsö. Karl deltog också i kappseglingar med Hongell men längtan 

till Rödsö fanns kvar. 

Karl återvände till Nysunds för att bo hos sin morfar Carl Kankkonens 

familj. Han tog med sig sin mor från sjukhuset. De bodde i ett hus, som senare 

brann men Carl Kankkonen byggde ett nytt något mindre hus. Huset byggdes 

till på höjden år 1917 men vinden byggdes utan fönster. Carl Kankkonens 

hustru Maria dog år 1907 och Carl dog år 1911. 

Elin och Karl Hilli med sönerna från vänster Levi, Sven, Viking, Runar, Per- 

Gustav och Lars. 

Karl började som yrkesfiskare på deltid tillsammans med Orres-Janne det vill 

säga Johan Silander som bodde på Orres. Karl byggde båtar tillsammans med 

Janne på vintrarna. En del av dem var beställningsarbeten från Helsingfors. 

Vid samma tid inträffade en betydelsefull händelse i Karls liv. Han fick upp 

ögonen för Fredrik Mattsson Kankkonens yngsta dotter, Elin. De träffades 

första gången på en sångfest vid Västra Parkens paviljong i Gamlakarleby. De 

gifte sig år 1909. 

18

Karl hade förvärvat Carl Kankkonens jordlott och hus på Nysund inte långt 

från havet. Huset bestod av ett kök, en kammare och en liten sal som idag 

skulle kallas vardagsrum. Övre våningen var en ouppvärmd vind. Familjen 

växte, barnen föddes med regelbundna mellanrum: Karl Runar (5.8.1910), 

Sven Fredrik Johannes (13.11.1911), Lars Viktor (12.12.1912), Levi Bertel 

Mathias (7.4.1914), Erik Wiking (5.9.1915), Per Gustav (24.1.1919) och ännu 

två döttrar Elin Mildred Maria (4.12.1924) och Clara Else-Maj (1.4.1927). Elin 

hade händerna fulla med de många barnen. Hon hade dock erfarenhet av 

hur en stor barnaskara skulle styras då hon själv hade vuxit upp i en 14-barns 

familj. Elin och Karls barnantal var vanligt i den tidens familjer. Flera barn 

nådde vuxen ålder i Rödsö än till exempel i Lappland och Kajanaland. Många 

av Elins syskon emigrerade till Amerika. 

Vid sidan av barnskötseln mjölkade Elin korna, tjärnade smör och deltog i 

bindning och färgning av nät. Karl hade blivit fiskare av nödtvång. Han använde 

inte motorbåt utan rodde eller seglade till fångstplatserna. I allmänhet fiskade 

han ensam. Han hade övat sig i att klara svåra förhållanden till havs. Karl 

hade vid ett tillfälle berättat för sina barnbarn att han ibland hade fiskat nära 

Vasa. Det hade tagit flera dagar. När ett av barnbarnen sa att farfar hade en 

långsam motorbåt hade han svarat att han rodde och seglade. Fiskebragderna 

tillverkades hemma likaså båtarna och seglen. 

Utöver fisket var Karl och Elin småbrukare med mjölkkor. De skaffade 

senare en häst och höns till gården. Dessutom fanns det möjlighet, när tid 

gavs, att delta i fartygs- och båtbyggen i Rödsö. Byns män var kända som 

skickliga båtbyggare och snickare. 

Förutom utformningen och byggandet av skrovet behövde båtbyggarna 

kunna rigga båtarna och installera motorerna. Det fanns möjlighet att delta 

i flottnings- och skogsarbete. Fisk- och jordbruksprodukter skulle säljas på 

stadens torg, prissättning och lönsamhet måste tas i beaktande. Mångsysslandet 

var ett villkor för försörjningen. Runar som var den äldsta sonen, var den förste 

som fick delta i alla dessa göromål. Senare stod hans yngre syskon i tur. Min 

far lärde sig redan som ung att förena olika kunnanden och arbetsmetoder; 

manuellt arbete, försäljning och ekonomi. Strävsamt och flitigt arbete hörde 

till vardagen. Jag vill påstå att Runar hade nytta av barndomens erfarenheter 

senare i sitt liv som företagare. 

Runars bokföring visar att inkomsterna blev större när sommaren närmade 

sig och Karl Viktor kunde börja fiska till havs. Sikfångsterna kunde uppgå till 

tiotals kilon och ibland ingick lax i fångsten. Månadsinkomsten kunde vara 

19

1500 – 2000 mk (500 – 700 €). Runars bokföring förberedde honom för hans 

kommande affärsverksamhet. 

Runars bokföring 1923. 

Min farmor Elin berättade för sina barnbarn om familjens vardag, många 

gånger skrattande så att tårarna rann när hon beskrev sönernas tilltag. Hon 

hade sex söner och två döttrar och det hände att pojkarna ville hjälpa till med 

tvätten. På den tiden kokades byket i bastugrytan med lut. Pojkarna hade satt 

ylleunderkläder i samma gryta. Lasse, som hade övervakat proceduren med en 

käpp, hade meddelat att yllekläderna blivit till gröt. Elin hade inte blivit arg 

utan tvärtom berömt pojkarna för att de velat hjälpa till. 

En gång hade pojkarna lekt kurragömma när Elin var i fähuset och 

mjölkade. I salen fanns en stor byrå med sex lådor. Pojkarna beslöt att krypa 

in i varsin låda men när den sista skulle stänga lådan kantrade hela byrån och 

pojkarna var i gott förvar i byrån tills mamman återvände från mjölkningen. 

20

Skolan 

Runar började sin skolgång som sjuåring i Rödsö folkskola år 1917. Skolan 

grundades år 1903 och den var avsedd för Rödsö och Palo byars barn. Byborna 

hade varit positivt inställda till grundandet av skolan. De var till och med så 

ivriga att skolans inredning byggdes av dem själva med gemensamma krafter, 

liksom bron något senare. 

Runar började i Rödsö skola år 1917. På bilden skolans elever år 1918. Av 

frisyren att döma står Runar mellan lärare William Häggblom och en lång pojke. 

På den tiden betraktade många föräldrar på landsbygden skolgången som 

onödig. Skolan uppfostrade ungarna till lättja och arbetsskygghet. De tyckte 

att barnen lärde sig alldeles tillräckligt i den ambulerande skolan, som också 

den hade väckt kritik. Rödsöborna verkade ha förstått utbildningens betydelse 

och välkomnade skolan. År 1903 gick 34 procent av barnen på landet i 

folkskola. Folkskolan grundades med målsättningen att trygga landsbygdens 

kunskapsbehov, vilket ledde till att undervisning i praktiska ämnen 

favoriserades. Undervisningen i handarbete var viktig och var ibland det enda 

som fick eleverna att intressera sig för sin skolgång. 

Runars lärare hette Elin Sund, Viljam Häggblom och Ossian Edgren. 

Skolan hade vedeldning som alla andra hus i byn. Runar och Gösta (Fredlund) 

högg ved i skolan år 1923. Runar har noterat sina inkomster i dagboken: 

21

Likvid för de ved som vi huggit i skolan: 1 för en famn björkved 10 var 10 mk, 2 för 

två famnar björkved 10 var 20 mk, för 25 famn alved för 6 famn i gången har vi fått 

60 mk 

Traditionen med skidtävlingar på fastlagstisdagen var redan befäst: 

Tisdagen den 13 februari (fastlagstisdag) I dag hade vi kappskidning på skolan. Otto 

(Silakka) fick första pris i första kategorin. Gösta (Fredlund) andra och Hemon 

(Kankkonen) tredje pris. 

Runar har också räknat upp de tre bästa i andra kategorier och bland dem 

fanns: 

Elvi Bredskär, Heldine Hill, Anna Kankkonen, Berndt Bredskär, Martin 

Härmälä, Osvald Harald, Elvi Sund, Linnea Sovenius och Linnea Fredlund 

Från sin skoltid mindes Runar att det satt fem barn från samma familj på 

skolbänken när han slutade sin skolgång. Folkskolan hade först fyra klasser 

och kommunerna fick själva bestämma grundandet av en egen skola. År 

1921 trädde en ny läropliktslag i kraft. Folkskolan ändrades till sexårig och 

de ambulerande skolorna avvecklades. Efter att ha varit verksam i 116 år 

upphörde Rödsö skola i december 2019. 

På släktfesten år 1989 berättade min far, att barndomstiden i Rödsö 

ibland hade varit orolig. Under Frihetskriget år 1918 forslades vapen till 

staden längs ån. Ryska gendarmer höll vakt på stranden nedanför skolan 

och besköt vapensmugglarna. När bröderna satt hemma vid matbordet 

såg de mynningsflammorna. De var rädda för att gendarmerna skulle rusa 

in på gårdsplanen. Orsaken till skottlossningen den 15 november år 1917 

var vapensmuggling. Fartyget Aquita hade från Tyskland hämtat vapen som 

gömdes i en fiskestuga vid Perho ås mynning. Planen var att flytta vapnen med 

båt uppför ån ända till Finniläs kvarn och därifrån skulle vapnen fördelas mellan 

Gamlakarlebys och andra lokala skyddskårer ända upp till Uleåborgstrakten. 

Händelsevis råkade en rysk matros komma från Gamlakarlebyhållet över 

bron och hörde årornas plask. Matrosen hann skjuta ett par skott i luften och 

skyndade sedan till skolan där ryska soldater var stationerade. De började 

skjuta på roddarna som flydde i mörkret och lämnade sina båtar med last och 

allt vind för våg fastän de borde ha sänkt båtarna. Följande dag beslagtog 

soldaterna båtarna med 100 gevär och ett maskingevär. 

22

På Nysunds skrämdes familjemedlemmarna av skottlossningen och de gick 

oroliga till sängs. Morgonen blev minnesvärd för dem. 60 ståtliga kosacker 

från garnisonen i Gamlakarleby kom övermodigt ridande längs Orresvägen 

följda av två vagnar dragna av hästar i tvåspann. De ridande kosackerna sköt 

ropande salvor i luften. De kom för att demonstrativt beslagta de funna 

vapnen. En skock kosacker kom också till Runars hemstrand. Skonaren Rödsö 

låg förankrad nedanför Revilsholmen det vill säga i praktiken vid Karl Hillis 

strand. Kosackerna sköt flera skott i skonarens skrov och genom dess hytt. 

Ryssarnas hänsynslösa manöver var ägnad att skrämma rödsöborna att inte 

delta i vapensmugglingen. Efter fredagsmorgonens händelser gick den sjuårige 

Runar till skolan där samtalsämnen med kamraterna inte saknades. Skolans 

lärare William Häggblom var säkert intresserad av pojkarnas prat då han själv 

var aktiv i vapensmugglingen. Han hade på natten hunnit flytta 60 gevär till 

Kankkonens skogslada och gömt dem i höet. De gevären hade lossats på 

Hugo Fredlunds brygga innan smugglarna upptäckts vid bron. 

Oron var ännu inte över för Karl och Elins familj. Ett par dagar senare 

den 18 november red tio kosacker och en vagn dragen av två hästar med 

beväpnade soldater för att anhålla misstänkta vapensmugglare i Rödsö. Bland 

de anhållna fanns Herman Hauki, Georg Hagström och Karl Hilli, Runars far. 

Det var säkert upprörande syn för Elin och sönerna att se Karl fängslas och 

föras anhållen till ”Fruntimmerskolan” till förhör. Två av Karls båtar hade 

varit i användning vid vapensmugglingen. Efter år 1915 var det obligatoriskt 

att registrera båtar och förse dem med registernummer. Den fängslade Karl 

kallsvettades och var säkert chockerad över den nya situationen och hur han 

skulle klara av förhöret. Han beordrades erkänna. Han medgav att han nog 

ägde två båtar men att de inte varit låsta och hade stulits. Det slutade med att 

han och de övriga anhållna frisläpptes. 

Troligen pågick en allvarlig diskussion hemma på Nysunds om det 

uppskakande händelseförloppet. Det var sannolikt Elin som frågade och 

ställde Karl till svars. Var han inblandad i vapensmugglingen? Varför hämtades 

han för förhör? Varför red soldaterna skjutande in på gården inför barnens 

ögon? Det här fick vara sista gången något liknande hände. 

Förbudslagen som trädde i kraft år 1919 kastade sina skuggor också över 

Nysunds. Runars morbror Hugo var vid sidan av sina bogseringsarbeten i 

Möllers en lokal spritpolis. Trots att han var kortväxt var han orädd och åtnjöt 

vidsträckt förtroende. Spritlangningen var ett allmänt samtalsämne på Nysunds 

och som en lokal förtroendeman hade Hugo fått i uppgift att hålla ögonen på 

23

spritlangarna. Han uppmanade byns pojkar att de skulle berätta för honom 

om de upptäckte något misstänkt i omgivningarna. Hugos begäran föll i god 

jord då tioåriga Lasse berättade för Hugo att på stranden vid Orres rörde sig 

främmande män med bil. Hugo alarmerade polisen som tog fast langarna. 

Infångandet underlättades av att Lasse hade skruvat loss strömfördelarlocket 

och tagit med sig rotorn. 

Barnen hjälpte till hemma 

Runar började föra dagbok genast när han blev skrivkunnig. Anteckningarna 

beskriver hur bröderna deltog i gårdens sysslor så snart som de var kapabla 

att utföra dem. Till den trettonårige Runars sysslor hörde att forsla vatten till 

ladugården, vattna korna, skotta dynga, laga mat, städa, hjälpa till att vittja 

ryssjorna, hugga ved och hämta hö. Ofta avslutade han dagen med att snickra 

byråar och sängar samt att sätta vinden i beboeligt skick för syskonen. Någon 

gång har han antecknat -”sedan lekte vi en tid”. När han var illamående eller sjuk 

skrev han -”jag vilade en stund”. Mestadels började Runar minnesanteckningarna 

med en väderobservation. Han antecknade temperaturen. Komma och punkt 

användes sällan. Han skriver: 

Måndag den 8 januari var inte så kalt men det blåste först gick vi till skolan att 

hugga ved när jag kom hem snöade det och Lenea och Bror var hos oss. Vi bommade 

upp lidret och sedan hugde ved och om kvällen läste jag en bok som jag lånat av Gösta 

(Fredlund f.1910). 

Tisdag den 16 januari 1923. 

I dag var vi som vanligt i skolan. När skolan var slut högg jag och Gösta ved där. 

När jag kom hem högg jag ved. Sedan läste vi våra läxor. 

I Söndagen den 21 januari 1923. 

I morse var det ganska mycket snö så därför sopade vi först vägarna. Efter middag 

ställde vi oss i ordning till bibelförklaring som var på folkskolan. När vi första 

kom dit var inte något folk och dörren var låst. Men efter en stund kom dit nog. 

Predikaren var Gunnar Björkstrand. När mötet var slut gingo vi hem. I kväll gick 

pappa och mamma till Villis (Vilhelm Kankkonen) ty där predikade samma som på 

24

skolan. Mötet började klockan 8 på kvällen. 

Söndag 28 januari 1923. 

Idag var min och pappas namnsdag. Jag fick till namnsdagsgåva en skrivbok och 

pappa hyvlade av mina skidor. På kvällen gick jag ganska bittida och sova. 

Onsdag 14 febr 1923. 

I dag har det blivit varmare. I dag sluppo vi en timme bitnare än förut ty de hade 

föredrag på vår slutskola om spädbarnvård. Efter det mamma varit till staden for hon 

också dit. I dag huggo vi också ved. Efter det föredraget var slut kom Hackzels Elsa 

till oss att värma sig sedan hon druckit kaffe for hon hem.Fredag den 16 februari 

1923. I dag var det på morgonen då vi fara till skolan 23 kalt. I dag sluppo vi som 

förut då de hade föredrag en timme bittida. Gösta var sjuk i dag och därför måste jag 

och Sven hugga ved men vi kunde inte hugga nå mycket då det var så kalt. När vi 

komma hem högg vi ved. 

I kväll gingo mamma och pappa till skolan där de hade föredrag om första hjälpen vid 

olycksfall. Så länge mamma och pappa vara till skolan vara vi ensam hemma. 

Tisdag den 20 febr 1923. 

I dag var det som vanligt kalt. Efter skolan var slut högg vi upp de ved som vi sågat 

i går. Då vi huggit fara med skidor till mästares Kalles (farfars kusin) att taga ut för 

den pino (stapel) som vi huggit. Vi fingo 65 mark var när vi fåt penningarna fara vi 

hem. När jag kom hem åt jag och sedan läste jag mina läxor. 

Fredagen den 25 april 1924 var det 8 grader kalt. Det har varit redan kalt 2 dagar 

förut med noligt vind. I mårn hade Sven så svårt influensa och huvudverk att han 

måste vara hem från skolan. Först drog jag 2 såv vatten till fähuset. Sedan lagade jag 

en låda i min birang. 

Lördagen den 26 april 1924 var det var det 2 grader kaltt, då vi stigu upp. På 

förmiddagen var det mulet och haglade på eftermiddagen blev det dock grantare. 

Mamma for dock till staden. Och med det samma for jag till mormors med 

strömming. Det var riktigt kallt at komma nedför (backe ovanför skolan, det gick en 

genväg till Kankkos där) När jag kom hem städade jag och skala potatis med pappa 

Öursbacka. Därefter fick jag färdig lådan som jag lagade i går. Sedan drog jag 3 såv 

25

vatten till fähuset. Sedan var jag med morbror till skogen. pappa och mamma for att 

höra på proffersor Sucksdorff. 

En av de yngre bröderna har klottrat en slinga i Runars dagbok uppe på sidan. 

Det hade sina fördelar att bo nära staden. Det fanns till exempel möjlighet att 

lyssna på en av landets ledande hälsoforskare. Medicine doktor och 

hälsoläraprofessor Wilhelm Sucksdorff (1851–1934) gästföreläste i 

Gamlakarleby. Sucksdorff var känd för att förmedla lättfattlig och praktisk 

hälsokunskap. Han strävade till att införliva hälso- och hygienlära i 

allmänbildningen. Han föreläste och skrev om bland annat hygien, tuberkulos, 

rent vatten och om felkonstruerade pulpeters inverkan på elevernas hållning. 

I sin doktorsavhandling redogjorde han för desinfektion av kläder. Han 

informerade att kokning av kläder i 70-gradigt vatten dödade bakterierna. 

Hans råd betraktades som relevanta också i Rödsö. När Elin sålde fisk och 

andra produkter i staden fick hon höra nyheter om kommande händelser. 

Fisktorget var en bra nyhetsbyrå. Tidningen informerade om professor 

Sucksdorffs besök. Elin och Karl begav sig till staden för att lyssna på 

professorn. 

26

Tisdagen den 3 juni 1924. 

Första måkade jag i fähuset. Därefter foro pappa, Sven och jag till Orreshaga att 

stänga planket som var på vägasida om Orreshaga. På eftermiddagen fick vi den 

färdig och även på andra sidan stängde vi den. Vi laga ladan där. I dag är det första 

dagen i år som vi har ut korna. 

Onsdagen den 11 juni 1924. 

Blåste sydlig vind hela dagen utan mellanrum först mot kvällen slutade det. I morse 

hade pappa fått 3½ tunnor strömning och en säl i Tjockuddsryssjo. När pappa kom 

hem for jag till broä med fisk. Och därifrån for jag med morbror (Hugo ?) till staden. 

Det regnade hela tiden. När vi kom till staden sålde allt strömning åt uppköpare. 

Därefter gick jag till Nisulas. (Hilda Nisula var Runars moster) Klockan var halv 

4 tiden då vi for från staden. Mamma hade så svår huvudvärk så att hon inte kunde 

komma till staden. När jag kom hem var jag efter ett tväjtar. 

Söndagen den 27 april 1924. 

Blev det 5 grader kallt. Vacker var det nog riktigt varmt och grant. När vi var sent 

upp i går kväll så stegu sent upp. Först hjälpte jag mamma och pappa. Sedan åt vi 

norsar och potatis och risgrynsgröt. Sedan började vi leka. Och sedan Gösta kommit 

till oss började vi slå boll. Sedan lekte vi skakvacktä och Påven. Därefter gingo vi till 

Varaluoto äta trene bär men vi hitta endast litet och vi äta även lingon och kråkbär 

men inte mådde jag nå bra av kråkbären ty jag hade taningar då vi före hem. 

Måndagen den 28 april 1924. 

Det var det 4 grader kaltt då vi stege upp. När jag separerat for jag med kälke till 

skepsvarvet efter 3 säck sågmjöl. De hade så mycket sågmjöl att de hade makat ut två 

stora hopar. När jag fult i dem och burit dem till stranden for jag till handelsboden 

efter halv kilo fläsk för 1 mk 50 penne masinolja och en matsodask. När jag kom 

till baka toge jag de 3 säckar som jag fullt i. När jag kom hem lagade vårt nya segel. 

Därefter var jag till Kankkos efter deras segelduk. Sedan lagade jag en låda i min 

birong. 

Onsdagen den 30 april 1924. 

Blev det 4 grader kaltt då vi stego upp. När jag separerat drog jag 2 såv vatten till 

27

fähuset ty det var så bra föra. Det smältade dock senare ty det blev riktigt varm och 

solljust . Sedan jag varit och förat Per till Orres och pappa bökt mina skor for jag till 

Haras Sanfredas efter två kapp potatis. När jag kom hem skalade jag potatis till 

middagen sedan gick jag att arbeta med min låda. Jag lagade de nästan färdig. 

Lördagen den 10 maj 1924. 

Var det också värm grader. Det blåste sydlig vind. Och solljust och grant När jag 

separerat gick jag med mamma till Villa grindä att bära kalv stjinnä fisk och kalv 

skött. Därefter väntade jag tills mamma kom och morbror från Kankkos med häst. 

När jag kom hem städade jag och började jag laga middag. När vi ätit middag lagade 

jag färdig min abborkas. Därefter var jag och Lasse till broä efter potatis. 

Onsdagen den 14 maj 1924. 

Var det son vanligt varmt men bittida då pappa for och vittja hade det varit 2 grader 

kallt. Men det var nog mulet hela dagen med litet regn. Jag steg upp halv 7 tiden 

och så fort jag klätt på mig for vi till broä. Vi hade ungefär 25 kg sik. för utom 

blandfisk som bestod av idar gäddor seipar mörtar m.fl När jag kom hem och ätit 

gick pappa och vila sig. När mamma kommit hem foro vi efter höbalar till broä. 

Torsdagen de 15 maj 1924. 

Var det som vanligt varmt. Det var ochså mulet hela dagen. Så först jag separerade 

och burit vatten till fähuset. Därefter väste jag 18 pål som vi skulle ha till siksvällä. 

(en fiskeplats utanför åmynningen) När vi ätit litet foro vi dit. Isen var ungefär snet 

från röbjärje mot tröllegrund därifrån till Lerbåda och därifrån till utran ända av 

Monagara( Munakari). När vi lagt ut och började vi fara hem började det regna. Vi 

fingo nära Lösbjerga en 7 kg lax och 20 sik. 

Lördagen den 17 maj 1924. 

Var det nästan hela dagen mulet. På kvällen började det blåsa från nolan. Först var 

Sven, Julia och jag att föra vår fiska till broä vi hade 3 lådor. När jag kom hem 

måkade jag i fähuset därefter skurade jag kammaren och i kvistä. När jag skurat de 

kom mamma hem från staden. När vi ätit middagen målade jag birong andra gången. 

När vinden vände måste pappa och jag fara uti. När där var så mycket is måste vi 

sänka sikskvals ryssja. 

28

Onsdagen den 21 maj 1924. 

Blåste det också nolan och klockan ½ elva var temperatur 1 grader varm men sedan 

solvärmän kommit blev det dock varmare. Först var jag till broä. När morbror inte 

var där så for jag till Kankkos. När de lassat på for vi hem. När jag kon hem åt 

jag. Därefter rensade jag fiskar medan pappa vilade sig. Därefter lagade jag en gång 

som leder till mitt äppelträd. Och sedan förbätrade jag de andra gångarna. Därefter 

målade jag litet. Klockan var ½ 7 då mamma kom från staden. 

Måndagen den 25 maj 1924. 

Började det blåsa sydlig vind men mot kvällen drog e sig till västlig vind. Hela dagen 

var det mulet med mycket reng så att den som ville fara nånstans måste nog ha paraply 

eller ble han våt. Först var Sven och jag att vittja vi faro 7 tiden. Vi fingo 5 sik och 2 

id som vi lade i sumpå därutom fingo vi litet som vi inte lade i sumpå utan tage hem. 

På efter middagen kom 8 Öjabo med motorbåten till Nysonsbjerje att se morbrors 

motor. De vore till oss att dricka kaffe. 

29

Runars födelsehem fotograferat nångång i slutet på 1920-talet. På bilden syns stigen 

som Runar gjort. Den leder till hans äppelträd. Huset har pärttak. Viking, Clara, 

Mildred och mor Elin är med på bilden. 

Runar deltog i fiskförsäljningen i stan, först tillsammans med sin mor och 

senare ensam. I Gamlakarleby fanns några stamkunder som han brukade gå 

till först. Ifall de inte köpte gick han till torget. Handelsvarorna kördes till 

staden med Kankkonens häst och kärra eller med släde, segelbåt eller ibland 

med någon annan bybos hästskjuts. Om familjen utnyttjade hästskjuts fördes 

varorna med båt, cykel eller kälke till brofästet där de lastades på hästkärran. 

Cykeln lastades med så mycket varor att den måste ledas. På vintern 

transporterade familjen varorna med sparkkälke. Till handelsvarorna kunde 

höra potatis, sik, strömming, lax, lake, gädda, jordgubbar och smör. Speciellt 

för pojkarna gav stadsresorna omväxling i tillvaron. Fiskarna förvarades i 

sump i väntan på försäljningsdagen. Onsdag och lördag var försäljningsdagar 

för Elin. När de körde fisken med motorbåt startade de mellan två och tre på 

natten för att få den bästa platsen vid Sundets fisktorg. Alla var bekanta och 

kände igen varandras båtar på långt håll. Den som hade skaffat en ny båt fick 

vara beredd på kollegernas åsikter om nyförvärvet. Folk samlades på stranden 

för att handla men många kom bara för att få en pratstund i dagbräckningen. 

30

Som pensionär berättade Runar att han med sin far en gång fått en femton 

kilos lax i ryssjan. Lax var en fisk som alltid skulle säljas och den skulle säljas 

färsk, men på torget köpte ingen en så stor lax. När de lagt till bad pappa Karl 

sönerna att sälja laxen till ett hotell. Runar och Sven började fästa laxen på 

cykeln men det var lättare sagt än gjort. Till slut lyckades de dock och de fick 

laxen såld till ett hotell. 

När Karl skaffat motorbåt kördes varorna i den till torget. Motorbåten var 

mycket intressant i pojkarnas ögon. Karl rodde eller seglade fortfarande för 

att vittja fiskedonen. Motorbåten underlättade Elins stadsresor och pojkarna 

kunde delta i försäljningen. Min fars egen uppfattning var, att han lärt sig 

säljandets konst av sin mamma. Han mindes hur skickligt Elin samtalade med 

kunderna. Enligt min far lönade det sig att se eländig och ömkansvärd ut, för 

att försäljningen skulle gå bättre. Min far berättade om sina stadsresor: 

Lördagen den 3 januari 1925. 

Det var ännu mörkt då vi for till staden. Klockan var 9 tiden då jag kom fram dit. 

Siken som vägde 3,900 kg fick jag såld nära Björklunds och efter 22 mk/kg fick jag 

85 mk. På torget fick jag såld de andra 6 sikarna efter 14 mk/kg för de större och 

12 mk/kg för de minsta. sammas lagt 158 mk. Till postkontoret var och prenumera 

på Landsbladet och Barnvän som kostade 23 mk. När jag kom hem hjälpte jag 

mamma högg ved. Sedan var vi efter en höskrinda till Villa. Det var ganska bra före 

ty det hade snögat litet. 

Söndagen den 4 januari 1925. 

Litet kallare var det i morse. Jag städade litet på morgonen. Sedan var jag till 

handelsbod efter papper. Också började jag rita en tavla ur vår stuga tills kvällen fick 

jag färdig den. 

Måndagen den 5 januari 1925. 

Sven var och Levi till staden med en strömnings otting på velosiped. Sedan vi tagit 

ut mator så lagade jag ihop en tavel ram. Haras Imme var til oss att skåda efter 

mamma. Levi och Sven hunno hem före middagen. När jag huggit ved så var vi efter 

en skrind hö till Orres lada den var den sista ty det tog slut nu därpå var vi efter en 

skrind hö till Villa också buro vatten. I kväll lagade jag fast tavlan av vår stuga i en 

ram som jag lagat först och målade den. I kväll var det trettondagsafton. 

31


Lassi och jag var till kyrkan i Dag. Missioner Ruben Lindgren predikade. Han hade 

varit 6 år i Japan och hade nu kommit hem. Vi voro med velociped och hunno hem 

till middagen. När jag ätit middagen så var jag till skolan efter post. Sedan vi burit 

vatten till fähuset skrev jag litet. 


I dag var jag till staden med fisk klockan var 9 tiden då vi kom dit. Sedan jag såld 

litet fiskar närä Björklunds så sållde jag rästen nära torget. det var så litet fiskar på 

torget i dag att de riktigt slogos om dem. I dag köpte jag väckaruret som vi skulle ha 

på skolla. Då jag komit hem och ätit högg jag ved. Och sedan voro vi till Sjöse efter 

hö. Det var ganska tungt ty det var nästan bara hela vägen. 

Onsdagen den 25 januari 1925. 

Jag har med mig 3 lakar och 2,200 smör. Haxells tog 2 lakor och Maris tog smöret. 

I dag köpte jag en rågmjöls säck efter 3,90 kg ty vi hade bestält tidigare. Men nu tog 

de 4,25 kg. av andra. När jag köpt vad jag skulle ha så for jag hem. Sunds var till 

oss att föra mjölet. Sedan de farit så var jag till Hägno efter hö med Levi. Därpå högg 

jag ved. 

Lördagen den 7 februari 1925 

var det 8 grader kallt. Jag var till staden i dag med sparkkälke. De 2 gäddor soma 

jag haft med mig förde jag till Haxells och ett smörkilo till Maris de betalade 28 mk 

kg. När jag hanlat det nödvändigaste. så för jag hem. Då jag kom på landvägen såg 

jag att Gamlakarleby möbelsnickeri hade brunnit upp. Så att ändast eldstäderna 

stodo kvar. När jag kommit hem och ätit och sedan de kommit hem så var vi till 

Laxbjergje att skriva upp props. I kväll lagade jag åt mig en ny dagbok. 

Lördagen den 6 juni 1925. 

Pappa och Sven hade fått 3 sälar och en åtting strömming. 

Måndagen den 8 juni 1925. 

Idag kokade jag sältran. Vi lånade morbrors gryta och kokade i den. Den rykte hela 

32

dagen för det fanns 13 kilo att koka. Vi fick 11 kilo färdigt. 

Måndagen den21 juni 1925. 

Jag köpte linolja och färg. Erik var med mig och hämtade skottpeng hos länsmannen 

för tre sälar. 

Av Runars dagbok att döma byggdes en telefonledning längs Orresvägen 

på 1920-talet. På Nysunds ville man på eget bevåg delta i projektet vid sidan 

av det egna arbetet. Karl hade bekantat sig med telefon och elektricitet i 

Helsingfors. Han hade elektricitet i sin bostad och fick vänta 20 år förrän han 

fick elektricitet till sitt hem i Rödsö. I sin dagbok skriver Runar om resningen 

av telefonstolpar: 

Onsdagen den 3 juli 1924. 

När jag kom hem bredde jag ut tändor på tork. Sedan gick pappa och jag med min 

morbror och resa stolpar för det skulle komma telefon till Nysundsberget. Vi reste 5 

stolpar. 

33

Runar band in sina dagböcker. 

Om man omvandlar den tidens priser till våra euro skulle smör och sik som 

då kostade 22–28 mk/kg motsvara 7,30–9,30 euro/kg. Ett kilo råg kostade år 

1925 3,90 mark och det motsvarar 1,30 euro. 

Motorbåten var ett uppskattat färdmedel och arbetsredskap i byn. Vid vissa 

tillfällen ordnades tävlingar där båtarna skulle runda ett visst skär ute till havs 

och hinna först tillbaka. Mina släktingar i Rödsö berättade att det till exempel 

vid begravningar, var vanligt att fråga om den avlidne ägt en motorbåt och om 

den möjligen var till salu. 

Runar berättade skrattande om en händelse från sin barndom. En 

husbonde hade köpt en ny båtmotor. På den tiden var motorerna antingen 

av märket Wikström eller Olympia. När männen hörde om nyanskaffningen 

gick de tillsammans för att inspektera motorn som låg i ladan på träbalkar. 

Husfadern ville demonstrera motorns gång och startade den från svänghjulet. 

När motorn startat ökade han på gasen och då började den skaka och gunga 

så att den föll av balkarna och landade på svänghjulet. Sedan rusade den iväg 

34

i ladan rullande på det stora svänghjulet. Åskådarna flydde ut ur ladan. När 

husbonden inte kom på något annat sätt att stanna motorn, gick han in och 

hämtade hagelbössan och sköt av tändstiftkabeln. Händelsen relaterades länge 

i byn. 

Ibland tog Karl med sig barnen i arbete för att Elin skulle få vila en stund 

med lilla Mildred. För att bygga hagen i Varaluotskata behövdes alla pojkarnas 

hjälp. 

Torsdagen den 28 maj 1925. 

Jag var med pappa och byggde Varaluoto stängslet. Vi slog ner stolpar i linjen som 

skulle stängas men stolparna räckte inte till. Då fick vi bära dit propsar som fanns 

överallt och vässte dem. Vi hann slå ner 70 stolpar. På eftermiddagen var där Lassi, 

Levi, Viking och Per och samlade. 

Propsen lagrades i staplar längs med ån i Runars hemtrakter. Kjell Friis arkiv. 

35

Ungdomar sorterar props i Rödsö. Kjell Friis arkiv. 

Propsen knippas i ån mittemot Nysunds. Kjell Friis arkiv. 

36

Tron 

I familjen rådde en varm religiositet. Till den hörde flitigt arbete och 

ett anspråkslöst leverne. Elin och Karl gick på religiösa möten och andliga 

evenemang i byn. Det var sex kilometer till sockenkyrkan så den besökte de inte 

så ofta. Resan dit skulle ha tagit en halv dag och det var besvärligt med tanke 

på barnen och skötseln av korna. På söndagarna läste Karl Luthers Postilla, 

ibland deltog också barnen i läsningen. Barnbarnen minns från senare tider 

att farfar och farmor var klädda i helgdagskläder på söndagarna. De satt och 

lyssnade på gudstjänsten i radion. Elin och Karl Viktor upplevde den andliga 

samvaron på sitt eget sätt därhemma. Barnen gick i söndagsskolan och ibland 

i kyrkan. När de blev äldre deltog de i Kyrkans Ungdomsverksamhet. Kyrkans 

Ungdom förenade svenskspråkiga ungdomar i kristen anda och stärkte deras 

tro. Familjens tro var nådefull och tolerant mot dem själva och andra. Barnen 

växte upp med dessa värderingar som Runars dagboksanteckningar berättar 

om: 


I morse var det ganska mycket snö så därför sopade vi först vägarna. Efter middag 

ställde vi oss i ordning till bibelförklaring som var på folkskolan. När vi första 

kom dit var inte något folk och dörren var låst. Men efter en stund kom dit nog. 

Predikaren var Gunnar Björkstrand. När mötet var slut gingo vi hem. I kväll gick 

pappa och mamma till Villis (Vilhelm Kankkonen) ty där predikade samma som på 

skolan. Mötet började klockan 8 på kvällen. 

Lördagen den 18 oktober 1924. 

I dag var jag med mamma till staden. Mamma var på med mormor och jag var med 

veloceped. Så länge jag väntade på mamma var jag till Rudbäcks efter väskor och 

sedan bytte de om vinkel stam. ( styrstam till cykel) Jag var med moster och Sven ut i 

staden när vi kommo till Nisulas var mamma där. Mamma köpte åt mig nya skor. 

Och så pedade jag till lands kyrka där biskop Max von Bonsdorff predikade och 

hade förhör med de 2 sista årens skriftskola ungdom. Krok hade hälsningstal. Sedan 

predikade biskop Bonsdorff vid altare med det gyllene biskops kors om halsen. Han 

hade till tut (mitra?). Vakin och bedjen att i icke må komma i frestelse anden är villig 

men köttet svagt. Sedan kom skriftskolebarns förhör. Han nämnde sedan att somliga 

var nöjsam och somliga försvarlig. Därefter höll Bäckman en kort predikan. Biskopen 

37

höll avslutnings predikan. Nu var gudstjänsten slut. När jag kom ut var de mörkt 

och regnade. Det var inte så roligt att peda hem. När jag äntligen kom hem såg jag att 

jag hade fält bort velocipeds pumpen och en fingervant. 

(Max von Bonsdorff disputerade till teologie doktor som 30-åring år 1923. 

Han valdes samma år till biskop i Borgå stift. Detta ämbete innehade han 

ända till år 1954 och är den mest långvariga biskopen i stiftet. Han strävade 

alltid till att förbättra de finsk- och svenskspråkiga relationerna.) 

Söndagen den 9 november 1924 

Men så sade pappa att vi skulle fara till stadskyrka som började klockan 10. Vi 

sprungo och pedade varsin tur. Men vi kommo för sent ty klockan var halv elva då vi 

kommo till staden. Då vi voro så sena så ämnade vi fara till Metodist kapellet. Och 

vi foro till Kyrkbacken och söka Emmanuels hydda men när vi kom så fingo vi veta 

att den var i staden. Så inte hinner vi till Metodist kapellet heller. Sedan gingo vi fram 

till stationen och kring i staden. Vi tyckte det blev för lång att vänta så foro vi hem. 

Nära villa grindä så mötte vi Herman och Alvar som skulle till Jungsborg och jag for 

med dem. 


Lasse, Levi och jag skulle fara till kyrkan men vi hunno inte utan gingo till 

Metodistkapellet. Klockan var 2 tider då vi komma hem igen. Det var blida i dag. 

En gång sade min far om familjens tro, att han har bevarat den i minnet 

som en livets gåva och att den tog honom på ett ädelmodigt sätt genom livets 

prövningar. 

Föräldrarnas strävsamhet 

På äldre dagar berättade Runar om sin barndom. När han var fem år och 

fem månader gammal fanns det redan fem pojkar i familjen och mamman 

i huset hade händerna fulla. Elin led ibland av sömnbrist i flera veckor då 

barnen ganska ofta var sjuka – det hände att alla fem hade feber samtidigt. När 

familjen skaffade flera kor krävde mjölkningen ännu mera tid av henne. Varje 

vecka på onsdagar och lördagar sålde hon dessutom fisk på torget. Då gick 

hon 5-6 kilometer in till stan för att stå på torget och sälja fisk, och sedan gick 

38

hon hem igen. Fisken fördes till torget med häst eller roddbåt och senare med 

motorbåten. Sjövägen var kortare på den tiden då Bockholmssundet mellan 

Trullön och fastlandet var farbar. Familjen fick ytterligare en pojke och sedan 

två flickor, vilket knappast gjorde vardagen lugnare för mamman. Genom ett 

arrendeavtal ordnade föräldrarna så att korna kunde flyttas till Kalvholmen på 

somrarna. Då var döttrarna Mildred och Clara tillräckligt stora för att hjälpa 

till med mjölkningen och skötseln av korna. Familjen byggde en ny ladugård 

och skaffade även en häst. Sonen Lasse hade ett hönshus som var ett av 

traktens största. 

År 1926 gjorde Runar anteckningar i sin dagbok som var visar hurdan 

arbetsrytm familjen hade: 

Måndag 4 januari var det 30 grader kallt på kvällen. 

Lördag 1 februari var isen 75–80 cm tjock. 

Lördag 6 februari var det 35 grader kallt och kallast på flera år. 

Tisdag 23 mars mättes isens tjocklek till 70–80 cm. 

Torsdag 29 april flöt isen förbi. 

Onsdag 5 maj satte vi ut den första ryssjan. 

3 juni planterade vi de första potatisarna. 

I juli började vi med höarbetet här hemma. 

22 juli började vi med höbärgningen i Sjösi. 

1 augusti fick vi allt hö i ladan. 

I augusti la vi den första pärtan. 

Min far berättade också att hans pappa röjde mark i Sjösi tillsammans 

med sin kusin Viktor Fredlund. Varje höst röjdes en bit mark och Runar 

och hans bröder fick vara med och bränna stubbar och ris. Runar mindes 

med tacksamhet hur generös familjen Fredlund var. När pojkarna hälsade 

på hos Fredlunds fick de alltid lite smör att ta med sig hem. Gösta Fredlund, 

också född år 1910, var Runars bästa vän. Göstas syster Edit var en skicklig 

historieberättare och hennes historier fick de höra när hon vaktade kor på 

Sjösi. Samförståndet mellan Runar och familjen Fredlund upplevde Runar 

även senare i Lappland tillsammans med Fredi som var Göstas och Edits bror. 

Orres var det sista huset vid åstranden. Det hade ursprungligen varit ett 

39

soldattorp, som köpts av fiskaren Kankkonen och skomakaren Silander. 

Silander var en pietistpredikant, som hade flyttat från Haralds till Orres. Han 

vandrade varje söndag till Terjärv kyrka för att predika. Under sin vandring 

upprepade han predikningen gång på gång och kunde den utantill när han 

kom fram. 

Sonen Janne blev fiskare. Han kallades Orres-Janne. Han var ett original 

som åtnjöt bybornas respekt. Han talade med hög och genomträngande röst 

antingen han hade åhörare eller inte. När någon träffade honom för första 

gången kunde de tro att han var arg. Han var till naturen godhjärtad. Han var 

mycket stolt av sig och det sades att när han skaffade sig en cykel ville han inte 

visa att han inte kunde cykla. Då hängde han upp cykeln i en takbjälke och 

tränade så på Rödsös första motionscykel tills han kunde cykla värdigt. Han 

var också båtbyggare och byggde båtar tillsammans med Karl. 

Runar kom med tacksamhet ihåg familjen Kankkonen i Orres som brukade 

hjälpa hans mamma. Orres-Fredrika och Orres-Fredrik hade fem döttrar 

och de var alltid redo att hjälpa till när det behövdes. Karl brukade fiska 

strömming tillsammans med Fredrik Kankkonen och enligt Runar var hans 

kunnande om fiske otroligt brett. Bland döttrarna har Elna Kankkonen levt 

kvar i Rödsöbornas minne. Elna fiskade tillsammans med sin far redan som 

ung. Under vinterkriget tjänstgjorde hon som lotta på Libeckska sjukhuset 

i stan och under fortsättningskriget kommenderades hon till fronten som 

sanitärlotta. Efter kriget började hon arbeta på skolan i Rödsö som kock och 

städare. Hon gjorde tungt gårdskarlsarbete under skolåret, men fortsatte fiska 

under somrarna ända till år 1953. Då flyttade hon till en tvårumslägenhet 

på skolans övervåning. När Elna gick i pension fick hon bo kvar i sina rum. 

Elna var en anspråkslös och hårt arbetande vardagshjälte som aldrig skydde 

fysiskt tungt arbete. Hon gjorde dessutom en betydande insats för Finlands 

självständighet. Rödsöborna minns ännu i dag att när Elna gick i pension 

anställdes tre personer för att sköta hennes arbetsuppgifter. Runar mindes 

även sin moster Hilda som var gift med Matts Nisula. De hade sitt hemman 

på stadssidan och Runars familj besökte dem när de hade ärende i stan. Hildas 

och Matts son Sven var min fars goda vän och Runar nämner ofta i sina 

dagböcker att han besökte dem. 

Under sina mest aktiva år arbetade Karl ofta som båtbyggare åt Otto Borg 

och Herman Friis. År 1916 grundades Varvs- och Rederiaktiebolaget Rödsö. 

Varvet var beläget på åstranden mellan hemmet och bron. Karl var aktieägare 

och deltog i skeppsbyggandet. Rödsöborna vågade grunda ett eget skeppsvarv 

40

trots att tiderna var oroliga. Aktieägarna var kunniga hantverkare från Rödsö 

och Palo som också kunde delta i konstruktionsarbetet. Skeppsvarvet 

sjösatte bland annat den 37 meter långa motorskonaren Rödsö, den 40 

meter långa skonaren Lisa och flera pråmar. Företaget var tvunget att inleda 

rederiverksamhet, eftersom staten inte tillät att skeppen såldes utomlands. 

Inom loppet av några år led fartygen skeppsbrott utanför Riga och vid den 

engelska kusten. Fartyg av järn blev allmänna och ingen ville längre köpa 

skonare av trä. Bolagets otur ledde till konkurs, vilket var ett hårt bakslag för 

byborna. Lasse skriver till Runar ännu den 15 december 1986: 

”Bästa bror, skall försöka få nedskrivet några rader på maskin. Sänder i paket 2 st 

häftade böcker om Karleby nejden, och i synnerhet det som angår Rödsö nämligen tiden 

för Frihetskriget och bildandet av Rödsö Varvs- och Rederibolag. Valfrid Hauki har 

samlat in uppgifterna och som verkar vara rätt så tillförlitliga vad starten av bolaget 

beträffar. Sämre tycks det ha varit att få slutuppgifterna bekräftade, men konkursen 

kom nån gång 1919–20 talet. Huru många aktiebrev Farfar hade, kommer jag inte 

ihåg, men snygga ser de ut på vitt träfritt papper och gulttryckfärg. Synd om farfar 

han fick många gånger av farmor höra hur dålig affär han gjort.” 

Å andra sidan lindrade markens snabba fall skulderna något. Med tiden 

fick paret annat att tänka på. De arbetade hårt med att tillverka fiskeredskap 

och bygga en ladugård. Båtbyggandet fortsatte hemma och resulterade i en 

tiometers båt och en båt som Karl använde själv. 

41

Varvs- och rederiaktiebolaget Rödsö grundades år 1916. Varvet är fotograferat 

från åsidan. 

Rödsövarvets 40 meters skonare ”Lisa”. 

42

Rödsövarvets 37 meters skonare ”Rödsö”. 

Min kusin Christer Hilli berättade att vår farfar fiskade på vintern ännu på 

gamla dar. Vanligtvis lade han ut tre till fyra ryssjor i ån nära stranden. Han 

brukade göra en vak i början av vintern när det frusit på och isen var cirka en 

tum tjock. Vaken var lika lång som ryssjan och så bred att han kunde sänka 

ner ryssjan på kant. Pålen i styrnätets ända fick frysa fast och stå kvar över 

vintern. Den andra pålen lösgjordes när ryssjan vittjades och kunde stödjas av 

en tvärslå. På det här sättet fiskade han ända fram till våren. Till havs satte han 

ut lakkrokar med betesfisk på Munakaris västra sida och vid Kanttusteine. 

När det var laksäsong drog han dessutom nät under isen med hjälp av störar 

och rep. 

Runar berättade att sång var en viktig form av avkoppling för hans 

föräldrar. Elin sjöng för korna och brukade locka hem dem från betet med 

sitt eget lockläte. Karl började och avslutade dagen med en psalm. När han 

blev gammal höll han fast vid psalmsången på sjukhuset och på äldreboendet. 

Karl lärde sig förstå finska när han som ung jobbade på byggarbetsplatser i 

Helsingfors. Min kusin Christer berättar att han flera gånger råkade vara på 

plats när Karl konverserade med finskspråkiga. Han svarade på svenska och 

diskussionerna löpte naturligt på två språk. 

43

Runars föräldrar fick leva ett långt och stillsamt traditionsbundet liv i sitt 

hem vid Nysunds. Byborna och deras barn berättade för dem om 

nymodigheter som skulle göra livet hemma enklare, men de var inte särskilt 

intresserade. En Rödsöbo rekommenderade att Elin bland annat skulle 

skaffa en frysbox för att behändigt kunna förvara maten. Elin hade svarat att 

hon redan ätit så många förfrysta potatisar i sitt liv att hon verkligen inte 

tänkte börja frysa ner dem. 

Runars föräldrar Elin och Karl i kvällsbestyr hemma i köket. Maj-Britt Björndahl 

fotograf. 

Ännu på gamla dagar fortsatte min farfar Karl fisket ute till havs. Han rodde 

ut för att vittja sina fångstredskap. En gång hade han varit vid Trullöskatan 

när det blåste upp från nordost. Han hade en storryssja i båten som utgjorde 

ett stort vindfång. Sonen Sven blev orolig för att pappan skulle råka i sjönöd 

i motvinden och for ut med motorbåten för att hjälpa till. De möttes vid 

åmynningen där Karl undrade vart Sven var på väg i stormen. När Sven 

frågade hur han klarat sig vid Trullöskatan i sådan motvind svarade han: 

44

”No too he ju imoot, men ja hadd tiide o såta nu på, si – int äja naa vidare på land 

meir, men noo brukar ja måra o klar me på sjö!” 

Karl Hilli som aktieägare. 

45

Åkerblomrörelsen splittrar byn och familjer 

Den religiösa toleransen har sina gränser. Dessa prövades av 

Åkerblomrörelsen, som fick fotfäste i Gamlakarleby, Karleby och Terjärv 

från och med år 1918. Många bybor och släktingar i Rödsö gick med i den 

religiösa sekten. Farmor Elin deltog inte i sektens möten och tolererade inte 

att familjen hade någon kontakt med rörelsen. Hon ansåg att Maria Åkerblom 

var en bedragerska. 

Så småningom fick rörelsen allt besynnerligare drag. Maria Åkerblom red 

omkring på en vit häst och sköt på gatan. Sektmedlemmarna till och med stal, 

ljög och begick mened. Länsman Wenelius i Gamlakarleby sköts på order av 

Maria för att förhindra undersökningarna av lagöverträdelserna. 

Runar skriver: 

Fredagen den 25 juli 1924. 

När vi kommo hem fingo vi höra att länsmannen Ernst Wenelius blivit skjuten men 

att han ännu levde. Och för detta hade skydskåren blivit utsända så att de voro flera 

här också. 

Måndagen den 28 juli 1924. 

I dag slogo de 5 lindor i Sjösi och på eftermiddagen kapade vi dem. I dag hade de fått 

fast mördarna på länsmannen de var Frede Fredlund, A H Söderström, T J Hartell 

och F E Dahlström. De hade fått fast dem nära Jyväskylä. 

Onsdagen den 17 september 1924. 

På eftermiddagen kom 3 karlar till oss som undersökte mordförsöket på länsman 

Wegelius. Och Sven skulle fara och föra dem till Borges bastu. Så länge de vara där 

så var vi och vittja nära Sikskvallä. Vi fingo av dem 13 mk och vi skjutsade även 

tillbaka. I kväll hade vi 20 kg sik. 

Tisdagen den 14 oktober 1924. 

I dag stod det i tidningen att Maria Åkerblom hade rymt från sjukhuset i 

Helsingfors. 

46

Tisdagen den 21 oktober 1924. 

Sedan var jag till handelsbodä med veloceped och på eftermiddagen skivade jag också 

12 props till skivaved. Sedan var Sven, Lassi och jag att bära vatten till fähuset. I 

dag stod det på Österbottningen att de fyra åkerblommor som gjorde mordförsök mot 

Ernst Wenelius och Gerda Himberg fått domen. De har fått 8 års tukthus straff och 

12 år därutöver vara förlustig medborgerligt förtroende. 

Före rörelsen flyttade till Rengo (nära Tavastehus) och Helsingfors hann 

den skapa konflikter också i Rödsö. Många familjer berördes. Familjer 

splittrades och makar gick till och med skilda vägar. Dessutom hade Maria 

och hennes medhjälpare forstmästare Vartiovaara ont om pengar på grund av 

sitt vidlyftiga leverne. För att finansiera deras lyx tvingades sektmedlemmarna 

sälja all sin egendom. Som många andra rödsöbor hamnade Runars kusin 

Fredi Fredlund i en sådan situation. Han var tvungen att sälja sitt hem och 

sitt båtvarv. Fredis dotter Sarah Hemgård skrev att lögnerna välsignades med 

Ordet. Profetissan Maria Åkerblom och hennes inre krets kunde Bibeln väl 

och hittade alltid stöd för sina lögner och brott genom att sålla bland texterna. 

Som exempel var mened enligt dem en ”adventmässa”. 

Maria Åkerblom betraktades som profetissa av sina anhängare men hon 

hade många egenskaper som en profetissa inte förväntas ha. När hon blev 

upprörd var hon ohyfsad och svor. Matti Harmaja, som skötte sektens ärenden, 

berättade att Maria en gång uppretad hade hållit en straffpredikan för sextio 

sektmedlemmar. Harmaja hade räknat sexton svordomar i tillrättavisningen. 

Det hade varit substantiv med och utan preposition samt adjektiv. Ett sådant 

språkbruk borde ha väckt misstankar även bland anhängarna. 

Fredi Fredlund, som med sin hustru hade anslutit sig till rörelsen, var en av 

de fyra männen som Maria Åkerblom hade utsett att mörda länsman Wenelius, 

som var huvudåklagare i målet mot henne. Han samlade bevis och förberedde 

en rättegång mot Maria i Gamlakarleby och hade därigenom förskaffat sig 

anhängarnas fiendskap. Länsmannen besköts i sin motorbåt på Sundet av en 

eller flera av de fyra män som stod på post på sundstranden. Efter skjutningen 

sprang de genom skogen till Perho å och flydde med båt uppför ån. Sedan 

fortsatte de flykten med cykel längs Jyväskylävägen. Lyckligtvis överlevde 

länsmannen. 

Händelsen utspelade sig en sommardag fredagen den 25 juli 1924. Runar 

var 14 år och höll på med sina sysslor på Nysunds strand när han observerade 

en båt som passerade med hög hastighet. Båten roddes motströms av fyra 

47

kostymklädda män med slips som om de deltog i en roddtävling. Byborna 

höll inte på med sådant. Runar blev förvånad när han såg att en av männen 

var hans kusin Fredi Fredlund. Runar berättade för sin far vad han sett och 

undrade vad som stod på. Helhetsbilden började klarna när gärningsmännen 

senare anhölls på Jyväskylävägen och fördes till Gamlakarleby. Runar berättade 

på äldre dagar att han varit på järnvägsstationen när de fyra fängslade männen 

fördes i bojor från tåget. När han såg sin kusin i tunga bojor började han 

gråta. Fredi Fredlund förekommer senare i boken. 

48

Släkten 

Matts Kankkonen – hjälten vid Halkokari 

Bröderna Matts och Carl Gustavsson Kankkonen byggde båda sina hus i 

Rödsö på 1850-talet. Matts var Runars mors farfar. Han levde 1815–1899. Hans 

föräldrar var Gustav Adolf Isaksson Hilli och Maria Eriksdotter Kankkonen. 

Matts var en skicklig jägare, sälskytt och hästkarl. Byborna anlitade honom 

i hälsovårdsfrågor. Under Krimkriget härjade och plundrade den engelska 

flottan längs den finska västkusten. Den 7 juni 1854 anmälde sig bröderna 

Matts och Adolf Kankkonen frivilligt till försvaret av Gamlakarleby. Matts 

och Adolf stod på post med en lokal styrka, som tillsammans med de ryska 

styrkorna låg förskansade i bakhåll i Halkokari. 

Den engelska flottan hade lyckats ödelägga tjärlager och skepp i Uleåborg 

och Brahestad. Nyheten om förstörelsen i andra städer nådde Gamlakarleby. 

Kommerserådet Anders Donner tog initiativ till att förbereda försvaret. 

Motståndet i Halkokari kom som en överraskning för engelsmännen, som 

rodde relativt bekymmerslöst i Gamla Hamnen på kvällskvisten. Matts 

utmärkte sig som prickskytt. Matts och Adolf intog ställning i främsta linjen 

i skydd av palissaderna, som byggts mellan magasinen. Deras bröder Carl 

och Wilhelm patrullerade på Soldatskär. Enligt släktboken hade Adolf skjutit 

före Matts men om han träffade visste de inte. Det sades att krutröken, som 

blåst med vinden, kändes ända i Såka. Kanondundret hördes på femton 

kilometers avstånd. Johan Wenelius berättade att marken skalv under fötterna 

och fönsterrutorna skakade. 

I släktboken berättas att Matts hade hört när den engelske officeren 

Carrington reste sig, tände en pipa och sade: ”Inom en timme brinner staden”. 

Just i det ögonblicket sköt Matts Kankkonen och löjtnant Carrington stupade. 

Under reträtten fastnade en av barkasserna på ett strandat vrak. Besättningen 

49

tillfångatogs av försvararna. Kankkonen använde flera gevär som de ryska 

soldaterna laddade hela tiden. 

Matts Kankkonen var en av de fyra som utmärkte sig i slaget vid Halkokari 

och som tsar Nikolai I önskade belöna med den helige Georgs silvermedalj 

för tapperhet. I St Petersburg skulle Matts också presenteras vid hovet. 

Tsardömet genomlevde dåliga tider. Inte heller Krimkriget förlöpte enligt 

planerna och den ryska propagandan ville utnyttja slaget vid Halkokari 

maximalt. St Petersburgs tidningar publicerade mera ingående referat av 

slaget än finska tidningar. Tsaren gav konstnären Vladimir Schwertschkoff i 

uppdrag att måla ett porträtt i helfigur av Kankkonen och Donner. Beslutet 

fattades av allt att döma i största hast för den 14 augusti kunde man läsa i 

tidningen att Schwertschkoff hade anlänt för att föreviga striden och dess 

hjältar i Gamlakarleby. Matts Kankkonens porträtt placerades i dåvarande 

kejserliga palatset i Helsingfors. Byggnaden är numera presidentens residens 

och tavlan hänger i den Gula salen. 

År 2013 var presidentslottets konstskatter utställda på Ateneums 

konstmuseum. Bland dem fanns Krimkrigets hjältes enastående porträtt. 

President Ahtisaari hade utnämnt Matts Kankkonens porträtt till sin 

favoritmålning. Presidenten sade: Kankkonen var en folkets man och konstverket var 

en beskrivning av folket. Det var viktigt för Ahtisaari. 

Matts Kankkonen är avporträtterad i kläderna, som han bar i slaget vid 

Halkokari. Det berättas att likvideringen av en officer och det faktum att han 

själv sårats var grunderna för utmärkelsen. Medaljutdelning har sin egen logik. 

President Koivisto skriver i sin bok ”Venäjän idea” (Den ryska idén) om 

Krimkriget: 

Som minne hänger på Gula salens båda ändväggar porträtten av fiskaren 

Matts Kankkonen och kommerserådet Donner, vilka utmärkt sig i striden mot 

engelsmännen. Vanligen har gästerna inte fäst någon större uppmärksamhet vid dem. 

Under striden i Gamlakarleby erövrade finländarna en engelsk barkass som kört 

på grund. I England lever legenden att den engelska flottan aldrig skulle ha mist ett 

skepp till fienden. 

Det är värt att läsa de engelska resuméerna om örlogsflottan kritiskt. I striden 

stupade tre engelska officerare och tolv matroser. Tre officerare och trettioen 

meniga togs till fånga. Försvararna hade få förluster: tre man sårades lätt och 

en kanonhäst stupade. De tillfångatagna engelska militärerna behandlades väl. 

50

På segerfesten bjöds de på de bästa rätterna och dryckerna. Kelviås länsmans 

dotter, Lucina Hagman, berättar i sina memoarer att de engelska officerarna 

tävlade om att dansa med de lokala skönheterna. Krigsbytet från barkassen 

var rikligt. Bland annat fanns det så mycket vin att de ryska soldaterna var 

berusade i flera dagar. De var inte ens kapabla att sköta sina hästar. 

Den Engelska flottans representant hade en mycket kritisk syn på 

situationen. Östersjöflottans vice amiral skrev en rapport om missödet den 

18 juni och sände den till amiralitetet i London. Han rapporterar följande: 

”Jag har uttryckt för Captain Glasse mitt fördömande av sända Båtar för att anfalla 

en plats så långt borta från hans Skepp, utan något påtagligt syfte – vilket ledde till 

den sorgliga katastrofen vid detta tillfälle.” 

Anders Donner som organiserade försvaret av Gamlakarleby och 

Halkokari, var Jörn Donners fars farfar. Familjen Donner hörde till stadens 

herrskap. Vilket intryck kan resan till St Petersburg och audiensen hos tsaren 

gett Matts Kankkonen? Hur han reste och upplevde belöningen finns inte 

dokumenterat. Inte heller vilka tankar som rörde sig i den långe mannens 

huvud när han klädd i sälskinnstövlar och med polkafrisyr stod framför tsaren 

klar att dekoreras. Det berättas att han köpte en häst på resan. 

Såsom ett bestående minne av drabbningen vid Halkokari har ett 

minnesmärke rests invid platsen för striden. Barkassen som erövrades 

förvaras i Engelska parken i Karleby. Nyligen deltog jag i en sammankomst, 

där Bjarne Kallis, i egenskap av representant för staden Karleby, berättade 

att engelsmännen hade erbjudit sig att bekosta elektrifieringen av stadens 

gatubelysning i utbyte mot den förlorade barkassen. 

Enligt samtida berättelser var Matts Kankkonen 180 cm lång. Han var 

stark, men godmodig och tyckte speciellt om barn. Runars mor Elin mindes 

sin farfar väl för hon hann bli 14 år innan han dog år 1899. Elin var hans 

favoritbarnbarn. Enligt henne var han inte alls stolt över sin bedrift vid 

Halkokari och han tyckte inte att han var en hjälte. Han levde hela sitt liv med 

vetskapen att han dödat människor. Bössan som han använt i drabbningen 

hade han enligt barnbarnet grävt ner. Han hade nog andra gevär, han var ju 

jägare. Elin hade för vana att tillsammans med gårdsgruppens barn besöka sin 

farfar före de gick till skolan. Han välsignade dem och höll sin hand på deras 

huvud. När han körde till stan med hästen som han köpt på St Petersburgsresan, 

kastade han en sik åt varje barn som öppnade någon av de fyra grindarna. 

51

Porträtt av Matts Kankkonen målat av Wladimir Swertschkoff. Målningen 

hänger i presidentslottets Gulda sal. 

Han sade alltid ett vänligt ord till barnen och på återresan kunde han ge dem 

lakrits, russin eller annat godis. Matts Kankkonen var jägare och hade bössan 

med sig på sina resor. När han skulle hämta stockar från ett rivet hus i Kelviå, 

såg han vargspår i snön på vägen dit. Han lämnade en grop i mitten av lasset 

när han lastade stockarna. Då någon undrade varför, berättade han att han på 

hemvägen tänkte skjuta en varg och placera den i tomrummet. På återfärden 

stannade han vid platsen där han sett vargspåret. Han kastade sig i diket och 

började yla som en varg. Vargen uppenbarade sig lunkande längs vägen. När 

den kom på lämpligt avstånd sköt Matts. Skottet var inte dödande. Vargen 

kastade sig över honom. Matts klarade sig genom att slå på vargen med 

52

Matts Kankkonen. 

gevärskolven tills den slutade röra sig. Hemma hängde han vargen i en 

taksparre. Vargen var så stor att fötterna nådde golvet. Följande morgon 

placerade han vargen i upprätt ställning på en dranklåda så att folk skulle se 

den bättre, när han med häst forslade vargen till staden. För vargen erhöll han 

en betydande summa, som räckte till betalning för stockarna från det rivna 

huset. 

Carl Kankkonen – byggmästare 

Carl Gustafsson Kankkonen var Matts yngre bror. Han började som 

småbrukare i Rödsö men utbildade sig på egen hand till byggmästare. Han var 

med vid Halkokaridrabbningen men deltog inte i skottlossningen. Min farfar 

Karl berättade att hans morfar Carl lagrade höga brädstaplar på stranden i 

Rödsö. Virket skulle räcka till 18 skepp. Då staplarna syntes från havet blev 

han orolig att engelsmännen skulle segla in i ån och bränna dem eller skjuta 

53

andbomber. Som kamouflage byggde han en pontonbro av plankor som 

spärrade av ån. På den ställde han stående granar som insynsskydd och 

virkesstaplarna syntes inte längre från havet. Konstruktionen var avsedd att få 

engelsmännen att tro att det var fråga om en vik. 

För säkerhets skull skaffade han dessutom en 2,5 tums kanon, som han 

släpade upp på Storsjöberget och skyddade den bakom en fästningsvall. Där 

lagrade han krut och stora hagel som ammunition. Byggmästaren berättade för 

byborna att ”om engelsmännen kommer får de bly i pälsen”. Engelsmännen 

seglade dock inte till Rödsö utan till Halkokari. När faran var över beslöt Carl 

Kankkonen att testa effekten på sin kanon. Med båt förde han ut en stor 

tom spiklåda, som han placerade på kulissbron. Han siktade och sköt med 

kanonen och rodde sedan ut med båten och granskade. Han konstaterade att 

träffen var bra. Eftervärlden kanske undrar hur och var han skaffat sin kanon. 

Vid tiden för Halkokarislaget var han upptagen dels av sin egen befästning 

och dessutom var han på vakt på Soldatskär vid engelsmännens misslyckade 

landstigningsförsök. 

Farfar Karl berättade att Carl Kankkonen var frisk, stark och synnerligen 

spänstig. Det sades att han kunde hoppa jämfota ur en tjärtunna. Carl 

hade utvecklat en egen självförsvarsteknik. Han kunde utdela en träffsäker 

stövelspark. Karl berättade att berusade och stridslystna tjärbrännare hade 

kommit som snyltgäster vid ett stort gårdsbröllop på Honkabacken. En stor 

ohyfsad karl hade gått i täten med kniven i beredskap. Bröllopsgästerna drog 

sig undan men Carl Kankkonen gick nonchalant mot mannen med händerna 

i västfickorna. Han iakttog när mannen drog fram kniven. När kniven 

blixtrade till brakade Carls stövelspark i skrevet på inkräktaren. Mannen föll 

på rygg och kniven flög all världens väg. Kamraterna försökte få liv i honom 

men incidenten slutade med att de avlägsnade sig släpande på honom och 

kampandan var som bortblåst. 

Oavsiktligt var Carl en pionjär inom traditionell kampsport. Till naturen 

var han modig, ibland excentrisk och envis. Mest känd är han för sitt 

skeppsbyggande. Han hade redan som ung börjat med båtbygge i Rödsö, men 

flyttade senare till Viborg och Helsingfors. Han hade lärt sig att konstruera 

och bygga segeljakter. Carl byggde också en slup för tsaren. På slupens 

akterspegel hade hans syster Maria ristat in tsarens vapen. Inristningen 

förgylldes med guld. Under seglatsen till St Petersburg täcktes vapnet med 

segelduk för att sedan avtäckas vid överlåtelsen till tsaren. Ofta seglade 

Kankkonen först till Helsingfors och om han inte fick ett bra pris för skeppet 

54

fortsatte han till St Petersburg. Nyländska Jaktklubbens historik från 

1860-talet berättar att Carl Kankkonen var den främsta båtdesignern i 

Finland. Under de följande 20 åren fanns det inte en ketch, yawl eller slup 

bland pristagarna, som Kankkonen inte hade ritat. Han kunde inte bara rita 

och bygga utan också segla dem och vann ett flertal kappseglingar. Det stod i 

Hufvudstadsbladet den 26 juni 1865 att NJK:s kappsegling hade 15 deltagande 

slupar och den som ägdes av Kankkonen vann. 

55

”Helsingfors Tidningar” från den 1 maj 1852 har rubriken ”Kankkonens 

slupar”: 

”Hemmansägaren i Gamla Carleby socken Carl Gustafson Kankkonen har främst 

bland mellersta Österbottens många skickliga byggmästare vunnit namn och ryckte 

genom att förfärdiga de vackraste, bäst seglande slupar och båtar. Hans arbeten 

utmärka sig icke blott genom deras för ögat behagliga form och övriga goda egenskaper, 

han visar därjämte en urskiljning i valet av virke och en noggrannhet i utförandet som 

garanterar arbetets soliditet och lämnar intet övrigt att önska.” 

Helsingfors Tidningar beskriver Kankkonens slup, som ett mästerverk, 

som han sålt för 550 rubel i St Petersburg. Det var mycket pengar på den 

tiden. 

Carl Kankkonen hade en häpnadsväckande förmåga att rita välseglande 

kryssare och slupar. På den tiden fanns inga skolor eller litteratur om en så 

specialiserad bransch. Kankkonens produktion var omfattande och han lärde 

sig genom sina egna försök och misstag. Den modell som finns bevarad är 

spetsgattad och har likheter med allmogebåtar och handelsfartyg från samma 

tidsperiod. 

Båtbyggarmästare Carl Kankkonen och hans hustru Maria Sofia Johansdotter f. 

Broända. 

56

Hans sätt att snabbt bygga skutor genom långt driven rationalisering hade 

många moderna drag. Han tillverkade halvbåts modeller i skalan 1:10 och 

1:20. På modellen ritade han tvärgående linjer på ”däcket” och lodräta 

längsgående linjer parallella med mittplanet. En bevarad modell är dessutom 

sågad på längden 90 grader mot vattenlinjen. Han överförde mätningarna till 

ritningen. Hans ritningar har varit efterfrågade i Norden ända till dags dato. 

Den enda bevarade ritningen är av lustjakten Kullervo, som byggdes i 

Gamlakarleby år 1868. I Gamlakarleby segelförenings historik står det att Carl 

Kankkonen från Rödsö, som var både båtbyggare och båtkonstruktör, var 

initiativtagare till grundandet av Gamlakarleby Segelförening. 

Miniatyrmodell designad av Carl Kankkonen. 

Han verkade också som byggmästare i Helsingfors. Här byggde han bland 

annat bostadshus för arbetare i Berghäll. Carl Kankkonen blev känd för 

sin mångsidighet och fick i uppdrag att leda ett stort skolbyggnadsprojekt i 

Saarijärvi på 1860-talet. 

57

På sin kröningsdag den 7 augusti 1856 beslöt tsar Alexander II att sju 

finskspråkiga lantbruksskolor skulle grundas i Finland. Hans förordning den 

30 maj 1860 placerade en skola i Tarvaala i Saarijärvi. Vasa läns länsarkitekt 

Carl Axel Setterberg fick i uppdrag att planera och rita skolans tolv byggnader 

och göra ett kostnadsförslag. Det överskreds med 113% och de slutliga 

kostnaderna blev 25 820 rubel. Carl Kankkonen ledde byggnadsarbetet. Han 

lät bland annat transportera kakelugnsmaterial från Gamlakarleby och järn 

från Oravais. Rektorns hus är bevarat och skyddat i S1 klass och även området 

är miljöskyddat. Huset fungerar nu som museum och år 2012 målades det och 

innebastun revs. 

Carl Kankkonen flyttade tillbaka till Rödsö och byggde ett hus på Nysunds 

strand som sedermera också blev Runars födelsehem. Han försökte sig på 

guldgrävning i stor skala. Han prövade sin lycka i Ivalo älv på 1870-talet men 

utan resultat. Gamlakarleby guldletningsbolag bildades i mars år 1872. Carl 

Kankkonen var 51 år då han begav sig till Ivalo som arbetschef för projektet. 

Bolaget hade som arbetsföreståndare sjömannen Karl Johan Liljeström från 

Gamlakarleby och ett femtontal medlemmar, varav flertalet kallades arbetsfolk. 

Bland dem fanns en Matts Hilli, bondeson från Gamlakarleby. Resan till 

guldletningsstället företogs till fots och med båt och den räckte två veckor 

från Gamlakarleby. Gruvarbetet utfördes med hacka och spade. Eftersom 

området var beläget långt borta blev underhållet besvärligt och maten var 

knapp och ensidig. Guldgrävarna bodde hela sommaren i tält och jordkojor 

och besvärades säkert av myggor. Guldfynden lyste med sin frånvaro och som 

de flesta guldgrävare återvände de hem besvikna. 

Det fanns guldgrävare som gick ett mycket värre öde till mötes. Carl 

Kankkonens inmutning var nedströms nära Surmaköngäs (Dödens vattenfall). 

Vattenfallet hade fått sitt namn av en båtolycka där sex män drunknade 

samtidigt. År 1970 rände min fru och jag med båt Ivalo älvens alla forsar 

med undantag av Surmaköngäs. Det dystra namnet gjorde oss försiktiga. 

Uppströms syntes inga svall utan vattnet bara försvann. När vi tog oss iland såg 

vi att hela älven var uppdämd av en klippa som bildade ett lömskt vattenfall. 

Efter sitt misslyckade projekt koncentrerade sig Carl Kankkonen att bygga 

båtar på varvet på Nysunds. Beställningar från tullverket var ett välkommet 

bidrag till utkomsten. Under Runars barndom fanns många halvbåtsmodeller 

och ritningar bevarade i hemmet. De upptäcktes när vinden byggdes om. 

Bröderna spikade ihop halvbåtsmodellerna och fick därigenom dugliga 

leksaksbåtar att leka med i ån. Båtritningarna använde de som kladdpapper. 

58

Lyckligtvis hade brodern Lars bevarat en halvbåtsmodell. 

Även Matts och Carls yngste bror Wilhelm var byggmästare. Han byggde 

skepp, hus, kyrkor, fabriker och broar. Ändå var det Carl som kallades 

”Kankkonen mästaren” fastän Wilhelm också senare fick samma hedersnamn. 

Wilhelm lärde sina söner båtbyggnad och de yngre sönerna Frans och Fritiof 

fick dessutom byggnadsutbildning i Helsingfors. Sönerna flyttade senare till 

Amerika där de utmärkte sig som mångsidiga byggentreprenörer. Brodern 

Adolf, som också deltog i Halkokaridrabbningen, flyttade till Amerika med 

sin familj. Det finns inga uppgifter om familjens öden. 

Matts Kankkonen var min farmors farfar och hans bror Carl var min farfars 

morfar. Således var Runars föräldrar småkusiner. Carls dotter Johanna gifte 

sig med Johan Viktor Karlsson Hilli. Familjen fick två barn: Johannes och 

Karl Viktor. Den senare blev Runars far. När Karl föddes bodde familjen nära 

Senatstorget och Storkyrkan som han beskrev som världens vackraste 

byggnad. Senare bodde de på Eriksgatan. Karl kom ihåg elspårvagnarna. Den 

första elspårvagnslinjen togs i bruk 1902 – 1903 just på Eriksgatan. Elektricitet 

fick man till Nysunds först efter år 1925. 

Johan Viktor Karlsson Hilli. 

59

Runars farfar var Johan Viktor Karlsson Hilli, född den 14 februari 1861. 

Han flyttade till Amerika cirka 1886 - 87. Hans hustru Johanna var då 26 år. 

Hon stannade kvar i Finland med parets två små söner Johannes och Karl. 

Johans dröm var att förtjäna pengar att ta med hem eller alternativt förbereda 

hela familjens emigration till USA. Johan bosatte sig i Santa Clara i Kalifornien. 

Han arbetade som byggare av träcisterner på Mill of Pacific Manufacturig 

Company. I den lilla staden var han bekant för invånarna. Hans planer fick ett 

sorgligt slut då han plötsligt dog som 36-åring under sorgliga omständigheter. 

Johans ättling i fjärde led, Mats Christer Hilli, har hittat gamla tidningsnotiser 

som visar att han begick självmord. Enligt San Jose Daily Mercury tog Johan 

sitt liv i augusti 1897. Antagligen upplevde Johan att han misslyckats i livet. 

Hans planer hade runnit ut i sanden och han svek sina löften till familjen. 

Nyheten måste ha varit en chock både för frun Johanna och sönerna Hannes 

och Karl Viktor. De hade väntat på att få resa till Amerika i tio års tid. 

Sonen Johannes reste till Amerika redan som femtonåring. Han arbetade 

över femtio år på North Bend Iron Works i Coos Bay. Han tog namnet John 

Hill i USA men för släkten i Finland var han Hannes. Ruth Hill, Geraldine 

Snyder och John Hill jr var Hannes barn. I något skede besökte Johannes 

Santa Clara, för att få noggrannare upplysningar om sin fars död. Antingen 

gick det inte att få upplysningar eller så föredrog Johannes att inte berätta om 

dem för släktingarna i Finland. 

Johans far skepparen Karl Wilhelm Johansson Hilli drunknade i Rigabukten 

under en storm. Han försökte komma i land med en jolle från sitt fartyg, som 

låg förankrat på redden. Hans fru Anna-Brita dog år 1913 i Rödsö. 

Släkten Friis 

Släktboken ”Lars Frijs i Karleby och hans ättlingar” utgavs år 1954 av 

släktföreningen Friis. Lars Friis familj bosatte sig på Friis-Hillis hemman i 

Korplax efter Stora ofreden och där finns släktens rötter. Lars Friis hade 

under Stora nordiska kriget rört sig i Mellersta Österbotten som kunskapare 

och spionerat på den ryska flottan. Enligt Svenska arkivbyrån genomförde 

Lars Friis farofyllda uppdrag och inhämtade värdefulla uppgifter till 

regementskommendanten von Buddenbrock. Denne i sin tur lät vidarebefordra 

rapporterna till konungen. Lars Friis blev befordrad från korpral till furir år 

1721 då Stora ofredens tid tog slut. Uppgiften som rapportör tyder på att han 

60

kände till finska förhållanden och möjligen behärskade finska i någon mån. I 

allmänhet fordrades dessa kunskaper för en som sändes ut på spionageuppdrag. 

Lars Friis (1696–1768) födelseplats är okänd. Han försöjde sin växande 

familj som jordbrukare och fiskare. Han kan ha varit finländsk flykting i 

Sverige. Från den finska kusten flydde folk med båtar, kärror och till fots till 

svenska sidan. Där väntade nya problem. Flyktingarna diskriminerades och 

blev illa behandlade. För att hålla sig själva och familjen vid liv blev de tvungna 

att ta emot de arbeten som erbjöds. Lars Friis kan därför ha tagit värvning i 

den kungliga armén, där åtminstone försörjningen var tryggad. 

Enligt folkbokföringen i Umeå landskommun är han mantalsskriven där år 

1722 men inte längre år 1724. Av okänd anledning lämnade han militärtjänsten 

och hemtrakterna i Västerbotten och återvände till Visur i Korplax genast 

efter fredsslutet. År 1732 lämnade han Visur och tog i besittning Ifvar Ifvarson 

Hillis gård i Korplax. Gården hade fått sitt namn efter sina tidigare ägare Bertel 

och Matts Mattson, som hade flyttat dit från Hilli i Kelviå. I arkiven framstår 

Lars Friis som en flitig domstolskund. För det mesta vann han sina mål. 

Domstolsprotokollen innehåller mängder av nedskrivna uppgifter som har 

varit till nytta för eftervärlden. Det framgår att han var en trägen jordbrukare. 

Dessutom hade han kännedom om tidens lagar och de möjligheter de gav. 

Hans bildning stod på en högre nivå än grannarnas men han var inte 

populär bland dem. Det blir ofta följden av ständiga rättstvister. Orsaker till 

processerna har till exempel varit flyttande av hus och röjning av ny mark till 

åker. Förfoganderätten till mark som erhållits vid dikning, uppdämning eller 

landhöjning kunde ifrågasättas. I dispyterna har domstolen ofta dömt till hans 

fördel. Med sin soldaterfarenhet var han van att driva sina ärenden och fick 

domstolen på sin sida. 

Lars Friis kunde föra sig och åtnjöt respekt eftersom han blev vald att 

delta i uppvaktningen, som mottog kung Adolf Fredrik sommaren 1752 vid 

dennes besök i Gamlakarleby. Kungen besökte också bland annat Sveaborg, 

Åbo, Vasa, Uleåborg och Torneå. Finländarna tog emot kungen entusiastiskt 

ovetande om att han betraktades som en svag härskare. Degerby döptes om 

till Lovisa efter drottningen. I Himango uppställdes ett minnesmärke på 

platsen där kungen intog en måltid. I Kurikka minns invånarna kungen efter 

en faktisk händelse. De fäste en plakett på den så kallade Pisstenen i vars 

skydd kungafamiljen uträttade sina behov. Sedvänjan med utedass hade ännu 

inte kommit till Kurikka. 

61

Lars och hans fru Malin, född Bock (Bäckström), fick tio barn tillsammans. 

Malin dog 34 år gammal. Efter en kort tid gifte sig Lars med Maria Juselius år 

1738. Lars dog 73 år gammal. I familjen föddes 21 barn, varav åtta dog före 

sin far. Hustruns lott var inte lätt. De många födslarna och det dagliga slitet 

utan pauser för helger förkortade livslängden. 

Gustav Adolf Isaksson Hilli Kankkonen var Lars Friis dotterson. Han blev 

sedermera släkten Kankkonens förfader. Släktlinjen som härstammade från 

Lars Friis, utbredde sig i Mellersta Österbotten innefattande Karlebynejden 

och därmed Rödsö. Släkterna Kankkonen, Hilli, Fredriksson, Fredlund och 

Harald härstammar alla från Lars Friis. Eftervärlden har förbryllats av seden 

att ta gårdsnamnet till släktnamn. Senare vid sekelskiftet 1900 ledde andra 

omständigheter till namnbyte. Runars morbror, Kankkonen, bytte i Amerika 

på prästens inrådan sitt namn till Fredriksson och när han återvände till Rödsö 

tyckte prästen att efternamnet Fredlund passade bättre. En annan morbror 

bytte sitt namn till Sund. Det fanns så många Kankkonen i Rödsö att de 

av praktiska skäl bytte efternamn för att undvika förväxling. En av grenarna 

bytte sitt namn till Pohjanpalo. Familjen Pohjanpalo hyrde Elins och Karls 

hus på somrarna i början av femtitalet. Elin och Karl bodde under tiden i 

”bagastugo”. 

Från början av 1800-talet var emigrationen från Österbotten till Amerika 

anmärkningsvärd. De svenskspråkigas andel var betydande. I början på 

1900-talet uppgick de svenskspråkigas andel till 20 % av emigranterna. De 

stora barnaskarorna ledde till sämre utkomstmöjligheter på hemgården. Det 

var omöjligt att erbjuda jordlotter eller torp åt alla. Pojkar och flickor från 

många familjer emigrerade till Amerika där staten Oregon var ett populärt 

mål för utvandrarna. Där fick de skogsoch byggnadsarbeten. Åtta av min 

farmors sexton syskon emigrerade till Amerika. När emigrantbreven lästes i 

Rödsö inspirerades ytterligare hugade att planera en resa över Atlanten. 

62

Till sjöss efter studierna 

Skriftskolan 

Runar gick i skriftskola i Karleby sockenkyrka, där bland annat 

upplysningstänkaren, politikern och den klassiska liberalismens fader Anders 

Chydenius verkat på 1700-talet. Prästgården, där han bodde, står fortfarande 

kvar. På den tiden hade skriftskolan en större betydelse för ungdomarnas 

ställning i samhället än i våra dagar. Förutom att den i andlig mening gav 

fullvärdigt medlemskap i församlingen, var skriftskolan också ett steg in i de 

vuxnas värld. Den mest konkreta nyttan var rätten att ingå äktenskap i kyrkan. 

Runar skriver: 

Måndagen den 12 oktober 1925. 

Krook har nog varit litet häftig nu och kastade ut pojkar. Vi har inte haft na svår 

läxa utan de ha endast frågat. Vi hade till läxa i katekesen om 2 kapetlet och i 

bibelisk historia hade vi om Mose och ökenvandringen. De ha alltid sina elekheter så 

även en blev utkastad då han åt karamellen på timmarna. Nystedt är åter beskedlig 

och bettre förstå. Krook börjar man nog förstå sedan man kommit in i hans frågor. 

Torsdagen den 13 oktober 1925. 

Krook var inte på häftig i dag. Vi har läst till David som konung. 

63

Runar som konfirmad. 

Runar i konfirmationsålder 

Fyrtiofyra år senare, år 1970 träffades konfirmanderna på Kristi 

himmelsfärdsdag i Karleby kyrka. I lokaltidningen fanns en tvåspalts notis 

om träffen. Runar sparade notisen bakom fotografiet av skriftskolklassen. Av 

de 79 konfirmerade hade 18 flickor och 20 pojkar mött upp. Programmet 

inleddes med kransnedläggning på prosten William Neunsteds grav på 

Maria begravningsplats och på kantorn Otto Sundblads grav på Elisabeths 

begravningsplats. Därefter samlades man i kyrkan och satte sig i de första 

bänkraderna för att delta i gudstjänsten, där prosten Paul Krokfors förrättade 

altartjänst och pastor Allan Store predikade. Torsten Wentus hälsade de 

jubilerande konfirmanderna välkomna i församlingshemmet där de drack 

kyrkkaffe. Festtalet hölls av Runar. Han berättade med inlevelse om sina 

minnen från skriftskoltiden och från de gångna åren. 

Kyrkoherden Paul Krokfors berättade om tidigare konfirmationer. 

Doktor Tor Krook var också närvarande och man överräckte en blombukett 

64

till honom. De jubilerande konfirmanderna kom överens om att inleda en 

tradition med konfirmationsträffar varje Kristi himmelsfärdsdag men med 

den skillnaden att den äkta hälften skulle delta nästa gång. 

Runars skriftskolklass vid Karleby kyrka år 1926. Han står i tredje raden femte 

från höger. 

Studier på egen hand 

Efter konfirmationen började Runar antagligen fundera över vad han skulle 

göra som vuxen. Den tidens ungdom hade inte många utbildningsmöjligheter. 

Han hade helt klart lust att studera vid sidan av arbetet hemma. I sin dagbok 

bokförde han familjens anskaffningar och deras inköpspris. I hans anteckningar 

finns beskrivningar av olika metoder att salta fisk. Olika kryddnings- och 

konserveringsmetoder är också antecknade. Han skriver om hur man ruvar ut 

gäddrom och när gäddyngel kan utplanteras. Han gjorde en sammanställning 

av finska, svenska och amerikanska båtmotorer. Såhär skriver han, som 

femtonåring, om olika insaltningssätt. 

Om saltning. 1 kap 

65

De olika metoderna 

Det finnes många olika sätt att salta och bereda strömning. Varje land har sin metod. 

Jag skall nu klargöra de olika metoder. 

Den finska metoden 

I Finland är den vanliga metoden att nedsätta strömning utan att ha blivit rensade. 

Många tro att bli fetare av det. Men det är ett misstag. Ty med det samma som fisken 

dör upphör de också att växa. Först inträda baktererna i gälarna och därifrån till de 

andra inälvorna. Så inte bli de fetare utan inälvorna försämra fisken, ty gallan gär för 

det mesta sönder och tränger in i kötet. Och sen står den sig sämre. 

Den Norska metoden 

I Norge tillgår rensningen på så sätt att blodet avtappas från fisken genom att skära 

eller klippa snet från gälarna. Men icke är heller denna så bra metod ty inte hjälper 

det att blodet avlägnas om inälvor lämnas där. 

Den Engelska metoden 

Den engelska metoden tillgår så att buken öppnas med en kniv från gälarna ett litet 

stycke och inälvorna drages ut, utom strängen från fiskens avförings årgan. Ty den har 

varken näring eller gör någon skada. 

Hur saltning tillgår. 

Den engelska metoden skulle passa utmärkt åt vårt land. För att den saltade fisken 

ska bli bra skall den vara färsk. Det hjälper inte att reda den på bästa sätt om den 

inte är färsk. Efter rensningen skall icke fisken sköljas och om det så fodras, skall det 

endast litet. 

Rensningsplatsen skall vara på en skuggig plats helst på ett berg eller i skydd av 

någon hus eller träd. Så kan man nog även utbygga ett hus på vatten med glis golv. Så 

att vattnet fritt får avrinna. Fisken skall strax om det är möjligt insaltas i försäljnings 

kärlet. Vid saltningen skall man salta med Liverpols salt ty Medelhavssaltet som 

många använder innehåller kalk och andra sämre beståndsdelar. 

Runar läste ivrigt böcker och skrev själv korta andliga berättelser. Han hade 

lust att fortsätta studera och tanken stöddes av föräldrarna. Det berättas att 

66

min farfar på sin tid hade velat studera vid Industriskolan men att han inte 

hade haft ekonomisk möjlighet till det. Därför önskade han att Runar skulle 

kunna göra det. Inträdeskraven till Industriskolan var att de sökande skulle 

vara minst 17 år gammal och ha ett par års teknisk arbetserfarenhet. Runar 

var ännu inte 17. Studier vid folkhögskola var därför ett naturligt och vanligt 

val för landsbygdens ungdomar. 

Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby 

Runar började studera vid Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby. 

Folkhögskolan följde folkhögskolornas allmänna läroplan. Undervisningen 

skedde i kristen anda men läroplanen innehöll också allmänbildande och 

praktiska ämnen som historia, geometri och matematik, modersmål, bokföring, 

pianospel, el-lära, engelska och finska samt handarbete. Johannes Nyström 

var skolans rektor. Han var en kompetent och färgstark person. Han ansågs 

vara en bra lärare, organisatör, sångare och talare. Han kom från Nedervetil 

och hade studerat till präst i Amerika. Därifrån kallades han till att leda skolan 

när den grundades år 1921. Man kan säga att hans andliga skaparkraft rådde 

över skolan ända till år 1947 då han gick i pension. 

Runar lärde sig nya färdigheter, framtidsplanerna klarnade och han lärde sig 

nya intressanta ämnen. Folkhögskolorna var internatskolor där gemenskapen 

och kamratskapet upplevdes starkt. Från den här tiden finns anteckningar 

som visar hans intresse för förbränningsmotorer och radioteknik. 

Torsdagen den 12 januari 1928. 

Efter en ganska sömnlös natt stego vi upp och hann just få allt undan förn 

matklockan ringde. Under den första timmen undervisades i räkning, den efterföljande 

bibelstudium, varvid vi som ämne få detaljstudium över Joh evangelium, den tredje 

var min omtyckta timme ”fysik”, därunder behandlades luftens egenskaper och tyngd. 

Hela eftermiddagen höllo vi på och slöjda. Efter kvällsvarden slöjd, gymnastik och till 

10 läste jag därefter. 

Fredagen den 13 januari 1928. 

Rästen av dagen före och efter kvällsvarden utom en stunds studier höll jag på och 

limmade mitt bord, som nu är klar att snicka lådor i. 

67


Under första timmen kom det torra svenskan igen. 

Fredagen den 2 februari 1928. 

Från i söndags ha dagarna gått så fort så att dagbokskrivningen har lämnats åsido. 

Och vidare har jag haft extraarbete så fick jag i måndags uppgiften att skriva referat 

till näst gång ”om folkhögskolan borde vara 2 årig” som ej är någon lätt sak. Vidare 

lämnade förståndaren åt mig en bok om Finlands fiskerier som skall läsas och göras 

anteckningar ifrån. Skrivbordet börjar nu till det närmaste vara färdigt. I dag får vi 

det så efterlängtade bastu. 

Från den här tiden finns böcker som vittnar om hans intresse för 

förbränningsmotorers och radioapparaters teknik. År 1926 inledde han en 

grundkurs i motorteknik vid Noréns korrespondensinstitut i Malmö. Han ville 

bygga en radio och hade för ändamålet införskaffat en bok från Stockholm 

Hur jag bygger en egen radio. Böckerna Radioapparater, deras montering och underhåll 

och Radioamatörernas testbok finns ännu i dag i bokhyllan. Han byggde en egen 

radio, som byborna kom för att lyssna på. Familjen hade således byns första 

radio. 

Runars framtidsplaner började klarna. Han tänkte lämna in en ansökan 

till Industriskolan i Vasa. För det behövde han ännu två års praktik i tekniskt 

arbete. Havet var i alla avseenden viktigt för den unge mannen. Han beslöt 

att bli båtskarl på sin morbror Hugo Fredrikssons Fredlunds (fd Kankkonen) 

bogserbåt, som verkade i hamnarna i Möllers och Yxpila. 

Längs Perho å staplades vintertid props som på våren kastades i ån och 

flottades mot havet. Virket samlades i flottar nära åmynningen och kunde 

bogseras till hamnen i Möllers för lastning på ångfartygen. Åren 1927–29 var 

toppår för Möllersviken där 25 - 29 fartyg lastade cirka 40 000 bruttoregisterton 

per år. De mest produktiva åren inträffade under Runars tid på bogserbåten. 

Han fick mycket arbetserfarenhet på somrarna och efter folkhögskolan hann 

han ännu arbeta nästan ett helt år på bogserbåten i Yxpila. Konkurrensen 

om arbeten mellan bogserbåtarna var mycket hård. Runar var ibland tvungen 

att vakta båten på natten. Hugo Fredlund hade en gång upptäckt metallspån 

som lagts i oljekannan. Om det inte hade upptäckts hade motorn skurit. 

Hamnmiljön gav kontakter med fartygen och sjömanslivet. Import, export 

och internationalism var betydelsefulla för samhällsutvecklingen. Allt detta 

68

vidgade den unge mannens vyer. 

Motorcykeln var ett användbart fordon så Runar köpte en. Motorns kraft 

överfördes med en kilrem till bakhjulet. Den var billigare än en bil och med den 

kunde Runar ta sig fram på dåliga vägar som vägen till Möllersviken. Medan 

Runar studerade i Industriskolan och var till sjöss lämnade han motorcykeln 

i de yngre brödernas händer. Deras intresse var så stort att de körde slut på 

den. 

Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby. Runar med fluga mitt i översta raden. 

69

Elever i snickarverkstaden. Runar andra från höger. 

Runar praktiserade på Hugo Fredlunds bogserbåt Elna. 

70

Vasa industriskola och värnplikten 

Industriskolorna inrättades för att utbilda arbetsledare och mästare för 

industrin och byggnadsbranschen. Med senatens förordnande grundades 

sammanlagt sex industriskolor, varav skolorna i Tammerfors, Viborg och 

Kuopio var finskspråkiga. Industriskolorna i Helsingfors, Åbo och Vasa var 

svenskspråkiga. År 1911 blev skolorna treåriga. Vasa industriskola verkade 

ända till år 1938 i det så kallade Wasastjernas palats, som tidigare hade varit 

guvernörens bostad. Mannerheim var inkvarterad i palatsets andra våning 

under inbördeskrigets början i januari 1918. 

Vasa industriskola år 1929 var säkert en drömmarnas uppfyllelse för 

Runar. Han var genuint intresserad av teknik. I Rödsö var det ovanligt att 

låta vidareutbilda barnen efter folkskolan till och med i de största gårdarna. 

Flickornas vidareutbildning var ännu mera sällsynt. Till industriskolan kunde 

flickor godkännas men på Runars kursfotografier syns bara pojkar. På några 

kursfotografier ses i alla fall en kvinna det vill säga Hilda Elisabeth Sjöblom. 

Hon var den första kvinnan i Finland som avlade byggmästarexamen och 

hon gifte sig med båtbyggaren Carl Kankkonens barnbarn, Sanfrid Hongell, 

även han byggmästare. De var studiekamrater i industriskolan och gifte sig år 

1897. När de pensionerade sig flyttade de från Helsingfors för att bo på Orres 

i Rödsö. 

Industriskolorna var uppskattade och det var svårt att komma in, då det 

fanns så få av dem. En examen garanterade en bra arbetsplats. Det var en 

eftertraktad utbildning. Runar hade naturligt nog valt en maskinteknisk linje 

i enlighet med sin praktiktjänstgöring. Byggnads- och maskinlinjen var de 

huvudsakliga alternativen på den tiden. Till undervisningsämnena hörde 

fysik, geometri, algebra, projektionslära och -teckning, mekanik, mekanisk 

teknologi, motorlära, förbränningsmotorer, båtkonstruktion, maskinritning 

och kemi. De studerande deltog i 36 undervisningstimmar i veckan. 

Med tanke på Runars läggning och uppfostran, är det givet att han studerade 

ansvarsmedvetet. Hans bevarade anteckningsböcker är tjocka och inbundna. 

Anteckningarna är skrivna med bläck med en vacker och dynamisk handstil. 

Något sudd finns inte. Han hade en naturlig fallenhet för teckning, vilket var 

till nytta. Maskinritning var ett viktigt ämne av antalet veckotimmar att döma. 

Runar varken rökte eller drack alkohol. Han visade heller inget större intresse 

för det motsatta könet utan koncentrerade all sin tid och energi på studierna. 

Idrott var inte viktigt för honom, fastän finländarna skördade guld i olympiska 

71

spel under hans barndom. I familjen och i hembyn hade det väckt förundran 

om tid lagts på sådana struntsaker, när det fanns viktigare uppgifter att sköta. 

Runar i industriskolan i Vasa. Han står i översta raden längst till vänster. 

Kyrkans ungdom 

Runar deltog i Kyrkans Ungdomsverksamhet. Förbundet arrangerade den 

4 till den 6 juli 1930 en tio-årsfest i Korsholm. Runar skrev ner minnen från 

högtidligheten och intrycken är starkt religiösa. Han hade redan före festen 

varit aktiv i rörelsen. Han antyder att han hör till rörelsens ledningsgrupp: 

72

Många tvivlar på möjligheterna att vinna ungdomar för Kristus men måste då man 

såg den stora ungdomskaran kring korsets fana och årsmötet fick del av det resultat, 

som förbundet och under sin 10 åriga tillvaro uppnått, falla till föga och bekänna att 

hans klentro kommit på skam. Men vad man vunnit under dessa år måste även ställa 

större fodringar på oss som ställt oss att leda. Arbetet bland den icke konfirmerade 

ungdomen, som diskuterades vid årsmötesförhandlingarna och vilket skulle upptagas 

på förbundets program, måste även ställa på oss (ansvariga?) stora fodringar,som vi 

med Guds hjälp behöva förverkliga. 

Den fosterländska anda som hade gripit tidens unga är rörande. De unga 

kunde knappast föreställa sig att just de om några år skulle försvara fosterlandet 

med livet som insats. Runar skriver: 

Efter pastor Krook berört platsens historiska minnen, uppsändes gripande bön till 

Gud om förskoning av vårt kära fosterland. Då var det många, som rördes till tårar. 

Runar höll välkomsttalet också vid förbundets Midsommarfest år 1932. Så 

73

här börjar han sitt tal: 

(Joh 6:67–68) 

Vi stå i dag, liksom Jesu lärjungar i vår text, inför den stösta och viktigaste av alla 

livets många frågor. Frågan vars svar har evig betydelse för din odödliga själ. Ni som 

idag inför eder Gud avgivet löftet, känner eder helt säkert såsom mången av oss före er, 

tveksam och spörjande. Tveksam om vägen vi skall vandra, spörjande efter vad som 

skall skänka oss den eftertraktade lyckan och glädjen. 

Han deltar samma höst i förbundets ungdomsmöte och håller följande tal: 

(Ps 40:2–4) 

Då vi i dag ser hur ungdomen i stora skaror samlas kring korsets evangelium, 

kunna vi så tydligt skönja detta Guds mäktiga verk bland människosjälarna. 

Men icke alltid ter sig Guds väg bland människor så ljus och härlig som vi ser 

den framför oss denna stund. Liksom det finnas stunder i det timliga livet, då de 

ljusa förhoppningarna grusas. Då altt förefaller hopplöst fåfängt. Våra avsikter 

missuppfattas. Det som redan ernåtts tycks gå till spillo. 

Så kunna vi även se denna växling av mörker och ljus i själarnas värld. Konung 

David; författaren till vår text, hade fått känna ett andligt mörker så djupt och 

smärtsamt att han i sin nöd ropar till Herren uti den 22:a psalmen: ”Min Gud, 

min Gud varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är 

fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen du svarar icke, så och om natten men jag får 

ingen ro.” 

Runar skrev Brändös (Vasa) kristliga ungdoms handskrivna tidning. 

Tidningen var riktad till soldaterna som avtjänade sin värnplikt i Vasa julen 

1932. Runar hade själv hemförlovats i april samma år. Jag citerar slutorden i 

hans artikel: 

Jag tror att den största och härligaste uppenbarelsen i livet är då man såsom en 

utblottad människa får syn på vilken vän och hjälpare man har uti Jesus Kristus. 

Men han kan också visa att vägen till det härliga och oförgänliga alltid går genom 

mycket försakelse, kamp och strid. Han lär oss att mitt under mörkret och kampen 

förbida hans hjälp och att uti allt vara tålig i lidandet. Om vi blott har lyckats visa 

någon vägen till Kristus gemenskap, har vår fest icke varit förgäves. 

74

Julen 1932 talade han till kyrkans ungdomar hos teologie doktor Tor 

Krook, som då var Karleby församlings kaplan och som några år senare blev 

församlingens kyrkoherde. Att Krook valt just Runar att förkunna, var ett 

tydligt bevis på förtroendet för Runar. 

( Luk 7:19-23) 

Huru försöker inte människorna i jultid att slita sig loss från bekymren och 

svårigheterna i sitt liv. Hon anstänger sig att glömma den omgivande världens 

nöd för att åt sig själv skapa julfred och glädje. Men huru mången misslyckas ej i 

sina strävanden att omskapa det tunga och fattiga människohjärtat. Hur går ens 

tankar i saknad tilbaka till lyckliga, flydda barnaår? Hur värmdes och vidgades ej 

barnahjärtat vid tanken på den stundande julen? 

Militärtjänsten 

Runar gick i den treåriga industriskolan i Vasa åren 1929–1933. Han tog 

paus från studierna och ryckte in den 24 maj 1931 för att avtjäna värnplikten 

i Vasa Gardesjägarbataljon. I militärpasset har hans vikt antecknats som 67 

kg och längden som 176 cm. Han svor faneden den 24 oktober 1931. Runar 

avtjänade sex månader av sin värnpliktstid som skrivare i underofficersskolan. 

Den militära utbildningen genomfördes i Parola. Med sin tekniska utbildning 

hade Runar haft förutsättningar för andra uppgifter, men han var ingen 

befälstyp. En tystlåten person med god handstil blir ofta vald till skrivare i det 

militära. 

Som skrivare råkade han få en ovanlig arbetsuppgift när de som var 

inblandade i Mäntsäläupproret förhördes. Runar trivdes med tillvaron i det 

militära, där han fick bekanta sig med färgstarka personer och fick uppleva 

många situationer som han road mindes långt senare. Han berättar om sin tid 

i armén i den tidigare nämnda kristliga ungdomspublikationen: 

Tanken på er soldater, som skola samlas till vår fest i afton har hos mig framkallat 

så många oförgätliga minnen från den tid då man själv befann sig i den gråa truppens 

led. Huru tung kännes ej den årslånga vistelsen i kronans tjänst. Jag tänker härvid 

särskilt på dem, som för första gången i sitt liv får pröva de hårda och obevekliga 

verkligheterna i livet. Endast den som fått erfara detta kan helt förstå den känsla 

75

som bemäktigar en då man får känna sig ensam och övergiven. Men detta mörker på 

livsvägen är väl också priset man måste betala för det goda man undfått i hemmet men 

som man föga satt värde på förrän den tagits ifrån en 

Runar hemförlovades från militärtjänsten den 29 april 1932 efter 350 

tjänstedagar. Efter värnplikten gick han nästan genast till sjöss. 

Runar avtjänade värnplikten i Vasa Gardeesjägarbataljon 1931–32 

Till sjöss 

Runar utexaminerades från industriskolan på våren 1932 som 

maskinmästare. Vad var det som fick honom att gå till sjöss? Huvudorsaken 

torde ha varit den praktiktjänstgöring han genomgått för att bli antagen till 

skolan och för vilken han fick maskinmästarbetyg. På fraktfartygen fordrades 

för att få överångmaskinmästares eller övermotormästares tillståndsbevis 

förutom utbildningen, dessutom ett års arbetserfarenhet på ett fartyg som 

hade en maskinmästarvakans. Erhållandet av kompetens var ett naturligt mål 

för en ung man som erlagt maskinmästarexamen, för att senare få en bra 

arbetsplats. När Runar under flera somrar hade jobbat på bogserbåtar hade 

76

han kommit i kontakt med större fartyg och blivit intresserad av dem. 

Sjömanslivet och möjligheten att lära känna andra länder har alltid 

intresserat unga män. Det fanns många män från Rödsö som hade seglat på 

oceanerna och några av dem hade till och med varit sjökaptener. Den rådande 

depressionen kan ha bidragit till Runars beslut att gå till sjöss. Lågkonjunkturen 

som kallades nödår i Finland varade från år 1929 till år 1933. Depressionen 

innebar framför allt arbetslöshet, kortare arbetstid och lönesänkningar. Värst 

var det år 1932 med nittiotusen arbetslösa. På sommaren 1932 uppstod det så 

kallade ”hästupproret” i Nivala. 

I Vasa verkade bröderna Kurikkas rederi Vaasan Laiva Oy, som bröderna 

hade grundat för att sköta transporterna för deras sågar. Rederiet hade flera 

fartyg. Tydligen hade Runar redan under studietiden varit i kontakt med 

rederiet, då han genast efter militärtjänsten fick arbete på ångfartyget Kurikka. 

Fartyget var byggt år 1918 på ett östengelskt varv i West Hartlepool. Vaasan 

Laiva Oy hade införskaffat fartyget år 1932. Dess längd var 104 m, bredd 14 m 

och höjden 6,5 m. Bärigheten var 5000 ton. På sommaren trafikerade fartyget 

mellan London och Leningrad. Fartyget var inte isförstärkt och färdades på 

vintern på Medelhavet och till afrikanska destinationer. 

Runar berättade att hamnarbetarna i Leningrads hamn till stor del bestod 

av kvinnor. Runar tyckte mest synd om dem som bara hade tidningar lindade 

runt fötterna på vintern. De som hade det bättre ställt bar filttofflor. 

I London besökte han tillsammans med andra besättningsmedlemmar ett 

museum för motorer. Han hade tittat in där ett par gånger vid tidigare besök. 

Många kvällar besökte besättningen den finska eller svenska sjömanskyrkan. 

Där firade de jul, läste tidningar och fördrev tiden i övrigt. Han hann också 

bekanta sig med Piccadilly, det kungliga palatset, British Museum och 

vaxkabinettet. Han såg president Lincolns och rikskansler Hitlers vaxskulpturer. 

I skräckkabinettet fick han betrakta olika avrättningsapparater. Tunnelbanan 

var färdmedlet då han utforskade London. Runar klagade över att pengarna 

tog slut på grund av alla upptäcktsfärder. Han antecknade följande i dagboken 

inför den andra resan från Vasa mot London och Afrika: 

Lördagen den 16 december 1933. 

Är ombord på Vasa ångaren S/S Kurikka i Vasklot hamn. Lasten börjar bli 

färdigt och vi lägger tidigt kl 8 tiden. Isen är ganska tjockt men dock ej så att vi ej 

skulle klara oss igenom. Längre ut blir den dock oss övermäktig om vi sitter fast och 

77

får lov att vänta tills isbrytaren Voima kommer och tager oss loss. 

Söndagen den 24 december 1933 i London. 

Då jag vaknade voro vi framme i London. Dock hade vi en vakt ännu. Klockan 4 

voro vi färdig från sjövakten. Så klädde man om sig och fick ut penningar. Och så 

var det i väg ut i staden. Vi stego på underjordiska järnvägen till South Kensington 

station. Därifrån styrde vi våra steg till maskinmuseum. Jag hade nog varit där två 

gånger förut men där är så mycket att se att man ej på engång kan se och förstå allt. 

… 

Man kände sig trött efter dagens mödor och gick till sängs. Men länge fick man ej 

sova ostörd. För det sådana vilka varit ute och skaffat sig julglädje av den konstgjorda 

sorten. Då vinen tagit slut så vore de nöjda att gå till vila. Det var julafton i London 

långt från hem och fosterland. 

Måndagen den 25 december 1933. 

Vi hade ämnat oss till julfesten på svensk mission men nu kom vi på grund av 

missödet försent så man gick och äta. 

Tisdagen den 26 december 1933. 

Ännu en dag har vi helg och i dag ska de bli fest på Finska mission klo 5. Hela 

dagen ställde vi oss klara för festen. I god tid ställde vi våra steg mot festen. Vi 

voro nog inte ensam som fira jul i London. Festsalen var smyckad i festskrud med 

en vacker julgran från Finland. Pastorerna höllo predikan både på finskan och 

svenskan. Vidare följde solosång musik och deklamation av studentskor som vistas 

i London för att lära sig engelska. Ingen fest utan kaffepaus. Fortsättning följade på 

programmet och bäst av allt julbocken. Det kom julklappar och kan man tänka sig: 

man fick från Kronoby av en flicka. Det vore intressant att veta om man finge veta om 

man kände flickan. En präktig tös som tänker på oss sjömän här ute i stora världen. 

Vidare fick vi en jultidning och andra tidningar från mission. 

Från London styrde Kurikka till Sunderland i norra England för att hämta 

kol. Runar fick tillfälle att tillsammans med sina kollegor besöka stadens 

sjömansmission som bjöd på kaffe, smörgåsar och till och med julklappar. 

78

15 jan till 21 jan 1934. 

Så fingo vi julklappar. Min var från en fru i Sverige. Fick ett präktigt par strumpor 

och två jultidningar. Här finns förfärligt mycket av barn, smutsiga och eländigt 

klädda. Säkert är arbetslösheten stor här. 

28 jan – 2 febr. 1934. 

Börjar passera över gränsen till Biskaja. Jag har mätt kolåtgången, det blev cirka 18 

ton per dygn (ca 100 hk effekt, övers. anm.). Maskinen gör endast 51 slag och farten 

7½ knop. På fredag kväll kl 11 äro vi vid kajen i Oran. I mörkret skymtar staden 

uppe på höjden. 

3 febr. - 7 febr. I Oran 1934. 

Luften är fylld av parfym lukt och sminkade kvinnor med röda läppar, säkert 

franska. Och arabkvinnan med den vita slöjan över axeln. Endast ett öga kan man 

se av den sköna. Här är franska algier penningar, kursen är nu cirka 2,80 för en 

franc. Vi voro att dricka kaffe. Man får kaffe i vinbutelj, socker i en liten paket utan 

grädde. 

Maskinmästaren hade ansvar för ångmaskinens gång, underhåll och 

reservdelar. Ett viktigt och kritiskt moment var ångpannans sotning och 

kontrollen av rörfogarna. Rörfogarna tätades genom att renslipas och utvidgas 

inifrån så kraftigt att inga andra packningar behövdes. Med en mangel 

utvidgades röret för att passa i hålet. Därigenom förbättrades ångmaskinens 

effekt. Ibland måste reparationen göras mitt under skiftet så snabbt som 

möjligt då pannan ännu var het när motormannen kröp in. Enligt min far 

hände det att någon dumdristig ivrigt kröp in i pannan för tidigt så att han 

bokstavligen flög ut ur den heta pannan. 

Min pappa kom ihåg fartygsmaten med vemod och sade - ”Om jag ännu 

en gång i livet fick äkta skeppsskorpor”. Han berättade att han sov bra på 

fartyget, då arbetet skiftade enligt arbete-vila regeln. När det egna lediga 

skiftet kom ville han sova och han lärde sig att sova. Han berättade också att 

maskinpersonalens tvätt av kläder var att bogsera kläderna fastknutna med 

rep i kölvattnet och efter en tid var de rena. Sjömännen lärde sig engelska 

genom att skaffa en engelsk bok som de sedan läste med hjälp av en ordbok. 

Det var kanske inte en bra metod för min far hann aldrig lära sig engelska till 

sjöss. Han berättade skrattande att han i London ätit en ”rostig biff ”. Det stod 

79

”roasted steak” på menyn. Arbetet på ett skepp kräver anpassningsförmåga till 

olägenheter som sjögång och skiftesarbete. Fartyget är ett litet samhälle, som 

har öppet dygnet runt. Det finns inga möjligheter till ett normalt sällskapsliv 

och till sjöss kan man inte heller välja sitt umgänge. Man måste komma överens 

med arbetskamraterna på fritiden. 

Under seglatsen till Gabon i februari år 1933 skrev Runar i sin dagbok: 

”Efter en vecka paserar Kanariöar. Men ingenting se man. Endast skenet från en 

fyr synes i mörkret. Värmen börjar bli mera kännbar så det är rätt fint att ligga i 

solen och bli stegt. Efter 13 dygn är vi framme till en plats på kusten Talori. Där 

lär skall finnas 300 vita och säkert mera negrar (svarta men). För vi skall ha negrar 

(lokala svarta men) som lastningsarbetare. Här fick man brev hemifrån. Välkommet 

i enformigheteten.” 

Den 27 februari antecknade han: 

”Ännu ligger vi för ankar på redden. Det är så varmt i skansen att det blir 

omöjligt att sova i skansen och det som är värre är att vägglusen börjar röra på sig. 

Man ligger på däcket och där sover man riktigt gott. I dag på eftermiddagen får vi 

lastningsarbetare (negrer) ombord hela 45 st.” 

Gabon i mellersta Afrika vid ekvatorn var den sydligaste platsen, där 

Kurikka hämtade ädelträ såsom ebenholz, valnötsträd, mahogny och padouk. 

Sjömännen var tvungna att oavbrutet inta kinin, för dricksvattnet var dåligt. 

Dessutom fanns det risk för malaria. Virket skeppades i London uppför 

floden Thames ända till Surrey Dock. Denna bassäng för fraktfartyg fylldes 

på 1970-talet och är nu ett handelsdistrikt. 

Om S/S Kurikkas senare öden berättas att USA konfiskerade skeppet år 

1941 och tog det i användning. Manskapet internerades. I april år 1942 sänkte 

den tyska ubåten U-84 skeppet vid staten Virginias kust, varvid endast en 

sjöman räddades och 31 förliste med skeppet. 

80

S/S Kurikka var Runars arbetsplats. 

81

S/S Kurikkas manskap på landpermission i Libreville i Gabon. Runar med ett 

barn i knäet. 

82

Nellimö 

Landstigning i Nellimö 

Till sjöss fick Runar ett brev av Fredi Fredlund, i vilket han berättade att han 

planerade bygga ett sågverk i Nellimö. Då sågen skulle drivas med ångmaskin 

behövde han en maskinmästare. Han bad min far komma som maskinmästare 

till Nellimö. Runar hade troligen fått brevet i London via rederiet och beslutat 

att mönstra av vid första lämpliga tillfälle. Han hade varit i Rödsö på våren 

1934 och av en händelse träffat Fredi, som hade varit på ett blixtbesök. När 

de möttes lovade min far att komma till Nellimö på sommaren. På detta sätt 

blev Runar lapplänning och bodde resten av sitt liv i Enare kommun. Nellimö 

var ortens finskspråkiga namn och används av personerna i boken. Numera 

är Nellim det officiella namnet. 

Fredi Fredlund 

Karl Fredrik ”Fredi” Fredlund var min fars kusin. Han hade haft ett mycket 

händelserikt liv. Han föddes i Oregon i Förenta Staterna. Hans mor insjuknade 

i tuberkulos och enligt landets bestämmelser angående immigranter hade 

familjen tvingats lämna landet när Fredi var fyra år gammal. Familjen återvände 

till Rödsö och fadern började arbeta med fiske som huvudsaklig inkomstkälla. 

Fredi hade som 14-åring börjat livnära sig som självständig fiskare. Som ung 

ritade han och byggde båtar i Rödsö. Min far berättade att Fredi hade byggt 

en tiometers motorbåt på Friis verkstad i Yxpila. I sin egen verkstad byggde 

han en lika stor båt och därefter ett flertal båtar av varierande storlek. I någon 

mån förde han båtarna över havet och sålde dem i Sverige. På en affärsresa till 

Sverige köpte han en förlovningsgåva. Han gifte sig med Gurli Harald som 

kom från samma by. Den unga familjen väntade barn då Åkerblomrörelsen 

83

svepte dem med sig. De sålde sin egendom, det lilla båtvarvet medräknat, och 

flyttade med Åkerblomsekten till Helsingfors. 

Rörelsen gav i uppdrag åt Fredi och tre andra män att skjuta Gamlakarlebys 

länsman Wenelius. Attentatsmännen fängslades och de fick fängelsedomar. 

Fredis fru hade insjuknat i tuberkulos. Åkerblomrörelsen lovade att betala 

hennes sanatorievård. Hon dog dock i brist på vård under Fredis fängelsevistelse 

för att Åkerblomsekten hade slutat betala för vården med hänvisning till 

kostnaderna. Maria Åkerblom hade vårdnaden av Gurlis och Fredis dotter 

Sarah. Gustav Björkstrand, som har disputerat om åkerblomrörelsen, 

förmodar att Maria Åkerblom hade tagit det lilla barnet som pantfånge, för 

att krypskyttarna inte skulle avslöja hennes andel i mordförsöket. 

När Fredi hade avtjänat sitt fängelsestraff för mordförsök, hämtade han 

sin dotter Sarah från åkerblomrörelsen. Han reste till Förenta staterna och 

Kanada för att bygga båtar och fiska, men återvände till Rödsö. I Amerika 

rådde lågkonjunktur och arbetslöshet. Ryktet om de väldiga sillfångsterna i 

Petsamo hade spritt sig överallt, också till Rödsö. Fredi beslöt att tillsammans 

med två vänner från hembyn, köpa en trålare i Narvik. Med den skulle de runda 

Nordkap och börja fiska sill i Petsamo. De hade otur då de navigerade mot 

Grense Jakobselv mellan Norge och Finland. De stötte på grund i gränsflodens 

mynning och förlorade både skepp och fiskeutrustning. Förlisningen skulle ha 

undvikits om de tagit kurs mera mot öster mot Petsamo fyr. 

De köpte på nytt en norsk båt, som var i sämre skick än den föregående. 

De lyckades förflytta den till Petsamo, där de började fiska. Medan de väntade 

på nästa stora sillstim beslöt Fredi att börja bygga fiskebåtar tillsammans med 

Otto Borg. Båtbyggandet gjorde Fredi skuldfri och han fick tid att bekanta 

sig med omgivningarna. Han besökte också Nellimö och beslöt att grunda en 

liten affär, som handlade med fisk, renkött och andra lokala produkter. För den 

verksamheten byggde han en iskällare. Han besökte renskiljningar för att köpa 

kött. Tillsammans med några renkarlar förde han renar över Enare träsk till 

Kirkenäs i Norge för slakt. Det är överraskande att en båtbyggare från Rödsö 

fördomsfritt gav sig in i renbranschen. Framåtskridande och företagsamhet 

var betecknande för Fredi. På den tiden talades det om malmfyndigheter i 

Petsamo och hur man skulle exploatera dem. Rykten gick att en järnväg skulle 

byggas från Kemijärvi till Petsamo. 

Efter att ha kalkylerat med olika möjligheter beslöt Fredi att handla snabbt 

och grunda en såg i Nellimö innan någon annan gjorde det. Salmijärvisågens 

produktion räckte inte till för Petsamo Nickels behov. Det skulle inte bli 

84

någon lätt match att bygga en såg. För etablerade företagare är kapitalet alltid 

ett problem och för Fredi, som hade förlorat medborgarförtroendet var det 

besvärligt. På en resa till Helsingfors hade han stött på en bekant, Valdemar 

Wik, som också hade amerikabakgrund och var lika initiativrik som Fredi. 

Wik lovade bistå med finansieringen. Samtidigt ville Fredis svåger lösa in sin 

systers del av hemgården. Med de här pengarna kunde projektet fortskrida. 

Det uppstod emellertid ytterligare ett problem. Enares kyrkoherde Tuomo 

Itkonen hade fått för sig att Maria Åkerblom stod för finansieringen. Itkonen 

ville inte ha åkerblomsekten på sitt revir. Finlandssvenskheten och Fredis 

förflutna bidrog till att väcka Itkonens misstänksamhet. 

Itkonen gjorde sig skyldig till överdrifter i tal och i sina skriverier. Om han 

inte hade varit präst, hade han ansetts förbise fakta, dra förhastade slutsatser 

och brännmärka människor offentligt. I själva verket hade Fredi klippt alla 

band till rörelsen och kommit till Lappland för att vara så långt borta från 

åkerblomsekten som möjligt. I några tidningar i södra Finland skrevs det att 

det byggs en såg och en villa för Maria Åkerblom i Nellimö. Det är lätt att 

gissa vem som hade tipsat tidningarna. Ännu på 1950-talet vid invigningen av 

Enares nya kyrka, hälsade Itkonen mina föräldrar välkomna med orden ”och 

där kommer åkerblommarna” fastän mina föräldrar aldrig hade haft någon 

kontakt med rörelsen. Enligt Itkonen var alla finlandssvenska nellimöbor 

åkerblommare. 

Nellimön kauppa ja saha -företagets grundande anmäldes till handelsregistret 

den 20 mars 1935 i rådhuset i Gamlakarleby. Den behöriga notarien bevittnade 

anmälarens och företagets ägares, Otto Valdemar Wiks, namnteckning. 

Bolaget angav som syfte att idka handel med lagliga produkter och att idka 

sågverksamhet i Nellimö i Enare kommun. För eftervärlden torde det vara 

förvånande att anmälan till handelsregistret gjordes i Valdemar Wiks och 

inte i Fredi Fredlunds namn. I allmänhet antogs det att Fredi grundade och 

ägde Nellimö affär och såg. Min egen uppfattning är att Fredi ännu inte 

åtnjöt medborgerligt förtroende. Det erhölls först några år efter avtjänat 

fängelsestraff. Det fanns ingen tid att förlora vid grundandet av sågen. 

Fredlund och Wik kom överens om att grunda sågen i Wiks namn. Sannolikt 

var Fredi enligt ömsesidig överenskommelse med i finansieringen. 

Det fanns personer som gav bolaget förståelse och sitt orubbliga stöd. 

Fredi hade blivit bekant med sin granne Johan Matti Saijets och informerat 

honom om sitt förflutna och sina planer. Saijets som åtnjöt allmän respekt var 

medlem i kommun- och församlingsfullmäktige. Han sålde mark åt Fredi för 

85

företaget och var hans förespråkare i kommunala ärenden. Saijets hade lagt 

märke till Fredis företagsamhet och det räckte inte länge förrän de kommunala 

beslutsfattarna stödde honom trots ryktena som florerade. Inom kort var hans 

företag Nellimön kauppa ja saha en betydelsefull arbetsgivare och skattebetalare 

i Enare kommun. Bekanskapskretsen använde flera förnamnsvarianter 

i umgänget med honom: Fred, Fredi, Fridi eller Karl. Själv skrev han Carl 

Fredlund i underskrifter. 

Virkeshandel och sågar i Lappland 

Skogsbruk och flottning hade idkats sedan länge i Lappland. I Pertti 

Veijolas doktorsavhandling berörs flottningens tidigare historia på Pasvik älv. 

Redan på 1840-talet bedrev ryssarna flottning. Enligt Veijolas avhandling hade 

skoltsamerna en lång tradition av stockflottning. Norges forststyrelse försökte 

sig på flottning på 1860-talet. Pasvik älvs samer och finnar fällde ungefär 2000 

kubikmeter barrved som forslades till kusten och såldes till Varangerhalvön 

eller till Murmansk under slutet av 1800-talet. Flottningarna expanderade i 

början av 1900-talet då Sydvarangers gruvdrift startade och trävirke behövdes. 

Vid mynningen av Pasvik älv förekom redan småskalig sågversamhet. 

Då rundvirke inte kunde flottas eller transporteras ekonomiskt lönsamt 

från Lappland till sågarna vid Bottenviken riktades försäljningen mot Norge. 

Forststyrelsen sålde år 1904 timmer från trakterna kring Pasvik älv till 

Norge. Enareborna föreslog att ett sågverk skulle grundas vid Tsuolisvuono 

i Enare träsk och att virket skulle säljas till Norge. Till projektet skulle då 

höra byggandet av en järnväg till Norge. Forststyrelsens representant Torckell 

förordade Pasvik älvs mynning som plats för sågen. Norrmännen förhöll sig 

avvisande till planerna. När forsstyrelsen började sälja på rot i Enare genom 

offentliga kungörelser och den högst bjudande fick rätten att fälla träden, 

startade virkesexporten till Norge. 

Från och med år 1915 började norsk-engelska ATIF ( Allmänna Trävaru- 

Aktiebolaget i Finland) köpa skog och därefter fortsatte det engelska bolaget 

A/S Pasvik Timber Co, som hade ett stort sågverk i Kirkenäs. Bolagets 

skogschef i Lappland var Ilmari Grönlund. För bolagets virkesinköp 

fälldes skog i Nelllimötrakten och för transporten av virket byggde man en 

flottningsränna från Keskimöjärvi till Nellimöjärvi. Rännan användes åren 

1929–32. Skogstekniker Svante Kangas berättar att han stod för många 

86

fällningsprojekt. Avverkningarna skedde 1934–36 i Sammakkoniemi i Kessi, 

Nanguniemi, Virtaniemi och Törmänen. På varje plats avverkades 100 000 

stammar förutom i Rahajärvi- Hammsjärvi där 200 000 stammar fälldes 

mellan åren 1936 och 1937. 

De omfattande skogsavverkningarna lockade arbetskraft från när och 

fjärran. Hästkarlar kom ända från Mellersta Österbotten, renkarlar från 

Muonio och timmerhuggare från hela landet. Många av dem drog från 

avverkningsplats till flottning och från flottning till följande avverkning. 

Arbetskraften fortsatte att cirkulera på samma sätt ännu efter krigen i norra 

Lappland. En avverkningsplats behövde mångsidigt underhåll och gav därför 

ett stort antal heltidsjobb. 

Stockarna flottades till Ukonjärvi eller Enare träsk och bogserades till Pasvik 

älvs utflöde för att sedan flottas vidare till sågen i Kirkenäs. Bolaget hade ett 

tiotal bogserbåtar på Enare träsk vilket var många för den tiden i Finlands 

sjöar. Enligt Svante Kangas bogserade man flottarna med en kilometerlång 

vajer. Med vajern drogs först flotten rak, sedan ankrade bogserbåten och 

vinschade med motorvinsch flotten intill båtens akter för att sedan igen köra 

ut tusen meter vajer. Det behövdes många drag som var en kilometerlånga 

innan man nådde Pasvik älv från Ukonjärvi. Allmänna Trävaru-Aktiebolaget 

i Finland och Pasvik Timber flottade åren 1918 – 39 tillsammans 2,5 miljoner 

stammar till den norska sidan. Jakobsnäs såg i Kirkenäs hade som mest 250 

arbetare, men på 1930-talet minskade dess verksamhet. 

När miljöaktivisterna på 1990-talet demonstrerade för Kessis orörda 

skogar, konstaterade Svante Kangas att han ordnat avverkningar i skogarna i 

Kessi åren 1933–34 och att det funnits mycket rötskadad skog. Han berättade 

att det på vintern ibland var så mörkt att trädfällarna sökte stämplar med 

ficklampa och sedan fällde träden. På dagen kvistade och kapade man. Skogsoch 

flottningsarbete var en viktig inkomstkälla i Enare kommun. Hyggena 

sysselsatte inte bara kommuninvånarna utan också en stor skara tillresta 

skogsarbetare. Lönerna var bättre än i söder. En skogsarbetare i det övriga 

Finland förtjänade 50 mark om dagen, medan man i nordligaste Finland fick 

80 mark. En extra fördel var tullfriheten, som gällde varor som kom via Norge 

och Petsamo. Mjöl, socker, kaffe och andra livsmedel var tullfria inte bara i 

Petsamo utan också i Enares, Enontekiös och Utsjoki kommuner. Tullfriheten 

hade en vidsträckt betydelse för norra Finland. Detta Lapplandstillägg lockade 

folk från söder och förbättrade tillgången på arbetskraft. 

Ingen träförädling skedde lokalt och det var olönsamt att transportera virket 

87

till sågarna vid Bottenviken. Det behövdes någon som kunde starta ett sågverk. 

Å andra sidan hade efterfrågan på sågat virke inte varit stor innan förädlingen 

av Petsamos nickel började. Någon permanent såg fanns inte i Lappland. I 

Salmijärvi fanns Eskelinens cirkelsåg. Eskelinen hade fått öknamnet ”Skrot- 

Eskelinen” och Fredi lånade hans cirkelsåg till Nellimö för att komma igång 

med sitt byggande. Skrot-ordet bör i detta sammanhang uppfattas som en 

komplimang. Utan tillgång på reservdelar i Lappland fordrade driften av en 

cirkelsåg skickliga händer och uppfinningsrikedom. Till reparationerna gällde 

det att kreativt använda de skrotföremål som fanns till hands. 

Runar kommer till Nellimö 

Runar kom till Nellimö på sommaren 1934. När han lovade Fredi att följa 

med till Lappland hade han knappast någon helhetsbild av förhållandena i 

Nellimö. Vid den tiden fanns bara Saijets och Koistinens renfarmer i Nellimö, 

den närmaste telefonen fanns i Ivalo och till Rovaniemi måste man på vintern 

åka med gästgiveriskjuts. De som reste till Lappland måste ha pass och 

tillstånd. Christer Hilli hittade i sin fars bokhylla en av Samuli Paulaharjus 

böcker om Lappland. Hans far Lars hade läst den på uppmaning av Runar 

innan han några år senare reste till Runar i Nellimö. Runar hade skaffat den 

och läst den innan han for till Lappland. Det var ett egenartat sätt att lära 

känna Lappland genom Paulaharjus reseskildring som behandlar den 

försvinnande folkkulturen. Den innehåller snarare sägner från den lapska 

ödemarken. Man kan lätt få en alltför idyllisk bild av Lappland. För en som 

ska verka som maskinmästare hade något mera dagsaktuellt varit nyttigare. I 

sin 80-års intervju i Lapin Kansa berättar Runar att det var fascinationen han 

kände för Lappland som fick honom att flytta dit. Att leva i naturen skiljde sig 

från livet i Rödsö. 

88

I Nellimö 1934 framför Fredlunds hus från vänster Fredi Fredlund, Taimi Sipola, 

Aino Sipola, Gustaava Sipola, okänd, Clifford Fredlund, och Runar Hilli. 

Som pensionär beskrev Runar i sin dagbok hur han hade kommit till 

Nellimö: 

”Karl Fredrik (Fredi) Fredlund hade startat en lanthandel i byn och tog kontakt med 

mig, sin kusin. Jag var då till sjöss på s/s Kurikka. Fredi tyckte det skulle vara ett 

bra tillfälle att grunda en såg i Nellimö eftersom Petsamo och speciellt kraftverksbygget 

i Kolosjoki behövde virke. Jag sade upp mig och reste med Fredis bror Clifford till 

Lappland.” 

89

Den 300 meter långa återställda flottningsrännan från Keskimöjärvi. Den 

ursprungliga andvändes sista gången av Nellimö såg år 1935. 

Sommaren 2015 var min fru och jag tillsammans med vår dotter Anna, vår 

svärson Antti Juntura och deras ettåriga son Karlo närvarande på Nellimös 

akveduktfest. Vid sidan av timmerrännan åt vi fläsksås och lyssnade på 

ett föredrag om rännans historia. Föredragshållaren berättade att de sista 

stockarna hade flottats längs den 300 meter långa akvedukten år 1932. Enligt 

min fars anteckningar använde Nellimö såg flottningsrännan för sista gången 

sommaren 1935. 

I Sarah Hemgårds bok ”Ständigt vidare” beskriver den då fjortonåriga 

Onni Koistinen installationen av maskinerna på sågen. Ramsågen var från 

Lahtis. Ångmaskinen kom från ett gammalt fartyg och hade en Lokomopanna. 

Sannolik tillverkare var Lahden Rautateollisuus Oy som startat år 

1933 med ramsågar som huvudprodukt och som också tillverkade bandsågar 

och hyvelmaskiner. Monteringen av maskinerna gjordes i snabb takt. Med 

maskinerna på plats kunde verksamheten börja. 

Hälften av sågens arbetskraft var svenskspråkig. Arbetare hade kom från 

Karleby, Terjärv, Nykarleby och Öja. Härigenom blev svenskan allmän i 

Nellimö speciellt i området kring sågen och handelsboden. Övriga arbetstagare 

90

kom från hela Lappland. Aino Sipola arbetade i Fredi Fredlunds butik. Hon 

skrev i sin dagbok den 12 augusti 1938. 

”Herrarna svamlar på sitt eget språk, men det gör det samma om de är här eller inte 

då man inte förstår ett ord av vad de säger. ” 

Följande dag skrev hon: 

”I dag for skolbarnen från Riutula till Petsamo. Inte heller de stack sig in så att man 

kunde ha fått tala eller höra finska emellanåt.” 

Maria och Daniel Sipola, Ainos föräldrar fotograferade på gårdsplanen till deras 

hem den 10 juli 1946. 

Många svenskspråkiga från Österbotten hade kommit för att arbeta i 

nickelgruvan. Därför ville butiken gärna anställa svenskspråkiga butiksbiträden. 

Stockar flottades till sågen bland annat från Ukonjärvi, Iikkavaara, Kestimöjärvi 

och Siikajärvi i närheten av Nellimö. Mitt under jäktet hade Fredi Fredlund 

tillsammans med Otto Borg hunnit bygga bogserbåtar, som användes på 

Enare träsk. 

Sågen anställde kontinuerligt nya arbetare. Bland de nyanställda fanns 

91

Gustava Sipola från Madekoski i Sodankylä. Hon var anställd för att sköta 

männens hushåll. Hon hade varit kokerska på Virtaniemi gästgiveri. Liksom sin 

äldre syster Aino hade hon sökt sig norrut, där det fanns flera arbetstillfällen. 

Båda systrarna hade genomgått Sodankyläs kristliga folkhögskola. Aino och 

Runar hade antagligen lagt märke till varandra på allvar i augusti 1934. Det är 

möjligt att språkproblemen hade bromsat utvecklingen av förhållandet. Aino 

var modigare och mer initiativrik. Runar märkte att maskinmästarutbildningen 

inte gav något stöd i hur man inleder en närmare bekantskap. Enligt Ainos 

dagbok hade relationen utvecklats något när hon den 12 augusti 1934 skriver 

i sin dagbok, i vilken Runar fortsätter så bra han kan på finska: 

Aino: ”Nu får han som sitter på bakbänken hälsningar.” 

Runar: ”Nu sitter jag nära dig, är du nu lyckligare än då, men jag tyckte nog om 

dig då fastän du inte visste det.” ( Nyt minä istun sinun lähellä, onko sinä nyt 

onnellisempi kuin silloin vaiko minä silloin tykke sinua, mutta sina et tiedä se.) 

Några veckor senare har Runar och Aino lärt känna varandra lite bättre. 

Aino skriver den 2 september 1934: 

”I dag har vi varit och plockat lingon – Gustava, Clifford, Runar och jag. Nu spelar 

vi grammofon i salen.” 

Snart fann Aino och Runar varandra och förlovade sig. Inget märkligt 

med det, Runar var en ståtlig solbränd ung man och Aino hade stora blåa 

ögon. Min mor hade en bild av Nellimö ås bro på vardagsrumsväggen. 

När vi barn frågade varför bilden av bron fanns på väggen log hon bara 

hemlighetsfullt. Vi drog den slutsatsen att det var där som de hade mötts för 

första gången. Hursomhelst beslöt Aino och Runar att gifta sig och den 2 

april 1935 stod de sida vid sida, när kyrkoherde Tuomas Itkonen vigde dem 

i Enare kyrkas prästgård. Kantor Aarne Ilmarinen och kyrkvärden Maunu 

Veskoniemi var vittnen. Enare kyrka och dess prästgård förstördes i ryssarnas 

flygbombardemang den 4 februari 1940. 

Den 80 kilometer långa resan från Nellimö till Enare gjorde Aino och 

Runar med hästskjuts. På återvägen övernattade de i Könkäänjärvis gästgiveri. 

Framför sig hade de byggandet av ett eget hem. Runars beslut att stanna i 

Lappland avgjordes till slut av att han träffat Aino där. Ungefär samtidigt gifte 

sig Fredi Fredlund och Gustava Sipola. Deras giftermål hade sågarbetarna 

92

förutsett, då de förlovat sig den 28 oktober 1934. I själva verket hade Gustavas 

föräldrar motsatt sig äktenskapet. Vem ville väl ha en svärson som hade försökt 

döda en länsman, suttit i fängelse och förlorat sina medborgerliga rättigheter? 

Johan Daniel Sipola (1876 – 1954) var Ainos och Gustavas far. Han var 

en respekterad man, som hade varit kateket (kristendomslärare) i sidobyarna 

i Sodankylä. Som pojke minns jag hans starka psalmsång i Ivalo kyrka. Hans 

röst ljöd säker och mäktig över de andras sång så att de närvarande vände 

sig om och tittade. Maria Matilda Veikanmaa (1876–1961) var hans hustru. 

Hennes föräldrar var Matilda Pyhäjärvi och Abraham Johansson Veikanmaa. 

Daniel Sipolas far var Johan Abrahamsson ”Aapo” Halonen (senare Sipola). 

Aapos förfäder långt bak i tiden hette Halonen. De hade bott i Muhos, 

Kemijärvi och Sodankylä. 

Ainos och Gustavas yngsta syster Taimi kom till Nellimö för att hjälpa 

Gustava i hushållsarbetet, men hon arbetade också tidvis i Fredis butik och 

kiosk. De hade även syskonen: Mari, Miina, Lyyli, Ani, Aksel och Joel. 

När sågningen kom igång på allvar i Nellimö var trävarornas åtgång 

garanterad. Petsamo Nickel köpte allt. Inom kort byggdes ett snickeri, en tork 

och ett hyvleri intill sågen. Deras produkter hade mycket stor efterfrågan. 

Petsamo Nickel behövde till exempel specialplankor, som skydd för en elva 

kilometer långt vattenledningsrör, som var sextio centimeter i genomskärning. 

Gruvans byggnadstakt var så snabb att listan med trävarubeställningar blev 

lång. Efter att landsvägen från Salmijärvi till Nickel blev färdig år 1935 

framskred planerna för byggandet av gruvan i Kolosjoki snabbt. 

Snart blev smältverkets skorsten känd som den högsta i Europa. Nickel 

sysselsatte och drog till sig arbetskraft för lönenivån var hög. Byggandet av 

Nickels stadsliknande samhälle påbörjades. Där byggdes våningshus, butiker, 

gästhem, sport- och nöjesplatser. I Jäniskoski hade byggandet av ett kraftverk i 

Pasvik älv startat. Expansionen i Nickel satte fart på utvecklingen i Salmijärvi. 

93

Nellimö såg 1939. Fotograf av Lars Hilli. 

På bilden syns Fredis hus/butik. Till höger kiosken. Firmans lastbilar står 

parkerade framför huset. I backgrounden syns sågens skorsten. Bilden är tagen före 

vinterkriget. 

94

Runar blir aktieägare 

Salmijärvi lockade Valde Wik, den andra ägaren av Nellimö Handel och 

Såg. Han ville avsluta sitt deltagande i företaget och flytta till Salmijärvi, 

där han erbjudits goda affärsmöjligheter. Då Wiks fru Saga skötte handeln 

och bokföringen i Nellimös kontor, ledde Wikarnas uppbrott till nya 

arrangemang i ägandet och bemanningen. Fredi bjöd in en gammal bekant 

från åkerblomtiden, Frans Johanson, för att sköta bolagets inventering. När 

inventeringen var klar, föreslog Fredi att Johanson eller någon annan skulle 

köpa bolagets lager. När Wik ville bli av med ägarskapet var Fredi inte beredd 

att överta firman i sin helhet. Han ville ha med sin svåger Runar och Frans 

Johanson. Det kändes naturligt att ändra företaget till aktiebolag. Runars 

delägarskap med en liten andel var önskvärt ur Fredlunds synvinkel, för att 

knyta den utbildade maskinmästaren som en central person till bolagets drift. 

Bolaget var dessutom utan utbildad personal. Fredis utbildning begränsade 

sig till fyraårig folkskola i Rödsö och till det som han lärt sig i fängelset. Runar 

var en god samarbetspartner och en flexibel arbetskamrat. Fredi kände på sig 

att Runar var intresserad av att byta arbetsplats. Det hade Runar nämnt i ett 

brev till sin bror Sven år 1936. 

Wiks uppbrott från företaget och de nya ägarnas inträde gick smidigt. 

Sarah Hemgård berättade att hon tillsammans med sin far hade besökt Wiks 

i Salmijärvi. När Wik och Fredlund med familjer flyttade till USA efter kriget 

hade Wik hjälpt Fredlund i bostadsangelägenheter. Deras vänskap varade livet 

ut. 

Företaget omvandlades till aktiebolag vars nya namn blev Nellimön Kauppa 

ja Saha Oy (Nellimö Handel och Såg AB). Förutom Fredi var Runar och Frans 

aktieägare. Aktiekapitalet fastslogs till 200 000 mark och antalet aktier var 40. 

Deras nominella värde var 5000 mark. Runar fick fyra och Frans två aktier, 

båda på skuldförbindelse. Nu var Runar förutom anställd också delägare. 

Fredi ägde 30 aktier det vill säga 75 procent av aktierna. De återstående fyra 

aktierna var i Fredis brors Cliffords namn. Han var jordbrukare och fiskare 

i Rödsö och deltog inte i bolagets verksamhet. Aktiebolagets konstituerande 

möte hölls i Nellimö den 26 november 1936. 

Enligt Patent- och registerstyrelsens dokument har Frans Johansons aktier 

skrivits i sonen Bruno Johansons namn. Frans hade ännu inte återfått sina 

medborgerliga rättigheter och kunde därför inte registrera aktierna i sitt eget 

namn. 

95

Nellimö såg förstördes av ryssarna under vinterkriget men byggdes upp igen. 

Tyskarna brände ner den i Lapplandskriget. 

Enligt bolagsordningen var ändamålet att idka ”diversehandel med inhemska 

och utländska varor, idka såg-, byggnads- och snickeriverksamhet, köpa och fälla skog 

samt bedriva trävaru- och byggnadsmaterialhandel.” Bolagsstämman ägde rum 

onsdagen den 10 februari klockan nio i Fredlunds bostad. Närvarande 

var Fredi Fredlund, Runar Hilli och Bruno Johanson. Till styrelsen valdes 

Fredlund, Hilli och Frans Johanson. En timme senare hölls styrelsemöte 

varvid Fredlund valdes till styrelseordförande och verkställande direktör. Han 

fick rätten att teckna bolagets namn. Vid samma tillfälle skrevs en anmälan till 

handelsregistret, som överlämnades till Enare områdes länsmanskontor den 

29 mars 1937. Matti Saijets var närvarande som vittne. 

Frans Johanson hade varit bankdirektör i Terjärv när han gick med i 

åkerblomrörelsen. Som medlem i dess inre krets hade han varit med om att fatta 

lagstridiga beslut. Som följd av det hade han avtjänat ett fängelsestraff, frigjort 

sig från rörelsen men bevarat sin religiösa övertygelse. Han var skicklig i sitt 

kontorsarbete och kunde räkna fyrsiffriga tal i huvudet som en räknemaskin. 

Dessutom kunde han skriva för hand med båda händerna samtidigt. Han 

lämnade bolaget år 1942 och sålde sina aktier till A.W. Hästbacka. Då han 

96

återvände söderut ägde han 600 000 mk, i dagens pengar cirka 130 000 euro. 

Han hade kommit tomhänt till Nellimö med lånade respengar år 1936. Då 

Nellimös sågverk stod i ruiner efter kriget var Frans Johanson en av de få som 

hade gjort vinst. År 1940 bytte Nellimön Kauppa ja Saha Oy namnet till Inari 

Oy och aktieantalet höjdes till 120. 

Sida vid sida med bolagets sågverksamhet idkade handelsboden en livlig 

och lönsam försäljning och byteshandel. Nellimöbutiken hade stamkunder 

av vilka man köpte fisk, renar, renskinn, vilt och hjortron. Kunderna i sin tur 

köpte bland annat tyger, kläder, fiskeredskap och livsmedel. För att kunna 

följa med kommersen grundades konton för kunderna. Handelsboden saltade 

fisk i 8-50 kilos förpackningar eller tunnor årligen sammanlagt cirka 25-30 

000 kilo sik, öring, harr, röding och gädda. Fisken förvarades i en iskällare tills 

den transporterades till Rovaniemi. När kommersen blomstrade lockades nya 

lyckosökare till orten. Petsamo andelslag grundade en butik i Nellimö, som 

började priskriga med följden att Fredi sålde sin butik till Andelslaget Taka- 

Lappi. Nellimö hade nu två butiker men de lappländska kunderna blev kvar 

som Taka-Lappis kunder. Avyttrandet av butiken förklarar namnändringen 

till Inari Oy. 

Produktionen på sågen expanderade och blomstrade när en oväntad 

utmaning dök upp. Affärsmännen Eliel Arthur Willner och A. Waldemar 

Hästbacka gjorde entré. De kom båda från Karlebynejden. Willner hade i 

åratal varit i Vancouver, Kanada och hade byggt båtar tillsammans med Fredi 

Fredlund. Han hade också idkat trävaruhandel med Hästbacka innan han 

flyttade till Nellimö år 1938. De skydde inga medel i köpslåendet, de fordrade 

att få komma med i aktiebolaget annars skulle de grunda en egen såg i regionen. 

Detta aggressiva sätt att bli aktieägare var lika välkommet som att erbjuda ett 

rep åt någon som skall hängas. Fredlund bedömde situationen så att det var 

bäst att sälja 15 av sina aktier till dem. Samma år höjdes aktiekapitalet med 

hjälp av ett lån på 2,5 miljoner mark från Nordiska Föreningsbanken i Ivalo. 

Som garanti, förutom aktierna, hade man ägarnas personliga borgen. Enligt 

Frans Johanson skedde dessa förändringar år 1938. 

Byn Nellimö förändras 

Expansionen i Nellimö var omfattande och skedde under fyra år. Sågverkets 

produktion fortsatte att växa. På sågen gick man över till treskiftsarbete. 

97

Ett nytt maskinrum och en ny skorsten byggdes. Brädgården förstorades 

och snickeriet gick med full kapacitet. Ny arbetskraft strömmade in från 

Österbotten. Gunnar Johanson, Frans Johansons son, bosatte sig i Nellimö år 

1938. Han blev senare min fars kompanjon i Ivalo. Han bodde tillsammans med 

sin fru Sylvi vid stranden på andra sidan vägen. Gunnar började som snickare 

i företaget. Det sades att han verkat som polis i södra Finland. Sannolikt hade 

han hört av sin far om de goda förtjänstmöjligheterna i Nellimö och slutat 

som polis. 

Bristen på arbetskraft var ett problem. Gruvan i Petsamo startade 

sin verksamhet samtidigt och den lockade till sig arbetskraft ända från 

Karlebynejden. Nils Fredriksson från Rödsö hade fått höra om Nellimö där 

hälften av befolkningen var från Karlebytrakten. Han nöjde sig inte med att 

stanna i Rödsö och se vad livet förde med sig. Han beslöt att som 18-åring cykla 

till Nellimö. Nils anlände år 1935 för att kolla läget i byn och på sågen. Han 

stannade i tre dagar och blev lovad arbete. Han åkte tillbaka till Rödsö men 

återvände till Nellimö för att stanna en längre tid. Han bodde hos Koistinens 

i vindsvåningen. Sin första bil köpte han tillsammans med Runar. Bilbeståndet 

växte efterhand. När kriget bröt ut hade Nils en transportfirma med 5 bilar 

med märken som Ford, GMC, Morris och Volvo. Allt måste överlåtas till 

armén under kriget. Han rekryterades i krigstjänst och som chaufför körde 

han i Petsamo ända tills ryssarna började bomba Linhammar på hösten år 

1944. 

Nisse, som han kallades, betraktades som lugn och självsäker. När Runars 

yngre bror Wiking var Nisses hjälpkarl i lastbilen beslöt de att gå och äta till 

Kolosjokis restaurang från stående bord. Nisse var klädd i en ylletröja som 

slitits i arbetet så att den ena ärmen nästan lossnat. När han kom till såsskålen 

lossnade ärmen och trillade i karotten. Nisse hade lugnt fiskat upp ärmen, 

vridit ur såsen på tallriken och stuckit ärmen i fickan. Hans förehavanden 

väckte de övriga gästernas uppmärksamhet till den grad att Wiking helst hade 

velat lämna restaurangen så fort som möjligt. 

Runars två år yngre bror Lars, kallad Lasse, kom också till Nellimö. Lasse 

var bogserbåtsskeppare i Yxpila. Hans son Christer berättar att hans far blev 

intresserad av Lappland då så många reste dit för att arbeta. Han tog ett 

sabbatsår från sitt ordinarie arbete och reste till Lappland som turist. Han 

beslöt dock att bli kvar i Lappland. På sommaren drog han stockflottar på 

Enare träsk och på vintern reparerade han motorer och körde lastbil. På fritiden 

rörde han sig mycket i Petsamo och på norska sidan. Han fotograferade och 

98

fiskade och området blev bekant för honom. Till dessa landskap återvände 

han senare många gånger på femtio-, sextio- och sjuttiotalet med sin familj. 

När mobiliseringen inför vinterkriget började hämtade han med bogserbåt 

värnpliktiga från Partakko och Sevettijärvi till militärtjänsten. På grund av 

detta drog hans sabbatsår ut på tiden. 

Sågverket hyrde för snickeriet och brädgården ett landområde av 

Forsstyrelsen år 1937. På sommaren 1939 hyrde man mera mark som är 

märkt i Forststyrelsens hyreslängd som Nellimös bostadsområde nummer 

22. Byggnadsverksamheten var rask och bullret från byggarbetet hördes till 

byn. På bostadsområdet uppfördes nya bostadshus, stall och en bastu för 

de anställda på Enare träsks strand. Hyran för området började löpa från 

början av år 1940, mitt under vinterkriget. Den planerade matserveringen och 

idrottsplanen väntade ännu på att bli byggda. 

För familjerna byggdes sex hus med ett rum och kök i tallskogen. För de 

ogifta byggdes baracker med två personers rum. De hade ett gemensamt kök 

och matsal. Man hade byggt elnät som kopplades till varje hus. I praktiken var 

Nellimö en flerspråkig by. Byns invånare talade finska och sågverksarbetarna 

huvusakligen svenska. Sjösamerna talade samiska och folket från Suonikylä 

koltsamiska. Barnens skolgång var svår att förverkliga för familjerna. Den 

närmaste skolan fanns i Riutula på åtta mils avstånd. Där var man tvungen att 

inkvartera barnen i internat. De svenskspråkiga familjerna övervägde om de 

skulle sätta sina barn i svensk skola. Barnen blev knappast tillfrågade. Skolor 

fanns också i Salmijärvi och dess närliggande byar, men avståndet dit var ännu 

längre än till Riutula. 

Utvecklingen i Petsamo hade en gynnsam inverkan på sågveksamheten i 

Nellimö. Den ökade efterfrågan på trävaror fordrade större produktivitet och 

förnyelse. Till sågen skaffades en effektivare ramsåg som slukade sexhundra 

stockar i dygnet. Sågen övergick till tvåskiftsarbete. Lapin Puu Oy hade 

grundat en såg med två ramar i Salmijärvi år 1937. Efterfrågan på trävaror var 

dock så stor att det inte uppstod någon egentlig konkurrens. Trävaruexporten 

till England startade. Köpare var trävarufirman Messrs. W. N. Hillas & Co 

Ltd, som verkade i Hull. Firman ägdes av major William Newland Hillas som 

hade blivit förmögen på trävaruhandel och var en inflytelserik påverkare i 

staden Hull. 

Runar och Aino hade skaffat en tomt intill Nellimö ås bro. Nellimö å 

bildar just där en fors, vars brus var det dominerande ljudet på gårdsplanen. 

Tammelas hus restes på forsens andra sida. De hade flyttat till Nellimö från 

99

Petsamo. Tammela verkade som ställare på sågen. Många andra anställda hade 

börjat bygga egna hem. Den förste som byggde var Fredi Fredlund i vars hus 

en butik inrymdes. Efter arbetsdagen färdigställde Runar familjens bostad, 

byggde en bagarstuga, fähus och bastu. Arbetsdagarna blev långa men han 

var ung och orkade. Under byggnadstiden började Aino vänta deras första 

barn och iordningsställandet av hemmet fick påskyndas. Familjens förstfödde 

föddes den 24 november 1935 och fick namnet Karl Daniel. 

Runar skriver i ett brev till sin bror Sven i Gamlakarleby den 1 mars 1936 

om händelserna i sitt liv och meddelar att han inte längre vill vara kvar i 

Nellimö fastän han hade fått löneförhöjning. 

Kära bror. Nellimö 1/3 -1936 

Ett hjärtligt tack för edra brev. Det känns så trevligt att få höra därifrån. Här 

är man ända bra isolerad från allt. Inget nytt bara samma i dag som de var i går, 

likadan söndag som det var senaste söndag. Inga kyrkobesök, inga möten. Bara 

arbete, och åter arbete. Fast det vore roligt att förflyttas åter dit söderut, så är det nog 

också bra här på många sätt. Man får vara i fred här hemma, äta vad man vill, 

man behöver inte bekymra sig om kragar eller kravatter. Inte häller behöva man fina 

möbler. Helt enkelt man lever många gonger billigare än vad som skulle göra det där 

nere. Och det måste man tänka på nu då man just börjat och vill spara ihop åt sig ett 

eget hem. 

Här har vi alt vad vi behöver, stuga att bo uti, bastu, bagerstuga, stall och källare, 

fast nu tillvidare ingenting annat riktigt i skick än bastun som är nybygd. Den har 

även varmt omklädningsrum. Jag började med den i fjol våras och nu först är den 

färdig. Man hinner så litet då man kommer från arbetet kl 6 och då skall sedan 

byggas och lagas och mycket annat. Och nu vintertid då mörker och köld härskar har 

man nästan nog med att hålla ved. Efter veden är det inte långt, bara man går en 

tiometer från tomten finns det torkade träd så mycket man behöver. 

Så har jag även hållit på med korrespondenskursen. Jag började med en mekanisk 

ingenjörskurs då jag kom hit och med den lär jag nog ha arbete för en tid framåt. Med 

nickelbolaget i Salmijärvi (Petsamo) så borde man ha utsikter om en bättre tjänst. För 

här kan man ju inte länge vara fast jag har ingenting att klaga över och lönen har de 

höjt något. Men jag behöver mera praktik. Du skrev om platsen på boxerbåten. Jag 

håller som bäst på och avskriver arbetsbetygen för att anhålla om undermästarrätt till 

sjös. Det torde kanske ta hela den här månaden förran jag får veta någonting. Men 

skriv mera om tjänsterna nästa gång och lönerna. Mästarerättigheterna som jag har 

100

gälla endast till lands. Hur går det att köra bil? Det är väl en fin bil skulle jag tro. 

Det är väl mycket köror nu på vintern? Vad det skulle vara intressant att vara och 

se er bodstad och sekert mycket annat som skett där runt omkring sedan jag for. Hur 

orkar mamma och pappa där hemma? De lär ju ha skaffat sig en bussig häst? Vad 

gör de riktigt för närvarande? Pappa fiskar bara som förr han har fått vara frisk. 

Det måste vara intressant för pappa att komma och gästa till er och få litet ombyte. 

Vad trevligt det skulle vara om man finge pappa och mamma hit opp och si i sommar. 

Det skulle vara något som vore intressant. Då där skulle vara någon som skulle göra 

en biltur hit opp så de fingo följa med. Annars kan det vara si och så om man skulle 

få dem att komma. 

Vad gör mina gamla kamrater som Hemond, Alvar och alla de yngre? Hälsa så 

mycket åt alla som jag känner från oss. Och Nisulas Sven och trevliga stadsbor som 

jag känner. Ja det lär väl ha ändrats här och där fast kanske inte så myket som det 

hunnit ske med en själv på denna korta tid, som man varit borta, inte ännu fullt 

2 år. Jag skall skissa ut ungegär hur husen ligger här så får ni en bättre inblick i 

förhållandena: 

De hjärtligaste hälsningar åt er alla från oss 

Runar 

I sitt föregående brev skrev Runar om sina korrespondensstudier. När 

hade han månne tid att studera med sin växande familj, bygget och arbetet? 

Runars och Ainos andra barn föddes den 23 juli 1937 och hennes namn Aino 

Iiris Astrid infördes i kyrkoboken. Kalle Sukuvaara, min moster Hildurs son, 

besökte som 14-åring Nellimö i slutet av sommaren år 1937. Enligt honom 

bodde han hos Aino och Runar som så kallad kosackdräng (renkikasakka) och 

utförde småsysslor och passade barnen när Aino var sysselsatt på annat håll. 

Släkt-Kalle (Suku-Kalle), som han kallades berättade att den två-årige Karl 

hade bajsat i byxorna och att han hade sköljt pojkens bak i forsen. När Aino 

kom hem förfasade hon sig över stjärttvätten i forsen men hade också berömt 

Släkt-Kalle för hans påhittighet. 

Släkt-Kalle berättade att Iris vid den tiden fortfarande låg i vaggan. Valter 

Niskanen, min yngre mosters man låg på en brits och gungade vaggan 

oförsiktigt med foten så att den välte och Iiris trillade i golvet. Hon hade 

inte ens gråtit när de lyfte upp henne i vaggan igen. Aino var uppfinningsrik 

när det gällde leksaker till barnen. Åt Karl byggde hon en bil av trä, som han 

kunde sitta på. Hon sköt på bilen som på en barnvagn. När vårt äldsta barn 

hade pottskräck tog min mor en rund pall, vände den upp och ned och satte 

101

pottan mellan pallens ben och satte barnet på pottan. Metoden fungerade och 

barnet hölls på plats. 

När Runar redogjorde för sina första år i Nellimö berättade han att han blivit 

förtjust i hur människorna levde av naturen. Invånarna var huvudsakligen 

renkarlar och samer. De levde på renkött och sik som de fångade i Enare träsk. 

Sättet att leva i och av naturen var främmande för en som kom söderifrån. 

På den tiden lockade de väldiga skogsavverkningarna och kraftverksbyggena 

massor av arbetskraft. Ofta fann de unga männen söderifrån en fru och 

stannade kvar. 

Runars skiss av gårdsplanens byggnader i Nellimö vid stranden av forsen. 

102

Nellimöälvens fors nedanom bron med byn i bakgrunden. 

Saijets’ hus i bakgrunden i november 1939. Lars Hillis fotografi. 

103

Aino till vänster med sin syster Gustava på forsbron sommaren 1933. Runars och 

Ainos blivande hem syns i bakgrunden. 

104

Rödsögossar som arbetade för Petsamo Nickel bland annat som diamantborrare 

i Kaulatunturi. Fotografi från borrarbaracken i Petsamo 1936. Översta raden 

från vänster Roger Hakalax, Runar Härmälä, Edvard Friis och B. Oldscamb. 

I mellersta raden två okända, Valter Boström och Hugo Simmons. Nederst Thor 

Simell ja Paul Boström. 

Pälsfarmning 

Senare har det framkommit på Enares kommunbiblioteks ljudband att 

Heimo Lehtola hade en rävfarm redan på 30-talet i Enare. Farmningen hade 

inte lyckats eftersom rävarna åt sina ungar. När Lehtola hade avslutat 

farmningen avslöjades orsaken. Grannen hade lejt en utomstående att störa 

rävarna under valpningstiden. Liknande olägenheter upplevde inte min far 

under rävfarmningen. Dessa två farmare var knappast medvetna om varandras 

verksamhet. 

105

Sågen i Nellimö senhösten 1939. 

Sarah Fredlund från Rödsö besökte som tonåring sin far Fredi. Då hälsade 

hon också på Runar och Aino i deras hem. Här är ett utdrag ur hennes bok 

”Ständigt vidare”: 

Då vi gick längs vägen till bron såg vi ett bostadshus av stock på åbranten. Där bodde 

Runar och Aino. Det är en vacker plats och ostörd av larmet från sågen. Här har 

Runar funnit lyckan och ett hemtrevligt boställe. 

Jag fick tillbringa några dagar i Ainos och Runars hem under tiden de bakade. De 

hade en ordentlig bakugn. Jag tyckte om denna omväxling för jag trivdes i deras lugna 

och hemtrevliga boningshus. Aino var till naturen varmhjärtad och rättfram och det 

var lätt att komma överens med henne. Hon påminde mycket om sin far, som jag hade 

träffat när han var på besök hos oss. 

Bolaget hade ännu inte någon egen bastu men man behövde ändå inte leva utan att gå 

i bastu. Alldeles i närheten fanns Koistinens förträffliga bastu och Runar Hillis bastu. 

Runars och Ainos hus befann sig på strandbrinken och intill forsen hade Runar byggt 

106

en bastu, som Aino regelbundet värmde för sågens arbetskraft. 

Det var inget enkelt åliggande. Det fanns många bastubesökare och vattnet måste 

bäras från forsen. Ett plus var att ingen vak behövde hållas öppen för forsen brusade 

öppen vintern igenom. 

Linhammars hamn 1939. Lars Hillis fotografi. 

107

Vinterkriget 

Petsamo före vinterkriget 

I Nellimö lyssnade byns invånare noggrant på radionyheterna om 

världshändelserna år 1939. De kände till förhandlingarna mellan Molotov och 

Ribbentrop, men de visste inte att i och med dem hade Europas och Finlands 

öde beseglats. 

På sågen fortsatte arbetet. Stockar flottades från Koppelo och från 

olika delar av Enare träsk, samtidigt som arbetarna minskade i antal. 

Männen mobiliserades och frivillig evakuering infördes. I oktober infördes 

mörkläggnings- och flyglarmsövningar. I Nellimö gick en kalhuggen 

försvarslinje alldeles intill byn och därför kunde civila inte stanna kvar där. En 

massa rykten florerade och rädslan var stor bland invånarna som inte ville bli 

indragna i kriget. Ovanför Nellimö sågs flygplan. Alla visste varifrån de kom 

eftersom Finland inte hade några flygplan i regionen. 

Fredlund önskade att sågens arbetare och deras familjer skulle evakueras 

omedelbart, innan försvarsmakten beslagtog bolagets lastbilar. Runar hann 

packa familjens bohag, pälsa rävarna, skicka skinnen till försäljning och 

sända iväg familjen. Han hade blivit inkallad, men kände ännu inte till sin 

stationeringsort. Sarah Fredlund och Taimi Sipola kom för att hjälpa till med 

packandet. Sarah berättade senare - “Ainos oro för Runar var hjärtskärande. 

Hon brydde sig mindre om sin egen situation”. Mitt under kriget reste 

Aino med barnen och sitt pick och pack till Rödsö. De fick bo hos Runars 

föräldrar i vardagsrummet på Nysund. Förändringen i vardagen var stor för 

den evakuerade familjen. Människorna i byn talade inte finska, men platsen 

var trygg, långt borta från kriget. Min syster Iiris minns hur det var. Aino 

sörjde över sitt öde och bekymrade sig över hur Runar skulle klara sig. Många 

gånger fann Iiris sin mor gråtande. Handduken som hängde på handtaget till 

108

vardagsrumsdörren var ofta våt av tårar. 

Söndagen den 26 november 1939 sköt Röda armén de ödesdigra 

kanonskotten i Mainila. I radion meddelades, att både civila och män från 

gränsbevakningen hade tagits tillfånga i Pummanki på Fiskarhalvön redan 

innan krigsförklaringen. 

Krigsförberedelser i Petsamo 

Runar trädde i tjänst i Parkkina kasern i Petsamo den 13 oktober 1939. I 

Petsamo fanns under fredstid ett trehundra man starkt gränsbevakningskompani. 

I oktober, av allt att döma just den 13 oktober, förstärktes kompaniet med 

inkallade reservister och med artilleri. Enheten kallades Petsamon 

harjoituskeskus (Petsamos träningscentrum). I träningscentret ingick ett 

infanterikompani, ett artilleribatteri och en signalpluton. Dessutom ingick det 

så kallade Kolosjoki kompaniet, som bestod av ingenjörer och annan personal 

från Petsamos gruva. Kompaniet hade bildats på eget initiativ. Det hade ont 

om vapen, men det var ingen brist på motivation och kampandan var god. I 

gruppen ingick flera officerare och underofficerare. 

109

Aino och Runar tillsammans med Kalle och Iiris under vinterkriget. 

Det fanns inga uniformer, men man hade kokarder, vapenbälten och 

egenhändigt gjorda snödräkter som gjorde gruppen enhetlig. Kolosjoki 

kompaniet skulle ansluta sig till träningcentrets kompani vid behov. 

Träningscentrets manskap omfattade 14 officerare, 123 underofficerare samt 

620 meniga sammanlagt 757 personer i mitten av oktober. Till ny befälhavare 

för träningscentret utsågs kapten Valdemar Salmela. Den tidigare förmannen, 

kapten Pajakka hade arresterats, misstänkt för spioneri och förts till Kemi för 

förhör. Under denna kritiska tid rådde stor rädsla och många rykten gick i 

Petsamo. Skyddskårens nybyggda hus brändes den 18 oktober 1939. Branden 

var anlagd. Allmänt ansågs, att information om det som hände i Petsamo 

läckte ut över östgränsen. 

Runar beordrades till artillerisektionen (5.Re.Ptri) som leddes av löjtnant 

Paavali Autio. Enligt Antero Vuorios bok Petsamo talvisodan kourissa (Petsamo 

i krigets grepp) hade Autio nyligen förflyttats från sjöförsvaret av Ladoga till 

Petsamo för att försvara Ishavskusten. Han hade tillgång till fyra kanoner 

från tiden före första världskriget, 48 män från Uleåborgstrakten och fem 

110

stamanställda underofficerare. När reservisterna, bland dem Runar, anslöts till 

truppförbandet uppgick styrkan till 123 man. Löjtnant Autio införlivade alla 

som hade artillerierfarenhet i sin styrka. Runar blev utsedd till förbindelseman. 

Autio skaffade ytterligare åtta lastbilar för att förbättra truppens rörlighet. 

Efter detta började han utbilda sina mannar. Batteriet placerades först i 

Veneniemi i Linhammar. Kustbatteriet ansvarade för bevakningen av kusten 

tillsammans med bevakningsfartyget Turja. 

Det skulle ha varit omöjligt att försvara hamnen i Linhammar från angrepp 

av krigsfartyg om artilleriet skulle ha bestått av bara fyra gamla kanoner. Vid 

ett eventuellt angrepp var det Autios uppgift att förstöra hamnen, fartygen 

och vägen som ledde till Linhammar. Redan före krigsförklaringen hade 

ryssarna fört bort gränsvakter från Fiskarhalvöns gränsbevakningsstationer. 

Civilbefolkningen blev orolig när de såg grannlandets soldater öva anfall 

vid gränsen som låg alldeles bakom deras hus. Många hade redan packat sitt 

bohag, men ingen officiell evakueringsorder hade getts, fastän befolkningen 

ännu dagen före krigsförklaringen hade hört sig för om detta. Det ledde till 

att en stor del av Fiskarhalvöns befolkning blev tillfångatagna av Röda armén. 

När kriget inleddes den 30 november, försökte Autio med sina män rädda 

befolkningen med fartyg, men fiendens trupper och artillerield gjorde det 

omöjligt. De lyckades rädda endast ett fåtal. Enligt soldatstamkortet deltog 

Runar med batteriet på Fiskarhalvön. 

Förutom försvaret av Petsamo svarade sektionen för gränsbevakningen 

av Petsamos sydöstra hörn ända till Suonikylä och Raja-Jooseppi. I början 

av november begav sig de första patrullerna till gränsen. Från Parkkina for 

en officerspatrull under ledning av fänrik Toivo Kartio, medan fänrik Jokela 

ledde en patrull från Nautsi. 

Efter 14 år i Kanada, hade Toivo Kartio återvänt till sina barn i Petäjävesi 

år 1938. Men Petsamos dragningskraft lockade också honom. Där hade han 

grundat ett litet transportföretag och han hade dessutom som avsikt att 

grunda ett företag som tillverkade lemonad. Krigsutbrottet omkullkastade 

Kartios planer. Företagets lastbilar togs i bruk av försvarsmakten. Till en 

början fungerade Kartio som upplysningsofficer. Denna 42-åriga veteran från 

frihetskriget ledde nu en patrull i riktning mot Suonikylä där han kom att 

grunda fältvakt KV1. 

I januari inledde ryssarna omfattande bombningsräder, vilka utsträckte sig 

till Suonikylä. Den lilla skoltbyns invånare förskonades, men byggnaderna led 

111

stora skador och bland annat byns skola totalförstördes. I sin bok nämner 

Antero Vuorio, att den gemytlige officeren Kartio hade kommandot i skoltbyn 

och att han trivdes med livet där. Kartio var ursprungligen född Winter i 

Ruskeala nära Ladoga. Han förkortade senare sitt namn till Karti och blev 

sedermera min svärfar. 

Runar på gården tillsammans med sonen Kalle i Nellimö. Mannen till höger är 

okänd. 

Parkkina bränns inte - Röda armén tar pälsbeståndet 

När fiendetrupper anföll över gränsen, började löjtnant Autios manskap 

förstöra hamnen i Linhammar. Hans trupper drog sig tillbaka till Parkkina 

och förstörde samtidigt broar och vägar och brände ner hus. Röda arméns 

framryckning var ingen festmarsch för det fanns minor överallt - i hus, källare 

och avträden. De var under konstant beskjutning, trots att de inte kunde se 

några finländska skyttar. Så upplevde ryssarna situationen, många dog och 

sårades. Det fanns dessutom taggtrådshinder överallt. I Parkkina satte finnarna 

eld på kasernen, men byn brände de inte, eftersom de fortfarande inväntade 

112

order om detta - en order som aldrig kom. Husen i byn förblev därmed fullt 

beboeliga. I Handelslagets lager fanns det rikligt med matvaror, vinterkläder 

för män och apotekets konjaks- och spritlager. Det var bara för fienden 

att ta för sig. Varför ordern om brännandet inte kom, har förblivit oklart. 

Fortfarande finns det många oklarheter i Petsamo under vinterkrigshösten. 

Min far förargade sig, ännu på sin ålders höst, över att handelslagets välfyllda 

lager hamnade i fiendens händer. 

Många karlebybor, som arbetade i Nickel eller Salmijärvi anslöt sig till 

kapten Pennanens trupper. Till dem hörde Wiking Hilli, Runars bror och 

bröderna Friis: Edvard, Ludvig, Frans Herman och Karl. Eftersom de var 

släktingar med Runar och rödsöbor, placerades de med honom i Pennanens 

trupp. Karl Friis var frivillig och minderårig, men då det rådde brist på män 

godkändes han. Han hade dessutom som pojke varit med i skyddskåren. 

Befälhavaren skjuter sig 

Finländarna var tvungna att dra sig tillbaka, för att undgå att bli omringade 

av fienden, som hela tiden ryckte fram längs andra sidan av Petsamoälven. 

Allteftersom batteriet retirerade sprängde det broar och vägtrummor under 

hela den tretton kilometer långa vägen till Yläluostari. Kapten Antti Pennanen 

hade utsetts, trots att han var yngre officer, att leda trupperna istället för 

kapten Salmelo. Pennanen träffade Salmelo för första gången vid Naamoaivi 

(fjäll) nära Yläluostari. Vid detta möte försökte Pennanen skaffa sig en 

överblick av läget och föreslog spaningsverksamhet. De som samtalade med 

Salmelo märkte att han inte längre var sin uppgift vuxen. Ett ögonblick senare 

steg Salmelo några meter åt sidan och sköt sig i hjärtat. Nervspänning, vakade 

nätter och kaoset hade blivit för mycket för honom. Självmordet förbryllade 

manskapet som såg på. Runar befann sig i närheten, men såg inte själva 

handlingen. Den beklämmande nyheten spred sig snabbt. Lyckligtvis fanns en 

ersättare på plats. 

113

Karta över stridsområderna i Petsamo under vinterkriget. 

Kapten Pennanen hade inte lång tid på sig att sätta sig in i situationen. 

Han var tvungen att genast ta ansvar för försvaret. Överstelöjtnant Willamos 

direktiv var att finländarna inte skulle inlåta sig i avgörande stridsaktiviteter utan 

fördröja ryssarnas framryckning. Pennanen var missnöjd med att mark hade 

överlåtits åt fienden utan att ett enda skott avlossats. De ryska trupperna hade 

114

stannat kvar i Parkkina, av allt att döma för att njuta av invånarnas rikliga förråd 

av förnödenheter. Kolosjoki kompani anlände och placerades i Yläluostari för 

att försvara mot anfall i ryggen. Kompaniet hade bristfällig utrustning, många 

hade hagelbössor eller salongsgevär. Pennanen beslöt att med ett kompani 

anfalla ryssar, som hade slagit läger några kilometer norr om Yläluostari i 

närheten av ålderdomshemmet. Ifall anfallet lyckades och framskred skulle 

man dessutom kunna bränna Parkkina. Pennanen hade säkert undrat och 

förargats över att Parkkina lämnats intakt i fiendens händer. Att lämna en by, 

som var fullt beboelig, under vinterförhållanden åt fienden, var ett allvarligt 

misstag. Ryssarna hade inte ens tält till sitt förfogande under vinterkriget. 

Pennanens anfall framskred dock långsamt och han måste upprepade gånger 

kommendera trupperna i stridsformation. Till slut lyckades de komma mycket 

nära ryssarna och överraska dem. Finländarna åstadkom förvirring och små 

förluster hos fienden. Efter ett virrigt och ganska misslyckat anfall drog sig 

finländarna tillbaka. Pennanen var inte nöjd med anfallets gång och ville veta 

orsaken till sinket. Enligt officerarna hade kompaniet tränats i försvar och 

återtåg, inte i anfall. Nu visste Pennanen hurudan exercis männen behövde. 

Striden om Yläluostari 

Pennanen positionerade sina trupper i terrängen kring Yläluostari gästgiveri 

och vid Naamoaivi. Eftersom en av transportbilarna strejkade blev två kanoner 

kvar på en kulle vid vägen, ungefär tvåhundra meter norr om gästgiveriet. 

Runar hörde till gruppen som övernattade i tält, medan en del av Autios män 

inkvarterades i gästgiveriet. En tvåmannapatrull placerades ut på vägen i riktning 

mot ryssarna. Det var inte en särdeles stark säkringsåtgärd med tanke på att 

en stormakts armé uppehöll sig alldeles i närheten. Tidigt följande morgon 

ville löjtnant Kallio försäkra sig om att ingenting överraskande skulle inträffa 

och sände iväg en officerspatrull norrut. Det visade sig att vaktpatrullerna 

hade förflyttat sig närmare sina egna ställningar vid vaktombytet, för att känna 

sig tryggare. De hade hört fiendens rörelser och mycket snart syntes toppiga 

tyghjälmar mot gryningsljuset. Fienden stod nu rakt framför de finska leden 

medan en del av soldaterna fortfarande låg och sov. Vaktpatrullen öppnade 

häftig eld mot fienden, som besvarade den. Striden om Yläluostari började 

tidigt på morgonen i det dunkla morgonljuset. De överrumplade soldaterna 

skyndade sig ut. Löjtnant Autio och hans män rusade till kanonerna. 

Jaakko Liede, som själv var på plats, har i sin bok Kolosjokilaiset sodan toimissa 

115

(Kolosjokiborna i kriget) berättat om hur gevärssmattret överröstade Autios 

order om eldgivning. Att på ett avstånd av trettio meter skjuta direkt eld, som 

i slaget vid Porrassalmi 1789, var ingen vanlig krigföring under vinterkriget. 

Kanonerna, som var försedda med hagelammunition, åstadkom stor skada i 

angriparnas led. Likväl lyckades fienden vända en av kanonerna mot finnarna. 

Pennanen uppmanade manskapet att hålla ställningen. Autio lyckades samla 

en avdelning för ett motangrepp. Det berättas att han ropade: “Här kommer 

gossen från Säkkijärvi som skall ta tillbaka kanonerna”. Den våldsamma 

anstormningen lyckades och fienden tvingades retirera. Striden utkämpades 

tidvis man mot man - segern var betydelsefull. Man hade besegrat en överlägsen 

fiende. Nästan etthundra döda sovjetsoldater låg framför kanonerna. Sina 

sårade hade fienden fört bort. Segern hade dock sitt pris också för finnarna. 

De förlorade 11 män och 26 sårades. I krigsbyte kom de över en behövlig 

vapenkomplettering. 

Jag frågade min far om striden. Han berättade att han genomtrött sovit i 

tältet och inte ens vaknat av stridens larm och tumult. Ryssarna nådde ända 

fram till tälten, men tvingades retirera. Runars kamrater bekräftade att löjtnant 

Autio hade viftat med värjan ovanför huvudet när motangreppet inleddes. 

Detta mindes min far med ett leende. Han ansåg att Autios sätt att agera i 

denna situation var beundransvärt. Autio var en handlingens man, som ofta 

kom i konflikt med kapten Pajakka. Det var lyckosamt att en officer var vaksam 

och förhindrade fienden från att helt överraska det sovande manskapet. 

Pennanens och Autios goda ledarförmåga var avgörande för striden i den här 

kritiska situationen. 

Själva stridens betydelse låg i att finnarna insåg, att de kunde hålla stånd 

mot en så mångfaldig fiende. Dessutom fördröjdes fiendens framryckning 

mot Rovaniemi, åtminstone för stunden. 

Ryssarna blev försiktigare. De förstod att finnarna försvarade sitt land och 

att paradmarschen till Rovaniemi skulle utebli. Enligt dokument som man 

fann hos de stupade sovjetsoldaterna, skulle trupperna från Petsamo och 

Salla nämligen mötas i Rovaniemi. I striden vid Yläluostari bestod ryssarnas 

styrka av en bataljon på cirka 800 man, medan finnarna hade 150 man till sitt 

förfogande. Slaget vid Yläluostari stod den 3 december 1939. 

116

Förhalningsstriderna inleds 

Efter striden vid Yläluostari övergick Pennanen till förhalningstaktik. Hus 

och stugor brändes, broar och vägtrummor förstördes, brunnar och sandgropar 

minerades. Bastubyggnaderna brändes inte, men minerades noggrant med 

tanke på de kommande bastubadarna. På självständighetsdagen försågs 

manskapet med vinterutrustning, som skidor och pjäxor eftersom det hade 

snöat. De började med rekognoscerings- och störningspatrullering bakom 

fiendens rygg ända fram till Linhammar. Inga tecken på ryska skidtrupper 

hade upptäckts. Man antog namnet stridsgrupp (osasto) Petsamo (Os.P). På 

min fars stamkort finns anteckningen Maajärvi 13-14.12 1939. På morgonen 

klockan sex inleddes striderna. Ryssarna avancerade med pansarvagnar. 

Dessvärre hade inte finländarna tillgång till pansarminor. En pionjärpluton 

samlade ihop blindgångare av ryska flygbomber från Ivalo och tillverkade 

sprängladdningar av dem. Dessa placerades ut längs vägen. 

De finländska batterisektionerna öppnade eld, granaterna träffade med 

precision, men man måste spara på ammunitionen. Maskingevären mejade 

ner led med fiender, men den ryska kolonnen ryckte fram oförtrutet. När 

pansarvagnar dök upp framför finnarnas ställningar gav befälhavaren order 

om reträtt. Man hade inga vapen mot pansarvagnar. Ryssarna förlitade sig på 

att finnarnas styrka var otillräcklig. 

Nöden har ingen lag 

Finnarna kompletterade sin bristfälliga utrustning med uppfinningsrikedom. 

Till exempel togs snöhinder isär under reträtten för att fienden inte skulle få 

ved att elda med. Finländarna slog ut spikarna och spikade in dem på rad i 

bräderna så att vassa ändan stod ut. Bräderna placerades i diken och täcktes 

med snö. När finnarna öppnade eld, hoppade fiendesoldaterna ner i närmaste 

dike med filtstövlar på fötterna. Spikarna trängde igenom stövlarna och i 

panik hoppade soldaterna upp ur diket. Åtminstone några av dem föll offer 

för finnarnas kulsprutor. 

Soldaterna gjorde också “minor” av små sandhögar. Pansarvagnarna 

avancerade försiktigt och sköt på “minorna”. Ryssarnas framryckning 

fördröjdes i alla fall något. 

117

Salmijärvi bränns 

Nästa anteckning på Runars stamkort är slaget vid Salmijärvi-Porojärvi, 

Petsamos största by. Byn var svår att försvara på grund av att det gick lätt 

att kringränna de omgivande fjällen. Order om byns brännande kom den 14 

december klockan 14. I Porojärvi skulle Petsamoavdelningen bemanna en 

fyra kilometer lång sträcka från Porojärvi till stranden av Pasvikälv. På näset 

vid Porojärvi byggde man maskingevärsställningar tvärs över vägen. För att 

förhöja stridsmoralen placerades ett batteri på isen för att med direkteldgivning 

beskjuta pansarfordon. Tre batterier var placerade tre kilometer längre bak. De 

anfölls av en fiendepatrull, ledd av en förrädare från orten. Fiendepatrullen 

blev tvungen att ge sig av brådstörtat. 

Det sköts på bägge sidor. Till slut fick batteriet korn på en pansarvagn 

och fick en träff. Pansarvagnen blev stående på plats. Men då anföll ryssarnas 

fotfolk med så häftig eldgivning, att de finska soldaterna var tvungna att 

överge sin kanon, bara låset hann de ta med sig. 

Slaget vid Porojärvi var milt sagt rörigt. Det var årets mörkaste tid. Också på 

dagen rådde arktiskt mörker. Finnarnas stödjepunkter låg långt från varandra 

och det var svårt för dem att hålla kontakt med varandra. Ordern om reträtt 

nådde inte fram eller försenades. Manskapet på en avlägsen ställning måste 

skida över till den norska sidan och bli internerade av norrmännen, för att inte 

bli tillfångatagna av ryssarna. Under stridens gång lyckades i alla fall en patrull 

anfalla ryssarna i ryggen. Resultatet blev dödade hästar och 25 stupade ryska 

soldater. Anfallet fördröjde ryssarnas framryckning åtminstone tillfälligt. Men 

finnarna måste retirera undan pansarvagnarna, dem rådde de fortfarande inte 

på. De drog sig tillbaka mot Kaskamatunturi. 

Kaskamafjället 

Vid Kaskama måste finnarna uppge sina ställningar utan kamp. När de ryska 

pansarvagnarna uppenbarade sig framför den finländska frontlinjen utbröt 

panik. Det fanns ingenting de kunde göra för att stoppa pansarvagnarna. 

Männen var fullständigt utmattade. Kaskama var inte lämpat för försvarsstrid, 

eftersom det lätt kunde kringrännas. Försvaret hade behövt flera män, framför 

allt utvilade män och pansarbrytande vapen. Soldaterna som retirerade 

från Kaskama var så trötta att många somnade lite överallt när de nådde 

118

Kornettijoki i den stränga kylan. Läget var prekärt även för ryssarna. Alla 

hus hade bränts och de hade varken ved eller tält. Ryssarna avbröt anfallet 

troligen på grund av underhållsläget. Avstånden hade blivit allt längre för 

deras underhållstjänst och vägarna snöade igen. På Runars stamkort finns 

anteckningen Höyhenjärvi-Kaskama 26.12.1939. 

Pennanen anfaller Kuuroaivi 

Avbrottet i striderna gav försvararna möjlighet till vila. Eftersom det var 

femton kilometer mellan frontlinjerna kunde både finnarna och ryssarna 

använda tiden till rekognoscering och patrullering. Finnarna hade äntligen fått 

hjälp av en pansarvärnstrupp, som hade två Bofors 37 kanoner. Dessutom 

hade vilan höjt männens humör och stridslust. Pennanen ville ta mer initiativ 

i striderna och anhöll om tillstånd av general Wallenius i Rovaniemi att få 

anfalla Kuuroaivi (fjäll). Enligt en spaningspatrull hade nämligen ett ryskt 

truppförband slagit läger där. 

Annandag jul på natten satte finnarna sig i rörelse och anföll fienden i 

ryggen. Anfallet överraskade ryssarna och förorsakade kaos. 600 ryssar flydde 

till isen på Pasvikälven i ändan av Höyhenjärvi. Den ryska kommendanten 

bad redan om hjälp, men ryssarna fick ordning på sina led och sände en stark 

patrull, förstärkt med pansarvagnar. Finnarna lyckades ta sig till Kornettijoki 

med relativt små förluster. En kanon måste de överge på grund av att lavetten 

hade gått sönder. Två lastbilar förstördes och i avdelningen som anföll från 

sidan stupade två män och tre sårades. Anfallet mot Kuuroaivi skedde den 25 

och 26 december 1939. 

Batteriets chef Autio kommenderades till Ladogafronten. Han ersattes av 

löjtnant Heinonen. Runar var, av allt att döma, med batteriet som placerades i 

Kornettijoki, ett par kilometer söderut i trakten av Heteoja. Batteriet hade nu 

endast två kanoner. 

Nu befann trupperna sig endast 50 km från Nellimö, där Runars hem 

fanns. I detta skede tänkte han kanske att med den här farten bränns byns 

hus och med dem hans hem. Ju närmare Nellimö finnarna retirerade, desto 

mera blev det en fråga om att försvara sitt eget hem. Detta gällde alla män 

från Enare kommun. 

119

Rysk skidtrupp överraskar 

I februari avgjordes Finlands öde på Karelska näset. Striderna i Petsamo hade 

ingen avgörande betydelse för händelseförloppet. På Runars soldatstamkort 

finns anteckningen Heteoja-Kornettioja 24.-26.2.1940. I slutet av januari 

aktiverade sig ryssarna och försökte erövra Höyhenjärvi. 

Den ryska ledningen hade tagit lärdom av de finska skidtrupperna 

och började träna sina soldater i skidåkning, vilket den finska spaningen 

upptäckte. Ryska skidtrupper rörde sig i terrängen och finnarna var på sin 

vakt. En skidtrupp, ledd av Znamenski hade tagit sig in bakom finnarna, 

som märkte detta och lyckades omringa den ryska skidtruppen. Den ryska 

ledningen inledde en räddningsoperation. Skidtrupper och pansarvagnar 

skickades. Flygplan fällde bomber över de finska trupperna. Det ryska trycket 

blev övermäktigt och Pennanen gav order om reträtt från Kornettijoki den 27 

februari 1940. Den omringade ryska skidtruppen lyckades fly, men kvar blev 

100 stupade och 160 soldater som hade dött av köld. De finska förlusterna 

var också betydande: sex stupade och fjorton sårade. Finnarna retirerade till 

Nautsi 12 km från Kornettijoki. 

Senare framkom, att den ryska skidtruppens attack i ryggen, var en del 

av den ryska operationen. Huvudstyrkan skulle anfalla, men när skidtruppen 

omringades, blev anfallet en räddningsoperation i stället. 

Innan Runar förflyttades till Kornettijoki fick han permission och reste till 

sin familj i Gamlakarleby. Aino skriver i sin dagbok: 

Runar kom på permission till Gamlakarleby den 18 februari 1940 på 

söndagsmorgonen klockan 8. Han åkte tillbaka till fronten på fredag morgon 

klockan 4 den 23 februari 1940. Vi var till fotografen den 20 februari 1940. 

120

En del av Pennanens män under vinterkriget. Foto ur Runar Hillis album. 

Runars grupp i vinterkriget 1940 i trakten av Kornettijoki i Petsamo. Fotot ur 

Runar Hillis album. 

121

De svenska frivilligas luftvärnskanoner i Petsamo i vinterkrigets slutskede. Foto ur 

Runar Hillis album. 

Fred 

Ryssarna anföll Nautsi den 7 mars. De hade stöd av 54 pansarvagnar. 

Pennanen hade fått förstärkning av en halv granatkastarpluton, pansarminor 

och brännflaskor, så kallade Molotovcocktails. Trots förstärkningen tvingades 

finländarna att retirera. Propagandaradion “Moskvas Tiltu” utropade: “Staden 

Nautsi har erövrats”. Det hade funnits fem byggnader i Nautsi, av dem stod 

bara en kvar. Det förekom ännu skärmytslingar tills fred förklarades den 13 

mars 1940. 

Kriget var slut. Styrkeförhållandet vid fronten hade varit synnerligen ojämnt: 

1 050 finländare och 34 000 ryssar. De finländska soldaterna var alldeles 

slutkörda. Det ständiga retirerandet och bristen på sömn var psykiskt tungt för 

avdelning Petsamo. Fastän avdelningen tvingats retirera från Fiskarhalvön till 

Nautsi hade finnarna på ett förtjänstfullt sätt fördröjt ryssarnas framryckning. 

Dessutom hade de finska skidtrupperna behärskat terrängen i hela Petsamoområdet 

och lyckats anfalla fienden i ryggen. Ryssarna var tvungna att 

reservera ett flertal skyddstrupper på grund av finnarnas lyckade taktik. Den 

122

yska befälhavaren i Petsamo blev osäker då nyheten om finnarnas segrar vid 

Suomussalmi och Raate nådde honom. 

Kapten Pennanens ledarskap uppskattades. Mannerheim ville befordra 

honom till överstelöjtnant, men Pennanen nöjde sig med befordran till major. 

Runar hemförlovades den 1 maj 1940. 

I min skildring av vinterkriget i Petsamo har jag i huvudsak stött mig på 

Antero Vuorios bok Petsamo talvisodan kourissa (Petsamo i vinterkrigets grepp) 

och Eugen Auteres och Jaakko Liedes bok Petsamon Nikkeli (Petsamos Nickel). 

Dessutom har min fars soldatstamkort och soldatpass varit till stor hjälp. 

Civilbefolkningen i Petsamo fick utstå svåra prövningar under vinterkriget. 

I väntan på evakuering från Fiskarhalvön och Petsamo utsattes invånarna för 

bombardemang och beskjutning av jaktplan. Civilbefolkningen evakuerades 

på lastbilsflak i sträng köld till Rovaniemi. När evakueringen äntligen kom i 

gång gick det så snabbt att man bara hann ta med sig det som man orkade 

bära. Några måste till och med lämna sina kor i ladugården. Bomber och 

jaktplanens kulsprutor förföljde lastbilarna med evakuerade ända till Nautsi. 

För många blev resan mycket tung. 

Ungefär fyrahundra civila togs tillfånga på Fiskarhalvön, bland dem fanns 

kvinnor och barn samt åldringar. Många av dem dog, tjugo finländare återvände 

aldrig från fångenskapen. Den sista som återvände var den fosterländskt 

sinnade lärarinnan Hilma Kilkkinen vid Pummanki skola. Hon var fånge 

i Sibirien till 1953. Gränsbevakaren Veikko Salkio (Svensson), som av en 

händelse befann sig på Fiskarhalvön, togs tillfånga av ryssarna. Han fördes till 

Murmansk för förhör. Han återvände år 1940. Hans memoarer Pummangista 

Grjazovetsiin (Från Pummanki till Grjazovets) berättar om tjänstgöringen i 

Petsamo och om fångenskapen. Salkio grundade senare ett naturmuseum i 

Karleby år 1980. 

Ryssarnas luftbombardemang var massivt och kontinuerligt. De häftigaste 

bombningarna riktade sig mot Ivalo, Enare och även mot Nellimö, Nautsi 

och Suonikylä. Ivalo-området bombades av 110 flygplan den 26 februari 

1940. Det innebar över tusen bomber. 

De ryska trupperna avlägsnade sig från Petsamo den 9 april 1940 enligt 

fredsavtalet i Moskva. När dessa “befriare” avlägsnade sig, tog de med sig 

tiotals lastbilslass med krigsbyte. Det som de inte tog med sig söndrade de och 

lämnade i bedrövligt skick. 

I vinterkriget skilde sig Petsamofronten från de övriga finska fronterna 

123

genom att området gränsar till Norge. Några gånger måste Pennanens trupper 

dra sig tillbaka till Norge där norska myndigheter internerade dem enligt 

officiell norsk utrikespolitik. Finnarna tilläts inte återvända till Finland. Bland 

norrmännen fanns det dock sådana som i all tysthet lät de finska soldaterna 

återvända till Finland vid en trygg gränsövergång. Då ryska flygplan utnyttjade 

norskt luftrum för att bomba finska Lappland, gjorde norrmännen däremot 

ingenting. 

Enligt den politiska historieforskaren Mikko Uola hade Norge då en 

vänsterregering som förhöll sig positivt till Sovjetunionen och till Stalins 

utrikespolitik som var fientlig gentemot Finland. Den dåtida utrikesministern 

Halvdan Koht hade arbetat som historieforskare i Moskva och hyste sympatier 

för Sovjetunionen. När kriget var slut föreslog han till och med att Stalin skulle 

få Nobels fredspris. Med Kohts logik kunde man med lika starka premisser 

föreslå att påven skulle få nobelpriset i kemi. 

Å andra sidan kände norrmännen stor rädsla för ryssarnas anfall mot 

Petsamo. När ryssarna närmade sig Kolttaköngäs sprängde norrmännen 

bron som gick till Norge samt ett nytt hotell på finska sidan. Vid sidan av 

bron fann man liken av fyra sovjetsoldater. De brände även hus på den finska 

sidan av gränsen. Enligt finska soldatdagböcker åstadkom norrmännen 

själva allt detta, antagligen för att kunna välta skulden på finländarna. När 

freden förklarades krävde finnarna norrmännen på skadestånd, vilket aldrig 

betalades. Först år 2006 erkände den norska gränsmyndigheten illdåden och 

nämnde gärningsmännen vid namn. Alla dessa stordåd utförda av norrmän 

ägde rum på den finska sidan. 

124

Mellanfreden 

Mellankrigstiden i Nellimö 

Byn Nellimö hade varit hårt utsatt för de ryska bombningarna. Nästan 

varje byggnad var skadad. Sågverket hade fått en fullträff och var totalförstört. 

Brädgårdarna hade delvis brunnit, men en del hade man lyckats rädda. Det 

fanns fullt av bombkratrar i omgivningen. De finska trupperna hade bott i de 

beboeliga husen och lämnat dem i nedsölat skick. De hade kanske tänkt att 

byn skulle brännas i alla fall. Min mors syster, Taimi Sipola, kom till Nellimö 

för att städa Runars och Ainos hus. Det hade lämnats i relativt gott skick på 

insidan, men en bomb hade skadat en del av fasaden och flera fönster hade 

söndrats. Aino kunde inte genast flytta in. 

Det största problemet i byn utgjordes av blindgångare. De fanns överallt, 

på gårdsplanerna och i skogen. Soldaterna tog hand om de största bomberna 

men under snön dök det ständigt upp mindre blindgångare. Civila desarmerade 

dessa. Det var ett livsfarligt arbete men det var viktigt att få bort dem innan 

familjerna återvände. Särskilt pojkarna var intresserade av blindgångarna eller 

“sotare” som de kallades. Man skruvade loss vingen varvid en pigg blottades. 

Piggen måste lossas försiktigt, därefter kunde man ta isär projektilen och ta 

ut knallen, som sprängdes i en brasa längre bort. Så småningom började de 

evakuerade familjerna återvända till Nellimö. Aino återvände med barnen i 

maj 1940. Hon väntade då sitt tredje barn. Hon skrev i sin dagbok: 

“Den 13 mars kom freden. Vi startade från Gamlakarleby mot Nellimö tisdagen 

den 2 maj 1940. Det var vår femte bröllopsdag. Vi kom till Nellimö natten mot 

torsdagen klockan 12 den 4 april 1940. Runar kom hem från Petsamo den 7.4. 

Han var på väg till sjukhuset i Ivalo.” 

125

Runar var fortfarande inskriven i armén och på väg till Ivalo, där den slutliga 

hälsogranskningen och hemförlovningen skulle ske. Han hemförlovades den 1 

maj. Min mor och barnen kom kanske lite för tidigt till Nellimö, för tillgången 

på mat var mycket dålig. Men deras hemlängtan var så stark, att de stod ut med 

bristen på livsmedel. Byns invånare var delvis beroende av arméns proviant. 

I vissa familjer kom endast fadern till Nellimö för att arbeta, medan resten av 

familjen väntade med återflyttningen, just på grund av livsmedelsbristen. 

Förutom alla de praktiska sysslorna anhöll byborna om krigsskadestånd 

för förlorad egendom. Carl Fredlunds anhållan finns bevarad. Han 

fordrade ersättning för bland annat personligt och förstört lösöre samt för 

livsmedelsförråd. Den finska arméns manskap hade inkvarterats i husen i 

Nellimö. Fredlunds krav var på 7883 finska mark. Enligt arméns underhållschef 

hade Fredlund och Hästbacka själva bott i en lägenhet och även utnyttjat 

huset och dess livsmedel. Därför ansåg underhållschefen att ersättningskravet 

borde halveras. Enare kommuns värderingsnämnd godkände 4400 mark. 

Till värderingsnämnden hörde länsman Väinö Alapeteri (ordförande), Väinö 

Kangasniemi och Fritiof Junttila. Beslutet trädde i kraft den 17 december 

1943. Carl Fredlund fick vänta länge på pengarna. 

Vid fredsslutet överlät Sovjetunionen Petsamo till Finland med undantag 

av Fiskarhalvön. Petsamos Nickel hade klarat sig undan bombningarna. 

Uppenbarligen hade ryssarna undvikit att förstöra den engelsk-kanadensiska 

egendomen. Gruvan och smältverket var intakta. Det har också spekulerats 

att Sovjetunionen ville vänta på att fabrikskomplexet blev färdigbyggt för att 

sedan överta det, vilket skedde vid fortsättningskrigets slut. 

Personalens bostäder hade farit illa under ryssarnas användning och måste 

genomgå en grundlig renovering. Att inleda verksamheten tog tid eftersom 

endast en del av personalen återvände efter kriget. De var utspridda runt om 

i Finland. 

Petsamos nickelgruva var inte bara lokal företagsverksamhet, utan länder 

som Tyskland, England och Sovjetunionen började tvista om gruvans fortsatta 

produktion. Det var länge osäkert vilket land som skulle ha makten i bolaget. 

Petsamos Nickel började styra Finlands utrikespolitik. Under mellankrigstiden 

lär President Paasikivi ha sagt att Petsamos Nickel var ett för stort och farligt 

ansvar för Finland att axla. Enligt den karlebybördiga krigshistorikern Lauri 

Hietaniemi kunde man kalla fortsättningskriget för “nickelkriget” därför att 

nickeln var så viktig för de stora krigförande nationerna. Man var beredd att 

förklara krig för att få tillgång till nickel. Enligt Antti Hietalahti hade Tyskland 

126

inte ingett sig i Operation Barbarossa, det vill säga “omstruktureringen 

av Östeuropa”, om tyskarna inte hade varit säkra på tillgången till nickel 

från Petsamo. År 1940 växte oroligheterna i Europa. Tyskland erövrade 

Danmark och Norge, senare Holland, Belgien och Frankrike. Bombningen av 

Storbritannien inleddes i juni 1940. 

Sågen återuppbyggs 

I Nellimö kunde man börja bygga upp sågen på nytt allt eftersom männen 

återvände från kriget. En del av sågens maskiner hade förts söderut undan 

kriget. De transporterades tillbaka. Sågen hade delvis brunnit ner och de 

kvarblivna maskinerna hade skadats. Det fordrades uppfinningsrikedom och 

skicklighet av männen för att få de brunna och skadade maskinerna att fungera 

igen. Det rådde stor brist på all slags materiel och reservdelar. Leveranstiderna 

var långa och transporterna till Nellimö långsamma. Arbetarna på sågen 

klarade av dessa utmaningar och sågens verksamhet kunde inledas. Efterfrågan 

på trävaror var skriande i det nerbrända och bombade Lappland. 

Runar minns sågens ödeläggelse och återuppbyggnad: 

“När kriget utbröt utsattes Nellimö för luftangrepp så gott som dagligen. Men 

det var inte förrän på vintern 1940 som sågen fick tre fullträffar och brädgården 

brann ner helt. När sedan freden kom, undrade vi var i all världen vi skulle börja 

med reparationsarbetet. Förstörelsen var total. Vi köpte två ramsågar och sågens 

återuppbyggnadsarbete påbörjades. Sågen blev nu större. Vi fick igång det gamla 

kraftverket fastän en ny panna behövdes och ett nytt pannrum måste byggas snart. Just 

när allting började bli klart utbröt fortsättningskriget och största delen av männen, 

också jag, inkallades. Gamla yrkesmän träder in och resten av arbetsplatserna fylls 

av tyskarnas fångar. Man bestämde att fortsätta i två skift, vilket fortsatte till krigets 

slut.” 

Runar fortsatte sitt arbete som ångmaskinsskötare. Varje söndagsmorgon 

var det hans uppgift att sota och mangla ångmaskinens panna. Arbetet var 

välbekant för honom ända sedan hans tid vid handelsflottan. Karl Hilli, 

Runars äldsta son, samtalade om den här tiden med sin far och Karl berättar 

om sågens energiproduktion i ett ljudbrev som finns på Enare kommuns 

bibliotek. För att elda pannan användes främst sågspån och hyvelmaskinens 

kutterspån. Ytbräderna som man fick vid första sågningen av flottimmer var 

127

för våta för uppvärmningen. 

Sågen producerade elektricitet för eget bruk i torkeriet och 

snickeriverkstaden. En roterande svetsmaskin som man skaffat före kriget, 

kunde användas i reparationsarbetet. Till några av de närmaste husen hade man 

dragit elledningar. Man skaffade en effektivare generator, som möjliggjorde 

dragningen av elledningar till alla hus längs med vägen. Karl Hilli minns att de 

fick ström hem omkring 1941. Lampor brann både i stugan och kammaren, 

men familjen använde ström sparsamt. Radioapparaterna fungerade med 

batterier. De lyssnade på nyheterna och på lördagens önskekonsert, men inte 

på så mycket mera. Emellanåt förde Runar batterierna till sågens maskinrum 

för att laddas. Mitt under den arbetsamma tiden inträffade en viktig händelse 

i Runars och Ainos liv. Det tredje barnet, en dotter, som döptes till Meeri 

Marjatta, föddes. Aino skrev i dagboken: 

Hon döptes till Meeri Marjatta hos Saijets den 26 september 1940. Faddrar var 

Sarah Fredlund, Lassi Hilli, Etta och Joel Sipola samt Aili och Matti Saijets. 

På sågen arbetade man i två skift när det var öppet vatten. Då strävade man 

till att få de stora stockflottarna sågade. Det fanns två Bolinder ramsågar. 

Virket såldes stapeltorrt. Transporterna sköttes bäst i sommarföre för vägarna 

var oplogade på vintern. Bolaget hade tre egna lastbilar och lika många hyrda 

bilar som skötte transporterna. 

128

Släpkärra, som Lasse Hilli byggt, med bogserbåten Haapa, som hämtats från 

Jyväskylätrakten. I bakgrunden syns Fredlunds, efter kriget, reparerade hus. Fotot 

är taget på vårvintern 1941. Damen på bilden är okänd. Fotot tillhör Christer 

Hilli. 

I hyvleriet hyvlades spontade golvbräder, panelbräder och lister. I 

snickeriverkstaden tillverkades fönsterbågar, dörrkarmar, hela fönster och 

dörrar. Under sommaren kom exporten till England igång. Linhammars 

hamn låg nära vid den nordfinska ishavskusten och den var öppen året om. 

Forststyrelsen sålde stockar på rot till Nellimösågen. Under åren 1935-41 

såldes 30 000 stockar från skogen öster om Nellimö. 

Runars bror Lasse bodde i Nellimö under mellankrigstiden. Han byggde en 

släpvagn av bjälkar till Inari Oy:s lastbil. Med släpet hämtade han bogserbåten 

Haapa från Jyväskylä. Lastbilen var gengasdriven. Det blev obligatoriskt att 

driva civila bilar med gengas hösten 1940. Därför torde transporten ha skett 

på vårvintern 1941. 

När snön smalt på våren 1941 tilltog trafiken till Petsamo. Förbi Ainos 

och Runars hem körde en jämn ström av bilar. Petsamotrafiken var en följd 

av det pågående världskriget. Danmark och Norge hade just ockuperats och 

Finland, liksom Sverige, hade blivit avskurna från all västhavstrafik. I Europa 

129

fanns bara två hamnar öppna för handelssjöfart i västerled. Den ena var 

hamnen i Linhammar utanför Petsamo. Den andra hamnen fanns i Lissabon. 

För transporterna reserverades 1600 lastbilar, anställdes 3000 chaufförer samt 

2000 lastare. För vägunderhållet anställdes 1400 heltidsanställda vägarbetare 

och 4000 deltidsanställda. Den svenska frakten sköttes av 400 svenska lastbilar 

med chaufförer. 

Efter vinterkriget rådde brist på allting i Finland. Från Linhammar körde 

finska och svenska lastbilar, i skytteltrafik, frakt bestående av livsmedel, 

materiel, maskiner och flygplan. På returresan transporterades skogsindustrins 

produkter såsom cellulosa, papper och papp. 

Kaffe var en mycket eftertraktad vara. Enligt författaren Teuvo Lehtola 

gick kaffeförpackningar sönder under transporten och kaffebönor rann ut på 

vägen. Vägen mellan Könkäänjärvi och Ivalo var täckt med kaffebönor. Tjuvar 

rörde sig längs med vägen och hoppade upp under lastbilarnas presenningar i 

uppförsbackar och slängde ner säckar på vägen. På grund av stölderna påstods 

de svenska chaufförerna vara beväpnade. 

En särskilt besvärlig frakt utgjorde de amerikanska jaktflygplanen (J9). De 

var packade i trälådor, som var 2,7 meter höga och 3,65 meter breda. En 

låda var 7,75 meter lång och vägde 4,7 ton. Vägarna var endast 4-5 meter 

breda. Under kriget hade ryssarna byggt broar, som nu var för smala och 

måste förnyas. Möten och omkörningar var farliga. Enligt statistiken skedde 

det två dödsolyckor i veckan. Dessutom var de svenska chaufförerna vana 

vid vänstertrafik och att köra på höger sida av vägen var inte alltid lätt för 

dem. En lastbil lastad med ett amerikanskt jaktplan försvann oförklarligt en 

gång. Bilen och planet var på väg till Sverige. Bilen hittades senare i Tervola, 

men planet återfanns inte. Enligt fraktsedeln var bilen lastad med skrot. 

Författaren Joni Skiftesvik skriver i sin bok Petsamo, att flygmekanikern Unto 

Lemmikki berättat, att han ofta hade servat ett J9-plan i Uleåborg under 

fortsättningskriget. Det märkliga var att det finska flygvapnet bara hade ett 

J9-plan och att det hade skjutit ner ett tjugotal fiendeplan. J9-planet hade 

skänkts av en förmögen person, som ville förbli anonym. 

I början av augusti 1940 ankrade i ett stort fartyg, The American Legion, 

i Petsamofjorden. Fartyget hade kommit för att bland annat föra judar till 

Amerika. Bland passagerarna fanns frivilliga, som deltagit i vinterkriget, 

samt amerikanska och kanadensiska medborgare. Andra passagerare var 

Kronprinsessan Märta av Norge, som med sina barn och ett litet följe, hade 

åkt med bil från Haparanda via Rovaniemi till Linhammar. Den unge mannen 

130

Heimo Haitto, som senare blev en världsberömd violonist, steg också ombord. 

Han behövde hjälp med avgångsformaliteterna av en engelskspråkig tolk. 

Toivo Kartio som hade varit i Kanada, ombads hjälpa till. 

En flyglinje från Helsingfors till Petsamo öppnades. Planen flög från Malms 

flygfält till Yläluostari där det fanns ett flygfält med torvyta. Flygresan med 

det tremotoriga Junkers Ju 52 räckte nio timmar. 

Under mellankrigstiden infördes ransoneringskort. Det var ett nytt inslag i 

vardagen. Det fanns A-, B-, C-, D-, och E-kort. Man tilldelades kort beroende 

på hur tungt arbete man utförde. A-kortet var för barn under 7 år. E-kortet 

tilldelades dem som utförde tungt arbete. För ett E-kort fick man till exempel 

köpa 425 g rågmjöl om dagen. Bröd sattes på kort i maj 1940. På hösten togs 

ett universalkort i bruk. Med det kunde man köpa olika produkter som till 

exempel 250 g kaffe i månaden. Snart såldes dock surrogatkaffe, som bestod 

av hälften kaffe och hälften cikoria. I oktober 1940 sattes margarin på kort, i 

november kött och i december mjölk. Samma öde rönte tvål, kläder, skor, te, 

frukt och potatismjöl. 

Bolagsstämmor och förändringar 

I Nellimön Kauppa ja Saha Oy:s (Nellimö Handelsbod och Sågverk AB) 

ägoförhållanden skedde igen förändringar. Före vinterkriget hade Willner 

och Hästbacka blivit delägare då Fredlund avstod 15 aktier till deras förmån. 

Men tydligen hade hotet om krig och sedan vinterkriget uppskjutit anmälan 

om förändringarna till handelsregistret eller så hade anmälans godkännande 

fördröjts i patent- och registerstyrelsen. Det intressanta var, att patent- och 

registerstyrelsen hade flyttats till Rödsö skola undan vinterkriget. I denna 

skola hade både Runar och Fredi Fredlund gått. Orsaken till förflyttningen var 

säkerheten. Personalen var inkvarterad i olika hus i Rödsö. I organisationens 

historik berättade personalen att maten var god i Rödsö. Det var lättare att 

skaffa mat där än i Helsingfors. 

131

I Nellimö hölls en bolagsstämma i bolagets kontor den 17 augusti 1940. 

Närvarande var följande personer: 

Carl Fredlund företrädande 17 aktier 

A.W. Hästbacka “ 8 “ 

E.A. Willner “ 7 “ 

Sara Fredlund “ 2 “ 

Runar Hilli “ 2 “ 

Bruno Johanson “ 2 “ 

Sammanlagt 

38 aktier 

Till bolagets styrelse valdes Fredlund, Willner och Hästbacka. Runar Hilli 

och Frans Johanson valdes till revisorer. Två andra viktiga beslut togs. Bolagets 

namn ändrades till Inari Oy (AB) och man beslöt att höja bolagets aktiekapital 

från 200 000 mark till 600 000 mark. Den nyvalda direktionen valde Hästbacka 

till ordförande och Fredlund till verkställande direktör. Eftersom det borde ha 

funnits 40 aktier, torde Clifford Fredlund som inte deltog i mötet ha innehaft 

2 aktier. Dessutom sålde Frans Johanson i juni 1942 sex aktier à 75 000 mark 

till Hästbacka. 

Willner och Hästbacka trivdes inte länge som bolagets aktieägare. De sålde 

sina aktier tillbaka till Fredlund år 1943. Kanske krigslägets utveckling fick 

dem att tänka om. Krigets närhet och det ständiga hotet av ryska partisaner 

spred skräck i Nellimö. Dessutom kan tillkännagivandet av Fredlunds privata 

Paksuvuonoprojekt ha bidragit till beslutet. De två kamraterna frigjorde sig 

från Inari Oy och återvände till Gamlakarleby där de började med annan 

affärsverksamhet. De sägs ha köpt fastigheter i Gamlakarleby och börjat med 

bland annat ett bastuföretag. 

A.W. Hästbacka verkade också som verkställande direktör för Raudas-Tiili 

(tegelfabrik) sedan 1945. Tegelfabriken finns fortfarande invid Raudaskyläs 

järnvägsstation. Han fungerade som styrelsens ordförande åren 1960-75. 

Tegelfabriken är fortfarande verksam. När Runar följde sina barn till skolan 

i Raudaskylä på 1950-talet besökte han sin gamla bolagskompanjon från 

Nellimötiden. 

132

Inari Oy höll åter ett årsmöte den 27 februari 1943 i kontoret i Nellimö. 

Närvarande var följande aktieägare: 

Carl (Fred) Fredlund 

133 

65 aktier 

Sarah Fredlund, Fred Fredlund som fullmaktsinnehavare 6 “ 

Clifford Fredlund 6 “ 

Runar Hilli 6 “ 

Sammanlagt 

83 aktier 

Vid årsmötet valdes Carl Fredlund, Clifford Fredlund och Runar Hilli i stället 

för A.W. Hästbacka till styrelsen för år 1943. Föregående text är antecknad i 

protokollet som bifogats till ändringsmeddelandet till handelsregistret. 

Runar har alltså kunnat lämna fronten vid Lutto för att hälsa på hemma, 

eftersom han varit närvarande vid årsmötet. 

Eftersom det fanns 120 aktier kan man fråga sig var de återstående 37 

aktierna fanns? Frans Johanson hade sålt 6 aktier till Hästbacka föregående 

sommar. Jag hittar ingen annan förklaring än att Willner och Hästbacka hade 

inlöst dem av Fredi Fredlund för att öka sin egen andel. I praktiken hade de 

avstått från företagets verksamhet, men formellt var aktierna ännu i deras 

namn. 

Runar var på permission från fronten den 8 augusti 1943. Då hölls den 

egentliga bolagsstämman. Närvarande var: 

Direktör C. Fredlund 

102 aktier 

Sarah Fredlund, som förmyndare C. Fredlund 6 “ 

Runar Hilli 6 “ 

Sammanlagt 

114 aktier 

Clifford Fredlund, som innehade sex aktier kunde inte närvara vid mötet. 

Vid detta möte beslöts att aktiekapitalet skulle höjas från 600 000 mark till 

1 500 000 mark. Man beslöt också att om så önskades kunde bolagsstämman 

höja aktiekapitalet till 4 500 000 mark. Aktiebolagets aktieantal var sammanlagt 

300. En aktie var värd 5000 mark. 

Fredlund innehade 102 aktier. I februari hade han bara haft 65 aktier. Man 

kan anta att Fredlund hade löst in Willners och Hästbackas aktier. Detta 

bekräftas i Friis släktbok: Willner sålde sina aktier tillbaka till Fredlund och

återvände till Gamlakarleby. 

Runar var på permission i Nellimö den 27 februari då bolagets extra 

bolagsstämma hölls. Samma personer var närvarande vid detta möte 

som vid mötet den 8 augusti. Samma beslut togs och protokollet är exakt 

detsamma. Varför denna bolagsstämma hölls är oklart. Runar fungerade som 

sekreterare vid båda stämmorna. Det är anmärkningsvärt att ingenting nämns 

om byggnadsplanerna för sågen i Paksuvuono. I augusti 1943 är nämligen 

byggnadsarbetet på Paksuvuonosågen redan igång. 

Runar var på permission i Nellimö från den 1 april till den 19 april 1944. 

Hemma badade han bastu och besökte bekanta, men någonting nyttigt skulle 

också göras: 

Det var skönt väder så nu voro vi i turen att att gästa Joel. Vi började arbeta på vår 

sängkammare för lat kan man ju inte vara och så var man skomakare. Var även och 

se på nya sågen (i Paksuvuono) som kanske kan sätta igång inom en snar framtid. 

Runar skulle ha varit på permission från fronten vid Uhtua den 12 maj 

1944. Enligt den tjänstförrättande länsmannen Väinö Alapeteri var Runar 

i Ivalo den dagen och undertecknade egenhändigt dokumentet rörande 

höjningen av aktiebolagets bolagskapital. Underskriften liknar inte alls min 

fars dynamiska underteckning. Jag tycker den ser mera ut som min mors 

handstil. Men länsmannen intygade att underskriften skedde i hans närvaro. 

134

Fortsättningskriget 

Tyska trupper anländer till Nellimö 

I och med tyskarnas ankomst till Nellimö sommaren 1941, förändrades 

omgivningen märkbart. Byborna stod frågande när tyska motorcyklister 

körde in i byn och började staka ut platsen för de tyska truppernas kommande 

inkvartering. Om vinterkriget kändes starkt fosterländskt för finländarna, 

kändes fortsättningskriget för Nellimö- och Petsamoborna mera som 

“tyskarnas krig”. Tyska trupper inkvarterades i tallskogen mittemot sågen. 

Här kom senare Männistös butik att stå. Tyskarna byggde baracker till vilka 

ström köptes av sågen. De hyrde den nybyggda snickarverkstaden av Inari Oy. 

Den hade nyligen försetts med moderna maskiner. I snickeriet gjorde man 

rum för en biograf. Där visades tyska propagandafilmer som också byborna 

fick ta del av. Sågverksvisslan slog larm om bombplan närmade sig. Min bror 

Kalle minns att visslan ibland ljöd hela dagen. 

Runar i fortsättnigskriget 

Runar inkallades i tjänst den 11 juni 1941 i Ivalo. Truppen var Petsamos 

specialförband och hans uppgift blev att sköta telefonförbindelserna. När han 

inträdde i tjänst uppgav han Nellimö som adress och yrket som arbetsledare. 

I Petsamo specialförbands historik konstateras att man strävade till att 

gruppera gränstrupperna på samma sätt som under vinterkriget. Detta gällde 

också Petsamos specialförband. Enligt dagordern nr 3/17.6.41 hade 

sammanlagt 608 personer anlänt till en “icke ordinarie repetitionsövning” den 

11 juni 1941. Bland dessa fanns två officerare, 45 underofficerare och 591 

soldater. Runar placerades i en motoriserad haubitsenhet, vars befäl var 

löjtnant Keijo Tähtelä. Repetitionsövningarna fortsatte den 15 juni. På kvällen 

135

spelade man fotboll mot tyskarna och förlorade 2-0. Runar deltog, med 

säkerhet, inte i matchen. Han hade aldrig ägnat sig åt någon som helst sport. 

På morgonen den 18 juni granskade major Pennanen det motoriserade 

haubitsbatteriet som stod först i tur att starta mot hamnen i Linhammar, som 

låg långt i norr. Runar hörde till denna enhet. Batteriet inledde marschen 

klockan 13.20 och som följande, en knapp timme senare, startade 

Petsamoavdelningen. Eftersom dessa tunga enheter inte kunde användas i de 

planerade aktionsplanerna vid Luttofronten förflyttades de för att tillsammans 

med det 36:e Gränskompaniet sköta bevakningsuppgifter i området vid 

Petsamofjorden. Det övriga manskapet skulle förflyttas till fronten vid 

Lutto. 

En tvåmannasåg, som tyskarna använde under kriget. Christer Hillis foto. 

Batteriet som Runar hörde till, och Petsamoavdelningen anlände från 

Ivalo till Parkkina. Under färden passerade han sitt hem i Nellimö. Jag 

antar att han passade på att snabbt besöka hemmet och familjen. Batteriet 

placerades i Linhammar och intog sina ställningar i Veneniemi. På samma 

136

plats hade det så kallade salutbatteriet, det vill säga Autios batteri, befunnit 

sig under vinterkriget. I Petsamo fanns ett starkt bemannat ryskt konsulat. På 

konsulatet var de mycket intresserade av de finska kanonjärenas förehavanden 

i Veneniemi. Ryssarna gjorde båtutfärder och iakttog de finska ställningarna 

med kikare. Batteriet utförde sedvanliga förberedande uppdrag den 19 

juni; pjäser placerades i ställningar och eldledningen letade efter lämpliga 

utkiksposter. Runar och de andra i sambandstruppen upprättade förbindelser 

mellan eldledningen, batteriet och centralen. Batteriet bestod av fem officerare, 

underofficerare och soldater, sammanlagt 105 män. Batteriet lydde under det 

36:e Gränskompaniet under befäl av kapten Matti Tiitola. Två personbilar 

och 16 lastbilar stod till deras förfogande. 

Den 24 juni 1941 underställdes batteriet det tyska 4:e Bergsregementet 

under ledning av den tyska majoren Fleischauer. Hans ansvarsområde var 

försvaret av Petsamofjorden och Linhammar. Nu blev Runar och de andra 

kanonjärerna tränade i terrängen med tysk grundlighet. När skolningen 

avslutats berömde batteriets chef löjtnant Tähtelä sina mannar. De kunde 

nämligen vara i ställningar och beredda på eldstrid i Peurasvuono en och en 

halv timme efter att larmet gått. Till Peurasvuono var det tolv kilometer i 

svår terräng. Ryska bomb- och jaktplan samt Fiskarhalvöns artilleri ofredade 

ständigt området. 

I fortsättningskriget i Petsamo tilldrog sig egendomliga händelser, som den 

efterkrigstida historieforskningen har ägnat föga uppmärksamhet. Petsamo 

anfölls den 30 juli 1941 av sex brittiska jaktplan och hamnen i Linhammar 

attackerades av aderton brittiska bombplan. Det märkliga i anfallet var att 

Storbritannien anföll finskt territorium fastän Finland och Storbritannien inte 

låg i krig med varandra. 

Runar befann sig då i Veneniemi i Linhammar innan han förflyttades 

längre österut till Piksujeff. Östra sidan av hamnen i Veneniemi utgjorde en 

utmärkt men farlig utkiksplats för betraktandet av bombanfallet. Bombningen 

förorsakade inga större materiella skador i hamnen. Två tyska soldater och 

två finska civilpersoner dog och två skadades. Det tyska luftvärnet sköt ner 

tre flygplan, fyra flygplan återvände skadade till hangarfartyget. Det brittiska 

amiralitetet meddelade om sexton förlorade flygplan i anfallet mot Linhammar 

och Kirkenäs. Förlusten måste anses som stor i förhållandet till resultatet. 

Anfallet utfördes på Stalins begäran. Churchill beslöt om anfallet för att 

visa sitt stöd för sin nya allierade. Det finns tecken på att brittiska flygplan 

också senare flera gånger anföll Petsamo från sovjetiska flygfält. 

137

Hösten 1942 när en finsk letningspatrull jagade partisaner, hittade männen 

ett nedskjutet flygplan i terrängen. Planet hade en besättning på fyra män, 

som visade sig vara kanadensiska. Storbritannien förklarade Finland krig först 

den 6 december 1941, vilket torde vara ett uttryck för Churchills humor; den 

6 december är Finlands självständighetsdag. 

Menföre i Lappland under kriget samt snöarbete efter snöyra. Bilderna ur Ulla- 

Stina Engströms samling. 

138

Runar till Piksujeff i Petsamo 

Den 22 juni 1941 utbröt krig mellan Tyskland och Sovjetunionen. Tyskarna 

hade börjat bygga en väg mot Litsa och Murmansk. Operation Barbarossa hade 

startat också i Petsamo. Några dagar senare underställdes Petsamos avdelade 

trupper tyskt kommando. Uppgiften var att försvara Petsamofjorden. Tyska 

trupper begav sig från Parkkina österut mot fronten vid Litsa. De skröt med 

att snart vara framme i Murmansk. 

Ett finskt gränskompani hade förflyttats till Piksujeff, som låg mittemot 

den av ryssarna annekterade Fiskarhalvön. Finnarna utkämpade ett slag med 

ryssarna. Förluster uppstod; stupade, sårade och försvunna. Tyskarna beslöt 

att flytta Runars batteri till Piksujeffområdet den 9 augusti. Uppdraget var att 

tysta Ejnabatterierna som låg mittemot på andra sidan av Petsamofjorden, 

samt att sänka passerande ryska fartyg. Det finska batteriet besköt fartyg som 

låg vid Ejna och lyckades sätta några i brand. Finnarnas precisionsskjutningar 

gjorde ryssarna nervösa och de svarade med långa artillerikoncentrationer, 

vilka dock inte ledde till några förluster. Situationen i Piksujeff hade utvecklats 

till en artilleriduell. Den bergiga terrängen visade sig vara ofördelaktig med 

tanke på splitterfaran. Soldaterna måste söka skydd bland klippblocken. 

Dessutom utförde ryssarna flera starkt bemannade forcerade spaningar. 

Märkligt nog bombade engelska flygplan några gånger de tyska och finska 

trupperna. Situationen fortgick på samma sätt fram till den 18 oktober, då 

batteriet kommenderades bort från Piksujeff. Det är sannolikt att Runar var 

hemma på permission i oktober. Tyskarna hade redan i slutet av september 

konstaterat att blixtmarschen mot Murmansk inte skulle lyckas och beslöt 

därför att avstå från manövern. Tyskarnas framryckning hade avstannat i Litsa 

varifrån de började reträtten i slutet av kriget. 

Det finska batteriet överlämnade ansvaret för Piksujeff åt tyskarna. Två 

kanoner blev kvar eftersom pontontransporten av kanonerna misslyckades. 

Man försökte hämta pjäserna flera gånger men transportfordonen gick sönder 

och ishavsvintern var nära förestående. Flera rekognosceringar gjordes för att 

se om kanonerna fanns kvar. Räddningsförsöken av de två kanonerna stod 

batteriet dyrt. Män dog och sårades. 

Den 7 november 1941 fick finländarna äntligen en motorbåt och en pråm. 

De lyckades lasta kanonerna på pråmen men när de skulle starta motorn märkte 

de att propelleraxeln hade gått av när vågorna slog båten mot strandstenarna. 

Propelleraxeln lösgjordes och fänrik Eino Lundberg begav sig till fots till 

Titofka för att få axeln reparerad. Löjtnant Tähtelä blev kvar i Piksujeff med 

139

mannarna. 

Först den 11 november begav sig en niomannapatrull under ledning av 

sergeant Sakari Kurola skidande från Titofka mot Piksujeff med propelleraxeln. 

Runar hade valts till patrullen, men i sista stund togs han ur patrullen eftersom 

han var äldst och hade familj. 

En stark rysk patrull som hade landstigit, lyckades överraska Kurolapatrullen 

på isen av en ravinsjö ungefär fyra kilometer från Piksujeff. I eldstriden som 

följde led patrullen stora förluster. Sergeant Sakari Kurola, korpral Jaakko 

Orava och kanonjär Sauli Katajainen stupade. Enligt batteriets krigsdagbok 

var sex försvunna: undersergeant Arvo Uusi-Kaakkuri, undersergeant Erkki 

Tulonen, korpral Matti Halonen, kanonjär Olavi Hartikainen, kanonjär Vilho 

Viippola och kanonjär Martti Kivikko. Ingen av dem hittades stupad och de 

återvände heller aldrig från fångenskap. Endast kanonjär Antero Vuorimäki 

klarade sig mirakulöst genom att i stridens tumult gömma sig bakom en stor 

sten. Hans ena skida var genomskjuten. När det skymde pulsade Vuorimäki i 

halvmeter djup snö till Titofka och berättade vad som hade skett. Händelsen 

chockade Runar. Han hade ju ursprungligen valts till patrullen. 

Samma dag begav sig löjtnant Tähtela med sina mannar från Piksujeff 

mot Titofka. Provianten var slut. Också de hamnade i strid med en stor rysk 

patrull. Tähtela tillfångatogs den 11 november 1941. Han återvände i sinom 

tid från fångenskapen. Under fänrik Eino Lundbergs ledning begav sig en 

tjugomannapatrull för att hämta Kurolas, Oravas och Katajainens kroppar för 

att föra dem till Linhammar. 

Fänrik Lundberg begav sig ännu med en patrull den 21 november till 

Piksujeff för att inspektera artilleripjäserna och annan utrustning. När de 

kom fram kunde de bara konstatera att ryssarna hade fört bort motorbåten, 

kanonlavetterna, pansarvärnskanonernas pipor och lås samt all ammunition. 

Enligt soldatstamkortet deltog Runar i striderna i Piksujeff från den 23 

augusti till den 20 september 1941 med den första sektionen. Den andra 

sektionen blev kvar i Linhammar med bevakningsuppgifter. Enligt diarierna 

begav sig den första sektionen under ledning av löjtnant Granfelt utan 

kanoner från Piksujeff den 24 september. Det är möjligt att tidsuppgifterna 

inte stämmer på grund av hård sjögång eller på grund av att ryska fartyg 

lurpassade vid fjordmynningen. Till Piksujeff färdades man nämligen några 

kilometer med motorbåt. De finska trupperna förberedde sig för förflyttning 

till Suonikylä via Ivalo. Batteriet anlände till lägerområdet i Ivalo den 20 

140

november. Därifrån hade männen startat mot Petsamo i juni nästan ett halvår 

tidigare. 

Suonikylä 

Batteriet fick nya kanoner den 4 december. Kanonerna förseddes med 

lavett och förvagn. Männen dröjde kvar i Ivalo till den 17 december, då de 

begav sig mot Suonikylä. De kom fram samma dag. Runar var på väg från 

Petsamo till Ivalo och därifrån vidare till Suonikylä. Han besökte antagligen 

familjen i Nellimö under resans gång. Till Suonikylä kom man via Nautsi, 

några kilometer från Nellimö. Därifrån gick en plogad vinterväg över myrar 

och sjöar till Suonikylä. Petsamoavdelningen tillbringade julaftonen vid 

fronten i Suonikylä. 

Fältgudstjänst hölls klockan tolv där en del av trupperna var 

närvarande. Några timmar senare hölls en gudstjänst för Gränskompaniet, 

Petsamoavdelningen, Tuuris kompani och Runars batteri. 

I början av 1942 rådde sträng köld. Termometern visade nästan minus 

40 grader. Tyskarna besökte finländarna och tillsammans planerade de 

gemensamma operationer. Finländarna inledde oavbruten aktiv patrullering. 

Under patrulleringen hamnade de i strid med ryska patruller. Statsminister 

J.W. Rengell besökte Suonikylä den 6 mars. Besöket varade i sex timmar. 

Pennanen började planera ett mera vidsträckt fälttåg. Under patrulleringarna 

hade man upptäckt starka fiendekoncentrationer i Lounavaara, Luttokylä 

och Talvikylä. Dessa skulle tillintetgöras. Batteriet flyttades den 7 april till 

mynningen av Akkajoki för att stöda förintandet av de ryska ställningarna 

i Lounavaara. Operationerna lyckades, men med synnerligen svåra förluster 

för finnarna och tyskarna. Tyskarna kunde varken skida eller orientera. De 

tappade bort sig och försenade sig. Efteråt drog soldaterna sig tillbaka till sina 

egna ställningar. Ryssarna återvände till sina, byggde upp dem och återupptog 

patrulleringen. Enligt stamkortet deltog Runar i slaget vid Lounavaara från 

den 7 april till den 17 april 1942. 

Pennanens trupper började förflytta sig mot Astlemi vid Luttoälven den 14 

april. Här skulle huvudbasen placeras. Slutet av april gick i patrulleringens 

tecken. Också fienden patrullerade flitigt. Spanandet mellan vaktposterna var 

speciellt farligt därför att fienden kunde lura var som helst. 

141

Kanonjärer i striden vid Lounavaara där Runar deltog. 

Båda sidorna anföll varandras vaktposter. Vid patrullering förorsakade 

minorna de största förlusterna. Man fortsatte att bygga väg vidare från Raja- 

Jooseppi. Den 2 juli nådde batteriet Kellokoski längs med vägen och senare 

på hösten 1943 Astlemi. Kanonjärerna hade få uppgifter och deltog därför i 

patrulleringen. Runar deltog i patrulleringsuppgifter i Luttotrakten 20.6.42 – 

20.11.43. 

I Luttotrakten förekom knappt några frontstrider. På operationsområdet 

hade finländarna placerat ut ett stort antal vaktposter. Mellan dem rörde sig 

patruller och underhållstrupper. Soldaterna förstörde fiendens vaktposter och 

gjorde längre patrulleringar in på fiendens område och föll fienden i ryggen. 

Patrulleringen var en viktig operationsform och sysselsatte trupperna. I 

Astlemi bodde männen först i tält. Hela tiden byggde de skyddsrum korsun, 

bostadsutrymmen, bastur och andra behövliga skydd. Runar deltog i 

åtminstone murningsarbetena. Detta omnämns i en krönika, som skrevs 

medan batteriet förflyttade sig från Könkä till Astlemi. Krönikan innehåller 

19 verser och skrevs av batteriets sergant Väinö Kytöharju. Efter kriget 

142

murade Runar både hemma och hos grannarna i Ivalo. Han murade till 

exempel Veikko och Rakel Korhonens skorsten. Till sommarstugan som han 

byggde 1980 i Rödsö, murade han skorstenen. Den fungerar ännu i dag. 

Soldater på patrullering vid Lutto. Runar deltog 20.4.1942–20.11.1943. 

Vid sidan av krigsrelaterade uppgdrag tilldelades manskapet olika typer av 

uppgifter i Astlemi. Major Pennanen ansåg att det var viktigt med tanke på 

manskapets prestationsförmåga, att de konditionsidrottade. Idrotten ökade 

deras fysiska kondition och psykiska uthållighet. På vintern hade de skidoch 

skidskyttetävlingar. På isen spelade de bandy. På sommaren tävlade de 

i friidrott och simning. Volleyboll var mycket populärt bland soldaterna. 

Särskilt volleybollmatcherna mellan enheterna lockade stor publik. Enheterna 

ordnade även ett schackmästerskap. Det förekom många andra tävlingar som 

säcklöpning, säckhoppning och säckslagsmål. Fiske och jakt hörde också 

till fritidsaktiviteterna. Männen levde mitt i ödemarken och möjligheterna 

därtill var goda. Ett fiskegäng fångade en björnunge, som skickades till 

Rovaniemi för vidarebefordran till Mannerheim. Vid högtider hölls andakter, 

flaggan hissades, Vårt Land sjöngs och man utbringade ett trefaldigt leve för 

fosterlandet. Underhållningsturnéer kom på besök och soldaterna fick också 

143

se på film. 

Till avdelningen hörde en läkare. Då och då kom en tandläkare för att 

vårda manskapets tänder. I Ivalo fanns ett militärsjukhus under ledning av 

sanitetsmajor Gunnar Wasastjerna. Han fungerade senare som läkare vid 

Torneå sjukhus. 

Vid Luttofronten fanns många män som senare kom att bosätta sig i 

Ivalo. Till dem hörde Reino Pyykkönen, Veikko Niemi, Onni Maunu, Tobias 

Mattila, Toivo Suonvieri och Hannes Tastula från mellersta Österbotten. 

Bland manskapet fanns renskötare och skogshuggare som kände sig som 

hemma i de obebyggda skogstrakterna längs Luttoälven. Ett tjugotal lottor 

från Ivalo verkade inom avdelning Petsamo bland annat i soldathemmet. 

Löjtnant Heikki Vilkama blev batteriets nya befäl den 18 augusti 1943. 

Fritagningsutskottet skidar från Ivalo till Rovaniemi 

Den 8 december 1943 förflyttades batteriet till lägerområdet i Ivalo där 

mannarna skulle utbildas under några dagar. Kanonjärernas färdigheter hade 

rostat i Luttos obygder. Där hade de för det mesta ägnat sig åt patrullering 

med ryggsäck på ryggen. Det så kallade fritagningsutskottets uppdrag i Ivalo 

var ett av de få krigsminnen som min far berättade om. 

Några av batteriets soldater hade begett sig till restaurang Maja för att 

koppla av. Till saken hör att de först hade avnjutit tyskarnas utmärkta konjak. 

På restaurangen hade de börjat munhuggas med militärpolisen. När soldaterna 

lämnade restaurangen möttes de av en grupp militärpoliser. Ett slagsmål 

uppstod och militärpolisen satte soldaterna i finkan där en av soldaterna fick 

“terapi” med batong. Men i armén lämnas inte en kamrat i sticket. På natten 

fick löjtnant Antti Leppänen veta att soldaterna satts i finkan. Han bildade 

en fyrmanna räddningsoperation. Beväpnade marscherade männen från 

lägerområdet till finkan för att frita sina kamrater. Situationen löste sig dock 

inte så enkelt, även om några skott avlossades. Fritagningsgänget fick själv 

smaka på sina överordnades straffmetoder. 

Överste Willamo, som var känd för sina sadistiska befallningar till 

manskapet, gav order att “fritagningsutskottet” skulle skida den 300 km långa 

vägen till Rovaniemi på sex dygn. Pojkarna gav sig iväg, men för det mesta 

åkte de bil, badade bastu och fick mat i hemmen, som de passerade. När de 

närmade sig Rovaniemi började de skida för att de skulle lukta svett när de 

144

kom fram. Väl framme frågade överste Willamo en av skidlöparna: “Sergeant, 

var resan tung?” “Ja, det var den, men helt uthärdlig,” svarade sergeant 

Kytöharju. För detta felaktiga svar fick Kytöharju ytterligare 14 dygns arrest 

utan bevakning. Som orsak skrev Willamo: “Han klarade av skidningen från 

Ivalo till Rovaniemi alldeles för bra.” Det var överstens galghumor. Händelsen 

piggade upp manskapet mitt under kriget och man talade länge om den. 

Batteriets övriga manskap förflyttades med bil till Rovaniemi. Runar mindes 

ännu på gamla dagar fritagningsoperationen och dess följder och skrattade gott 

åt minnet. På det hela taget var Runars berättelser från kriget underhållande 

och trevliga. Jag hörde honom aldrig berätta något ledsamt eller grymt. Sådant 

upplever utan tvivel alla frontmän. 

I Rovaniemi blev det klart för Runar att slutmålet för honom skulle 

bli fronten vid Uhtua. Natten mot julaftonen anlände Runars batteri till 

Hyrynsalmi. Natten tillbringades i baracker som tillhörde personalen för 

kompletteringscentret. Bilresan från Hyrynsalmi till Uhtua var 270 km lång. 

De var framme den 5 januari 1944. I Uhtua anslöts batteriet till det vänstra 

avsnittet av Fortifikationsbatteri 6 (Linn.Psto 6) och fick namnet 3./Kev.Psto 

17. Batteriet hade fått haubitsar (122H/10/30), som omedelbart placerades i 

formation. 

Kanonjärerna bodde i tält av papp. Runar mindes att man klarade sig 

någorlunda i dem på vintern. Löjtnant Heikki Vilkama var fortfarande 

batteriets befälhavare. I januari fortsatte organiseringsuppgifterna. Männen 

jämnade marken för kanonerna, skötte underhållet av utrustningen, fortsatte 

med sin utbildning och höll granskningar. Skidtävlingar hölls hela vintern ända 

till vårskaren. Det var lugnt på Uhtuafronten. Tyska trupper började anlända i 

februari. De tog på sig frontansvaret på avsnittet där batteriet fanns. Fiendens 

pjäser och granatkastare sköt dagligen spridd störningseld. Under sin tid i 

Uhtua deltog batteriet i eldverksamhet endast några gånger. Soldaterna var 

tvungna att akta sig för ryska prickskyttar som utgjorde en fara för dem som 

befann sig i skyttegravarna. När fienden inledde storoffensiven på Karelska 

Näset den 10 juni 1944, ökade aktiviteten också i Uhtua. Ryssarna förde ofta 

oljud genom hård artillerield mot de finska ställningarna och kamouflerade på 

så sätt sina försök till spaning och tillfångataganden. Batteriet fick en ny pjäs 

105/H/33. Den 19 juni fick batteriet veta att det skulle förflyttas från Uhtua. 

145

Runars anteckningar i Uhtua: 

Tisdagen den 25 januari 1944. 

Nu bor vi i ett nytt tält av paff, riktigt skönt att bo. 

Söndagen den 20 februari. 

Fick paket från Aino full med skorpor så man mår bra någon dag. Nu lär barnen 

vara friska igen så man kan känna sig lättare om hjärtat. 

Söndagen den 4 juni 1944. 

Nu har vi Mannerheims dagen med parad och fest på soldathemmet. 

Tisdagen den 6 juli 1944. 

I dag började äntligen den väntade landstigningen i Frankrike. England och Amerika 

lär ju ha fått fotfäste i Europa. 

Torsdagen den 13 juli 1944. 

Nu äro vi redan framme vid Värtsilä station och vi marscherade 10 km mot norr. 

Tisdagen den 17 juli 1944. 

Men vi tog ny riktning mot söder och kom i dag nära Loimola. Ryska linjerna äro 8 

km och de skjuter helt nära oss. 

Torsdagen den 20 juli 1944. 

Eldverksamheten är livlig. I natt var man i patrull. 

Fredagen den 21 juli 1944. 

Varje dag är artilleriverksamhet och livligt i luften. Fick brev från Aino. 

Söndagen den 23 juli 1944. 

146

Ryssarna pressar på och artillerielden är livlig. 

Fredagen den 25 augusti 1944. 

Nu är permissionsförbudet slut så snart får man igen vänta på permission. 

Runar studerar per korrespondens vid fronten 

Vid fronten avbryter Runar inte helt studierna vid brevinstitutet. Studier 

var något som han ägnade sig åt så gott som hela livet. Under tiden i Uhtua 

studerade han Folkupplysningssällskapets kurser, som till exempel: “Elmaskiner, 

deras koppling och skötsel”. Kursen hade börjat på våren 1944. I en tidigare kurs 

hade han skickat in över 30 svarsbrev till brevinsitutet under mars och april. 

Det var bara några dagar mellan breven. I slutet av april började han kursen: 

“Radioteknikens grunder”. 

Den som har fullgjort sin värnplikt vet hur besvärligt det är att studera på 

kvällen och på fritiden, i synnerhet ute i ett papptält. Ännu besvärligare är det 

under krig och vid fronten, men inte ens där var det omöjligt. De korrigerade 

svarsbreven kom ungefär efter en vecka. Studierna framskred väl, vitsorden i 

svarsbreven var för det mesta nior och tior. Ett nytt drag i brevstudierna var 

att Runar nu använde flytande finska i sina svar. Svarsbreven till de nämnda 

kurserna har bevarats till dags dato. Det är möjligt att han även studerade andra 

ämnen, men av dem finns i så fall ingenting bevarat. Studierna i svagström hade 

han nytta av vid fronten, eftersom han fungerade som batteriets telefonman. 

Senare i det civila hade han naturligvis också nytta av sina studier. Det relativa 

lugnet vid Uhtuafronten möjliggjorde studier. Fastän Runar hade varit nästan 

fyra år vid fronten verkade han se tillitsfullt på framtiden. Här kommer jag att 

tänka på Mauno Koivistos citat, som också ingick i hans dödsannons: “Om 

vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, låt oss anta, att allt går bra.” 

Söndagen den 5 mars 1944. 

Idag gjorde jag ingenting annat än läste hela dagen. Hela denna vecka har varit 

arbetets. Vår nya chef har fodrat mycket av oss och mycket fick vi också utfört. 

På 1980-talet stiftade jag bekantskap med vuxenundervisningen i 

norra Norge. Min far, som då var pensionär, följde gärna med mig. Som 

147

värd fungerade John B. Hansen från lärarhögskolan i Alta. Vid middagen 

diskuterade vi utvecklingen av vuxenutbildningen, dess tillgänglighet och 

datateknikens möjligheter i distanstudier. En grupp svenska och norska 

yrkesutbildare samt fackföreningsfolk deltog i middagen. Min far berättade 

för dessa professionella pedagoger att han själv ägnat sig åt brevstudier under 

kriget vid fronten. Åhörarna lyssnade under tystnad på min fars berättelse 

om sina upplevelser under vinter- och fortsättningskriget. Deras frågor var 

många. Mest förundrade de sig över studierna i frontförhållanden. Senare när 

jag träffade dessa deltagare frågade de till allra först efter min fars hälsa och 

fortsatte att förundra sig över hans studielust mitt i kriget. 

Livet i Nellimö under fortsättningskriget 

På sågen i Nellimö fortsatte verksamheten trots kriget. Det rådde stor 

efterfrågan på virke. Tyskarna köpte upp det mesta. Eftersom männen befann 

sig vid fronten var det mest kvinnor, gamla män och tyska soldater som 

arbetade vid sågen. De tyngsta arbetena utfördes av ryska krigsfångar. 

Aino och Runar Hilli med Meeri och Kalle i famnen. Iiris sitter framför dem. Bilden 

är tagen i Nellimö på platsen mellan hemmet och bron i början av fortsättningskriget. 

Området var en kalhuggen försvarslinje under vinterkriget. I förgrunden ser man 

hur bomberna rivit upp marken. I bakgrunden syns Tammelas hus. 

I snickarverkstaden arbetade förutom finländska också tyska snickare. Den 

148

tyska armén köpte upp det mesta av sågens produktion. I byn talade man 

sedan tidigare finska, svenska, samiska och koltsamiska. Nu tillkom tyskan. 

Tyskarna hade pengar och bytesvaror; samerna hade renkött, fisk, varma 

pälskläder och hantverk. Eftersom fronten låg långt borta var evakuering inte 

aktuell. Bland tyskarna fanns självsvåldiga individer. Byborna var tvungna att 

hålla ögonen på sina ägodelar så att de inte stals. Ibland använde tyskarna 

finländarnas tillhörigheter med erövrarens rätt, utan att visa den minsta 

respekt. Klåfingrigt tog de med sig saker som råkade komma i deras väg. Min 

mor Aino mindes en tysk som hade stulit bland annat ett fönster av dem. Det 

hämtade hon beslutsamt tillbaka. Brottslighet riktat mot finländare förekom 

trots allt rätt sällan. Den tyska krigslagen var sträng och för de grövsta brotten 

dömdes soldaterna till döden. Brott begångna mot finländare undersöktes 

noggrant. Det hade gjorts klart för de tyska soldaterna att de inte befann sig 

i ett erövrat land, utan att de var där för att hjälpa sina vapenbröder, men 

övertramp inträffade ibland. 

Ett nytt hot utgjorde den växande skaran ryska partisaner som gjorde både 

byborna och tyskarna nervösa. Tidigt en morgon vådaskjöt en tysk soldat en 

arbetsledare, som cyklade till arbetet. Arbetsledaren överlevde. En onykter 

tysk officer sköt sågmontör Tammela. Officeren krävde ström mitt i natten 

och att ångmaskinen skulle startas. Tammela, som inte fjäskade för överheten, 

vägrade och sade att han bara tog order av direktör Fredlund. Tammela sköts 

på plats. Händelsen uppskakade hans familj och hela byn. 

Vasilij, en betrodd rysk fånge, hjälpte oss i hemmet. Sådana betrodda 

fångar arbetade på sågen och i några hem. Vasilij högg ved, bar in vatten och 

utförde andra tunga arbeten. Min mor måste begränsa sina arbetsuppgifter 

eftersom hon väntade sitt fjärde barn. Barnet föddes den 12 juni 1942 och 

döptes till Lilja Kaarina. Runar låg då vid Luttofronten och fick permission 

några gånger, delvis av familjeskäl. Det behövdes hjälp hemma, med tre små 

barn samt en baby att ta hand om. 

Matförsörjningen fungerade inte. Speciellt besvärlig var vintern mellan åren 

1942 och 1943. Matproduktionen och utrikeshandeln minskade på grund av 

fortsättningskriget. Kosten var ensidig och förorsakade bristsjukdomar såväl 

hos civilbefolkningen som hos frontmännen. Nästan alla matvaror var på kort 

och ransonerna minskade hela tiden. År 1943 bestod kaffet av surrogat med 

bara en aning kaffe. Följande år drack man endast surrogat utan det minsta 

spår av kaffe. Sockret ersattes av sackarin. Kortransonerna för en person 

med lätt arbete var som lägst år 1943. Man fick köpa 2 deciliter mjölk per 

149

dag, 150 gram smör i månaden, 433 gram kött, 750 gram socker, ett gram 

sackarinkristaller och ett halvt kilo kaffesurrogat i månaden. Tvål fick man ett 

halvt kilo i året. Då det inte fanns petrolium till lamporna, togs karbidlampor 

i användning. Klädesplagg sprättades upp och tyget vändes ut och in för att 

det skulle se nytt ut. 

Man började tillverka olika produkter av papper: skor, lakan och 

madrassöverdrag. Till och med en sorts bordsvin (tikkuviina) tillverkades av 

trä. Cellulosa användes som djurfoder. I Lappland underlättades situationen 

något av tillgången till renkött och fisk. Några handlade med tyskarna. Aino 

var reserverad och höll avstånd till tyskarna, vilket innebar att hon och hennes 

barn inte fick njuta av några tyska delikatesser. 

Folkförsörjningen fastställde det högsta tillåtna priset för renar. Renägarna 

måste sälja en viss mängd renkött för allmän konsumtion. Vid renskiljningen 

hade de betrodda männen en utmanande uppgift i att förhålla sig opartiskt till 

renägarna. 

Hemma på gårdsplanen hade Runar grävt en potatisstuka invid rävfarmen. 

Den användes som bombskydd. I den sökte familjen skydd när ryska flygplan 

flög över byn. Min mor och Kalle kom ihåg en händelse när ett lågt flygande 

ryskt jaktplan plötsligt dök upp över Nellimö. Min mor släpade iväg barnen till 

potatisgropen. Kalle blev kvar vid kanten av gropen för att titta på flygplanet 

när det nästan snuddade vid trätopparna runt potatisstukan. Kalle berättade 

att piloten lutade på planet och såg honom rakt i ögonen. Han såg tillbaka ända 

tills hans mor drog ner honom i gropen. Nellimö skonades från bombningar 

tack vare det tyska luftvärnet. Kriget var dock nära civilbefolkningen. 

Familjen Saijets bodde i närheten och var Ainos och Runars goda vänner. 

Hos dem hämtade de mjölk. Aili och Matti Saijets var Iiris och Meeris faddrar 

medan Aino och Runar var faddrar till deras döttrar Saara och Maila. Ainos 

bror Joel arbetade i sågen och hans son Ahti gick i samma skola i Nellimö 

som Iiris. En annan bekant familj, som också bodde i närheten, var familjen 

Koistinen. De var lantbrukare och hade hästar. Deras barn hette Gunnar, 

Olga, Aino och Mari. 

Otto Borg, som var hemma från Rödsö och hade arbetat som snickare 

på sågen, besökte Aino och Runar regelbundet. Han hade en son Harry, 

som senare gick i skola i Riutula. En annan, som ofta hälsade på, var Sylvi 

Johanson med dottern Doris, som var lika gammal som min syster Kaarina. 

Sylvi ville regelbundet kontrollera om flickorna var lika långa. På andra sidan 

150

ån, vid bron, bodde Jalmari och Helvi Tammela. Deras dotter drunknade i 

närheten av bron. Min mor kände de lappländska familjerna, såsom Paadari 

och Ahvenjärvi, som bodde i Kontusjärvi. Hon hade också många bekanta 

i Kessivuono. Dem trivdes homed och träffade gärna. En annan bekant 

var Antti Onnelas familj, som bodde vid stranden av Enare, långt bakom 

Kaamassaari. De flyttade senare till Nellimö. 

Kalle kom i skolåldern 1942. Man hade inlett en förkortad krigstida 

skolundervisning i Saijets hus. I denna skola gick barnen sex veckor på hösten 

och sex veckor på våren. Här började Kalle sin skolgång med Tyyne Holmberg 

som lärare. Iiris började i samma skola ett år senare. 

Följande år beslöt Fredi Fredlund att skicka sin äldsta son Lars till Rödsö 

för att gå i svenskspråkig skola. I Rödsö jobbade Fredis styvmor som lärare, 

vilket antagligen påverkade beslutet. Dessutom kunde Lars bo hos sin farmor 

och farfar. Kalle skickades också till Rödsö, som kamrat och stöd åt Lars 

när hemlängtan blev för svår. Beslutet kan inte ha varit lätt för Aino och 

Runar. Svårt måste det också ha varit för Kalle, som måste lämna sitt hem 

och hamna i en främmande svenskspråkig miljö. Kalle fick ett nytt hem hos 

sina farföräldrar. Ett annat alternativ för skolgången hade varit Riutula. Då 

hade Kalle kunnat åka hem på veckosluten och det hade kanske varit lättare 

för honom. 

Runar fick permission från Uhtuafronten i januari 1944. I hans fickkalender 

finns följande anteckningar: 

Lördagen den 1 januari. 

Nya året togs emot med artillerield. Januari den 5 reste jag på permission till Nellimö 

därifrån till Gamlakarleby för att hälsa på Kalle och föräldrarna och syskonen. 

Vad Kalle gossen var glad. Alla voro sig lika. Var till staden på köp. Kalle fick 

skridskor och skrinnande hela kvällen. Igår avsked och jag steg på tåget. 

6.1 På morgonen var jag på tåg men först idag på morgonen var jag i Uleåborg. 

Senare fick man stiga på bil som förde mig till Nellimö. 

9.1 Vad det var roligt att fira en söndag med de egna och glömma fronten några dagar. 

151

Sågen i Paksuvuono 

Fredi Fredlund byggde en ny såg i Paksuvuono år 1943. Paksuvuono ligger 

cirka fyra kilometer från Nellimö åt Petsamohållet. Man firade taklagsöl i slutet 

av oktober, ungefär vid tiden för Fredlunds födelsedag. Sågens verksamhet 

inleddes i början av 1944. Stockar hade bogserats från bland annat Mahlatti 

och Kaamassaari (öarna )där det fanns tyska krigsfångar i stockarbete. Några 

lokala historieintresserade har senare påstått att sågen ägdes av tyskar. Enligt 

Sarah Hemgård, Fredlunds dotter, var grundandet av sågen “fars privata 

satsning”. Vad betyder detta? Åtminstone att sågen inte tillhörde Inari Oy, 

utan var en del av Fredlunds privata verksamhet. 

Carl Fredlund, det vill säga Fredi, hade i eget namn hyrt mark av 

forststyrelsen. Markhyran finns antecknad i forststyrelsens hyresregister för 

bland annat mark- och vattenområden. Enligt registret har Carl Fredlund 

beviljats hyresrätt den 30 november 1942 för ett område kallat Lapinniemi 

i Nellimö. Området var sammanlagt 20,82 hektar och hyran 25 720 mark 

i året. För markområdet var hyran 1000 mark per hektar i året och för 

vattenområdet 500 mark per ha/år. Hyrestiden började 1 januari 1943 och 

slutade 31 december 1952. 

Inget meddelande till handelsregistret finns i patent- och registerstyrelsens 

arkiv. Däremot hittade jag i statskontorets arkiv för ersättningsärenden en 

ersättningsansökan för Fredlunds privata egendom. Den innehåller också 

Paksuvuonosågens ersättningsansökan. Av krigsskadeståndsansökan får man 

en god bild av sågens utrustning. 

Pannrummet och maskiner vid Lapplandssågen 

Pannrummet var byggt av cement, storlek 14x17x8m. 

Reparationsverkstadsbyggnaden i två våningar. Vattentaket, mellanbottnen och 

mellanväggar av betong och cementtegel. Grundens djup 2 m. Golven av betong. 

Skorstenens höjd 40 m, inre måttet i övre ändan 1200 mm. 

Maskiner 

Motor 500-600 hk lokomobil Lans & Manheim. Lufttryck 12kg/cm2 försedd 

med överhettare. Lokomobilens ångmaskin var av Kompoudmodell med kylare. Till 

ångmaskinen fanns en 340kW elgenerator direkt kopplad. Motorn var ett litet 

elverk med en 10kW ångturbin, som direktkopplad drog en lika stor elgenerator. 

Kompressor, som drogs av en 28hk elmotor. 

152

Uppskattad förlust sammanlagt mk 6.625.000:- 

Fredlund har anfört ersättningskrav på sina bogserbåtar enligt följande: 

Fartyg: 

“Pyhäjärvi” 15,64 m lång, 3,77 m bred, byggd helt av järnplåt. 

Pannans rymd 3,1 m3, ångtryck 7 kg/cm2, eldyta 26 m2, krafttal 564. 

Fartyget var fullt utrustat till varpningsbogserare. Varplinans längd var 1500 m, 

grovlek 25 mm. 

“Haapalaiva” 12 m lång, 3,15 m bred, byggd helt av 4-5 mm järnplåt. Eldyta 

12,48 m2. Arbetstyngd 10 kg/cm2. Hk 30. Pannan alldeles ny. Fullt utrustad 

bogserbåt. 

“Nellim” 9 m lång, 2,5 m bred, heltäckt träbåt försedd med en 15 hk Skandia 

naftamotor. 

“Tervavene” 9m lång, 2,5 m bred träbåt försedd med 15 hk Wickström motor. Båda 

motorerna fullt utrustade för bogsering. 

“Inari” 8,5 m lång, 2,4 m bred träbåt försedd med hytt, 10 hk Wickström motor. 

Fartygens ersättningsvärde sammanlagt mk 1.650.000:- 

I de uppgifter som Inari Oy skickade till Handels- och Industriministeriet 

hänvisas inte med ett enda ord till Paksuvuonosågen. Som bilagor har protokoll 

från bolagsstämman och direktionens möten skickats. Typiskt för relationerna 

mellan den tyska armén och forststyrelsen var detaljerade och noggranna 

överenskommelser. Detta gällde både trävaruhandeln och markanvändningen. 

Man gjorde skriftliga avtal och rapporter som undertecknades av båda parterna 

också ifråga om små saker. Men dessa uppteckningar kunde inte hittas. Själv 

har jag dragit slutsatsen att Paksuvuonosågens verksamhet grundade sig på en 

överenskommelse mellan Fredlund och tyskarna. Som nyckelpersoner i sågens 

verksamhet fungerade finska yrkesmän, i andra uppgifter tyska soldater. De 

tyngsta arbetena sköttes av ryska krigsfångar. 

Grundandet och ägandet av Paksuvuonosågen är tillsvidare höljt i dunkel. 

Kunde en privatperson grunda ett sågverk utan att göra en anmälan till 

handelsregistret? Det var kanske möjligt som stöd för den tyska industrin. Man 

kan i alla fall konstatera att sågen byggdes i slutet av fortsättningskriget för 

att stöda tyskarnas krigsoperation i norr. Så gott som hela sågens produktion 

153

gick till tyskarna och därför var ortsbornas benämning tyskarnas såg i viss 

mån berättigad. 

I Paksuvuono fanns det mera utrymme för stockflottar. Man behövde en 

effektivare såg för att kunna öka produktionen. Enligt Fredlund pressade 

tyskarna på, för deras behov av trävirke var oändligt. Det fanns 100 000 

tyskar i Nordnorge och lika många i Petsamo. Man behövde virke och möbler. 

Ytterligare press utgjorde tyskarnas planer på att förstärka taket på Jäniskoski 

kraftverks pannrum med ett 3-4 meter tjockt betonglager, för att skydda det 

mot eventuella ryska bombningar. Finska experter ansåg att företaget var 

oförnuftigt eftersom man till samma pris kunde ha byggt ett likadant kraftverk 

inne i berget. Tyskarna medgav detta, men vågade inte ändra planen, som 

sades vara en order av Hitler själv. Den högt ifrån givna ordern gav fart åt 

virkesanskaffningen. 

I Pertti Veijolas doktorsavhandling, Suomen metsärajametsien käyttö ja suojelu 

(ung. Användningen och skyddet av Finlands skogar vid trädgränsen), nämns 

att tyskarna påskyndade virkesaffärerna med forststyrelsen i Enare- och 

Petsamo-området. För detta kommenderades ett tiotal forstmästare ur armén 

att leda stämplingsarbetet i forststyrelsens förvaltningsområde i Enare 1942. 

Från området såldes även 1941-44 sammanlagt en miljon sågstockar och 

100 000 stapelmått brännved. Avverkningen skedde i Solojärvi, Miesniemi, 

Nangujärvi, Mahlatti och Kaamassaari. I krigets slutskede gjorde tyskarna sig 

skyldiga till virkesstölder, speciellt i Petsamo. Enligt Veijola påverkade det 

tyska skogsarbetet föga skogarna vid trädgränsen på grund av att arbetet hela 

tiden leddes av finska yrkesmän. Detta i motsats till Norge där den tyska 

tvångsavverkningen ödelade de nordliga skogarna. 

Ryssarna bombade inte Petsamo Nickels byggnader och inte heller 

Jäniskoski kraftverk under fortsättningskriget. Senare har det påståtts, att 

ryssarna ville ha gruvområdet färdigställt och att de därför inte bombade 

det. Sovjetunionen hade aldrig godkänt att Petsamo överlåtits till Finland. I 

sin bok Petsamon nikkeli – Taistelu metallista (Petsamos nickel – Kampen om 

metall) skriver Esko Vuorisjärvi, att Finland förlorade Petsamo redan julen 

1941, då Englands utrikesminister Eden förhandlade om krigets slutmål 

och fredsvillkor i Moskva. Då ställde Stalin som krav att grunden för det 

ryskfinska fredsavtalet måste vara gränsen som gällde 22 juni 1941 (Nautsi) 

samt att Petsamo-området skulle införlivas med Sovjetunionen. Nästa gång 

togs Petsamofrågan upp vid de allierades konferens i Teheran 1943. På mötets 

sista dag togs även Finland upp på agendan. Stalin var beredd att byta ut 

154

Hangö mot Petsamo, dock så att Petsamo skulle införlivas med Sovjetunionen. 

Förenta Staternas president Roosevelt ansåg det vara en “rejäl byteshandel” 

och saken var därmed klar. I förhandlingarna om vapenstillestånd i Moskva 

i september 1944 klubbades Petsamofrågan igenom utan vidare diskussion. 

Därmed var frågan avslutad. 

I Paksuvuono byggde man, förutom sågen, nya bostäder åt arbetarna. 

Dessa låg i en sluttning. Här bodde finska familjer, tätt intill varandra i hus 

som bestod av ett rum och kök. Sylvi och Gunnar Johanson bodde i ett sådant 

hus. Gunnar arbetade vid Paksuvuonosågen under fortsättningskriget. Han 

hade startat en liten minkfarm i närheten av stranden. Gunnar hade deltagit 

i avdelning Pennanen under vinterkriget i Petsamo. I fortsättningskriget 

fungerade han som stabsunderofficer ända till den 23 oktober 1941, då han 

hemförlovades och konstaterades vara vid god hälsa. 

Han återvände till sågen i Nellimö. Vid fronten låg äldre män än Johanson 

vilket gör att orsaken till hans hemförlovning torde ha varit någon annan än 

hans hälsa. I fortsättningskriget var den äldsta årsklassen född 1893, men den 

hemförlovades 1941. Följande vinter hemförlovades alla år 1900 eller tidigare 

födda. På grund av situationen vid fronten 1944 återinkallades de år 1893- 

1900 födda. I ett litet bysamhälle funderade man över varför en frisk person 

befann sig vid hemmafronten, i arbete, med ett normalt liv, medan andra 

måste vara vid fronten. 

Troligen hade Johanson varit initiativrik, uppenbarligen i samförstånd med 

Fredlund, och kunnat visa på att han var en nyckelperson i den krigsindustri som 

tjänade de tyska styrkorna. Sågens trävaruproduktion gick ju helt och hållet till 

tyskarna. Befälhavaren för den tyska armén i Lappland, general Eduard Dietl, 

hade under en förbimarsch besökt Fredlunds hem. Påverkningsmöjligheterna 

genom tyskarna var alltså reella. Det är säkert att tyskarna ansåg att 

Paksuvuonosågens produktion var viktig. När sågverksamheten kom igång 

var Johanson arbetsledare. De finska myndigheterna insåg betydelsen av 

tyskarnas virkesanskaffningar och var beredda att stöda dem på alla sätt. Ett 

exempel på detta är de tio forstmästarna som från fronten kommenderades 

till Enare forstrevir för att realisera tyskarnas virkesanskaffning. 

När freden mellan Finland och Sovjetunionen kom, och kriget i Lappland 

inleddes den 15 september 1944, avslutades också Gunnar Johansons civila 

projekt i Nellimö. Han inkallades till krigstjänst och hann den 28 september 

1944 klä sig i prydlig uniform och som pigg undersergeant ta emot de 

trötta soldaterna som försvarat Finlands självständighet vid fronten. I 

155

fortsättningskriget hann Gunnar delta i sammanlagt fyra månader. 

I Enare kommuns ljudböcker berättas att tyskarna hade en egen såg vid 

Luttovägen vid sjön Iso-Kuivajärvis strand. Sågen producerade sågat och 

hyvlat virke och dessutom fanns där en möbelfabrik. Som arbetare fungerade 

tyskar som tagits tillfånga vid Volga. De arbetade utan vakter. När tyskarna 

retirerade dumpade de lassvis med olika slag av ammunition i sjön och man 

började därför kalla den för pommijärvi (bombsjön). Ivalos pojkar och 

hobbydykare hämtade ammunition för eget bruk ur sjön. De kände sjön under 

namnet Sahajärvi (Sågsjön). Enligt Teuvo Lehtola hade tyskarna också en såg 

vid Nukkumajoki, dit man flottade stock via Juutuajoki och från Miesniemi. 

Uppgifterna i ljudböckerna är inte helt tillförlitliga. Man nämner bland 

annat felaktigt att sågen i Paksuvuono blev färdig före sågen i Nellimö. 

Sågen i Nellimö startade redan år 1935, medan sågen i Paksuvuono började 

sin verksamhet mellan åren 1943 och 44. Vidare nämns, att Runar Hillis 

såg i Nellimö sågade åt tyskarna. Inari Oy leddes av Fredlund och de andra 

huvudägarna Hästbacka och Willner; Runar innehade endast några aktier. 

Min far befann sig så gott som oavbrutet vid fronten under vinter- och 

fortsättningskrigen och hans relation till sågen var avlägsen. Som frontsoldat 

hade han andra bekymmer, främst oron för familjen och sitt eget liv. 

Efter krigsslutet genomfördes ännu den så kallade sista Pasvik flottningen 

år 1945. De allierades kontrollkommission förutsatte att virket som tyskarna 

köpt i Enare, skulle flottas till Sovjetunionen. Forststyrelsen överlät 200 000 

stockar åt ryssarna i slutet av september. Detta var den sista flottningen 

på Pasvik älv. Flottningen har kallats för spökflottningen. Carl Fredlunds 

krigsskadeståndsansökan för skador på sin privategendom var 8 miljoner 

mark. Han beviljades 1,9 miljoner mark i skadestånd den 2 februari 1947. 

Aino och barnen evakueras för andra gången 

De ryska partisanernas aktivitet mellan Salmijärvi och Sodankylä hade 

ökat. Mellan Nellimö och Ivalo skedde flera angrepp på tyska biltransporter. 

Ryska partisaner mördade biskop Wallivaara i Laanila sommaren 1944, vilket 

injagade fruktan i Nellimöborna. Rädslan blev så stor, att Fredlund uppmanade 

familjerna att flytta från Nellimö. 

Min mor saknade sin son Kalle oerhört. Kalle hade gått i skola i Rödsö 

redan i ett år utan möjlighet att träffa sin familj. Aino hade i förtroende vänt 

156

sig till Irene Tervo i Paloselkä och undrat om hon kunde hämta hem Kalle 

från Rödsö. Saknaden efter sonen övervann rädslan för partisanerna. Men 

Fredi Fredlunds beslutsamma uppmaning sommaren 1944 gjorde slut på 

Ainos planer. 

“Tre äldre snickare kommer att lämna sågen, det vill säga Keiskä, Koski och 

Mattson. Nu är det läge att följa med dem för de kan hjälpa till under resan. Var och 

en av dem kan hålla ett barn i famnen under resans gång.” 

Keiskä var från Kelviå, Koski från Kannus och Mattson från Palo. De var 

pensionärer och hade beslutat att lämna Nellimö på grund av partisanfaran. 

Aino och barnen flyttade till Rödsö i augusti 1944, alltså före den egentliga 

evakueringsordern. Aino var gravid i sjunde månaden och att förbereda resan 

tillsammans med fyra barn var ansträngande. Allt måste hon sköta ensam. 

Före avfärden grävde hon en grop i källaren för matservisen. Med tungt 

sinne förberedde hon sig för att lämna sitt hem för andra gången. När Aino 

tillsammans med barnen lämnade Nellimö såg hon sitt hem för sista gången. 

Den egentliga evakueringsordern kom senare och då hade folk knappt någon 

tid att förbereda sig. Avresan blev kaotisk. 

Den då sexåriga Iiris minns stunden för avresan. Hennes mor lät henne 

vrida om nyckeln till ytterdörren med panel i fiskbensmönster. Avresan 

skedde den 5 augusti 1944, som råkade vara min fars födelsedag. Avskedet var 

vemodigt och Iiris undrade om hon någonsin skulle återse sitt hem. Ännu 75 

år senare kommer hon klart och tydligt ihåg avskedets stund. 

Femtio år senare besökte jag och min familj med båt mina föräldrars 

tidigare hem och gårdsplan, som nu hade övernattningsfaciliteter. När man 

nyligen hade grävt avloppsrör till de nya byggnaderna, hade man hittat min 

mors matservis. Ägaren gav mig mors glastillbringare och en kaffekopp. De 

hade bevarats väl i gömman som mor hade grävt i källaren före evakueringen. 

Min syster Iiris berättar om resan: 

Mamma, Meeri, Kaarina och jag steg på postbussen i Nellimö tillsammans med de 

tre snickarna från sågen. Vi fick alla plats på bänken längst fram. Vi hann inte åka 

länge förrän det gick ett sus genom bussen och de vuxna ställde sig upp för att titta ut. 

Ett ljudligt sorl utbröt. Bussen stannade och alla tittade mot skogsbrynet. Jag sträckte 

också på mig och såg ett rykande bilvrak på dikesrenen. Postbussen stod en stund 

157

medan vi betraktade bilvraket och fortsatte sedan långsamt färden. Ryska partisaner 

hade anfallit den tyska bilen och sprängt den. 

Bussen anlände tryggt till Rovaniemi. Familjen hade för avsikt att äta i 

järnvägsrestaurangen, men den var full av folk och luften var grå av tobaksrök. 

Knappast en lämplig plats för en barnfamilj. I sinom tid kunde de stiga på 

tåget. Iiris hade en hatt med brätte. Mamma hade knutit en röd rosett i hatten. 

På ryggen hade hon en ryggsäck gjord av papper. I ryggsäcken hade mamma, 

praktiskt nog, satt barnens potta för att underlätta resandet. 

När familjen steg av i Gamlakarleby började de gå mot Ruth och Linda 

Kankkonens resandehem på Gustav Adolfsgatan. Ägarna var bekanta för 

Aino sedan tidigare. 

Så småningom kom Wiking Hilli, som fortfarande hade 

konvalescenspermission från fronten och förde dem med häst till Rödsö. 

När de körde över Rödsöbron och svängde mot skolan, såg de en ung pojke 

som kom gående emot dem vid skolans förrådsbyggnad. Iiris berättade: “Vid 

skolans staket kom Kalle emot oss. Han bar en bräda med båda händerna. Den 

var full av röda jordgubbar. Munnen var allvarlig, men ögonen log. Mamma 

började gråta av glädje. Farmor hade skickat Kalle för att möta oss.” 

Livet som evakuerad började igen hos farmor och farfar. Det var 

meningen att de skulle flytta in ett hus ägt av Wiking, men där bodde redan 

en helsingforsfamilj. När de inom kort flyttade bort stod den nedre våningens 

rum till Ainos och barnens förfogande. 

Vardagen gav barnen trevliga minnen. Iiris minns med värme de spännande 

besöken på Kalvholmen tillsammans med Clara och några jämnåriga flickor: 

“På den tiden fyllde stockflottarna ån. Vi gick med de tomma mjölkkärlen över 

plankor som lagts över stockarna via Revelsholmen till den andra stranden. Vi 

fortsatte längs en stenig stig till Kalvholmens sommarfähus. Fähuset hade en skulle 

varifrån det var trevligt att titta på omgivningen och lyssna på fåglarnas sång. Det 

blev som ett romantiskt rum där vi kunde sova. Vi barn kröp på tjocka madrasser 

in under lika tjocka täcken. Innan vi somnade berättade Clara historier, ibland 

hjärtligt skrattande. På morgonen när vi vaknade höll Clara på att mjölka korna. På 

återfärden bar vi på tunga kärl med mjölk, som farmor Elin redan väntade på.” 

När min mor lyckades skaffa en ko, placerades den också på Kalvholmen. 

Det var viktigt att barnen fick mjölk. En gång hade mammas ko försvunnit. 

158

De letade överallt i skogen, men den hittades till slut i utkanten av staden. 

Runar förföljer tyskarna till Kemijärvi 

I juni 1944 inledde Röda armén kraftfulla anfall på Karelska näset och 

andra frontavsnitt. Nu stred Finland för sin självständighet. Runar förflyttades 

med biltransport tillsammans med batteriets manskap den 7 juli 1944 till 

Hyrynsalmi. Där stannade de till den 12 juli. Med tåg fördes batteriet vidare, 

via Lieksa och Joensuu, till stationen i Värtsilä, varifrån man marscherade till 

norra sidan av Loimolanjärvi. På kvällen den 18 juli avfyrade batteriet de första 

skotten. Ryssarna tryckte på i terrängen på Loimolanjärvis östra och norra 

sida. På avsnittet, där det 3:e batteriets eldledning befann sig, utkämpades 

ursinniga strider i över en vecka. Runar berättade att de aldrig någonsin 

tidigare hört ett sådant smatter av maskineldvapen. Batteriets eldverksamhet 

var livlig under tiden mellan den 18 och 29 juli, då 2300 salvor avfyrades. I 

augusti avtog striderna och man kunde emellanåt ägna sig åt andra sysslor. 

Fientligheterna slutade den 4 september. Vapenstillestånd med Sovjetunionen 

slöts den 19 september 1944. Den 20 september begav batteriet sig mot 

Tohmajärvi och den nya gränsen. I Ristijärvi stannade manskapet från den 26 

till den 28 september. De skötte underhålls- och organisationsuppgifter och 

deltog också i potatisupptagning. 

Runar var på permission från den 8 oktober till den 19 oktober i Rödsö, 

där familjen var evakuerad. När han återvände från permissionen nådde han 

sin egen trupp i Luusua ungefär sextio kilometer från Kemijärvi. 

Nu marscherar vi till Kemijärvi. Där var ganska mycket att se. Kyrkan var bränd 

och de bästa gårdarna, men i alla fall så var den ganska välbehållen. 

Sedan började batteriet som var underordnat Gränsbrigaden, att förfölja 

de retirerande tyska trupperna som nu var den nya fienden. Rutten för 

framryckningen var: Ristijärvi, Taivalkoski, Posio, färjan i Pekkala och byn 

Luusua. Framryckningen skedde enligt Vilkama “som överenskommet” utan 

strider och batteriet avlossade inte ett enda skott. 

Till Kemijärvi anlände batteriet den 22 oktober. Männen inkvarterades i 

sjukhusets byggnader. Underhålls- och rengöringsuppgifter utfördes och 

potatis togs upp. Den sista oktober gavs order om 3:e batteriets upplösning. 

159

Soldater födda år 1924 och 1925 beordrades att inställa sig hos det 14:e tunga 

batteriet, som var på marsch norrut mellan Sodankylä och Ivalo. Resten av 

batteriets personal förflyttades till 1:a och 2:a batteriet samt stabsbatteriet. 

Runar flyttas för några dagar, det vill säga 1 – 3 november 1944, till 2:a lätta 

batteriet före hemförlovningen den 8 november 1944. 

Runars tjänstgöring i fortsättningskriget blev 3 år, 4 månader och 27 dagar. 

Han klarade sig helskinnad ur kriget och det verkade som om han inte heller 

fått några psykiska men. Han begav sig till fots mot Rödsö och förlitade sig på 

tillfälliga skjutsar. Det nerbrända Rovaniemi gav föraningar om hur det skulle 

gå med Nellimö och Runars egna hem. 

Elin trodde inte på sin sons död 

Elin och Karl Hillis alla söner, Runar, Sven, Lars, Levi, Wiking och 

Per-Gustav, deltog i kriget på olika frontavsnitt. Alla klarade sig levande 

ur kriget och så gott som helskinnade. Runar och Wiking utkämpade sitt 

krig på den norra fronten, medan Sven, Lars, Levi och Per utkämpade 

kriget så långt borta som i Svir. Sven blev artillerist, men tjänstgjorde 

som bilmekaniker under kriget. Han upplevde bland annat, striderna vid 

Vammelsuo, Summa och Svir. Lars, som också var artillerist, fungerade 

som det 3:e tunga batteriets traktorförare. Hans krig fördes vid Valossula, 

Päljäjärvi, Matkaselkä, Ruskeala, Rajakontu, Tuulos, Aunus (Olonets), 

Svir, Lotinanpelto, Kuuttilahti, Vidlitsa, Salmis, Pitkäranta och Lemetti. 

Levi utkämpade kriget i Ladogas nordliga trakter, under reträtten var hans 

rutt densamma som Lars. Han nämns ha deltagit i följande slag: Leipäsuo, 

Kilpiö, Summa, Kämärä, Pien-Pero, Suur-Pero, Svir, Enomajoki, Sammatus, 

Mäkriä, Tuulos, Vidlitsa, Rajakontu, Salmis, Pitkäranta, Koirinoja och Lemetti. 

När fortsättningskriget inleddes var Wiking skriven i Enare. Han arbetade 

som lastbilschaufför och beordrades till bilkompaniet. I början av kriget 

hamnade han bland annat i patrullstrider i trakten av Kiestinki. Han fick 

en allvarlig lungsjukdom och intogs på Uleåborgs militärsjukhus den 15 

september 1941. Hans tillstånd försämrades drastiskt och han dödförklarades 

och fördes till bårhuset. Sjukdomsförloppet hade varit exceptionellt. Elin 

fick beskedet att hennes son låg död på militärsjukhuset i Uleåborg. När hon 

hörde det sa hon beslutsamt “Wiking är inte död”. Hon steg på följande tåg 

160

till Uleåborg. Det var hennes livs första tågresa. Framme vid sjukhuset fördes 

hon till bårhuset där Wiking låg. Modern vidrörde sin son och sa att han lever. 

Wiking flyttades genast tillbaka till avdelningen för att få vård. Efter en lång 

sjukhusvistelse tillfrisknade han. En mors instinkt är förunderlig. 

Per-Gustav, den yngsta av bröderna, tjänstgjorde i fältartilleriet. I krigets 

slutskede var han chaufför vid 3:e fältartilleriregementets 2:a kompani. Det 

nämns att han sårades svårt i Vidlitsa den 27 juli 1944. Då hade Vidlitsa varit i 

ryssarnas våld redan en månad. Han hade troligen sårats i Suurmäki, som ligger 

väster om Vidlitsa. Per-Gustav deltog i början av fortsättningskriget i följande 

strider: Korpiselkä, Kokkari, Loimola, Koirinoja, Pitkäranta, Vuksulenpää, 

Lunkulansaari, Mantsinsaari, Ignoila, Tsalkki, Säämäjärvi, Tuulos och Svir. 

Han var också i Petrozavodsk. Under reträtten år 1944 hamnade han i strider 

vid Svir och Suurmäki. Per-Gustav flyttade till Sverige efter kriget och blev 

svensk medborgare den 18 maj 1951. 

161

Efterkrigstiden 

Nellimö efter kriget 

Från Kemijärvi begav sig Runar via Rovaniemi och Hirvas till Vasa, där 

han fick sitt soldatpass. Därefter reste han genast till Gamlakarleby och kom 

fram lördagen den 11 november. Fredi Fredlund befann sig också i Rödsö 

och de började planera resan mot Ivalo och Nellimö. På måndagen steg Runar 

och Fredi på tåget till Uleåborg. Därifrån fortsatte de med ångbåt till Kemi 

eftersom tyskarna hade sprängt väg- och järnvägsbroarna. De kom fram till 

Ivalo, men eftersom ryska trupper ännu befann sig i Ivalo på andra sidan av 

Mukkavuopaja, var det omöjligt att ta sig till Nellimö. Det var farligt att röra 

sig i det nerbrända Ivalo på grund av tyskarnas minering. Fastän det inte gick 

att komma till Nellimö stod det klart för pappa och Fredi att allt var förstört i 

Nellimö; sågarna och hemmen. Runar skrev om resan i sin kalender: 

Lördagen den 18 november 1944. 

Denna morgon så anträdes resan till Ivalo och i kväll äro vi framme. 

Söndagen den 19 november 1944. 

Idag reste Grönlund och Kyrö ned igen, men Fredlund och jag lämnade och vänta i 

Ivalo. 

Tisdagen den 21 november 1944. 

Nu reste även vi och vi kom idag till Sodankylä. 

Röda arméns soldater stannade kvar på andra sidan av Mukkavuopaja 

ända till midsommaren 1945, då de förflyttade sig bortom bron över 

162

Akujoki. Det var förbjudet att röra sig på området öster om Ivalo liksom 

på Ivaloälven och Enare träsk. Ryssarna fördröjde sitt uppbrott för att den 

ryska kontrollkommissionen skulle kunna säkerställa sina intressen i Finland. 

Ryssarna tog med sig sågarnas maskiner och all annan värdefull egendom, 

som tyskarna hade lämnat kvar i Nellimö och Paksuvuono. Kosacken tar med 

sig det som sitter löst. 

Först i januari 1946 hade ryssarna med säkerhet avlägsnat sig över gränsen. 

Hela Rovaniemi och området norrut var totalförstört; broar, telefonstolpar, 

vägtrummor och bostadshus. Det fanns minor överallt. Den som rörde sig i 

den farliga terrängen gjorde det på eget ansvar. I Nellimö fanns ingenting 

kvar. Alla hus var förstörda, likaså sågen. Alla konstruktioner hade bränts eller 

sprängts. Gränsen till Petsamo var stängd för gott. 

Fredlund, som var handlingskraftig och snabbtänkt, drog slutsatsen att Inari 

Oy:s framtid skulle finnas i Ivalo. Därifrån fanns vägförbindelser söderut och 

till Norge. Återuppbyggandet av Lappland krävde virke och igen, för tredje 

gången, måste man börja sågverksamheten från noll. 

Runar beskriver Inarisågens situation i Nellimö efter fortsättningskriget: 

“Ödeläggelsen är total. Ingenting av värde har bevarats. Som om bogserångbåtarna 

hade försvunnit spårlöst. Nu är det ingen idé att återvända till Nellimö. 

Verksamheten flyttas till Ivalo.” 

163

Paksuvuonosågens ruiner efter kriget och 2022. 

164

Aino i Rödsö – Runar i Ivalo 

Att röra sig i Lappland var farligt på grund av minorna. När civilbefolkningen 

återvände skadades eller lemlästades många, även kvinnor och barn. I Ivalo 

fanns ett bristfälligt utrustat sjukhus med en kvinnlig läkare. Illa skadade och 

lemlästade patienter kunde hon inte operera där, utan de måste transporteras 

längs dåliga vägar till Sodankylä eller Rovaniemi. Vägarnas dåliga skick ökade 

patienternas lidande. Efteråt har myndigheterna kritiserats för att de tillät 

civilbefolkningen återvända innan man hunnit undanröja minorna. Enligt 

Teuvo Lehtola fanns det farliga områden i Ivalos omgivning, såsom terrängen 

i Tankapirtti i Vuotso, Törmänen trakten och omgivningen kring Ivalo 

flygfält. Väganslutningen till begravningsplatsen i Ivalo var minerad. Där 

skedde flera dödsfall. Uppskattningsvis dog 300 civilpersoner i Lappland av 

minor. 74 minröjare avled och 145 skadades. Mellan åren 1945 och 1948 röjde 

man sammanlagt 67 000 minor, 300 000 projektiler och 3000 flygbomber 

demonterades. 

Runar begav sig till Ivalo för att sätta igång sågverksamheten. Familjen blev 

kvar i Rödsö, där de bodde i ett hus som byggts nära Lasses hönsgård. Vid 

tiden för min födsel flyttade mina morföräldrar till Rödsö. Efter det officiella 

slutet på evakueringen den 8 september 1944 anlände min morfar Daniel och 

min mormor Maria till Maringais. Aino hade bett sin mor hjälpa henne vid 

förlossningen. De hade redan tidigare varit där för att hjälpa till. Då hade 

Daniel kört Maria 20 km på sin trehjuliga cykel från Maringais till Rödsö. 

Min mors syster Lyyli kom också till Rödsö med sina tre barn. Hennes man 

hade stupat i kriget. Alla bodde i samma hus. Den 4 oktober 1944 föddes 

ett gossebarn. Enligt dopbeviset döpte kyrkoherde Paul Krokfors gossen till 

Kari Runar Wilhelm. Detta har min mor antecknat i Suomen Kuvalehtis lilla 

kalender på min födelsedag. Vid dopet, som hölls i ett kapell den 28 december 

1944, antecknades som faddrar Karl Viktor Hilli och hans hustru Elin, Sven 

Hilli och hans hustru Sylvi samt Verner Sundell och hans hustru Rakel. Vid 

förrättningen höll Sylvi barnet i famnen. På baksidan av dopbeviset hade min 

mor senare avbildat konturerna av min högra hand och skrivit Kari, gossens 

hand, 3 år och 6 månader gammal 1.4.48. 

165

Ainos kalender från år 1944. 

Vår familj bodde i det stora rummet mot vägen. Det kallades salen. Barnen 

bodde i köket. Den övre våningen renoverades och på påsken 1946 flyttade 

den nygifta Wiking Hilli in där med sin fru Sirkka. Efter inflyttningen antog 

Wiking rollen som värd och huset blev senare hans och Sirkkas permanenta 

hem. 

Denna fickkalender hade anlänt med Suomen Kuvalehtis nummer 46, 

under adressen: IVALO, Nellimö, Inari Oy, Aino Hilli. I kalendern har min 

mor gjort vardagliga anteckningar: 

on 1.3.44 mjölkhämtning påbörjad fre 24.3.44 3 liter 

lö 1.4.44 5 liter 

ti 18.4.44 3 liter 

i början av maj 1 liter grädde till låns av Gustava, fre 19.5.44 betalt 

ti 23.5.44 Ivars mjölkhämtning på 1 liter börjar, lö 27.5.44 2 liter 

166

sö 28.5.44 Enqvist en halv liter 

fr 2.6.44 1 liter mjölk Moilanen 

ti 6.6.44 2 liter surmjölk 

to 15.6.44 3 liter surmjölk 

fr 16.6.44 3 liter surmjölk Enqvist, Betald. Hämtningen fortsätter 

lö 17.6.44 Enqvist halv liter 

on 5.7.44 Uppb. Landhyra 600. 5/7-44 

lö 8.7.44 1 liter till sömmerskan 

ti 1.8.44 Hjärtegrynet 

on 4.10.44 Kari Runar Vilhem 

Den sista anteckningen är gjord under evakueringstiden i Rödsö. För Aino 

kändes det säkert skönt att barnen åtminstone var i trygghet undan kriget och 

att de slapp minorna. 

Kalle och Iiris hade börjat i Rödsö skola. Där talade man svenska. 

Skolgången förde med sig tråkigheter. Skolans pojkar tog Kalle till en 

skogsdunge och gav honom stryk för att han inte talade svenska tillräckligt 

bra. I den lilla skolan med två lärare fanns mobbare bland eleverna. Också 

flickorna hade ett tvåfaldigt sinne för dramatik. Dels ville de se på när Kalle 

fick stryk, dels ville de att Iiris skulle bevittna händelsen. Därför drog de iväg 

med henne till platsen för att se hennes reaktion på avbasningen. Där hjälpte 

inte lärarens försynta varning i början på höstterminen. “Ni ska inte slåss eller 

gräla sinsemellan för ni är alla släkt med varandra.” 

Då far var borta, måste min mor ta hand om allt. Som enspråkigt finsk i en 

helt svenskspråkig miljö kände hon sig nedstämd och utanför. Hon hade fyra 

barn och ett spädbarn att ta hand om. I Rödsö hade hon en ko som försåg 

dem med mjölk. Den var inhyst i Orres-Jannes ladugård. Dit gick mor ofta 

med Iiris längs strandvägen. 

Vårt hus i Nellimö hade tyskarna bränt ner. Runar arbetade i Ivalo och 

byggde vårt nya hem på kvällarna. Bristen på byggnadsmaterial var ett stort 

problem. Trävirke fick han från sågen, men alla andra tillbehör var det 

knappt om. Allt var ransonerat och bristen på materiel var skriande. Många 

husbyggare var tvungna att använda tyskarnas nedbrända förråd. Man samlade 

använda och brända spikar som man rätade ut med hammare. Från den tiden 

167

härstammar den finländska sedvänjan att samla på spikar, järntrådsstumpar 

och annat skrot ifall man ännu någon gång skulle behöva det. Också i våra 

knutar låg motordelar, vars muttrar jag försökte öppna med skiftnyckel. Det 

kunde avslöjas något intressant när en mutter väl lossnade. De flesta delarna 

bestod av en lätt metall, kanske aluminium. Jag antog att delarna hade fallit 

från tyska flygmaskiner. Det fanns gott om dem i Ivalos omgivning. 

Mor längtade säkert efter att få sin familj samlad i ett eget hem. Min bror 

Kalle var tillsammans med mamma på uppköp i staden då hon stannade 

framför skyltfönstret till Silanders möbelaffär i hörnet av Borgmästaregatan 

och Östra Kyrkogatan i Gamla stan. Hon tittade länge och noggrant på 

möblerna och enligt Kalle kramade hon hårt handväskan. På nästa stadsresa 

steg hon in i möbelaffären och köpte ett möblemang bestående av ett bord 

med sex stolar och två skänkar. Möblemanget följde med till Ivalo och fanns 

i vårt hem under hela min mors och fars levnadstid. I den större skänkens 

mittersta skåp förvarade mamma småbröd och andra godsaker, som jag ibland 

smakade på i smyg. Nuförtiden finns samma möblemang i mitt hem i Karleby. 

Det har alltså återvänt och det doftar fortfarande pepparkaka i den mittersta 

skåpdelen. 

Eget hem – äntligen 

År 1946 hade Runar fått huset i Ivalo i beboeligt skick. Huset fanns i 

närheten av sågen, ungefär en kilometer från Ivalo centrum åt Nellimöhållet. 

Ett kök och ett rum, sammanlagt 40 kvadratmeter, var inte så mycket för 

en sjupersoners familj. En kamin och en vedspis stod för värmen. Riktigt 

färdigt hade Runar inte fått huset. Min syster Iiris minns att solen sken in på 

några ställen. På gårdstunet fanns en bastu med förrådsutrymme och en liten 

ladugård. Många Ivalobor bodde då ännu i jordkällare, papptält eller andra 

tillfälliga utrymmen. Nära hemmet, mittemot Mikkolas bilverkstad, stod länge 

ett papptält där återvändande familjer bodde året om. 

Den 4 oktober 1946 tog evakueringen i Rödsö alltså slut. Dagen råkade 

vara min födelsedag. Jag fyllde två år. Runar, Aino och de fem barnen steg på 

tåget till Rovaniemi. Clara skulle komma efter i boskapsvagnen med kon och 

ett lass hö. Vi skulle fortsätta resan tillsammans från Rovaniemi till Ivalo med 

lastbil. Eftersom Claras ankomst blev fördröjd med flera dygn bodde vi hos 

Lasse och Gretel Hilli i deras lilla stuga intill järnvägen. Min syster Iiris undrar 

168

ännu över hur ytterligare sju personer rymdes i den lilla stugan. Gretel väntade 

då sitt första barn. Runar och sonen Kalle gick flera gånger om dagen längs 

järnvägsspåret i väntan på att boskapsvagnen skulle anlända. De gick en lång 

sträcka söderut, eftersom de antog att godståget skulle avlastas längre bort 

från järnvägsstationen. 

Rovaniemi låg helt i ruiner efter tyskarnas framfart. Stationsbyggnaden hade 

tyskarna också sprängt. Ankomstplatsen för tågen hade därför flyttats söder 

om köpingen. Till slut anlände godståget med Clara. Med i boskapsvagnen 

kom Lasse Fredlund från Rödsö. Han hjälpte till när kon, höet, möbler 

och andra ägodelar lastades på två lastbilar. Förutom allt bohag skulle hela 

familjen få plats i lastbilarna. Iiris berättar att hon fick plats i en lastbilshytt 

tillsammans med sin mamma, men Kalle och Lasse Fredlund reste hela vägen 

på lastbilsflaket tillsammans med kon. Broarna över Ounasjoki och Kemiälv 

var ännu oreparerade och vi måste därför ta Kittilävägen via Lohiniva till 

Sodankylä. På morgonen kom vi iväg på den kalla och mödosamma resan mot 

Ivalo. Som tur var Clara med. Hon mjölkade och skötte om kon under den 

300 km långa resan. Ett år senare skulle Clara också komma att vara med, men 

då var det för att följa min syster Meeri till graven. 

Vi anlände till det nya halvfärdiga hemmet mitt i natten. Min mor lär ha 

sagt äntligen ett eget hem när de nådde gårdstunet. I det mörka rummet lyste 

kaminen röd. Ainos bror Ani hade eldat i kaminen och värmt stugan. På 

något sätt rymdes hela familjen Hilli samt Clara och Lasse i det lilla utrymmet. 

Det var på den tiden då sämja gav rum. 

Min mor skrev: 

Den 4 oktober 1946 fyllde Kari pojken 2 år och samma dag reste vi från 

Gamlakarleby till Ivalo. Måndag morgon den 7 oktober 1946 anlände vi till Ivalo. 

Vår stuga kändes liten till först, men livet var som en barnlek i vår egna stuga efter de 

långa åren som evakuerade. 

Sålunda började familjen Hillis liv i Ivalo. Följande sommar, den 17 augusti 

1947, föddes ett flickebarn, som döptes till Irja. 

Meeris död – kamp i iskallt vatten 

På hösten fortsatte Kalle och Iiris skolgången på finska i Ivalo. Nu fick 

169

Kalle stryk på skolgården för att han inte talade tillräckligt bra finska. Meeri 

började folkskolan i lärarinnan Liisa Ahos skola på hösten 1947. Hon hann gå 

i skola nästan två månader. Tisdag morgon den 21 oktober 1947 startade hon 

mot skolan. Hon gick baklänges och vinkade åt vår mamma som hon brukade. 

Vid brädgården vinkade hon åt vår pappa och fortsatte till Sammu Kyrös för 

att hämta sin klasskamrat Sirkka Varmanen. På familjen Kyrös gårdsplan 

började Meeri, Sirkka, Sirkkas lillebror Seppo och Paavo Kantojärvi leka med 

en kälke. De åkte på kälken nerför backen mot älvens is. Kälken gled mot 

mitten av älvfåran som var ofrusen. Fru Varmanen märkte olyckan och 

skyndade sig för att rädda barnen. Hon kunde inte simma och alla fem skulle 

ha drunknat om inte den tjugoåriga Olga Kyrö också hade skyndat till deras 

undsättning. Hon dök ner i det iskalla vattnet och lyckades rädda fru Varmanen, 

hennes son och Paavo. Men hon lyckades inte hitta Meeri och Sirkka, som 

båda drunknade. De hade suttit längst fram på kälken och hamnat först i 

vattnet. Min far som hörde rop från älven, cyklade dit. Meeri fick de upp efter 

15 – 30 minuter, Sirkka betydligt senare. Läkaren försökte återuppliva barnen 

i två timmar men utan resultat. I det kalla vattnet hade förts en skräckfylld 

kamp i vilken Olga Kyrö handlade modigt och beslutsamt och lyckades rädda 

tre personer. 

170

Vid Meeris och Sirkkas grav, från vänster Vilma Mettiäinen, Kaarina Hilli, 

Runar med Irja i famnen, Iris Hilli, Aino Hilli, Seppor Varmanen och Kari Hilli. 

Foto togs våren 1948. 

171

Min syster Iiris, som vid tidpunkten var tio år, har skrivit rörande och i 

detalj om händelsen: 

En sorglig skolväg 

Vår Meeri Marjatta Hilli var på väg till skolan. Meeri hade lämnat skolväskan i 

Sammu Kyrös tambur. Seppo, Paavo, Sirkka och Meeri lekte utomhus, de hade hittat 

en kälke, som hade medar av skidor, de hade dragit den längs marken, när de kom 

till stranden märkte de älvbranten. De hade börjat åka ner för branten ut på isen, 

som hade bildats under en natt och var svag. De hade åkt ner på isen men kälken 

stannade på isen. Men andra gången när de åkte ner, då brast isen och kälken sjönk. 

Men när fru Kyrö hade sett detta, hade hon sagt åt Olga Kyrö och fru Varmanen 

hade hört ropen på hjälp. Fru Varmanen sprang till stranden och hoppade i vaken. 

Olga hade kommit springande efter och sen var det sex människor i vaken. Men Olga 

hade räddat Paavo och sen började hon rädda fru Varmanen som inte kunde simma. 

Men Olga räddade också den lilla gossen Seppo. Men Olga kunde inte rädda flera 

för vattnet var kallt. Sirkka och Meeri hade inte synts till i vaken. När pappa hörde 

högljudda rop i riktning från älven tog han en cykel lutad mot kontorsväggen och 

cyklade till Kyrös. Pappa hade frågat: “ Är Meeri här”, de svarade inte. När Paavo 

kommit upp på stranden ropade han att Meeri och Sirkka var där. Pappa började 

hugga upp vaken. Det gick ungefär en halvtimme innan de fick upp Meeris kropp. 

Husbonden Kyrö hade sett skymten av en vit mössa i strömmen. Han hade tagit en 

lång stör som hade en spik i ena ändan. Han tryckte ner käppen i vattnet och började 

dragga. Genast fastnade en kropp och man högg upp en större vak. Kroppen drogs 

upp på isen och fördes in i Kyrös hus. Där gav man konstgjord andning åt Meeri, men 

det hjälpte inte. En stor sorg fyllde mammas hjärta, också pappas och barnens. Meeris 

minnesord var: I himmelen får barn, som älskar Jesus, vita kläder och harpor att 

spela på. 

Så sorglig skolväg hade Meeri. Men Meeri är på en bättre plats än vi. Meeri är i 

himlen och vi är på jorden. Vi är syndiga. 

Meeris lärare Liisa Aho, skrev ett brev till min mor den 29 oktober. Hon 

skrev bland annat följande: 

Jag sänder härmed lilla Meeris teckningar och häften, som ni säkert vill ha som 

minne av henne. När vi i skolan ritade hemmet, märkte jag, att Meeri gjorde det med 

särskild omsorg och hängivenhet, och jag förstod att hemmet var henne mycket kärt. 

Och kärt för henne var också det himmelska hemmet om vilket hon så gärna sjöng och 

som vi ofta talade om i skolan. I himmelen får barn... 

172

Meeri var alltid en snäll och rar elev i skolan och jag är djupt fäst vid henne såsom 

också vid lilla Sirkka Varmanen. Därför har deras bortgång förorsakat också mig 

stor sorg. Det finns ett stort tomrum efter dem i klassen. Jag ser alltid deras ögon och 

hjärtliga leenden, fastän de är borta ... 

Mina föräldrar fick kondoleansbrev från sina föräldrar, systrar, bröder och 

vänner. I Ivalo kyrka hölls en sorgegudstjänst, söndagen den 2 november 

klockan 14, för tre skolelever som hade drunknat samma dag. Skoleleverna 

var Sirkka Varmanen, Meeri Hilli och Aarno Kauppinen. Aarno Kauppinen 

hade drunknat i Akujärvi. Efter gravläggningen samlades man i sorgehemmen 

för att minnas de avlidna. I både Runar Hillis och Yrjö Kauppinens hem hölls 

andakter, där kyrkoherde Mauno Aho talade. Det var sällsynt att man i två 

sorgehus samtidigt döpte ett barn. I samma familj hölls alltså både begravning 

och dop. 

Det var min syster Irja som fick sitt namn vid tillfället. Man ville ha alla 

andliga förrättningar skötta under samma prästbesök. Efter begravningen 

och dopet skrev min far till sina föräldrar i Karleby. Han skickade brevet med 

Clara, som kommit till begravningen. 

Kära pappa och mamma 

Nu ämnar Clara lämna oss och jag sänder detta brev med henne. Så länge sen 

jag skrev åt er, kan ni förlåta vår oförtacksamhet, men må det vara bättre i 

fortsättningen. 

Helt säkert slog sorgebudet er hårt, som den kom åt oss. Några minuter före gick 

Meeri förbi brädgården och viftade på sitt kända sätt, hej hej pappa – så glatt, som 

hon alltid brukade göra. Litet senare hördes skrik från ån, när jag kom fram, såg 

jag inte Meeri mera, endast två av barnen var kvar i vatten. Vad jag kände inom 

mig de minuter förrän vi fick upp henne, kan ingen förstå, som inte varit i samma 

situation. Men dock stod det klart huru långt man står från himlen. Fast just ingen 

hopp fanns kvar kom det liksom en indre frid och ro över mig när jag fick bära henne 

inne och vi försökte även med läkarens hjälp, men allt var fåfänkt. Kan inte förstå 

varifrån den rösten kom, men det kom så över mig, när vi kämpade med livet: är det 

rätt att försöka kalla henne åter när hon så fridfullt sov alldeles naturligt, hon hade 

så fridfullt, kommer aldrig kunna glömma den stunden. Har sedan dess liksom stått 

mången gång och sett henne vifta där ... hon är inte borta utan bor liksom ibland oss, 

men på ett oförklarligt sätt. Nu har jag börjat förstå, vad det betyder när ett kärt och 

älskad barn tages bort, att få ha himlen som väntar. Nu har döden förlorat sin udd, 

173

tvärtom en indre länktan efter återseende och återförenande. Givi Gud att man alltid 

skulle stå så nära det oförgängliga. 

Två veckor har gått långa och tunga, men också rika på frid, som har kommit 

ovanefter. Full av sorg, men dock en inre tacksamhet för de år, som vi fått ha henne 

ibland oss. Nu förstå vi över vad Herren i sin stora kärlek skänkt oss med varje 

barn, en sak, som ingen tänka på förrän sedan. Nu har vi lilla Irja istället, som en 

glädje åt oss i vår sorg. Hon blev döpt i söndags när Meeri vigdes bort. På samma 

gång jordfästes även två andra i kyrkan, som drunknade samma dag. Oförklarliga är 

Herrens vägar. Clara berättar resten, har så svårt att finna ord. 

Tackar er alla för allt, stöd och hjälp, som vi fått i vår djupa sorg. Må vi alla i stilla 

bidan låta sorgen vända oss mot det eviga och återseende. 

De hjärtligaste hälsningar åt alla. 

Aino & Runar o. barnen 

Själv minns jag inte händelserna. Jag har kanske några minnesbilder, men 

de kan vara sådana som andra har berättat. Så småningom började jag uppfatta 

att någonting som djupt berörde familjen hade hänt. 

Tillbyggnaden av huset och skolminnen 

Vårt hus byggdes till vid tiden för Meeris död. Runar försökte påskynda 

färdigställandet med tanke på begravningen. Till det ursprungliga huset byggdes 

en del i två våningar, där det fanns tre små rum uppe och ett lite större rum 

nere. I brådskan användes fuktigt sågspån som isolering, vilket senare vållade 

problem. Samtidigt försökte man täta det gamla huset och tilläggsisolera det. 

Byggaren hette Lauri Sukuvaara och var min moster Hildurs son. Samma 

år slutade vi med att ha ko. Detta skötte också Lauri om. Jag minns att jag 

från mitt fönster såg kohuden hänga på en lina. Senare låg kohuden i åratal 

på bastuns mellantak. Jag hörde mina föräldrar diskutera att man i Norge 

skulle få många kilo margarin och socker för den. Huden finns eventuellt 

kvar på samma ställe än idag. Följande år föddes min bror Hendry Johannes. 

Mari Karppinen från Pikku-Petsamo hjälpte till hemma medan mamma var 

på sjukhuset. Som jag minns det åkte mamma och babyn hem i en lastbilshytt. 

Iiris och Kalle började i Liisa Ahos skola i prästgården. Skolan kallades 

för prästgårdsskolan. Många elever hade gått där redan ett år, såsom 

Niemeläs, Blomqvists, Nurminens, Ahos och många andras barn. År 1950 

174

flyttade Iiris och Kalle över till Raudaskyläs mellanskola som också hade 

gymnasierättigheter. Deras skolgång hade varit synnerligen växlande vad 

skolorna beträffar: kortkurser i Nellimö, svenskspråkig skola i Rödsö och 

sedan Ivalo. Ett år senare for också Kaarina till Raudaskylä, men stannade där 

bara till julen, eftersom en kommunal mellanskola startade i Ivalo. 

På hösten 1951 började jag folkskolan i den nya skolbyggnaden på Elli 

Ravolas klass. På min vänstra sida i dubbelpulpeten satt Heli Suonveri, vars 

ena framtand var charmigt sned. Hennes pappa var skräddare och kom från 

Ylivieska. Under kriget hade han varit med i Lutto i Pennanens trupper. Efter 

kriget stannade han i Ivalo och blev känd som den ledande kommunistbossen, 

byns egna Pepponen. Heli var en av de första eleverna som lärde sig läsa 

flytande och hon lyste också i de andra läroämnena. Jag tyckte att Heli var 

lärarinnans favoritelev. Själv var jag rädd för Elli Ravola, som aldrig log inför 

klassen. Senare träffade jag Heli på arbetskraftbyrån i Tornio. Jag kände igen 

henne på framtanden, men ingendera av oss låtsades känna den andra. 

På tredje klassen fick jag Meeri Massala som lärare. Hon var min lekkamrat 

Juhani Massalas faster. När hon gav Juhani pianolektioner var jag med några 

gånger, därför kändes hon lite bekant. Hon var en amper lärarinna, som kunde 

hålla ordning i klassen, vilket nog behövdes. De vanligaste orsakerna till mina 

kvarsittningar var att jag sköt med slangbella i klassen och läste Tex Willer i 

smyg på lektionen. Jag tyckte om orsakerna till kvarsittningarna. En gång fick 

alla klassens pojkar kvarsittning på grund av slangbellan. Lärarinnan ritade 

en liten rund vit cirkel på tavlan och sa, att den som träffar cirkeln bakifrån 

klassen får gå hem. Det tog mig ett par timmar innan jag prickade. Jag tyckte 

nog att jag träffat tidigare, men lärarinnan sa att hon inte hade märkt det. 

Efter Meeri Massala hade jag Tapani Peijari som lärare i ett år. Han var en 

pedantisk pedagog. Han var lång och stilig, alltid välklädd. Av någon anledning 

var han fortfarande ogift fastän en så stilig karl borde ha haft “åtgång”. Han 

var troende och besökte kyrkan och kyrkans tillställningar regelbundet. Jag 

tyckte om honom som lärare. En gång vid lektionens början sa jag “skit 

heller” åt en klasskamrat i dörröppningen utan att märka att läraren kommit 

in i klassrummet. Läraren kommenderade in eleverna i klassrummet, men bad 

mig stanna i korridoren och stängde dörren. Han uppmanade mig att upprepa 

det fula ordet femtio gånger. Jag beslöt genast att inte göra det. Peijari krävde 

strängt att jag skulle upprepa ordet. Flera minuter stod jag på mig, men när 

jag såg Peijaris halsmuskler spännas, hakan skjutas fram och ansiktet rodna, 

beslöt jag att välja det lättare obehaget. Jag upprepade ordet utan att hinna dra 

175

andan emellan. Till slut sa Peijari: “Femtio och nu in i klassen!” Ordet kändes 

en lång tid riktigt behagligt på mina läppar efter den här övningen. Repetition 

är all lärdoms moder. Peijari ansåg kanske helt realistiskt att det lönade sig att 

lära mig använda svordomar från den lindrigare ändan. Han påverkade min 

framtid på ett betydelsefullt sätt. Han hade ofta, i samband med kyrkobesöken, 

sagt åt mina föräldrar, att jag borde börja i samskolan. Detta hörde jag av mina 

föräldrar, men till en början förhöll jag mig negativt till tanken. Jag deltog i 

alla fall i inträdesförhören, men tänkte inte för ett ögonblick på att jag sökte in 

någonstans. Länge funderade jag inte över de förbryllande frågorna, fastän jag 

tyckte att jag inte kunde dem. Jag var i alla fall med på listan av antagna, fastän 

alldeles i slutändan. Tack vare Peijari kom jag in i samskolan, vilket senare 

möjliggjorde fortsatta studier som kom att forma mitt liv. 

Från folkskolan minns jag Tauno Taskinen som var lite äldre än jag och 

kom från Pikku-Petsamo. Han hade talang och var munvig och morsk. På 

skolgården när vi tävlade om vem som kunde kasta sten längst mot stranden, 

slank Ilkka Sipolas sten en gång i misstag och träffade mitt bakhuvud med 

kraft. Jag var halvt avsvimmad när pojkarna ledde mig till slöjdsalen och satte 

mitt huvud under vattenkranen. Det flöt blod och vatten över mitt ansikte när 

jag hörde Taunos röst i bakgrunden säga: “han blöder som en stucken gris”. 

Läraren bad några pojkar följa mig till kommunalläkaren som sydde såret med 

några stygn och lindade en “turban” runt mitt huvud. 

Tauno var lite skrämmande, för han kunde i förbifarten utmana vem som 

helst från de lägre klasserna till en brottningsmatch. Vid sträng köld fick vi 

vara inomhus på rasterna. En gång tog Tauno mig i ett famntag och sa “nu 

flyger du i mattan”. Jag försvarade mig och märkte att jag klarade mig bra i 

brottning. Tauno slutade brottas och sa att jag skulle träna mera. Jag kände 

hur jag blev lite starkare av att ha undvikit att flyga i golvet. Senare godkände 

Tauno mig som medlem i Pikku-Petsamos grabbgäng. 

Folkskolan skötte jag någorlunda och vitsorden motsvarade mina 

prestationer. Mina gymnastik- och idrottsvitsord förblev nöjaktiga, fastän 

jag tyckte att jag var sportig och vann skidtävlingar, både skolans och Lapin 

Sudets (Lapplands Vargarnas). Jag tyckte att jag förtjänade bättre vitsord. 

I mellanskolan fick jag alltid berömliga vitsord i idrott och gymnastik. Jag 

hade på känn att min far inte riktigt förstod hur viktiga skidtävlingarna, eller 

överhuvudtaget idrotten, var för mig. I skolan vann jag ett par skidtävlingar 

med skolans skidutrustning som passade mig behjälpligt. På fritiden skidade 

jag med skidor som jag lånat av min kusin Ilkka Sipola. Jag bad ofta om egna 

176

skidor av min far. Till en skidtävling, arrangerad av Lapin Sudet fick jag äntligen 

pengar till egna tävlingsskidor. Där tävlade jag mot hårda motståndare som 

Jouko Olsen, Ilkka Sipola och Kari Kyrö. I mellanskolan var jag klasskamrat 

med Kari Kyrö som var en mångsidig och tävlingsinriktad idrottare. Han fick 

mig att prestera mitt allra bästa. Min namne hade samlat på sig en sådan 

mängd pokaler att dom första hade börjat mörkna av ålder. Han berättade att 

man fick dem blanka igen genom att gnugga dem med tandkräm. 

Kari Kyrö hade fallenhet för att handla och svara modigt och detta kom 

tydligt fram i mellanskolan. Vår matematiklärare Erkki Itkonen undervisade oss 

också i fysisk fostran. En dag samlades vi på en kulle för att ha terränglöpning. 

När läraren höll namnupprop saknades två elever. Han frågade om någon 

visste var de höll hus. Då svarade Kari Kyrö rappt: “Jag vet icke; skall jag 

taga vara på min broder?”. Då brusade Itkonen upp och sa att det bör han 

nog göra. De frånvarande pojkarna hade begett sig längre in i skogen för att 

spränga en granat som de hade hittat. Följande dag berättade de att det hade 

uppstått en några meter bred grop i skogen. 

Från skoltiden minns jag att barnen till gränsbevakningens personal fick 

skjuts till skolan med gränsbevakningens slädar och hästar. När det var kallt 

kördes de intäckta i varma fällar in på skolgården med en gränsjägare vid 

tömmarna. I detta hänseende hade de här barnen en priviligierad ställning 

och vi vanliga skolbarn i filtstövlar hade gärna åkt med. Hästarna hade 

gränsbevakningens brännmärke på bakdelen. 

Gränsbevakningens område var annars också intressant. Där bodde en 

Mannerheimriddare samt fjärrpatrulljägare. En gränsjägares son hade skjutit 

sin far till döds under ett familjegräl. Pojkar som bodde vid gränsen visste 

mycket om vapen och flickorna verkade målmedvetna. I skolans fester deltog 

sällan elevernas föräldrar. Mina föräldrar deltog aldrig. Min klasskamrat Jukka 

Juhas föräldrar hedrade samskolans julfester med sin närvaro. När jag såg 

dem, kom jag att tänka på familjen Sabel i Svarte Petter: löjtnant Sabel och 

hans fru, operasångerskan. Gränsbevakningens chef, kapten Juha, som var 

tiptop i sin uniform med alla utmärkelser, kom in i festsalen arm i arm med 

sin fru. Till råga på allt sjöng fru Juha som en operasångerska i julprogrammet. 

Mer representativa än så kunde föräldrar knappast vara. Efteråt har jag tänkt 

att det var min första upplevelse av högkulturens vokalsång. Det var synd att 

en så praktfull röst kom till föga användning i Ivalos kulturliv. 

Efter att jag börjat i mellanskolan slapp jag inte helt lärarinnan Ravola. 

Hon hade berättat att en gång när hon gick på bron i Ivalo, hade en ung 

177

man som liknade Kari Hilli kommit cyklande bakifrån och fallit henne om 

halsen. Klassföreståndaren frågade mig med ett roat leende hur saken förhöll 

sig. Förvånad över beskyllningen, sa jag att jag inte varit där och inte visste 

någonting om hela saken. Senare erkände en äldre elev, efter att han flyttat till 

gymnasiet på annan ort, att han kramat Ravola. Han hade slagit vad med en 

klasskamrat att han vågade göra det. Men min heder och ära fick sig en törn. 

Det hände andra intressanta saker i Ivalo på den tiden. En gång körde 

en svensk lastbil med släpvagn genom räcket på Ivalobron och störtade 

ner i älven. Lastbilen hade kommit från byn och i början av bron hade den 

plötsligt svängt mot vänster. Tre män dog i olyckan, bland dem män från byn. 

Alkoholen hade andel i olyckan. 

Polion hade överraskande spridit sig över hela landet. Det varnades för den 

också i Ivalo. Folksamlingar skulle undvikas. 

I byn, i synnerhet i närheten av Majala (restaurang), rörde sig både bekanta 

och obekanta människor. Ett tyskt filmteam spelade in Med rymdraket till 

kärleken. Rollerna innehades av bland andra Anneli Sauli och Åke Lindman. 

Dem kunde man se promenera på kvällarna på byvägen. En gång hade jag 

tur när jag såg Åke promenera framför posthuset. Jag kände genast igen 

honom, eftersom jag läste Urheilun Kuva-aitta (sporttidning) noggrant. Åke var 

fotbollsspelare på landslagsnivå. 

Lillebrors död 

Jag minns Hendrys barndom mycket väl. Han lekte med Vilho-Pekka Näsi, 

som var lika gammal som han. Pappa hade köpt en motorbåt på sommaren 

1953, vilket var viktigt för oss pojkar. När den första isen kom begav sig 

Hendry och Vilho-Pekka längs med stranden för att titta på “vattenmotorn”, 

som Hendry kallade motorbåten. De gick först till stranden vid den nya sågen 

där båten ofta hölls på sommaren. Men då den inte fanns där fortsatte de mot 

Alpi Mattilas strand, där båten låg uppdragen för vintern. Då de gick längs 

med stranden brast isen i den smala viken och pojkarna hamnade i vattnet. 

Det var en lördag. När jag kom hem från skolan mitt på dagen bad mamma 

mig hämta Hendry. Jag cyklade snabbt till de vanliga platserna där han brukade 

hålla till, men hittade honom inte. Mamma började bli ängslig och även andra 

letade efter honom, men utan resultat. Tiden gick, Kalle gav sig ut för att leta 

och fann Hendry och Vilho-Pekka. Jag minns att Kalle bar den genomblöta 

178

Hendry på axeln och någon annan bar Vilho-Pekka. När mamma kom emot 

det här följet började hon gråta högt och otröstligt, vilket jag aldrig kommer 

att glömma. Hemma gavs länge konstgjord andning åt dem. Jag gick förbi 

fönstret och tittade in när pappa och polisen Mikko Lampinen gav konstgjord 

andning. Jag bad till Gud att Hendry och Vilho-Pekka skulle räddas. Jag vet 

inte var alla andra befann sig. Ibland gick jag in på utedasset för att be, jag var 

för blyg för att knäppa händerna ute på gården. Jag hade dåligt samvete för att 

jag letat efter Hendry så otåligt och flyktigt. På den snöiga stranden fanns spår 

av Hendrys och Vilho-Pekkas ödesdigra rutt när de försökte hitta 

“vattenmotorn”. Som vuxen har jag funderat över hur mina föräldrar orkade 

med ytterligare en stor sorg. Inom en kort tid hade min mor upplevt två 

evakueringar, förlusten av sitt hem och två barns tragiska död. Upplevelserna 

påverkade och förändrade henne säkert för alltid. 

Irja, Hendry och Kaarina sommaren 1953. 

Några år efter Hendrys död förorsakade vi barn vår mor en ordentlig 

hjärtklappning. Iiris, Kaarina, Irja och jag gick till stranden vid den nya sågen 

för att tvätta mattor. Mamma hade uppmanat oss att se efter Irja vid stranden. 

På samma sätt uppmanade hon oss alltid att vara försiktiga när vi befann oss 

179

nära vatten; när vi simmade, fiskade eller var ute med båt. Faran av att hamna 

i vattnet var något som inte underskattades i vår familj. Medan vi tvättade 

mattorna märkte Iiris ett blått tyg, som flöt med strömmen. Hon insåg att det 

måste vara Irja, som hade begett sig uppströms till en brygga som skymdes 

av en buske, och ramlat i. Iiris började vada ut till den flytande Irja och jag 

cyklade hem efter mamma. Hemma sa jag kort att Irja hade ramlat i vattnet. 

Mamma började springa mot stranden. Andfådd och uppskakad nådde hon 

stranden där hon till sin stora lättnad fick se Irja, som höll på att återhämta 

sig från sitt dopp. Hennes kläder hade av allt att döma hållit henne flytande. I 

vanliga fall sjunker ett litet barn. 

Min morbror Ani Sipola omkom på en vägarbetsplats i Tuloma. Hans fyra 

barn som var i skolåldern, Sirkka, Ilkka, Seija och Sirpa, blev föräldralösa. 

Mina föräldrar blev deras vårdnadshavare år 1958. De bodde hos oss en tid. 

Barnaskaran hemma fördubblades och för min mor var det en hel del att ta 

hand om. Tio år senare dog min bror Kalles fru plötsligt. När Kalle körde 

långväga virkestransporter tog min mor hand om sönerna Kai och Ari. 

Förutsättningen för min fars fullödiga insats som företagare var att min 

mor skötte de praktiska sysslorna i hemmet. Utan mamma hade en så intensiv 

insats i arbetslivet inte varit möjlig. När erkännanden utdelades hade min mor 

varit lika väl värd dem som min far. När jag tänker på min mors levnadsbana 

tycker jag att hon hade ett hårt liv. Min far hade lättare att se ljust på framtiden 

under de svåra stunderna. 

180

Syskonen firar Elins och Karls 70-årsdag i Rödsö 1955. I översta raden Runar, 

Sven, Lasse, Levi och Wiking . Mellan föräldrarna Clara. Mildred och Per hade 

inte möjlighet att komma från Sverige. 

Farfars 70-årsdag. Nedersta raden från vänster Ulf-Erik, Ulla-Stina, Christina, 

Christer, Mikael och Fred. Andra raden Sirkka med Carl-Johan, Elin med Gun, 

Karl, Göran, Gretel med Lena, Göta med Per-Olav och Bo-Erik bakom. Tredje 

raden Clara, Märta, Sylvia, Maj-Britt, Lars och Levi. Översta raden Wiking, 

Gustav, Per-Gustav och Sven. 

181

Kyrka, skidtävlingar och scouting 

Kyrkobesök hörde söndagarna till. Mamma och pappa cyklade till kyrkan. 

De minsta barnen fick skjuts på cyklarna. Pappa hade ett barn på ramen och 

ett på pakethållaren. Efter gudstjänsten besökte vi ofta Meeris och Hendrys 

gravar. 

Mamma och pappa cyklade ibland om somrarna till Nellimö för att hälsa på 

bekanta. Det blev åttio kilometer tur och retur i en backig terräng på grusväg. 

Det var frisksport som heter duga. 

På vintern tyckte jag om att skida. Jag hade velat delta i skidtävlingarna som 

ordnades av Lapin Sudet men de började klockan ett på eftermiddagen under 

pågående gudstjänst. Mina föräldrar gav mig inte sin tillåtelse. Inte förrän jag 

vunnit skolans skidtävlingar och tävlingar skolorna emellan i ett par år, fick 

jag lov hemifrån att delta. När jag vann serieskidningar och hade med mig 

hem fyra likadana prisskedar, var mamma nöjd med tillägget till kaffeservisen. 

Senare vann jag flera skidtävlingar på varandra följande år, tills jag övergick till 

hastighetsåkning på skridskor. Skidtävlingar ordnades på Kiimakumpu (kulle). 

Kullen låg vid Enarevägen i terrängen bakom bönehuset. Spåret började vid 

bönehuset och fortsatte vid sidan av vägen mot Enare. Precis när skidorna 

började glida och jag med blodsmak i munnen hade fått upp farten, korsade 

spåret Enarevägen. Då gällde det att se åt båda hållen, och hade man otur 

kom det en eller ett par bilar och då måste man vänta några sekunder. Senare 

flyttades spåret så att det gick mot Naaravaara fjället. Nära övergångsstället 

gjorde pojkarna en hoppbacke och vid hoppning gled man den sista biten över 

vägen. Vid sådana tillfällen fanns det alltid någon vid vägen som varnade för 

bilar. Mittemot baracken bakom myren fanns tidigare en hoppbacke på fjället. 

Det sades att tyskarna hade sprängt den. Under skoltiden på lektionerna för 

fysisk fostran skidade vi till det som fanns kvar av hoppbacken för att åka 

utför. 

När jag började tävla i skidåkning för män, deltog bland andra Kyösti 

Junttila och Aimo Välitalo i samma tävlingar. Jag ansåg dem främst vara 

sommaridrottare. Kyösti klarade sig i sprint och hopp. Aimo tävlade i kast 

och höjdhopp. De som ägnade sig åt sport i Ivalo, gjorde det i allmänhet 

mångsidigt. Asser Mattila dök också upp på skidtävlingarna. Han var helt 

överlägsen. Det sades att han fått sin goda kondition i skogsarbete. Efter 

Asser härskade Lauri Pekkala i några år. Tillsammans med honom drog 

jag tävlingsspåren några gånger. Efter Pekkalas tid vann en man som hette 

182

Nuorgam tävlingarna. 

Lapin Sudet hade en barackstuga på Kiimakumpu som blev bekant 

för mig i scoutsammanhang. Här höll patrullens ledare Esko Pyykkönen 

övningar med oss scouter. Från min barndom minns jag vagt Eskos far, Reino 

Pyykkönen. Han arrangerade tävlingar och lekar för barn och ungdomar. 

Dessa ägde rum på ett röjt fält vid den nuvarande Ilveksentie (väg). Pojkarna 

tävlade bland annat i säcklöpning, som min bror deltog i. Löjtnant Reino 

Pyykkönen hörde till detachement Pennanen vid Lutto. I scoutingens tecken 

samlades vi i baracken på Kiimakumpu och patrulledaren Esko Pyykkönen 

sa några ord om scoutens skyldigheter och slutade vanligen med orden: “Nu 

går vi ut och smäller”. I patrullen som leddes av Esko prövades scoutidealet 

hårt. På barackens gårdsplan gjorde vi smällare av gevärspatroner. Att smälla 

patroner var en populär hobby bland pojkarna i Ivalo, men hur det passade 

in med scoutingen undrade jag ibland över. Under Eskos ledning blev det 

en av tyngdpunkterna i vår scoutverksamhet. Vi höll på med det som någon 

slags hemlig försvarsverksamhet. Det måste ske i hemlighet, och ledaren 

uppskattade det; han till och med berömde en lyckad smäll. Smällandet ryckte 

en med sig och mitt kunnande blev mångsidigare. 

Vårt smällande gick inte obemärkt förbi. En dag körde en Austin A 70 med 

rundad bakända in på barackens gårdsplan. Ut hoppade konstapel Kekki och 

vrålade: “Är det ni som håller på och smäller här?” En del av oss tänkte smita 

iväg men Esko sa lugnt åt oss att stanna kvar, att han skulle reda upp saken. 

Han klev sävligt fram till Kekki, gjorde en slags honnör och sa, att han var 

patrulledare Esko Pyykkönen och att vi kommit för att öva för scoutmärkena. 

Kekki blev bragt ur fattningen och undrade om vi hade hört smällarna. Esko 

svarade att det hade vi inte, men att vi genast skulle meddela om vi hörde 

några. Kekki kastade en blick på gårdsplanen och steg in i bilen. Det att Esko 

blev tagen på bar gärning utgjorde ett problem eftersom krutlukten fastnade 

i kläderna. Jag försökte dölja krutlukten genom att stänka lite bensin på 

kläderna. Bensinlukten var lättare att förklara för mina föräldrar. 

Scoutverksamheten fick så småningom en ny ledare. Det var en man som 

bodde tillfälligt på orten och vars namn jag inte längre minns. Han introducerade 

vettiga aktiviteter för scoutingen och det blev slut på smällandet. Vi gjorde 

en cykelutfärd till Kirakkaköngäs och övernattade i forststyrelsens barack 

som låg vid Ukonjärvi. Patrulledaren installerade sig i det mindre rummet i 

baracken. Han berättade att hans fästmö skulle komma med nattbussen. På 

kvällen när vi skulle lägga oss, åt jag en smörgås sittande på den nedre bädden 

183

och märkte att någonting vått droppade ner på min smörgås. När jag tittade 

upp såg jag att vår tidigare scoutledare Esko hade vinklat sin madrass och 

droppade spott på min smörgås. I den stunden förlorade han min respekt och 

efter det förekom det alltid en viss spänning mellan oss. 

På morgonen gav patrulledaren oss instruktioner för leken snappa flaggan 

och delade in oss i två grupper, varvid fästmön hedrade ordergivningen med 

sin närvaro. Försvararna av flaggan gick upp på berget och efter en stund 

följde vi flaggsnappare efter. På Kirakkaköngäs höga berg utkämpade vi en 

spännande kamp om flaggan. Det tyckte vi var meningsfull scoutverksamhet. 

Som scouter hade vi ansvaret för klockringningen klockan tolv på 

nyårsnatten. Först hade vi problem med ringningstekniken. Klockans tvåsidiga 

hammare slog mot klockans båda sidor och det lät fel. Det var meningen 

att hammaren skulle slå mot endast ena sidan, men nu studsade den över 

till den andra sidan också. Ingen av oss hade satt sig in i kyrkvaktmästarens 

ringningsteknik. Misslyckandet gjorde oss först ängsliga, men någon ryckte 

av sig sin pälsmössa och lade den på motsatta sidan som ljuddämpare för 

hammaren. Ringningen började låta som den bekanta bönehusringningen på 

söndagen. 

Livet där hemma 

Om mina föräldrar av någon anledning inte gick i kyrkan, lyssnade de på 

gudstjänsten i radion. Då satte mamma på radion med hög volym och om 

det var sommar öppnade hon fönstret. Det var inte mer än rätt att på samma 

gång låta grannarna höra Guds ord. Skadligt var det säkert inte, isynnerhet 

för de grannar som aldrig syntes i kyrkan. Söndagen var för mina föräldrar 

ovillkorligen en helg- och vilodag. Själv förstod jag att då var det inte lämpligt 

att hugga ved. Ibland misstog jag mig. Jag trodde till exempel att Valborg var 

en helgdag. En valborg började min far sätta upp taklister i ett rum på övre 

våningen. Jag undrade om man får arbeta på valborg. Min far svarade, att nog 

kunde man sätta upp ett par lister alltid. 

För min mor som hade gått i en kristlig folkhögskola, var det viktigt att det 

var städat, rent och att allt var i ordning hemma. Tidigt varje lördagsmorgon 

började hon veckoslutsstädningen. Frisk luft började strömma upp på övre 

våningen där vi barn sov. Allt emellanåt hördes mammas uppmaning “vakna, 

klockan är redan sju”. Till sist nådde uppmaningarna sin kulmen och den sista 

184

varningen ljöd: “Era slöfockar, stig genast upp!” 

Jag saknar min mors rieska (osyrat bröd) som vi fick äta nybakt och med 

mjölk. På söndagarna brukade jag skida med pojkarna till Maunuvaara för att 

hoppa i den högsta hoppbacken. När vi någon gång på eftermiddagen skidade 

hemåt var jag så hungrig att jag skakade. Mamma hade sparat köttbullar, som 

var söndagsmat, på värmning för mig. Nog smakade de gott! 

Kalle, Iiris och Kaarina gick i början på 1950-talet i samskola i Raudaskylä. 

Det var många matpaket som mamma skickade till dem. Senare skickade hon 

paket till Kalle i Härnösand där han gick en skogsteknikerkurs. 

Under den senare delen av 1950-talet gjorde mamma, pappa och Irja 

bilfärder på somrarna till norra Norge. Det skedde med Svante Kangas 

Pobeda (ryskt bilmärke). Med på bilfärden, förutom Svante själv, var hans 

fru Eeva och dottern Tuula. Familjen Kangas var kära vänner och familjerna 

besökte varandra i åratal. Jag uppskattade oerhört Svantes musikkännedom. Vi 

firade nyår hos oss. Jag spelade Elvis skivor för flickorna. Dem hade jag köpt i 

Isaksens butik i Karasjoki i Norge. Mamma nändes inte förbjuda spelandet av 

den “illalåtande” musiken inför gästerna. Svante gick förbi en gång när Elvis 

sjöng Treat Me Nice. Han stannade för att lyssna. Han hörde sången till slut, 

framåtlutad och med örat mot högtalaren och sa: “Den där Elvis sjunger bra!” 

Svante var som skapad för kyrkokören. 

Svante och Runar utmärkte sig som skjutare av raketer. Ett nyår beslöt de 

nämligen att skjuta en raket som saknade raketpinne. De tog mammas bykkäpp 

och täljde en skåra för raketen. Men raketen orkade inte lyfta den tunga 

käppen utan exploderade på marken. 

185

Familjeporträtt julen 1953. 

186

Ivalo 

Inari Oy:s sågverksamhet fortsätter i Ivalo 

Sommaren 1945 då kriget var slut for Runar, som så många andra, till 

Ivalo. Till allra först måste han få tak över huvudet. Till det dög ett papptält. 

På dagarna arbetade han med grunden till sågen och på kvällarna byggde 

han på sitt eget lilla hus. Han hade köpt en tomt av Ilo Kyrö. Tomten låg 

mellan Nellimövägen och Mukkavuopaja. Sågen låg mot byn vid mynningen 

av Mukkavuopaja. Läget var idealiskt i Ivalo, men ur flottningssynpunkt var 

det inte lika bra som vid sågarna i Nellimö och Paksuvuono. Efter kriget 

rådde brist på allting. Det var svårt att få tag på maskiner och annat materiel. 

Transporterna längs förstörda vägar var långsamma. Min bror Kalle har 

berättat att man försökte ta till vara alla tekniska delar från ruinerna till sågarna 

i Nellimö och Paksuvuono. Ryssarna hade tagit med sig ramsågarna och de 

viktigaste och mest värdefulla maskinerna. Man lyckades trots allt skaffa en 

ramsåg, ångmaskin, kantsåg och annan utrustning. De kunniga arbetarna 

fick till stånd fungerande transportörer och andra anordningar av skrot och 

brunna delar. Med cirkelsåg kom man igång med sågningen tills den egentliga 

ramsågningen inleddes. 

Enligt Kalle kunde produktionen vid Mukkavuopaja inledas i början av år 

1946. Energi producerades med ångkraft, som man fick genom att elda i en 

ångpanna med torkade ribbor och ytbräder. Stockarna sågades till bjälkar med 

cirkelsåg och bjälkarna till bräder och plankor med delningsram. På den tiden 

föredrog man att använda två ramar; det fanns bjälk- och delningsram men nu 

måste man klara sig med en ram. 

De första stockarna flottades fritt från Ivaloälvens övre lopp till bron över 

Ivaloälven, där de samlades i en hage som sedan flottades till Mukkavuopajas 

mynning. Senare började man flotta i hagar. Stockarna fälldes i huvudsak på 

187

vintern. Efter islossningen vältrades de i vattnet och flottades. Man fällde 

skog på sommaren då möjlighet gavs. Då forslades stockarna genast till älven 

och flottades till sågen. År 1947 köptes en större virkesmängd från Paltojärvis 

samfällighetsskog. För detta ändamål uppdämdes Palojärvi och på våren 1947 

flottades stockarna längs Palto-oja till Ivaloälven och vidare till Mukkavuopajas 

mynning. Kalle var själv med som pojke i efterklungan som lösgjorde stockar 

som hade fastnat vid stränderna och på sandbankar. Före vintern strävade 

man till att såga så effektivt som möjligt i två skift. 

Med sågens ångkraft producerades elektricitet för sågens eget behov, men 

snart ökade behovet av ström, precis som i Nellimö; man började distribuera 

ström till de närliggande husen. När behovet av ström ökade, räckte inte 

ångmaskinens kapacitet till. Man skaffade en dieselmotor för att dra generatorn 

på cirka 100 kilowatt. Senare skaffades en ännu större Scania dieselmotor. På 

detta sätt fick man strömmen att räcka med knapp nöd. Kalle berättar att 

Scanians avgasrör blev rött mot kvällen. Själv kommer jag ihåg att Runar hade 

bråttom jämt. Ofta fick han ge sig iväg till sågen på kvällen eller mitt i natten 

när det hade uppstått problem med ångmaskinen, eller när det hade börjat 

brinna. Mamma suckade ibland över brådskan och undrade när den skulle ta 

slut. 

Ivalofärjan. I bakgrunden syns bönehuset före kriget. 

188

Det försvunna Ivalo. Ivalos gamla Majala vid bron. Maja i Ivalo syns på motsatta 

stranden. Bilderna är tagna före kriget. 

189

Fredlund förbereder avresa till Amerika 

Sågningen och försäljningen av virke hade kommit igång. För 

återuppbyggnaden behövdes hela tiden virke. Försäljningen av virke till 

Nordnorge kom igång 1946. Tyskarna hade även förstört vårt grannland och 

nu var återuppbyggnadsprocessen igång. Byar och städer hade bränts ner och 

ödelagts, värdeföremål hade stulits. 

Bolaget byggde ett hyvleri och en kontorsbyggnad. Fredi Fredlund 

var fortfarande bolagets huvuddelägare. Han flyttade med sin familj till 

Nuasniemi i Pello kommun där han hade köpt ett skogshemman. Han lät göra 

skogsavverkningar i Tornedalen och började tillbringa allt mera tid där. Han 

överlät sågens skötsel åt andra, fastän sågens verksamhet var en betydande del 

av Inari Oy:s affärsverksamhet. Bolaget hade under kriget köpt skogshemman, 

men blev tvunget att avstå från en del av dem till förmån för krigsveteraner 

och evakuerade. Veikko Vennamo, som var chef för kolonisationsavdelningen, 

ansåg att skogshemmanen anskaffats i spekulativt syfte och tvångsinlöste 

dem. Värdet halverades. Situationen i Finland var instabil och oförutsägbar. 

Kontrollkommissionen verkade i landet. 

Det var inget under att en del medborgare ville flytta från Finland. Fredi 

Fredlund hade troligen senast år 1948 börjat tänka i sådana banor. Han hade 

i god tid börjat förbereda en flyttning till Förenta staterna för sig och sin 

familj. Han var född i USA, talade engelska och var amerikansk medborgare. 

Han hade gjort ritningar till en stor motorbåt på våren 1948. Fredlund hade 

träffat sin kusin Carl Fredriksson på Pohjanhovi i Rovaniemi. Han hade då 

frågat om Carl var villig att åka med motorbåt till Amerika. Eftersom svaret 

var jakande, uppmanade han sin kusin att skaffa sig skepparutbildning för 

Östersjösegling, vilket Carl gjorde. Byggandet av motorbåten inleddes av 

yrkeskarlar i Bosund i Öja. En del av virket kördes från sågen i Ivalo. Det är 

oklart om kompanjonerna i bolaget kände till den primära orsaken till hans 

planer. Båten Lena blev färdig på fem månader, det vill säga i augusti 1948. 

Lena var tjugo meter lång och fem meter bred. Hon var försedd med en nittio 

hästkrafters dieselmotor. Båten var omsorgsfullt byggd för att klara Atlantens 

stormar. Fredlund förde över sin familj på ett passagerarfartyg på hösten 

1949, men återvände för att förbereda sin egen resa med Lena. 

190

Båten Lena i Bosund i Öja. 

Guldtackor i slagvattnet 

Lena startade mot Amerika den 15 augusti 1950. Till besättningen hörde 

Fredi, hans bror Gösta, Carl Fredriksson och hans kusin Nils. Bröderna 

Fredlund var födda i Förenta staterna och därför amerikanska medborgare. 

De skulle tillåtas inträde medan bröderna Fredriksson, som hade stridit mot 

de allierade och saknade medborgarskap, inte skulle få komma in i landet. 

Dessutom lämnade Lena landet utan tillstånd. Varför ta en sådan risk? Varför 

blev inte Fredi kvar med sin familj i Förenta staterna? Jag kommer här att 

delge min uppfattning om orsakerna till resan. Till en början stöder jag mig 

på Antti Tuuris bok Ameriikan raitti ( Amerikaresan ). Huvudpersonen Taisto 

reser till Amerika för att undgå skatter. I all tysthet säljer han sin egendom. 

Meningen är att han i Stockholm skall gömma pengarna runt sin, fruns och 

brorssonens midjor för transport till Amerika. I Åbo försöker han sälja sin 

gamla Mersa åt en bekant bilhandlare, medan frun och brorssonen väntar vid 

båten. Taisto försöker påskynda affären och säger till bilhandlaren att han 

alltid stått vid sitt ord. Bilhandlaren svarar att det är just sådana män som 

191

oftast flyr landet. 

På sommaren 2001 träffade jag en man som såg ut som en filmstjärna på 

stugtomten i Rödsö. Det var Carl Fredriksson som hade kommit på semester 

från Vancouver. Han bodde hos sin brorson John i Rödsö. Han hade varit 

fiskare och på visitkortet som jag fick, stod det fisherman. Han berättade 

om Atlantresan på Lena för femtio år sedan. I Skrebster i Skottland hade 

de servat båten och fyllt på vatten och förnödenheter. Hamnkaptenen hade 

konstaterat att båten var bra, men att navigationsutrustningen var omodern. 

Men om besättningen kunde navigera med den, måste de vara kompetenta 

sjömän. Efter några dagars seglats från Skottland hamnade de i en så hård 

storm att kajutans fönster gick sönder och allt i båten blev vått. När vädret 

klarnade kastade Carl ut säckar på däck för att torka, men Fredi bad honom 

flytta in dem i kajutan igen. När han gjorde det märkte han att säckarna var 

fulla med svenska sedlar. Under resans gång märkte han att det under motorn 

i slagvattnet hängde guldtackor fästa med järntråd. Detta berättade Carl 

Fredriksson om den modiga och våghalsiga resan över Atlanten. Fredrikssons 

iakttagelser klargör orsakerna till varför Fredlund åkte med egen båt. Han 

fraktade gods som skulle ha behövt de finska myndigheternas tillstånd. Också 

mottagarlandet hade sina bestämmelser för inresa. 

En person som tänker flytta till Amerika för gott, strävar i allmänhet till 

att maximera sin ekonomi före avresan. Då kan det vara lockande att operera 

inom den gråa ekonomin. Man struntar i valutabestämmelser och andra etiska 

principer. I det skedet hade Fredlunds intresse för Inari Oy:s verksamhet 

svalnat. Han hade många järn i elden. Det ständiga resandet mellan Ivalo, 

Nuasniemi, Rödsö och skogsavverkningsplatserna tog tid. Dessutom 

planerade han flytten till Förenta staterna. Det allra viktigaste var att få den 

finansiella sidan optimerad. 

192

Ägandet breddas i Inari Oy 

Före resan till Amerika gjorde Fredi Fredlund överraskande och intressanta 

förändringar i ägoförhållandena inom Inari Oy. Den egentliga bolagsstämman 

hölls i Viktor Fredlunds hus. Han var Fredis far. Huset finns ännu kvar i Rödsö 

på standbrinken till Perho å. Vid stämman var följande aktieägare närvarande: 

Direktör Carl Fredlund 

Tekniker Runar Hilli 

Direktör Gunnar Johanson 

Direktör Matti Isomaa 

Skogschef Yrjö Vierelä 

Kontorist Kristiina Malm 

Sammanlagt 

193 

89 aktier 89 röster 







Till bolagets styrelse valdes direktör Matti Isomaa, skogschef Yrjö 

Vierelä, båda från Övertorneå, samt tekniker Runar Hilli. Till verkställande 

direktör valdes Carl (Fredi) Fredlund. Bolagets firma får tecknas av styrelsens 

ordförande eller bolagets verkställande direktör, båda skilt för sig. Bolagets 

aktiekapital var 4 500 000 mk och aktiernas antal 300. Nu förverkligades 

beslutet som tagits vid bolagsstämman i Nellimö 1943. För första gången 

i bolagets historia hade Fredi Fredlund inte majoritet varken i aktieinnehav 

eller i styrelsen. 

Varför herrarna från Övertorneå kom med i bolagets verksamhet är oklart. 

Fredlund hade själv flyttat till Nuasniemi i Pello efter kriget och köpt ett 

hemman. Därifrån ledde han arbetet på skogsavverkningsplatser i Tornedalen 

och i Sinettä. Sågverksamheten fortsatte i Ivalo. Han torde ha träffat Isomaa 

och Vierelä i Länsikaira (Västlappland). Kristiina Malm å sin sida hade 

fungerat som kontorist redan i Nellimö och var därför bekant för Fredlund 

sedan länge. 

Man kan fråga sig varför ägandet delades med nya personer strax innan 

den verkställande direktören skulle flytta till Amerika. Övertorneåherrarnas 

betydelse är stor och de tillförde ett mervärde som måste anses som relevant. 

De hade råd att fordra en majoritetsandel av bolagets aktier. I och med de nya 

majoritetsägarna utsträcktes bolagets verksamhet till ett vidsträckt område, 

från Tornedalen till Ivalo, vilket verkar anspråksfullt. Eftersom alla aktieägare

i bolaget var erfarna inom virkesbranschen, strävade man med nyförvärven 

eventuellt till en större trävaruexport. Efter stämman förde Fredlund sin 

familj till Förenta staterna på hösten 1949 och återvände själv till Finland. 

Ändringsanmälan till handelsregistret inlämnades den 18 april 1950. 

Inari Oy i konkurs 

Vad kan man vänta sig av ett företag vars VD flyttar till Amerika? Väntade 

sig Fredi Fredlund månne att företaget skulle vara framgångsrikt och att han 

skulle få inkomster från det till Amerika? Beslutet verkar tämligen obegripligt 

med tanke på verksamheten. Ett företag som hamnar i motsvarande situation 

har svårt att lyckas. Inari Oy gick i konkurs sommaren 1951 trots att man levde 

mitt i ett ekonomiskt uppsving och Lapplands återuppbyggande. Jäniskoski 

kraftverk reparerades med finsk arbetskraft och till det behövdes mycket virke. 

Jag frågade min far om orsaken till konkursen. Hans svar var på något sätt 

undvikande. Han klandrade ogärna andra människor och närstående inte alls. 

Fredlunds dotter, Sarah Hemgård, skriver att Fredlunds hela kapital var 

fast i Inari Oy. Han hade velat sälja sin andel av företaget men ingen av 

företagskompanjonerna kunde inlösa hans andel. Å andra sidan hade Isomaa 

och Vierelä en nästan lika stor del i företaget och en inlösning borde ha varit 

möjlig. Det kan också vara så att ingen ville betala begärt pris till en som 

är på väg till Amerika. Alternativet kunde vara förmånligare. Aktieägarna 

var på sin vakt eftersom bolaget möjligen hade tömts på sina tillgångar. Det 

känns absurt att aktiebolagets VD och huvudaktionär överlämnar skötseln av 

företaget i andra händer och lämnar landet för gott. Förtroendet aktieägare 

emellan torde ha fått sig en törn. Det är också möjligt att aktieägarna inte 

visste vad de andra gjorde. Fredlund for hur som helst till Amerika och Inari 

Oy gick i konkurs följande år. Fredlund hade alltid lett företaget och det finns 

ingen anteckning om en efterträdare. Han lämnade företaget vind för våg. När 

man följer hans levnadsbana och företagarkarriär, kan man anse honom som 

en synnerligen våghalsig och hårdför risktagare. 

Man kan också tänka sig, att om man ska flytta till Amerika för gott, tar 

man ut allt sitt och låter andra sköta resten. Som skribent undrar jag vem eller 

vilka som blev lidande av konkursen. Vem förlorade pengar? Inari Oy var 

inte bara ett sågverk. I dess namn gjordes virkesaffärer i hela Lappland ända 

till Tornedalen. Kanske Inari Oy inte fick sina stockar eller kanske pengarna 

194

inte nådde inbetalningskontot vid försäljningen. Det berättas att medan 

Fredlund förde sin familj till Amerika, såldes virke från Inari Oy:s skogar men 

att pengarna försvann. Det är mycket möjligt, att någon eller några utnyttjade 

Fredlunds frånvaro, vilket var till Inari Oy:s förfång. Från den tiden berättas 

om fall där virket sålts till flera uppköpare och först när stockarna rullades i 

vattnet försågs de med uppköparens stämpel. 

Styrelsens ordförande Isomaa och Vierelä måste ha haft en god uppfattning 

om företagets verksamhet, dels för att de stod på lönelistan och dels för att 

de ansvarade för virkeshandeln i Tornedalen, allt från avverkning till flottning. 

Som styrelseordförande hade Isomaa rätt att teckna bolagets firma, vilket 

gav honom rätt att fatta beslut i bolagets namn. Ett drygt år efter det att 

Inari Oy hade lämnat in ändringsanmälan till handelsregistret var företaget 

bankrutt. Att konkursen kom så snabbt tyder snarare på att företaget medvetet 

misskötts än att dess verksamhet hade varit olönsam. Spekulativt kan man 

säga, att misskötseln var betydligt lukrativare än kapitalet som satsats i bolaget. 

Man kan förmoda att delägarna i tysthet upplevde att konkurs var den enda 

lösningen på företagets dilemma i Fredlunds frånvaro. 

Fredlund, som lämnade Finland 1951, försökte via domstol få ut sin fordran 

ur Inari Oy. Hans svärson, agronom Erik Hemgård, bevakade hans intresse. 

Tvisten gällde gjorda virkesaffärer i Tornedalen. Fredi ville ha ekonomisk 

ersättning, vilket inte lyckades. I själva verket blev rättegångskostnaderna så 

höga att han måste sälja egendom i Amerika. Han tvingades ta banklån för att 

förverkliga sina planer på att bygga motell i Förenta staterna. Detta berättar 

hans dotter Sarah Hemgård i sin bok “Ständigt vidare”. 

En person som kunde ha belyst orsakerna till Inari Oy:s konkurs, var 

kontoristen Kristiina Malm. Hon hade länge varit kontorsansvarig på företaget 

och höll noga reda på alla papper. I Petsamo hade hon gått i lära hos fru 

Moppe, som hade varit involverad i allt möjligt i Petsamo. Moppe var Elvira 

Sormunen, tidigare Elvira Halleen, som var före detta fru Ruokokoski, född de 

Bono, dotter till en italiensk cirkusdirektör. I cirkusen var hon prickskytt och 

trapetsartist. I Petsamo var hon en skicklig skarpskytt i Renvalls befriartrupper. 

Man hade till och med föreslagit utdelning av tapperhetsmedalj till henne. 

Häradsrättens domare i Lappland meddelade den 10 september 1952 att 

Inari Oy hade försatts i konkurs den 11 juni 1951. Konkursbevakningen skulle 

ske på den andra dagen av det egentliga hösttingets session som inleddes den 

3 november. 

195

Ett framgångsrikt företags verksamhet var därmed slut. Sågningen hade 

avslutats redan tidigare. I detta skede tog Runar Hilli och Gunnar Johanson 

tillfället i akt och köpte konkursboet. Jag kommer ihåg att det hemma dök upp 

blanketter och kvittohäften där det stod Inari Oy. Papprena användes som 

tecknings- och kladdpapper. Jag undrade över skillnaden mellan Inari Oy och 

Ivalon Saha Oy. 

Pertti Veijola nämner i sin doktorsavhandling att Inari Oy utförde flottningar 

i Ivaloälven mellan åren 1945 och 1950. Sågen använde cirka 10 000 stockar per 

år. Imatran Voima Oy byggde Jäniskoski och Rajakoski kraftverk mellan åren 

1946 och 1954. Till dessa behövdes cirka 210 000 stockar. År 1953 började 

exporten på järnvägssyllar. Vidsträckta avverkningar av syllvirke pågick ända 

till slutet av 1950-talet. Dessa avverkningar skedde i skogsområden på sydoch 

östsidan om Ivalo, som till exempel i Palkisoja området. 

Runar Hilli har fastställt produktionen i Inari Oy:s konkursboutredning på 

följande sätt: 

Enligt de till Inari Oy inköpta stockarna under åren 1948-49-50-51 har den sågade 

varans mängd i medeltal utgjort 200-230 standard per år. Ivalo 7/9-52. R Hilli, 

sågföreståndare. 

196

Egen såg 

Ivalon Saha Oy grundas och utvecklas 

Runar Hilli och Gunnar Johanson köpte tillsammans Inari Oy:s konkursbo 

förmånligt med banklån. Gunnar Johanson (f. 1908) var Frans Johansons 

son. Frans arbetade i Nellimö som sågens kontorchef och Gunnar arbetade 

vid sågen. Till det nya bolagets firmanamn valdes Ivalon Saha Oy. Aktierna 

fördelades jämnt. Bolagets handlingar gjordes upp i början av hösten 1951 och 

sändes till Handels- och Industriministeriet den 2 september 1951. I slutet av 

oktober kom godkännandet av bolagsordningen undertecknat av handels- och 

industriminister Sakari Tuomioja. I bolagsordningen konstaterades att “dess 

verksamhetsområde och ändamål, inom lagens ramar, är att idka sågning, 

träförädlings- och trävaruaffärer i hemlandet och för export, utveckla elenergin, 

försäljning och distribuering till intresserade abonnenter samt upprätthålla en 

metallverkstad och för att nå dessa mål har bolaget rätt att, inom lagens ramar, 

köpa eller hyra för bolagets verksamhet lämpliga fastigheter, växande skog 

eller lösöre på bolagets hemort eller andra orter i landet”. 

Ivalon Saha Oy:s konstituerande möte hölls i bolagets kontor den 17 

november 1951. Närvarande var följande aktieägare: 

Direktör Gunnar Johanson äger 

Affärsman Runar Hilli äger 

Fru Sylvi Johanson äger 

Fru Aino Hilli äger 

197 

40 aktier 

40 aktier 

10 aktier 

10 aktier 

Sammanlagt 100 aktier 

Till bolagets direktion valdes Gunnar Johanson, Runar Hilli och Aino 

Hilli. Sylvi Johanson blev Aino Hillis suppleant. Till revisorer valdes länsman

Kalle Honka och juris studerande Reijo Heinonen. Deras suppleanter blev 

affärsmannen Ilkka Puhakka och Maija Kyrö. På direktionens möte, som hölls 

strax efter, valdes Gunnar Johanson till direktionsordförande och Runar Hilli 

till viceordförande och verkställande direktör. Man kan säga att Runar för 

första gången kände att han ägde en såg och att han kunde besluta om dess 

verksamhet. Bolagets aktiekapital var en miljon mark, som var betalt i sin 

helhet och i bolagets besittning. 

Ivalo 1960. 

Ivalon Saha Oy:s verksamhet inleds 

Sågnings- och hyvleriverksamheten fortsatte utan dröjsmål. Den egentliga 

sågningen vid Mukkavuopajasågen skedde på sågverkets övre våning. Där 

fanns cirkel, ramsåg och kantningsmaskin samt kapcirkel. Sågningsresterna, 

såsom sågspån och ribbor, föll ner på första våningen. När sågverksamheten 

hade stabiliserats och produktionen kommit igång, började Runar och Gunnar 

planera ett nytt sågverk på ängen bredvid. De köpte området av Ilo Kyrö. På 

ängen fanns ännu krigstida luftvärnsraketer kvar, som min bror Kalle började 

förstöra samtidigt som han jämnade ut terrängen för sågen och brädgården. 

198

På ängen fanns rikligt med åkerbär på grund av att den översvämmades på 

vårarna. Den nya sågen, som den började kallas, inledde sin verksamhet år 

1953. Till den skaffades ingen ramsåg. Den svenska AB Maskinfabrikens 

ARI-sågningssystem låg nu som grund för sågningsprocessen. 

Grundläggningskostnaderna var ekonomiskt lönsamma för en årsproduktion 

på 1500-2000 standard. Slutresultatet var inte lika bra som ramsågens. ARIsystemet 

fordrade flera och skickligare yrkesmän. Bredvid den nya sågen 

byggdes en snickeriverkstad. 

Ivalon Saha Oy:s så kallade gamla såg vid Mukkavuopajas bro. På sågens högra 

sida byggs som bäst ett pinnvedstorn. Längst till vänster syns snickeriverkstaden och 

bredvid den, den nya sågen. Bilden har tagits av fotografen Kalervo Setälä år 1955. 

Fotot ägs av Lusto – Finlands skogsmuseum och hör till Forststyrelsens samling. 

Stocktransporterna till den nya sågen skedde med lastbilar. Lastkapaciteten 

hade blivit större. Rundstock köptes allt oftare i större mängder per gång 

av Forststyrelsen, men man köpte också av privata skogsägare. Min far 

konstaterade ibland att man fick förmånligare virke av privata försäljare än av 

den statsägda Forststyrelsen. 

Enare kommun hade övertagit ansvaret för elproduktionen i kommunen. 

Kommunen tog över ansvaret för generatorn som fungerade med dieselmotor. 

I början på 1950-talet blev Kirakkaköngäs kraftverk färdigt. Kraftverket täckte 

energibehovet i hela kommunen. Den nya sågen var beroende av kommunens 

199

elenergi, liksom den gamla sågen, vars dieselmotor släckts för gott. Under 

ångsågens tid var arbetstakten gemytligare eftersom ångpannans effekt sjönk 

ibland och förorsakade avbrott i sågningen. När man övergick till elenergi 

intensifierades arbetstakten. 

Den växande efterfrågan på sågvirke och särskilt exportens tillväxt, 

förde Ivalon Saha Oy till nästa utvecklingsskede. En tredje såg byggdes vid 

Nukkumajoki, i närheten av Enare kyrkby. Läget var bra, för det fanns tillgång 

till virke i närheten, bland annat i området kring Enare träsk. Vägen till Norge 

var kortare därifrån. På den tiden måste man använda färja för att ta sig över 

Tana älv. Färjan bar endast en tom lastbil. Med last måste bilen köra via Lakselv 

och det höga fjället Ifjord till Kirkenäs och Vadsö. Sågens verksamhet kom 

igång i slutet på 1950-talet. I valet av utrustning följde man samma linje som 

i den nya sågen i Ivalo. Fältcirklarnas och Ivalo sågens årsproduktion var 10 

000 standard. Vid Nukkumajokisågen uppskattade man årsproduktionen till 5 

000 standard, eller i två skift 8 000 standard. Ivalon Saha hade nu tre sågverk 

som producerade virke, samt ett hyvleri. Dessutom fanns flera fältcirklar i de 

obebyggda skogstrakterna såsom i Palkisoja, Lutto, Nellimö, längs med Enare 

vägen och i Veskoniemi. För det mesta producerade sågverken brädvirke och 

fältcirklarna gjorde järnvägssyllar. 

Trädets väg från skogen till sågat och sålt virke är en lång och 

mångskiftande process. Det finns ingen särskild utbildning för blivande 

småföretagare inom sågverksbranschen. Det är många kunskapsområden 

inom produktionsprocessen som man bör kunna. En del företagare har en viss 

utbildning men för att behärska hela produktionsförloppet måste man arbeta 

sig genom de olika skedena. Min far var utbildad maskintekniker och kunde 

därför den maskintekniska sidan. I Nellimö hade han fått arbetserfarenhet av 

sågverksamheten och han hade varit minoritetsaktieägare i Inari Oy. Gunnar 

Johanson var före detta polis, men också han hade deltagit i sågverksamheten i 

Nellimö ända sedan år 1938 och under nästan hela fortsättningskriget. Det här 

var utgångsläget då Runar och Gunnar grundade sitt företag. Det nerbrända 

Lappland och förstörda Nordnorge behövde virke i återuppbyggnaden och 

åtgången var därför given. 

200

Skogsarbete 

Jag ska försöka skildra den produktionsprocess som Runar och Gunnar i 

egenskap av företagare, ledde. Först måste de underhandla om köp av virke 

med en skogsägare. Det kunde hända att det inte blev någon affär vid det 

första mötet utan att det behövdes övertalning. Med tiden uppstod förtroende 

mellan parterna och köpet kunde fastslås. Att skaffa virke kunde fordra att 

man ordnade en skogsarbetsplats med övervakning. Ett annat alternativ var 

att virket levererades till älvstranden för flottning. Under Inari Oy:s och Ivalo 

Oy:s tid användes bågsåg och timmersåg ända in på 1950-talet. Bågsågen var 

behändig för den kunde en man använda, medan tvåmanssågen behövde en 

man i vardera ändan. 

Motorsågen kom mellan åren 1950 och 1960. I början användes den vid 

trädfällning, medan kvistningen gjordes med yxa. Den dåtida motorsågen 

var för tung för kvistning. Det hände att skogsarbetarna förhöll sig avogt till 

den nya tekniken. Användningen av motorsåg innebar en ny arbetsteknik och 

sågen måste servas och repareras. På 50-talet kunde motorsågen användas 

som aktersnurra, vilket var lite speciellt. På Enare träsk kände man igen en 

sådan båtförare genom det hårda knattret som hördes i sommarkvällen. Båten 

rörde sig mycket långsamt. 

Min far besökte ofta skogsarbetsplatserna för att se hur arbetet framskred. 

Eftersom han inte hade körkort åkte han taxi och jag fick följa med ibland. 

Jag kommer till exempel ihåg en resa till Palkisoja med Aarre Kukkolas 

dieselmersa. Jag tyckte att motorn spann fint. Jag hade aldrig tidigare hört 

något sådant och den lät annorlunda än andra bilar. Det sades att den till och 

med hade rattlås, som någon gång hade låst sig medan bilen kördes. En resa 

till Enare med taxichauffören Seger minns jag också. Seger såg en tjäder vid 

vägkanten och svängde in sin Ford Consul till dikesrenen och sade att nu ska 

vi få oss en stek. Vi stannade, men besvikna fick vi senare konstatera att det 

inte blev någon stek. För det mesta var det Heikki Kotikangas som var pappas 

chaufför. Hans körstil var lugn och stabil. Han var fåordig när han körde och 

småpratade inte. Paltojärvis och Luttovägens skogsarbetsplatser minns jag, 

liksom skogsarbetsplatserna åt Nellimöhållet. 

Mätning av stockarna var nästa viktiga arbetsskede. Den var grunden för 

skogsarbetarens lön och genom den fick bolaget kännedom om det kommande 

råmaterialet. Mätningen utfördes av för ändamålet specialiserade mätningsmän. 

I början på 1970-talet när motorsågen utvecklades och blev lättare, överfördes 

201

mätningsuppdraget och stockuppdelningen på skogsarbetaren. 

Följande skede var transporten av stockarna till sågen. Ända in på 1950-talet 

var vattenvägen den enda möjliga transportrutten till sågen. Den nya sågen 

i Ivalo använde sig av biltransporter. Till Nukkumajokisågen bogserades 

stockarna i flottar eller kördes med bil. 

Sågningsprocessen 

I sågningsförloppet ingick sågning, kantning och kapning. På den nya 

sågen fanns ARI-systemet: cirkelsåg, klyvsåg, kantsåg och kapsåg. I systemet 

behandlades brädans eller plankans eventuella kvalitetsmässigt dåliga eller 

vankantiga ställen, toppen och rotändan jämnades och sågades. På brädan 

och plankan stämplades längden och kvaliteten. 

Kantaren sågade bräderna utgående från deras form. Hans arbete var 

krävande, för han måste snabbt besluta hur han skulle kanta. Hans lön var 

en av de högsta på grund av det viktiga arbetet. När jag som pojke för första 

gången var på övre våningen i den gamla sågen, var Kalle Taali kantare. Några 

år senare var jag hjälpreda i hyvleriet och skulle mäta upp en viss mängd panel 

beställd av Kalle Taali och skriva hans namn på panelen. Han skulle senare 

hämta den med bil. Jag funderade länge på hur hans namn egentligen skrivs; 

skrivs det Dahl eller på något annat sätt? Då kom jag ihåg ett känt släktnamn 

och drog slutsatsen att hans namn är Kalle Stalin. Det skrev jag. När jag 

träffade Kalle nästa gång, sa han skrattande att han heter Taali och inte Stalin. 

Ribbor och annat sågavfall föll på ett transportband som förde materialet till 

utgången av sågen där det föll ner i en vagn, som transporterade avfallet längs 

en miniatyrbana längre bort från sågen. Arbetet med sågavfallet föll ofta på 

kvinnorna fastän det var ett rätt tungt arbete. I den nya sågen brändes ribborna 

på vintern. Någon försökte bygga en tjärmila av ribborna men försöken blev 

kortvariga och olönsamma. Vid den gamla sågen förnyade man den sandiga 

och eroderande strandbrinken med sågavfall eftersom älven nötte på den. 

Kärraren förde sågspånet längre bort från sågen med en stor skottkärra. 

Senare infördes fläktar, som under sågningen blåste sågspånet genom ett rör 

längre bort från sågen. Efter arbetsdagens slut städades sågspånet som flugit 

omkring under sågningen bort. Vid den gamla sågen byggde man ett vedtorn 

varifrån folk med lastbil gratis fick hämta vedträn av lämplig längd. Denna 

möjlighet uttnyttjades till en viss mån. Ribbor användes mera som bränsle än 

202

ytbräder. Ivaloborna ansåg att torrfura var det bästa bränslet. Hannu Kivistö, 

som bodde nära den nya sågen, var en av de få, som utnyttjade möjligheten 

till gratis brännved. 

Det färdiga virket, brädorna och plankorna, måste torkas och lagras. Virket 

transporterades på vagnar längs miniatyrbanan för att staplas och lufttorkas. 

Virket staplades korsvis till höga staplar. Staplandet var ett tungt arbete, i 

synnerhet när stapeln blev så hög att brädorna och plankorna måste dras 

upp i ändan på stapeln. Stapelsättarna fick starka armmuskler och muskulös 

överkropp. Torkandet i staplar tog ett år och kapitalet satt fast i dem. 

På 1950-talet skaffade sågen en Volvo Bolinder Munktell (Tracnik) lastare 

som utnyttjades flitigt både vid den gamla och nya sågen. Lastaren flyttade 

det färdiga virket till staplarna och sedan upp på staplarna. Betydelsen av 

miniatyrbanan minskade och stapelsättarnas arbete blev lättare, åtminstone 

tidvis. I början på 1970-talet lät Runar bygga ett litet torkeri i den gamla sågens 

murade del. Tack vare torkeriet var det möjligt att sälja virket snabbare. Vid 

samma tid skaffade han också en bassäng för virkets impregnering. 

Snickeriet och hyvleriet 

Under den första tiden av bolagets verksamhet låg snickeriverkstaden på 

området vid den nya sågen. Bredvid fanns ett virkesskydd och ett torkeri, 

vilka båda stod till snickarverkstadens förfogande. I snickeriet tillverkades 

främst fönster och dörrar. Det var ett hantverk vars lönsamhet till en stor del 

berodde på snickarnas snabbhet och yrkesskicklighet. I snickeriet arbetade 

en till två snickare. Det var svårt att få tag i skickliga snickare och därför 

anställdes Sanfrid Kulla från svenska Österbotten. 

Av allt att döma var snickeriet inte lönsamt eftersom dess verksamhet 

avslutades. Utrymmet ändrades om till Volvo lastarens garage. Jag minns att 

jag var med när golvet gjöts. 

I motsats till snickeriet var hyvleriet, genom urval och hyvling, en viktig 

och lönsam del i förädlingen av virket. Hyvleriet fanns på området mellan den 

gamla sågen och kontorsbyggnaden. Typiska hyvleriprodukter var golvbräder, 

ytterbräder, inredningspaneler och lister. Åt norrmännen hyvlades lastbilsvis 

med så kallade tg-takbräder. Vissa kunder beställde egna specialmodeller 

som vanligen var inredningspanel. På somrarna var jag mottagare och Pentti 

Kukkola hyvlare i hyvleriet. 

203

Hyvelmaskinen var en gammal restaurerad krigstida hyvelmaskin, som hade 

brunnit under kriget. En gång mitt under hyvlingen lossnade hyveljärnet och 

flög i riktning mot mottagningsbordet och landade i ändväggen och lämnade 

efter sig hyveljärnets profil. Inte nog med det, remmen som drog hyveljärnet 

lossnade, snurrade sig runt drivaxeln och ändan hamrade mottagningsbordet i 

bitar, som flög upp i luften. Kukkola vågade inte gå och stänga av hyvelmaskinen 

för då borde han, med risk för sitt eget liv ha passerat mottagningsbordet 

för att nå strömbrytaren. Till slut lyckades han i alla fall stänga av maskinen. 

Hittills hade han kallats hyvelmästare men efter denna händelse kallades han 

hyvelakrobat. 

Händelsen skrämde oss så till vida att vi inte ville uppleva en lika långvarig 

och farlig situation en gång till. När skadorna reparerats och hyvelmaskinen var 

funktionsduglig, fäste vi en järntråd på strömavbrytaren och förde den via en 

taksparre ända till hyvelmaskinen. Vid fara kunde Kukkola rycka i järntråden 

ovanför sitt huvud och hyvelmaskinen stannade. Efter denna förbättring 

hyvlade Kukkola som om hans säkerhet var garanterad. På 1960-talet efter 

branden, skaffade Runar en ny hyvelmaskin där varje drivaxel hade en 

egen elmotor. Hyveljärnen gick lättare att vässa och hyvlingshastigheten 

kunde regleras. Hyvlingsresultatet blev kvalitetsmässigt bättre och exaktare i 

synnerhet vid sponthyvling. Jag lärde mig att ställa in hyveljärnet enligt behov. 

Från timmerflottning till biltransport 

Vid Ivalos sågverk övergavs timmerflottningen nästan helt i mitten av 

1950-talet. Några timmerflottar bogserades från Enare träsk och Törmänen 

till den nya sågen. På Nukkumaälven var flottningen fortfarande ett 

användbart och förnuftigt transportsätt. Några timmertransporter med häst 

direkt till sågen förekom från Kurujärvi, men de slutade man med i början på 

1960-talet. I stället kom jorbrukstraktorer och i växande grad lastbilar, vars 

kapacitet hade blivit större. Kalle Sukuvaara, min mosters son, körde stockar 

till den nya sågen med sin bror Niilo i sin Ford lastbil under åren 1953 och 54. 

Därefter körde Matti Malm stockarna till cirkeln. Timmerbilarna hade då en 

semitrailer och arbetet krävde två till tre män på lastningsplatsen. Vägarna var 

inte alltid i körbart skick, i synnerhet inte efter regn. Luttovägen var en gång i 

så dåligt skick, att det inte gick att köra timmer längs den och sågningen måste 

tillfälligt stoppas. Sågens arbetare begav sig mangrant ut i vägarbete för att 

timmertransporterna och sågningen skulle kunna fortsätta. Trakterna kring 

204

Lutto hade varit krigsskådeplats och stockarna som hämtades därifrån kunde 

innehålla granatskärvor. Om sågklingan träffade en skärva måste sågningen 

avbrytas för byte av sågklinga. Det var också farligt för sågaren som kunde 

träffas av en skärva. När min far en gång vikarierade en av sågarna i den gamla 

sågen, fick han en skärva i ansiktet. 

Fastsättnings- och lastningstekniken utvecklades ständigt. Min bror Kalle 

körde på 1960-talet timmer till sågen med en Bedford som hade en hydraulisk 

lastgrip. Han kunde ensam lasta och köra timmer från närområdet, bland 

annat från Nanguvuono. 

Svenska lastbilar 

I början av Ivalosågens verksamhet inleddes exporten av järnvägssyllar till 

Sverige. De svenska Scania- och Volvolastbilarna med full trailer infann sig 

vid sågen. De hade en helt ny lastningsteknik. En kiratt (transportör) försedd 

med förbränningsmotor lyfte järnvägssyllarna upp över flaket och släppte ner 

dem. Dragbilens och släpvagnens flak hade sidor på den tiden. Senare togs så 

kallade gafflar i bruk. De fästes på sidan av bilen och lyfte syllarna hydrauliskt 

upp på lasset. De svenska bilarna hade en helt annan kapacitet än de finska 

lastbilarna. Dragbilen hade ett tippbart flak. En chaufför som kallades Olle, 

tippade upp flaket en gång och där under fanns ett förvaringsutrymme med 

reservdäck. I utrymmet fanns också en Husqvarna cykel i delar och annat 

smått och gott såsom tändare till försäljning. En välinformerad lekkamrat 

berättade att Olle hade en kvinnlig vän en bit från sågen. Det förvånade mig 

inte alls, för när Olle talade glimmade en ståtlig guldtand. 

Jag kommer även ihåg en annan svensk chaufför som hette Häggblom. Han 

var en lång och mager karl, som under flera år körde virke från Ivalo. En gång 

fastnade Häggblom med sin lastade Scania på sågområdet. Häggblom gasade 

på och leran flög, men Scanian rörde sig inte ur fläcken, utan sjönk djupare 

ner i gyttjan. Kalle Sukuvaara, som också körde stockar till sågen, stövlade 

fram och gav Häggblom en körlektion i hur man gungar bilen genom att gasa 

lätt. Till slut kom Scanian loss. En vinter hakade jag och några kompisar fast 

en kälke bakom Häggbloms släpvagn när han begav sig iväg med en last mot 

Haparanda. Precis före Mukkavuopaja bron måste vi lossa på repet för kälken 

slirade från sida till sida och vi var rädda att vi skulle kollidera med broräcket. 

De svenska bilarnas stora kapacitet förorsakade oro för brokonstruktionernas 

205

hållbarhet. Broarna var byggda i all hast av pionjärer strax efter kriget. De finska 

lastbilarna hade semitrailers och några var byggda av trä, vilket förundrade 

och roade de svenska chaufförerna. Redan under mellankrigstiden var den 

svenska lastbilstrafiken från Linhammar till Sverige livlig. Svenskarna använde 

effektiva bilar som var i gott skick jämfört med de finska fordonen. 

Runar och Gunnar fick igång exporten till England i slutet på 1950-talet. 

Som exporthamnar användes bland andra Haparandas hamn och hamnen i 

Röyttä i Torneå. Det var bråttom att få iväg båtlasterna med virke och det skulle 

helst ske sommartid. Transporten gjordes med långtradare med semitrailers. 

Bilarna kördes natt och dag. Chaufförerna med sina bilar var från Torneå, 

Österbotten, Rovaniemi och Ivalo. Bröderna Ramstedt var från Torneå. Från 

Ivalo var Manninen, Matti Malm, Kalle Leivo, Esko Kukkola, min bror Kalle 

och många andra. Bilarna var för det mesta av märket Kontio-Sisu, Mercedes, 

Vanaja och till och med en Jyry-Sisu. Bilarna dök upp tidigt på morgonen 

vid kontorsbyggnaden, varifrån de dirigerades till lastningsplatserna vid sågen 

eller till en fältcirkelsåg med sina mätningsmän vid någon skogsväg. På kvällen 

kom de iväg mot hamnarna i Haparanda eller Torneå. På morgonen lossades 

lasten och resten av dagen gick åt till hemresan. Följande morgon var de på 

plats igen utanför kontoret. Jag åkte med Manninen en gång när han förde en 

virkeslast med sin röda Kontio-Sisu till hamnen i Haparanda. På återresan blev 

det tal om hur viktigt det var att i Kontio-Sisun ge mellangas då man växlade 

till ettan, i synnerhet när man i last körde upp för Kaunispääs Magneettimäki 

(Magnetbacken). Manninen blev entusiastisk och gav mellangas varje gång 

han växlade. Han växlade med bara mellangas och sa att här behövs bara gott 

gehör. 

Min bror Kalle körde ofta laster till Norge med Kalle Leivo som hjälpkarl. 

Prosten Yrjö Aittokallio, som var präst i Ivalo, frågade om han fick följa med 

till Norge. Han bad att de genast skulle meddela honom när lastningen började. 

Varken Kalle Hilli eller Kalle Leivo var förtjusta i tanken på att prästen som 

var känd i hela Lappland skulle lasta deras virke. När de meddelade Aittokallio 

att lasten var lastad, blev han bekymrad över avgiften för resan. Han skulle 

ha kvitterat den med att delta i lastningen. Det blev ingen knäckfråga och så 

begav de sig iväg. När Kalle Leivo tänkte tända en cigarett i hytten, hejdade 

Aittokallio honom och sa: “Ska vi komma överens pojkar, att om ni har 

lust att röka, skalar jag en apelsin åt er.” Och så fortsatte resan. I en brant 

uppförsbacke strax efter Enare, var vägen isig och de måste stanna för att 

sanda. Sandlådorna var glest placerade och när pojkarna skulle hämta sand, 

206

yckte Aittokallio av sig den långa prästrocken, bredde ut den på vägen och 

sa, skyffla en ordentlig hög med sand på rocken, så drar jag den nedför backen 

medan ni breder ut sanden. När pojkarna vägrade ösa sand på rocken, tog 

Aittokallio en spade och började själv skyffla sand. När det fanns tillräckligt 

med sand på rocken, började han dra den efter sig och bad pojkarna breda ut 

sanden. Sedan fortsatte resan. 

Rörliga polisen ställer till förtret 

Virkestransporterna till hamnarna i Kemi, Torneå och Haparanda fick 

så småningom ett kroniskt problem. Den rörliga polisen började hejda 

transportbilarna på grund av överlast. Polisens beräknade överlast måste 

lämnas vid dikesrenen. Detta förfarande gav upphov till en hel del förtret 

och extra kostnader. Fraktsedlarna måste ändras och de blev otydliga. 

Chaufförerna fick böter. Polisens uträkningar var inte entydiga. Virket som 

låg längs med riksväg fyra var inte i säkert förvar och dess uppsamlande 

medförde ytterligare kostnader. Den rörliga polisen, eller flygande polisen, 

som chaufförerna kallade dem, kunde uppträda arrogant. På baksätet hade 

poliserna kulsprutepistoler som de inte försökte dölja. Chaufförerna tyckte 

att allt detta var skrattretande. Dessutom såg polisen till att mäta hastigheten 

på vägavsnitt, som i små vägsvackor, där chaufförerna tog fart för att komma 

upp för nästa uppförsbacke. För detta fick de ofta böter. Det verkade som 

om polisen arbetade på ackord. Situationen eskalerade så att den rörliga 

polisens bilar väntade i Ivalo centrum. Tidvis patrullerade de i närheten av 

sågen medan de väntade på de lastade bilarna. När det var som värst var 

det få bilar som undgick polisens granskning. Runar och Gunnar ansåg att 

läget var ohållbart eftersom omständigheterna påverkade skeppningen och 

exporten negativt. De uppvaktade den ansvarige ministern med anledning av 

detta. Trävaruexporten och de lappländska invånarnas möjlighet till utkomst 

försvårades avsevärt av myndigheterna. Efter besöket lugnade sig situationen. 

En dåtida chaufför som fått böter, påstod att i polisskolans inträdesförhör 

ingick frågan: “Vilket av följande alternativ passar inte in? a) Johan Ludvig 

Runeberg b) Johan Vilhelm Snellman c) Johan on markkinat (Oh, vilken 

cirkus)”. 

207

Runar som delägare i bilaffär 

Ivalon Saha Oy hade en egen Kontio-Sisu lastbil, som kördes av bland andra 

Kalle Leivo. Bilen hade köpts av Oy Jyry Auto AB i Gamlakarleby. Bilaffären 

leddes av Runars bror Wiking Hilli. Han hade också en reparationsverkstad. 

Ytterligare några virkestransportörer hade köpt sina bilar av samma firma. 

På detta sätt stödde Runar sin brors affärsverksamhet. Min bror Kalle köpte 

flera lastbilar därifrån. Min far hade som vana att nästan varje vecka ringa till 

Wiking i Gamlakarleby (Kokkola). Telefonritualen har fastnat i mitt minne. 

Runar beställde samtalet: “Får jag Kokkola 3276?” och när samtalet kopplades 

fortsatte han: “Ja, det är Runar som ringer här.” Samtalsämnet var bilaffärens 

situation och de senaste nyheterna från Rödsö. 

Wiking hade före krigsutbrottet och under kriget jobbat som lasbilschaufför 

och kört frakt ända till Petsamo. Han hade upplevt Lapplands menföre och 

vintrarnas snöyra i fjällen, då vägarna yrde igen. En gång på sommaren körde 

han nerför Kaunispääs Magnetbacke med en kalklast. I nedförsbacken måste 

han bromsa länge för att minska hastigheten, med den påföljd att bromsarna 

överhettades och började brinna. Han kunde inte bromsa med motorn i den 

branta nedförsbacken hur länge som helst, utan blev tvungen att köra över 

diket ut bland fjällbjörkarna på fjällets sluttning. Det fanns inget annat sätt att 

släcka branden än att ta kalksäckar ur lasset och släcka bromsbranden med 

kalk. 

Efter kriget grundade han, som sitt första företag i Gamlakarleby, W Hillis 

Mekaniska Verkstad. Han skaffade en engelsk Vickers Caterpillar i början av 

1950-talet. Ett tiotal gamlakarlebybor och rödsöbor var med om anskaffningen. 

Denna caterpillarmodell var en fabriksgjord omarbetning av pansarvagn till 

en klumpig Caterpillarkopia. Larvfötterna fungerade som på en pansarvagn. 

Denna caterpillarmodell tillverkades under åren 1951-58. Enligt Tom Friis 

deltog denna Vickers i vägförbättringsarbeten till exempel på Möllersvägen. 

Senare utvidgade Wiking sin verksamhet med bilförsäljning. Då fick 

företaget namnet O/Y Jyry-Auto A/B. Företaget grundades den 14 maj år 1956. 

Delägare var Wiking, affärsmannen Harald Svanljung och bilhandlaren Karl 

Fredriksson. Företagskapitalet var 1 500 000 mark. Var och en ägde 50 aktier. 

Till verkställande direktör valdes Svanljung. På detta sätt fortsatte man ända 

till år 1959 då Fredriksson och Svanljung lämnade företaget. Karl Fredriksson 

sålde sina aktier till Onni Långsved och Urho Norppa. Troligen sålde Svanljung 

sina aktier till Runar. Bolagsstämman hölls 30.5.1961. Bolagskapitalet höjdes 

208

till 2 000 000 mark. Följande personer var delägare: direktör Wiking Hilli (50 

aktier), direktör Runar Hilli (50 aktier), trafikidkare Urho Norppa (50 aktier), 

och direktör Onni Långsved (50 aktier). Till direktionens ordförande valdes 

Onni Långsved och till verkställande direktör Wiking Hilli. Bolagets namn 

uppdaterades och skulle skrivas Oy Jyry-Auto Ab. 

Avsikten med företaget var att idka parti- och minuthandel genom att sälja 

lastbilar, reservdelar och annan utrustning. Företaget hade bland annat Sisu 

och Leyland lastbilarnas representation och verkstad. Oy Jyry-Auto Ab var 

framgångsrikt ända till början av 1970-talet, då de hamnade i ekonomiska 

svårigheter. Samtidigt började Wikings hälsa svikta. Detta var bekymmersamt 

för firmans framgång. Min far försökte hjälpa företaget ekonomiskt, men 

firmans belägenhet var så illa däran att det värsta alternativet förverkligades. 

Firman gick i konkurs och Wiking avled av sin sjukdom. Det kändes sorgligt 

och deprimerande för Runar. I Sisu Auto Oy:s årsberättelse läste Runar 

senare, med tungt sinne, om Sisu Autos inköp av Jyry-Autos fastighet för en 

spottstyver. Helt lottlös blev inte Runar i denna affär. Han fick en försändelse 

till Ivalo innehållande en låda med slitna, oanvändbara verktyg. 

Runar strävade ständigt efter att utveckla sågverksamheten. Han läste 

finska och svenska publikationer som behandlade sågverksamhet. Dessutom 

läste han Nordiska korrespondensinstitutets och Hermods brevkurser om 

samma ämne. Sågverksamhetens största förändringar gällde tekniken och 

produktionssnabbheten. Arbetsskedena förblev i hög grad desamma, men de 

nya maskinerna och automatiken ersatte med tiden människans fysiska arbete. 

Med färre anställda kunde man på en kortare tid producera mera än tidigare. 

Sågverksamheten är cyklisk, det är uppgång och nedgång. Efterfrågans 

växlingar påverkar virkesinköp, produktionsmängder, investeringar och 

rekrytering av personal. I dessa fall var Runar och Gunnar framsynta och 

lyckades förutse efterfrågan. De kunde anpassa produktionsmängden och 

sågverksamheten enligt efterfrågan. Under högkonjuktur kunde säljaren 

påverka priset, men under dåliga tider var det kunderna som bestämde priset. 

Enligt försäkringsbolagens brandinspektörer, brinner sågar oftare under 

lågkonjuktur. Det berättades, att om sågägaren inte hade kunnat förutse 

konjukturväxlingarna var den enda möjligheten att själv tända på. Enligt min 

far berättade en brandinspektör att han hittat en sex tums spik inspikad i 

huvudkabeln på en nedbrunnen såg. 

Vid Ivaloälven fanns en ständig fara för översvämning under vårarna, vilket 

man måste förbereda sig för. Elmaskiner och apparater lyftes högre upp, 

209

stockarna lades i bomhagar och färdigt virke fördes i skydd. Några gånger 

vätte översvämningen brädstaplarnas nedre delar. En gång då det skrevs om 

detta i tidningarna, ringde en sågföretagare från Österbotten till Runar och 

frågade, om de inte själva kunde påverka uppkomsten av översvämningarna. 

I varje fall var sågarnas värde under lågkonjukturer lågt och som borgen för 

lån var de av oansenligt värde. 

Egen försäljningsagent 

Under Koreakriget ville skogsindustrin trygga en världsomfattande tillgång 

på råvaror, vilket ledde till en spekulativ förhöjning av priserna. Verkningarna 

var kortvariga, men ledde till förhöjda löner och till att bankerna lättare gav 

lån. Devalveringarna var säkert en glädjens stunder för Runar och Gunnar. 

År 1957 förverkligade Finland en trettionio procents devalvering. Den hade 

verkligt stor betydelse för trävaruexporten. Tack vare devalveringen ökade 

Ivalon Saha Oy:s export snabbt till England. En annan orsak till den snabba 

ökningen av exporten var anställandet av en försäljningsagent. Jag minns 

den judiska försäljningsagenten Goldberg. Han var temperamentsfull och 

pratsam. Genom hans förmedling fick sågen till stånd ett avtal med Merill Ltd, 

ett trävarubolag som fanns i London. Han skaffade presenningar som skulle 

skydda trävarutransporterna. Presenningarna var fulla av lappade kulhål. Det 

sades att de använts av trupper vid landstigningen i Normandie. 

Goldberg ordnade en resa till London för mig sommaren 1961. Resan 

startade från hamnen i Röyttä på det holländska virkesfartyget Uranus. Det 

var min första resa på länge. Den förra resan var med min far till Rovaniemi 

för en röntgenundersökning. På tredje klassen i folkskolan misstänkte läkaren 

vid en undersökning att jag hade engelska sjukan. 

Det var en upplevelse att tillsammans med kaptenen besöka Englands 

Bank när han lyfte betalningen för frakten. Medan lasten lossades i en vecka, 

bodde jag i källaren på ett litet hotell som drevs av en estländare. När han sa 

att han skulle ringa, använde han det estniska ordet kampiaminen (vridande). 

En kväll frågade han mig på estniska, om jag ville följa med och bekanta mig 

med London. Vi gav oss iväg och han tog mig till en källarnattklubb i Soho. 

När Uranus lämnade London styrde den mot Kotka där jag steg i land. 

210

Författaren i London 1961. 

Devalveringens inverkan på exporten av trävaror var som en lottovinst. 

Runar och Gunnar beslöt att grunda en ny såg vid Nukkumajoki. Den nya 

sågen planerades under år 1961 och byggandet kom igång följande år. Det 

fanns andra viktiga orsaker för att grunda en ny såg. Ivalon Saha Oy:s plan 

var att utnyttja östra Lapplands virkestillgångar. Det var man inte ensam 

om. Det förekom konkurrerande företag inom virkesanskaffningen. Det så 

kallade Enare kommittébetänkandet från 1954 föreslog en träförädlingsfabrik 

i Kirkenäs. Samtidigt föreslogs grundandet av en statsägd såg för 10 000 – 12 

000 standard i Nanguvuono vid Enare träsk, ungefär tio kilometer från Ivalo 

mot Nellimö. En fanerfabrik skulle byggas för att ta hand om sågavfallet. 

Riksdagen reserverade år 1956 fyrtio miljoner mark för Nanguvuonosågen 

men beslutet upphävdes. Kostnaderna för sågen skulle ha stigit till 250 

miljoner mark. I stället började Ivalon Saha Oy planera den nya sågen vid 

Nukkumajoki. År 1959 beviljade exportavgiftsfonden ett lån på fyrtio miljoner 

mark. 

Anläggandet av Kirkenäs industrianläggning var aktuellt ända till år 1961. 

Samtidigt utreddes möjligheterna för Kemijärvis cellulosafabrik. Det har senare 

sagts att planerna på Kirkenäskomplexet övergavs på grund av forststyrelsens 

211

och skogsforskarnas motstånd. En skogsexpert kallade planerna “en slaktning 

av Enareskogarna”. Många andra experter tänkte i samma banor; de östra 

Enareskogarna skulle ha kalhuggits. Om planerna hade förverkligats skulle de 

ha anmärkningsvärt påverkat Ivalon Sahas tillgång till virke. 

En säregen trävaruföretagare i Ivalo var tysken Klaus Singelman. Han 

levererade stockar till sin fars såg i Rendsburg i Tyskland. Han verkade bland 

annat i Palkisoja och ännu år 1962 i Enare. Stockarna kördes till Lakselv 

och därifrån skeppades de till Rendsburg. Man kan undra över varför en 

tysk företagare än en gång tilläts verka i de lappländska skogarna. De finska 

myndigheterna måste ha gett sitt tillstånd till detta. 

Ivalo sågarnas teknik och automatisering förbättrades. Volvolastaren 

ersatte så småningom miniatyrbanan för transport av virke och ytbräder på 

sågens område. Ett av Runars och Gunnars mest betydande och fördomsfria 

beslut var att skaffa en egen exporthamn i Billefjord i Norge. 

212

Ivalon Saha Oy 1961. 

Egen exporthamn i Billefjord, i Nordnorge 

Användningen av hamnarna i Torneå och Haparanda hade sin begränsning. 

På somrarna rådde rusning. Förvaringsutrymmena var små och sommartid 

blev det stopp med lastningen. De var drygt 400 kilometer från Ivalo. Den 

lilla hamnen i Billefjord låg ungefär trettio kilometer norr om Lakselv. 

Från Ivalo var det cirka 240 kilometer och från Nukkumajoki lite mindre. 

Billefjordhamnen var öppen året om, vilket gav biltransporterna flexibilitet. 

Hamnen var isfri, vilket gjorde att man kunde lasta virke året om. Detta i 

sin tur ledde till att det behövdes en mindre brädgård, affärskapitalet och 

räntekostnaderna minskade. De ekonomiska fördelarna var betydande. 

Arrangemanget krävde förhandlingar med de norska myndigheterna 

gällande tull- och exportbestämmelser, vägtrafikens begränsningar med 

213

mera. Man nådde en överenskommelse med norrmännen. I kontraktet ingick 

grundandet av ett gemensamt hamnföretag Inari-Timber AS (aksjeselskap), 

av vilket Ivalon Saha Oy ägde hälften. En fördel i förhandlingarna var Runars 

och Gunnars modersmål som gjorde att de kunde agera hemvant i Norge. 

Virkestransporterna till Billefjord inleddes och fartyg anlände för att föra virket 

till England. För att påskynda lastningen flyttades Volvolastaren till hamnen. 

På det hela taget fungerade exporten via Billefjord väl. Hamnen möjliggjorde 

export, förutom till England, även Norge, Tyskland, Spanien och Israel. Att 

hyra en egen hamn var ett modigt tilltag, rentav historiskt, sedan Linhammar i 

Petsamo gått förlorat. När skeppandet av virke upphörde i slutet av 1960-talet, 

avstod man från hamnen i Billefjord. Vid övergången till 1970-talet hamnade 

min far i konflikt över Billefjordhamnen. Den norska motparten krävde att 

Ivalon Saha Oy skulle delta i hamnens reparations- och underhållskostnader, 

vilket min far ansåg vara mot överenskommelsen. Tvistemålet behandlades 

inför domstol på den norska sidan. Min far anställde vicehäradshövding Onni 

Kora för att sköta ärendet. I Lappland ansågs Kora vara en toppjurist som tog 

sig an svåra fall. Min far var nöjd med domstolens utslag. 

Billefjords hamn i Nordnorge. På kajen väntar virke på lastning. 

214

Runar, till höger, följer med lastningen av virke i hamnen i Billefjord. 

Män från Billefjord by lastar sågat virke på fartyget Diana i Billefjord 1961. 

215

Vägen från Ivalo till Billefjord. 

Ishavshamnarnas användning ur historiskt perspektiv 

I historieböckerna nämns en hamn, Kirkenäs, i Nordnorge, som finnarna 

använde. Finländaren Lennart Halleen organiserade transport av bomull 

från Kirkenäs till bomullsfabrikerna i södra Finland mellan åren 1915 och 

1916. Den här bomullstransporten skedde på uppdrag av bomullsfabrikerna, 

eftersom det var omöjligt, på grund av krig, att få råbomull på annat sätt 

än att transportera den via den norska kusten till Finland. Den egensinniga 

216

Halleen lät modigt och utan tillstånd, bygga en vinterväg för hästtransporter 

från Nautsi till Kirkenäs. Råbomullen transporterades med häst från Kirkenäs 

till Rovaniemi, där den lastades på tåg för vidare transport. I transportkedjan 

deltog cirka 800 hästar, 1000 renar och 1200 män. I Erkki Liljas bok Tunturien 

yli Jäämerelle (Över fjällen till Ishavet) ingår en intressant berättelse om 

bomullstransporten. I Lapplands historia har det tidigare funnits män och 

gärningar som den nutida generationen inte känner till. I slutet av vinterkriget 

nämns att Avdelning Petsamos trupper drog sig tillbaka i Nautsi till den 

nämnda bomullsvägen. 

Lilja skriver också om ett annat finskt hamnprojekt i Skibotn i Norge. Detta 

hemliga militära projekt igångsattes redan år 1939. Ett vägbygge mot 

Kilpisjärvi började i intensiv takt. Avsikten var att kunna använda hamnen i 

Skibotn. Efter kriget lades projektet ner och föll i glömska. Det kunde ha 

förorsakat Finland politisk huvudvärk. 

Uranus har anlänt till hamnen Erith, som låg vid Thames flodens nedre lopp nära 

London. Trävarulossningen har påbörjats. 

217

På grund av ebb ligger fartyget på flodbottnen. På kajen syns den lossade trävarulasten. 

Sågens arbetare 

I början av den nya sågens verksamhet var svensken Abrahamsson 

arbetsledare. Exporten till Sverige var orsaken till hans anställning. Jag minns 

honom som en något udda typ. När han såg barn leka på kvällarna mellan 

och ibland på brädstaplarna, började han ropa och kasta brädstumpar. Han 

uppförde sig på ett sätt som min mor inte godkände. När han var hemma hos 

oss drack han nämligen vatten direkt ur skopan. I samband med den svenska 

exporten träffade man ibland på skojare som till exempel köpte virke till ett 

konkursbo utan att betala. Tack vare sin språkkunskap undgick Runar och 

Gunnar några större bakslag. 

De anställda var huvudsakligen Ivalobor som tjänade sågen länge. Bland 

dessa fanns Pentti Passi, sågriktaren Kalevi Laakso, Kalle Taali, Väisänen, 

Hannes Tastula, hans son och hustru, som länge jobbade som mottagare i 

218

hyvleriet. Kalle Taali var från Kalajoki, där hela familjen Taali hade arbetat på 

Santaholma sågen. Kalle gifte sig med en kvinna som flytt från Lappland och 

flyttade till Ivalo. Kalle var musikant och spelade i en dansorkester på Folkets 

hus. På den nya sågen var Olavi Pekkala arbetsledare. Han var högljudd och 

energisk. Den svenskspråkiga terjärvbon Lasse Lytz ansvarade för servicen av 

sågbladen. Det var ett krävande arbete. Det var svårt att få tag i sågbladsmontörer, 

för det fanns ingen särskild utbildning för dem. De kunniga var självlärda och 

det sades att de hade något slags gehör. Pauli Valkonen och hans bror Pentti 

var mottagare på den gamla sågen tillsammans med Aarne Linna från Pikku 

Petsamo. Anni Valkonen skötte länge mottagningen av ribbor och ytbräder, 

som placerades i lätta banvagnar, som förde dem längre bort från sågen. Ofta 

var det kvinnor som skötte det jobbet och de kallades “ribbadonnor”. Vid den 

gamla sågen radades ribborna korsvis på den eroderande stranden. Vid den 

nya sågen brändes ribborna och ytbräderna på vintern. Byborna fick använda 

dem som brännved, men som sådana uppskattades de inte då. 

Staplare i arbete på brädgården. 

219

”Ribbadonna” i arbete. 

Soini Kellokumpu, som liknade skådespelaren Glenn Ford, var arbetsledare 

som jobbade i skogsmätningsgrupperna. Han var en av de få som hade en 

egen bil. Den behövdes för arbetet när han han rörde sig till virkesavläggen. 

Han bodde med sin fru och tre barn i ändan av kontorsbyggnaden. 

Som snickare arbetade den svenskspråkiga Sandfrid Kulla. Han bodde i 

övre våningen av snickeriverkstaden tillsammans med sin robusta fru. Min 

barndomsvän Raimo Korhonens hem var beläget bredvid snickeriverkstaden. 

Vi lekte ofta tillsammans. Bland annat följde vi med när den tjocka fru Kulla 

långsamt kom ner för yttertrappan. Vi försökte gissa om hon skulle klara sig 

helskinnad ner. Raimo arbetade på somrarna med skogsmätningsgrupperna 

tillsammans med sin pappa Veikko. Veikkos fru Rakel arbetade länge vid 

kapsågen och som kontrollräknare. Hon var från Terjärv, född Lytz och 

var svenskspråkig. Tillsammans med Rakel arbetade min moster Taimi som 

tjänade ihop respengar till Amerika. Under flera somrar arbetade kyrkoherde 

Ahos söner, Martti och Seppo, vid sågen. Martti värmde ångpannan vid den 

gamla sågen. Senare rullade han stockar till cirkelsågaren vid den nya sågen. 

220

Mittemot bilverkstaden i Niemis grannskap fanns en liten stuga på knappt 

nio kvadratmeter. Där bodde skoltsamen Eljas Sverdloff. Han kärrade sågspån 

underifrån ramen ut på gården vid den gamla sågen. Jag var ungefär åtta år 

gammal när jag fick bli hans hjälpreda för att förtjäna julklappspengar under 

jullovet. Elias talade en mjuk finska och upprepade allt emellanåt “skyffla, 

skyffla”. Han hade ett trämunstycke med en Saimaa-cigarett i munnen. Man 

bekymrade sig inte så mycket om brandfaran på den tiden. Jag besökte ofta 

Eljas på kvällarna, han var ju min arbetskamrat. Jag minns hans råd om hur 

man skulle lägga ut nät. Det skulle alltid ske snett, antingen medströms eller 

motströms, aldrig rakt mot stranden. 

Till den nya sågen kom det folk från Rovaniemi och Österbotten. En del 

kom från Nivala, Ylivieska, Tastula by, Kaustby och Terjärv. De unga männen 

bodde i mobila stugor på sågområdet. Stugorna värmdes upp med kamin 

och en stuga rymde två till fyra män. Många av dessa män stannade i Ivalo 

och gifte sig med flickor från byn. Det var intressant att höra de inflyttades 

dialekter. Jag, min bror Kalle och Tastula skulle lägga ut nät på Enare träsk 

och Tastula sa “soura” istället för souda (ro). Vid sågen hörde jag när lastaren 

på lastbilslasset ropade till en kaustbybo som gick framför lastbilen: “Ta 

och titta efter vad det är för bilmärke”. Kaustbybon stannade framför bilen 

och svarade efter en stund: “Det är en Totke men det skrivs Rorke”. Också 

frågeställaren visste att det var en Dodge. 

På internet kan man ta del av gamla ivalobors minnen av Ivalosågens 

verksamhet. Jag citerar här signaturen JKs hågkomster: 

“ Minns någon Ivalon Saha? Hurudant var gänget där?” 

“De var alldeles vanliga arbetare, en del lever ännu, visserligen har de andra yrken 

eller är pensionerade. Där fanns män och kvinnor från Törmänen och andra 

sidobyar. Hilli var mån om sågens goda rykte, och om virket råkade bli vått, fick 

man det förskräckligt billigt. Mitt förra hus är byggt av dessa bra, raka och dedär 

förstklassiga billiga (en gång våta) bräderna. Hälsningar till Hillis ättlingar, i 

synnerhet till Kari, som jag kände bäst.” 

“ovanligt hårt arbetande arbetskarlar var de, också min far sökte sig till hillis sk 

nya såg år 54 som sågare. familjen kom efter från rovaniemi i olli heinonens popeda 

med sitt pick och pack. vi inkvarterades i en raststuga på sågens område, i den fanns 

ett rum och en kall kvist. därifrån gick jag första klassen i folkskolan, på våren 

flyttade vi in i ett hus vid gamla sågen, varifrån vi flyttade till hembyn till oikarainen 

221

sommaren 55. jag kommer ihåg staplarna, vuopaja med sina öar där jag tog de 

första simtagen, lytzs motorbåt, barnets varma sommar. pojkarna var näsis kimmo 

och lytzens pojkar, familjerna korhonen, näsi, massala, nära kiosken, butiken och 

verkstaden. pikku petsamo jämte svenska viking volvon som hämtade varulaster. 

malmis matti körde bil. från skolklassen minns jag bara kolas matti som jag träffade 

senare, lärarinna var lilja seppälä född hietarinta, samt ester tuppurainen på våren. 

skulle vara mycket intresserad att veta om klassfoto togs läsåret 54-55.” 

I inledningsskedet av Nukkumajokisågens verksamhet jobbade en norrman 

som arbetsledare. Han hade valts med tanke på de norska kunderna. I Norge 

förverkligades stora byggnadsprojekt och det behövdes plankor, bräder 

och hyvlat virke. Norska privatpersoner hämtade allt byggnadsmaterial till 

hus eller ladugård med lastbil. De hade specialkrav i byggandet; de bärande 

konstruktionerna skulle göras av fullängdsvirke. I Finland kunde man skarva 

bärande konstruktioner på ett hållbart sätt. Dessa husbyggare var goda 

kunder, men de hade inte bråttom med betalningen. Ibland krävdes ett besök 

hos kunderna för att få betalning. 

Senare var Hannes Tastula som var min fars soldatkamrat från Lutto, 

arbetsledare vid Nukkumajoki sågen i flera år. På sågen arbetade också Olavi 

Tammela. Hans far skjöts ihjäl av en berusad tysk soldat i Nellimö. I en brand 

hade Olavi fått svåra brännskador, som han led av. En gång kom han berusad 

till kontoret för att be om ett förskott. Runar gav förskottet. Kontoristen 

påpekade att Tammela luktade sprit. Runar konstaterade bara, att “den där 

Tammela är nog en klok karl när det gäller tekniska frågor”. De anställda bad 

Runar om förskott när han var hemma, på kvällarna, på helgdagar eller när han 

cyklade. Han tog fram plånboken och gav pengar. Om han hade möjlighet, 

antecknade han summan på en papperslapp eller på ett inköpskvitto. Han 

försäkrade att han kom ihåg alla förskott som han gett på detta sätt. 

Ett speciellt fall var en man som kommit söderifrån. Min far hade anställt 

honom för att flytta bräder från staplarna till hyvleriet. Mannen var fåordig 

och arbetade med hatt på huvudet. Han brukade sova utomhus. Han hade 

riggat upp ett rep mellan träden och hängt dagstidningar på repen som skydd. 

Martti Leivo arbetade då på hyvleriet. Han var känd för sina grova skämt. När 

Martti skämtade på “hattmannens” bekostnad, såg det ut som om hattmannen 

snart skulle ge sig på Martti. Några av oss varnade Martti. När veckan var slut 

försvann mannen från arbetsplatsen. Senare fick vi veta att han hade anhållits 

vid tullen i Karigasniemi. Han visade sig vara en förrymd fånge. Min far 

förargade sig över att han hade påstått sig vara en bekant från ungdomstiden, 

222

Ön Iso-Roiro i Enare träsk. Stockflottar, som väntar på bogsering till sågen vid 

Nukkumajoki sommaren 1964. 

som min far inte kom ihåg. 

Kommunens största arbetsgivare 

Under sin blomstringstid, omkring år 1960 var Ivalon Saha Oy en av de 

största arbetsgivarna i norra Lappland och en betydande skattebetalare i Enare 

kommun. Då var tre sågar och hyvleriet i gång i två skiften. Järnvägssyllar 

transporterades dygnet runt. På sågen arbetade tio till femton personer per 

skift. Det fanns upp till femton cirkelsågar i skogarna, med fyra till fem arbetare 

per såg. I skogsarbeten arbetade ett tiotal personer, med virkestransport, 

tre personer per bil. Hyvleriet sysselsatte två till fyra personer och kontoret 

tre personer. Virket kördes med sextio till sjuttio bilar med semitrailers till 

hamnarna. I lasten fanns 4,5-5 standard virke det vill säga 21-23 kubikmeter. 

När affärsverksamheten var som störst, hade Ivalon Saha Oy mellan etthundra 

och tvåhundra anställda, beroende på året. Indirekt sysselsatte sågen flera 

hundra personer. 

223

Ivalon Saha Oy:s ägare 

Runar Hilli och Gunnar Johanson hade olika ledarstilar som direktörer för 

sågen. Min far rörde sig med cykel i arbetet ända till år 1964. Han startade 

klockan åtta hemifrån på sin gamla cykel med hög utväxling, sommar och 

vinter. Cyklingen kom igång långsamt, först var kroppstyngden på den ena 

pedalen sedan på den andra och så vidare. Jag lånade hans cykel en gång för en 

scoututfärd till Ukonjärvi. I nedförsbacke blev de andra cyklisterna långt efter 

men i de brantaste uppförsbackarna måste jag leda cykeln. Pappa cyklade först 

till den nya sågen där han följde med arbetet och samtalade med arbetsledaren 

Olavi Pekkala och arbetarna. Därefter fortsatte han till den gamla sågen och 

därifrån till hyvleriet och till sist kontoret. På detta sätt började varje dag. Från 

kontoret fortsatte han senare på eftermiddagen till Föreningsbanken. Ibland 

hände det att Runar fått tröjan på sig avigt i brådskan och det kunde finnas 

lite sågspån på axlarna. Detta varken besvärade eller spelade någon roll för 

verkställande direktör Runar Hilli, fastän man kanske undrade över det på 

banken. Redan som barn när han sålde fisk på Gamlakarleby torg, tyckte han 

att affärerna gick bättre om han var illa klädd eller såg lite ömkansvärd ut. Ofta 

kom han försent till lunchen, vilket Aino inte tyckte om. Efter lunchen lade 

han sig på träsoffan, läste tidningen en stund, vek den över ansiktet och tog 

en tupplur i doften av trycksvärta. Sedan cyklade han till sågen och kontoret. 

Det blev kvar lite sågspån på soffan, vilket Aino muttrade över. 

Trots att Runar hade mycket arbete, tog han sig tid att föra mig till 

Rovaniemi till lungröntgen på vintern 1954. Vid en läkargranskning i skolan 

misstänktes att jag hade engelska sjukan eller någonting i lungorna. Resan 

gjordes med buss i hård köld. Vi kom fram vid midnatt och övernattade på 

Pohjanhovi hotell. När vi kom in i rummet tryckte jag på alla knappar som 

fanns för att tända lampan. På morgonen knackade en servitris på dörren och 

frågade: “Beställde ni verkligen något i natt?” Jag hade i misstag också tryckt 

på bejtäningsknappen. Det fanns mycket att lära. 

På morgonen när vi var på väg till röntgen mötte vi Gunnar. Han skötte 

då försäljningsarbetet för bolaget i Rovaniemi. Pappa och Gunnar samtalade 

länge. Jag kommer ihåg det där mötet, för runtomkring oss fanns fortfarande 

husruiner efter kriget. Jag vet inte om mötet var en slump eller om det hade 

avtalats på förhand. 

På återresan var pappa och jag de enda passagerarna på nattbussen efter 

att vi passerat Sodankylä. En ung dam steg på bussen och gick och satte 

224

sig längst bak. När hon gick genom bussen kändes en stark doft av parfym. 

Konduktören skyndade sig efter henne. När konduktören dröjde började jag 

kika bakåt och såg konduktören och passageraren kyssa varandra ivrigt. När 

chauffören märkte att jag stirrade släckte han hänsynsfullt belysningen som 

tecken på att det var dags att sova i nattbussen. Jag hade förresten inget fel på 

mina lungor men resan vidgade mina vyer. 

Gunnar var en bilkarl. Jag minns hans bilar: Mosse (Moskvitch), Simca och 

Mersa. Han körde bil till kontoret, vanligen vid niotiden och tände en Klubb 

77 cigarrett. När Gunnar och Runar diskuterade firmans angelägenheter 

på tumanhand skedde det på svenska. Kontorsarbetet sköttes först av fru 

Riihelä och senare av Kristiina Malm. Båda verkade på sitt sätt argsinta och 

kommenderande. Den uppfattningen fick jag när jag hämtade vår post på 

kontoret. Jorma Karila som var jämnårig med mig var ofta hos familjen Malm 

på somrarna. 

Tillsammans gjorde Runar och Gunnar affärs- och förhandlingsresor i 

Finland, Sverige och Norge med Gunnars bil. Min uppfattning är att Gunnar 

deltog mest i företagets affärsverksamhet och finansieringsförhandlingar med 

banken. Han befattade sig inte med sågens tekniska sida eller dess verksamhet. 

Han visade sig sällan i den sågspånsdammiga verkstaden. Min far däremot 

besökte dagligen sågen och var med och hittade de tekniska lösningarna. Han 

läste ständigt facktidskrifter och följde med utvecklandet av verksamheten, 

sågarnas maskiner och automatisering. På nattygsbordet hade han alltid en 

bunt med facktidningar, böcker och annat läsvärt. Barndomens hobby hade 

blivit ett levnadssätt. 

Runar och Gunnar hade inget gemensamt fritidsintresse. För min far 

betydde kyrkan och församlingens verksamhet allt. Man kunde inte tänka sig 

att han skulle ha begett sig till en restaurang och tillbringat kvällen tillsammans 

med en grupp vänner och bekanta. Gunnar var mer en Lions Club typ som 

tyckte om att sitta uppe och prata, röka sin Klubb 77 cigarett, ta en konjak eller 

två och ta sig en svängom på dansgolvet. Jag tycker att han lade onödigt stor 

vikt på rollen som styrelsens ordförande. Trots olikheterna passade Runar och 

Gunnar bra ihop i arbetet och uppskattade tydligen det ömsesidiga utbytet av 

åsikter. De var olika som personer, hade olika fritidsintressen och värderingar, 

men de behövde och uppskattade varandras kunnande. 

225

Banken som bov 

Eftersom exporten till England hade varit lönsam, köpte Runar och 

Gunnar en stor skogslägenhet i Solojärviområdet som en slags buffert för 

dåliga tider. Skogslägenheten skulle utgöra säkerhet för banklånen. Det 

blev dåliga tider, men hur gick det? Jo, banken fordrade den värdefulla 

skogslägenheten som betalning för lånen, alternativet var uppsägning av lånen. 

Då inga andra möjligheter fanns, tog banken skogslägenheten, som var många 

gånger värdefullare än lånesumman. Min far var ledsen över det skedda och 

konstaterade, att i goda tider trugar banken på en pengar, men i dåliga tider 

mjölkar den en torr. Själv har jag lust att säga, att också banken kan vara bov, 

men det må vara osagt. Föreningsbankens direktör vid Ivalokontoret Antti 

Avaskari hade, enligt min far, förståelse för de lokala företagarna. Den nämnda 

händelsen inträffade efter direktör Avaskaris tid och styrdes ovanifrån. Också 

på detta sätt har banker blivit förmögna. 

Kompanjonens död 

Mitt under tiden för den lönsamma exporten inträffade något oväntat. 

På sommaren 1963 insjuknade Gunnar allvarligt och dog. Det var ett hårt 

slag för hans familj, men också en förlust för Runar. Gunnars död var ett 

bekymmer, särskilt också med tanke på företagets verksamhet. Ledningen 

av företaget föll nu på Runars axlar i många år framöver. Aino Johanson, 

Gunnars fru i andra giftet, ägde hälften av bolagets aktier och hon började 

arbeta på kontoret. Skötseln av företaget bekymrade säkert Runar. Han var 

ingen risktagare. Han ansåg det vara viktigt, att bankens andel begränsades, 

för att beslutsfattandet skulle kvarstå i egna händer. Företagets verksamhet 

skulle anpassas och begränsas till en sådan nivå att man klarade sig med egna 

resurser. 

Ingendera parten var intresserad av att pantsätta hus och mark i 

risktagningar. Målet för verksamheten blev sannolikt att försöka garantera 

utkomsten. Å andra sidan var företagsledningen tvungen att begränsa 

sågverksamheten på grund av lågkonjukturen. Sågindustrin upplevde en svår 

tid på 1960-talet. Devalveringens verkan började försvagas och exporten 

drog inte. Snarare väntade man på en ny devalvering. Sågningen vid den gamla 

sågen avslutades. Dess användbara kapacitet motsvarade inte längre tidens 

krav. Efter Gunnars död var det ledsamt för Runar att övervaka sågen vid 

226

Nukkumajoki då verksamheten måste inskränkas. Sågen började långsamt 

minska på produktionen. Ett praktiskt problem för Runar var avstånden, han 

saknade körkort. 

Ivalon Saha Oy sålde Nukkumajoki sågen med byggnader och mark till 

Statens bränslecentral (VAPO). Ivalon Saha ville koncentrera verksamheten 

till Ivalo. Försäljningen hjälpte upp företagets ekonomi och lättade på Runars 

arbetsbörda. Han kunde nu ägna sig åt sågen på hemorten. I Ivalo började 

han satsa på hyvlade produkter, på torkning och impregnering. Arbetstagarna 

blev färre och Runar deltog allt mera i det praktiska arbetet. Han övervakade 

personligen bland annat torkningen av virket och impregneringen. När 1970-talet 

närmade sig avstannade exporten men istället grundades en byggnadstjänst i 

hemlandet och Norge. Enskilda kunder som ville ha skräddarsydd betjäning, 

kom med lastbilar för att hämta hus- eller ladugårdsvirket från sågen. I 

försäljningsarbetet med de norska kunderna var Runar i sitt esse när han fick 

använda sitt modersmål. Norrmännen uppskattade Runars språkkunskap och 

kom gärna och köpte av honom samtidigt som man utbytte nyheter. 

Körkort på gamla dagar 

När Runar blev ensam ansvarig för företaget uppstod ett praktiskt problem. 

Att sköta arbetet med cykel var inte längre möjligt. Han måste kunna röra sig 

också utanför Ivalo och allt oftare i Norge. Gunnars bilskjuts stod inte mera 

till buds. Runar begav sig således till Rovaniemi för att gå i bilskola. Som ung 

hade han haft motorcykel, så lite körerfarenhet hade han redan. Men nu var 

nu och det var ingen rutinsak för en 53-åring att skaffa sig körerfarenhet och 

körkort. Den svenskspråkiga Runar tyckte att den finskspråkiga vägtrafiklagens 

flervalsfrågor var särskilt svåra. Frågorna var språkligt väldigt lika och det var 

svårt att se skillnaderna. Han fick i alla fall sitt körkort och köpte som sin första 

bil en Vauxhall Victor. De följande bilarna var Vauxhall Velox, Morris 1800 

och Saab 99. Vid besiktningen av Morrisen gjorde besiktningsingenjören en 

provtur. Till sin förvåning märkte han att växlarna låg i ett annat läge än de var 

märkta på växelspaken. Min far skyndade sig att säga, att han hade reparerat 

växellådan och att växlarna nu hade ett annat läge. Besiktningsmannen frågade 

om någon annan körde bilen. Pappa konstaterade, att han var den enda som 

körde den. Morrisen gick igenom besiktningen. Runars bil hade också andra 

originella självgjorda reparationer. Som maskinmästare var han inte rädd att 

ta itu med motorn och reparera den enligt eget huvud. Under motorhuven 

227

kunde man hitta järntråd eller träpluggar. 

Körkortet gjorde arbetet betydligt lättare och det medförde nya möjligheter. 

Runar började göra affärsresor till Norge och körde längs skogsvägar i 

skogsaffärer. På kvällarna var det trevligt att köra med Aino och köpa 

tidningar och godis. Därefter tog de en tur till Veskoniemi, Törmänen eller 

någon annanstans. För min mor var bilturerna välkommen omväxling. Om de 

så önskade, var det lätt att besöka begravningsplatsen, andliga möten, kyrkan 

och andra tillställningar. Runar hade en spänd körställning. Han brukade köra 

framåtlutad med huvudet över ratten. Han råkade ut för några utkörningar 

och volter, så att att bilen hamnade på taket, men han och Aino klarade sig 

helskinnade ur bilen. Aino blev mera skrämd än Runar som konstaterade: 

“Den som lever får se.” 

När Runar träffade sin far för sista gången i Rödsö, samtalade de hela 

natten. Han började köra mot Ivalo på morgonen. Som följd av vakandet 

somnade Runar vid ratten i trakten av Brahestad och vaknade ute på myren. 

Om man sammanfattar alla Runars missöden med sina bilar, kan man säga att 

han som chaufför var född under en lycklig stjärna. 

Människorna och livet på Sahanperä 

Jag minns inte att namnet Sahanperä skulle ha använts i min ungdom. Man 

talade om sågens område eller om Mukkavuopaja. Benämningen har etablerats 

senare. Människorna runt sågen utgjorde ett samhälle, där alla kände varandra 

mycket bra. Å andra sidan umgicks man inte, de vuxna besökte varandra 

endast vid behov. Folk från Sahanperä besökte inte heller oss. Alla hade fullt 

upp med sina egna liv. Våra gäster var främst församlingsaktiva som kom 

enskilt eller i grupp. Barnen däremot umgicks flitigt och kände sina grannar 

bättre än föräldrarna gjorde. Hemma talade jag väldigt lite om allt det som jag 

var med om. Om jag hade berättat allt som jag sett och varit med om, skulle 

det troligen ha inneburit en begränsning av mina lekmöjligheter. I det följande 

ska jag berätta om de minnesbilder, som jag har av våra grannar. 

På samma sida av Nellimövägen, i riktning mot byn, bakom diket, bodde 

familjen Blomqvist. De hade flyttat från Petsamo. De hade en stor hönsgård 

med Ivalos mått mätt. Gårdsplanen var omringad av ett högt nätstaket. Vi 

hittade då och då hönsägg under vår gårdsbyggnad. När Blomqvists flyttade 

söderut, köptes huset av Muisto Massalas familj. De hade bott alldeles intill, i 

228

handelslaget Taka-Lappis personalbostad och före det i en liten stuga på den 

angränsande bilverkstadens gårdsplan. Kerttu och Muisto Massala hade en 

son Juhani, som var några år äldre än jag, och en yngre dotter Ritva. Jag hade 

lärt känna Juhani redan när de bodde vid bilverkstaden. 

Juhanis pappa hade grävt guld med ett par kumpaner vid Lemmenjoki 

och senare vid Ivaloälven vid Ritakoski, nedanom Kultala. De hade långsamt 

dämt upp älven så att den bottenfrös. Detta för att kunna frigöra guldet ur 

springorna och sprickorna i bottenberget. Bottenfrysningen lyckades bra, men 

de kunde bara konstatera att guldet redan tagits ur springorna och sprickorna. 

Efter att ha slutat leta guld, började Muisto arbeta på andra sidan gränsen i 

Sovjetunionen, i Rajakoski och Kaitakoski kraftverk. Många andra ortsbor 

gjorde likadant. Männen kom hem till veckosluten. Frun Kerttu arbetade i 

Taka-Lappis handelslag som försäljare på textilsidan. 

Jag lärde känna Juhani redan före skolåldern. Jag minns hans björnhistorier. 

En gång hade en björn uppenbarat sig på en av hans fars guldletarplatser. 

Pappan hade dragit ner byxorna och visat björnen sin bara bakända, björnen 

hade lunkat iväg. När familjen blev våra grannar, blev Juhani tidvis en daglig 

lekkamrat. När jag gick in till dem för att hämta Juhani, slog en doft av parfym 

och tobak emot mig. 

Under skolans sportlov ansträngde vi oss, Juhani och jag, att fylla skidkortet 

med så många skidkilometrar som möjligt. Vissa kilometrar blev ganska 

korta. Vi började göra skidfärder till Maunuvaara, Naaravaara (berg) Akupää 

och Paltoselkä (fjäll). Vid Maunuvaara gjorde vi en hoppbacke på en skogfri 

sträcka. Det var farligt att hoppa där, ifall man föll, för träden stod nära. Vi 

spanade in nästa fjäll och hittade där en större och tryggare plats. Hoppen 

bar som bäst upp till tio meter. Emellanåt tände vi en brasa, åt vår matsäck 

och fortsatte hoppa. När det började skymma, skidade vi hungriga hemåt. 

Då var det fart på skidorna. Den skidåkare som tänkte lämna de övriga på 

efterkälken, skyndade sig att ta ledningen. Den efteråkande knackade på 

skidan, som tecken på att han var i hasorna. Den som skidade efter Juhani 

måste undvika att skida på hans nya hickory skidor. Enligt Juhani lossnade då 

färg och fibrer av dem. 

Juhanis föräldrar tog väl hand om honom. Han hade de senaste leksakerna, 

nya hickoryskidor och en speedway styrstång på cykeln. Juhani berättade att han 

vunnit skidtävlingarna vid Folkets hus. Han hade Ivalos första tävlingsskridskor. 

Juhani vann den första skridskotävlingen på Ivaloälvens is och fick beröm för 

sin renläriga skridskostil. Hans idrottsprestationer inspirerade mig. Juhani var 

229

den första som hade Elvis skivor. I Juhanis sällskap såg jag för första gången 

en “platthatt” på Massalas gårdsplan. Det var Massalas hembiträde som fick 

besök av en kille som doftade Eau de Cologne och var klädd i svart skinnjacka. 

Juhani var också mån om sin klädsel och hans hår blev hans kännetecken. I 

tonåren gjorde hans frisyr intryck på det motsatta könet. Han var den första 

som hade en flickvän i sin årsklass. Han var äldre än jag, modig och var en 

påhittig lekkamrat. Ibland urartade lekarna. Han var en inflytelserik person 

bland oss jämnåriga. 

En kväll i skymningen sa Juhani att han kunde visa mig något intressant. Jag 

följde med honom och vi klättrade upp i en stor björk som stod på baksidan 

av Taka-Lappis personalbostad. Jag trodde att vi skulle leka Tarzan men 

genom fönstret såg jag två bekanta fruar och två okända män. De drack sprit, 

skrattade och pussades. Juhani ville visa mig deras förehavanden. Jag förstod 

att det var detta som kyrkoherde Mauno Aho hade talat om och varnat för i 

kyrkan på söndagarna: Det vi såg var syndigt. Vi blev upptäckta uppe i trädet 

och kom snabbt ner. Händelsen fick en fortsättning några veckor senare. 

Mannen till den av fruarna som liknade Grace Kelly hade överraskande tidigt 

återvänt från sitt arbete och bevittnat samma scen som vi. Han sköt sig senare 

med ett hagelgevär i samma rum som vi kikade in genom. Många år senare 

gifte sig änkan med en lokal affärsman. 

När vi kom upp i mopedåldern hade vi naturligtvis fordon. Själv hade jag 

köpt en begagnad moped av Martti Leivo. Han hade trimmat mopeden så att 

den gick över 60 km/h. Jag och Juhani körde motocross på sågens åkrar. Det 

räckte inte för Juhani, som hämtade sin fars sandbil, en Kontio-Sisu som han 

vansinneskörde på hyvelspånet runt sågen. Färden var skumpig. Grannarna 

kom ut ur husen och undrade vad som stod på. Det var sällan man såg en 

lastbil i sådan fart i den omgivningen. 

Ett stenkast därifrån på samma sida av vägen, i riktning mot Pikku-Petsamo, 

fanns Akseli Musikkas hus, där han bodde med sin fru Tyyne och två söner. 

Akseli var först och främst hästkarl. Man kunde beskriva Akseli som en stilig 

karl med tjockt mörkt hår. En höstnatt hörde vi ett förskräckligt oljud från 

bastuns farstubro. Där förvarades diverse föremål samt hö. Pappa gick i sin 

pyjamas för att ta reda på orsaken till oväsendet. Akselis häst hade tagit sig in 

där för att äta hö. Pappa försökte få ut hästen men lyckades inte. Till slut kom 

Akseli och ledde bort hästen. 

Tyyne Musikka, Akselis fru, var medicinskt kunnig och kallades för 

sjuksköterskan. Jag gick ofta till henne och bad om hjälp när ett läkarbesök 

230

kändes överdrivet. En gång fick jag en skivflisa från slipmaskinen i ögat. Jag 

stod ut några dagar, men sedan gick jag till Tyyne. Hon fick bort flisan med 

ett enda svep med handen. Hon rådde mig att alltid torka ögat i riktning 

mot näsan om jag fick något i ögat. Det fanns en sak som förvånade mig 

i Akselis beteende. När han hade druckit alkohol, gick han och bultade på 

Kristiina Malms dörr. En gång hamrade han på dörren med yxhuvudet och 

ropade högljutt att hon skulle öppna dörren. Han hade av allt att döma en gås 

oplockad med henne. Som den okomplicerade hästkarl Akseli var, ansåg han 

att man redde upp saker bäst i begynnande berusning och med yxa. Senare 

flyttade famijen Musikka till Pikku-Petsamo vid Nellimövägen. Där byggde 

de ett boskapshemman. Taisto Kotikangas familj bodde några år i Musikkas 

tidigare hus, tills de flyttade till Sverige. 

Familjen Hyvärinen, som tidigare hade bott i familjen Näs hus, bodde intill 

familjen Malm. Heikki Weissel hade tidigare ägt huset. Honom har jag inga 

minnesbilder av. Hans dotter Elsa var gift med vår granne Blomqvist. Dottern 

Evi gifte sig med forstmästare Sothmann i Sodankylä. De hade också en 

dotter Inga, som gick i klassen över mig i Kittilä gymnasium. Det sägs att byns 

ledande kommunist, skräddaren Toivo Suonvieri med sin familj, hade bott i 

huset någon tid. Hyvärinen var lastbilschaufför och hans fru arbetade som 

servitris i restaurangen Majala. Hyvärinens söner blev också lastbilschaufförer. 

Onni Maunus hus var följande från Musikkas sett. Det låg inne i 

skogen vid Mukkavuopajas strand. Från min barndom minns jag hur deras 

häst begravdes i en grop, som hade grävts i skogen. Min far var med och 

hjälpte till när hästen fördes till gropen. Onni Mauno var mångsysslare. På 

1930-talet hade han drivit Ukonjärvi gästgiveri på vintrarna. Han hade ägnat 

sig åt jordbruk, boskapsskötsel, fiskhandel, cirkelsågning, lasbilskörning, 

traktorentreprenadarbeten, båtbygge, skrädderi, byggjobb och renskötsel. 

Hos Maunus bodde hyresgäster, av vilka jag minns Kalevi Laakso, Tyko 

Valpas Valkiaoja och Knuutinen. 

Tyko Valkiaoja var liten och mager till sin kroppsbyggnad. Han var rask i 

sina rörelser, huvudet svängde i takt med kroppens rörelser och en cigarrett 

hängde i mungipan. Tyko ansågs var en opålitlig person. Ibland verkade han 

på fel sida av lagen. Han hamnade i fängelse efter att i misstag ha avfyrat ett 

skjutvapen i Majala, byns restaurang. Han hade troligen också annat på sitt 

samvete. Medan han satt i fängelse tydde sig hans fru till en ny manlig vän, 

som köpte en fin päls åt henne. Så gott som varje dag gick frun stolt förbi vårt 

hus iklädd den nya pälsen. En dag såg vi Tyko gå med raska och målmedvetna 

231

steg mot Maunus hus. Han hade släppts ur fängelset. Efter en stund stegade 

“ersättaren” iväg mot byn med pälsen under armen, vilket tydde på att “skiftet” 

hade gått raskt. Efter att Valkiaoja flyttat till Sverige, bodde Kalevi Laaksos 

familj hos Maunus. Kalevi arbetade som sågare på sågen. Efter dem flyttade 

lastbilsföraren Knuutinen in. Han körde grus när Koppelovägen byggdes. 

Kalevi Rauhalas familj byggde senare ett egnahemshus på tomten mellan 

oss och Musikkas. Marken omkring oss hade ursprungligen hört till Kyrös, 

men genom giftermål eller av någon annan anledning, hade namnet bytts till 

Rauhala. Om jag minns rätt hade Kalevi Rauhala två barn som var betydligt 

yngre än jag. Kalevi hade varit Inari Andelskassas chef, men hade som 

ansvarig tvingats avgå, fastän han aldrig med flit begått något fel. Han kom till 

sågen som staplare på 1960-talet och arbetade där i flera år. Familjen Rauhala 

(rauha=fred) levde enligt sitt namn för sig själv och hade som grannar ingen 

kontakt med oss, fastän de bodde på andra sidan staketet. Också Jaakko 

Rauhalas familj byggde bakom Massala. Jaakko var som tjugoåring en tuff 

skidåkare i Lapin Sudets skidtävlingar. Senast träffade jag honom när han 

körde postbussen från Nellimö till Ivalo. När Jaakkos familj flyttade till 

grannskapet stod jag i begrepp att flytta bort från Ivalo. 

Samtidigt som Kalevi Rauhala byggde sitt hus, byggde Kalevi Leivo ett 

stort tvåvåningshus snett mitt emot Musikkas hus på andra sidan vägen. De 

behövde mycket utrymme för de hade en hel skock med barn. Kalles far, som 

också hette Kalle, arbetade som fiskare på Enare träsk. Han ihågkoms som 

upptäckaren av den berömda Korkea-Maura isgrottan. Han avslöjade inte sin 

upptäckt förrän på sin dödsbädd. Jag minns när jag som liten såg Kalle den 

yngre för första gången då han var ifärd att jämna en skogsväg med en sovjetisk 

bulldozer. Han hade skaffat den tillsammans med en bolagskompanjon. Vägen 

var den nuvarande Metsätie vid Teboil. Kalle började köra lastbil och körde 

under många år för min bror. De körde virke till Billefjord och norra Norge, 

men också runtom i Finland. Sedan övergick Kalle till att köra Ivalon Sahas 

lastbil. Jag åkte med honom några gånger som hantlangare. Han var frimodig 

i sitt tal och rask i arbetet. Som chaufför var han pojkaktigt skojfrisk. När 

riksfyran i Rovanniemi breddades och oljegrusades började Kalle bowla med 

Kontio-Sisuns kofångare. De otaliga rödgula oljetunnorna som stod mitt på 

vägen rullade ner i diket. På följande resa försökte sig Kalle på samma trick, 

men nu hördes ett våldsamt brak, bilen hoppade till och Kalle svor. Tunnorna 

hade fyllts med betong. Färden fortsatte med en böjd kofångare. 

När Kalle och jag återvände från Haparanda, köpte han Gevalia kaffe över 

232

den tillåtna mängden i Kultis butik. Kaffepaketen gömde han under sätet i en 

låda för att tullen inte skulle hitta dem. Vid gränsen frågade tullmannen om 

han hade något att förtulla. Kalles svar var nekande. Tullmannen bad honom 

stiga ur bilen. Tullaren svängde omedelbart upp sätet och frågade vems kaffe 

det här kunde vara? Som om ingenting hänt svarade Kalle, att det måste vara 

hans kamrats. Det var således jag som gick för att betala tullavgiften på kaffet. 

Det berättades, att Kalle förlorade körkortet på grund av överhastighet. 

Som försörjare av en stor familj hade Kalle inte råd att vänta på förnyat 

körkort, utan fortsatte att köra som vanligt. Flygande polisen stannade honom 

för körkortsgranskning men Kalle hade inget körkort att visa upp. Polisen 

ålade honom, att gå till polisstationen och visa sitt körkort genast då han 

kom tillbaka till Ivalo. De uppgifter, som Kalle hade gett polisen, var hans 

brorssons. Brorssonen gick och uppvisade sitt körkort. Saken var klar. 

Kalle hade som vana att köra sin lastade långtradare med gasen i botten. 

När flera långtradare, lastade med virke, körde efter varandra, tänkte Kalle, att 

vi ska se vems Kontio-Sisu drar bäst i uppförsbacke. Om det fanns en liten 

lucka mellan bilarna försökte han till och med i last köra om nästa långtradare. 

Det verkade dumdristigt. Den hårda körningen med last hade sitt pris, för 

däcken höll inte. De slets allt som oftast sönder. När Kalle kom tillbaka till 

kontoret från Haparanda och berättade att ett Continental däck hade sprängts 

igen, sade min far harmset, att det var inte bra. Ett lastbilsdäck kostade så pass 

mycket att företaget inte hade råd att förlora ett däck per resa. Kostnaden var 

en betydande del av frakttariffen. Bolaget avstod från lastbilen och på samma 

gång från de bekymmer som den förorsakade. Virkestransporterna överläts till 

privata fordonsägare. Beslutet att avstå från lastbilen och virkestransporterna 

var typiskt för Runar. Han dröjde inte med beslut, när situationen krävde 

förändringar. Många år senare på en skidtur träffade jag Kalle för sista gången. 

Han körde stock med en skogsmaskin i östra ändan av Pitkäjärvi. Samma 

hurtiga Kalle satt nu vid spakarna i en skogsmaskin. 

Vid Maunu, intill riksväg fyra, bodde familjen Nilsi Mattila. Därifrån 

hämtade vi vår mjölk i kanna och betalade en gång i månaden. Nilsi var en 

oförglömlig personlighet och hade ett explosivt skratt. Medan han talade lugnt, 

kunde tonen överraskande ändra och bli högljudd och befallande. Som pojke 

skrämde detta mig och jag undrade varför han var arg, vilket han nödvändigtvis 

inte var. Hans fru Martta var stabilt lugn. Sonen Martti gick i samma klass som 

jag i folkskolan ända tills han började i mellanskolan ett år tidigare än jag. 

Hans yngre syster Maire gick i samma klass som jag i mellanskolan. Den äldre 

233

systern Rauha gick i min syster Kaarinas klass. Jag lekte mycket med Martti 

på vår eller deras gård och vi företog skidturer tillsammans. På sportlovet 

skidade vi från Kiilopää i skymningen och i snöfall mot en stuga i Suomu 

Ruotku. Medan vi skidade visste vi att vi var alldeles i närheten av stugan, 

men i snövädret och mörkret hittade vi den inte. Vi gjorde upp en stockeld. 

I mörkret undrade vi över att det inte fanns virke av gammal fura i närheten. 

Vi måste leta efter ved ganska långt borta. När det ljusnade, såg vi att stugans 

skorssten syntes bara ett stenkast ifrån oss. Vi hade närmat oss stugan i en 

riktning som gjorde att den inte syntes eftersom den låg i en sänka med snö 

på taket. 

Martti var bra på att hitta lösningar på problem i sista minuten. En gång 

deltog vi i Lapin Sudets inomhustävlingar i hopp utan ansats. Martti frågade 

mig med vilken stil det lönar sig att hoppa utan ansats. Jag försökte ge råd, 

fastän jag själv hade problem med tekniken. När tävlingen började tog Martti 

sats och hoppade upp över ribban, rätade ut sig nästan snörrätt och rullade 

över. Jag hade aldrig sett en sådan stil förut och frågade hur han kommit på 

tekniken. Martti sa att han kom på den i luften. Martti vann höjdhoppet. I 

mellanskolan berättade klasskamraterna, att matematikläraren Erkki Itkonen 

hade frågat vilken definitionen för en rät linje är. Martti markerade när han såg 

att många andra markerade. Han litade på att han inte skulle tillfrågas. Itkonen 

sa: “Martti svarar.” Martti steg upp och började kvalfyllt fundera på svaret. 

Itkonen skyndade på honom genom att säga: “Säg nu då, du markerade ju.” 

Till slut nästan spottade Martti ut svaret: “Det är en linje som inte slingrar 

sig”. 

Pikku-Petsamo var ett samhälle där vi sällan lekte som barn. Vi vågade inte 

gå längre mot Pikku-Petsamo hållet än till vägkröken vid Mattila, åtminstone 

inte i mörker. De stora pojkarna hade skrämt oss och sagt att det bakom 

kröken kunde dyka upp spöken och vålnader. Vi blev bekanta med pojkarna 

från Pikku-Petsamo på skolvägen och i skolan. När jag blev större var jag ofta 

där och smällde patroner. Pikku-Petsamo har troligen fått sitt namn av alla 

Petsamobor som hade flyttat dit. 

Mittemot oss bodde Kristiina Malm med sin vuxna son Matti. Jag har 

tidigare berättat om Kristiina. Matti började med att transportera stock för 

sågen. Tidigt på kalla vintermorgnar uppenbarade sig Mattis två hjälpkarlar 

vid lastbilen för att placera en glödande hink under oljebottnen. När Matti 

kom till platsen, började vevandet för att starta bilen. Till slut fick de igång 

Super Powern med den mustaschformade fören. Senare byttes bilen till en 

234

Vanaja. Jag minns Mattis sätt att gå. Han gick vaggande med lite böjda knän 

skjortan hängde delvis utanför byxorna och armarna hängde slappt. Han 

verkade lite slö som om han aldrig hade sprungit en meter i sitt liv. Matti 

skötte virkestransporterna klanderfritt under många år. Det sades att det var 

mamman Kristiinas viljestyrka, som låg bakom anskaffandet av Mattis bilar, 

fru och skolning. Men detta stämde naturligtvis inte. Den som kände Mattis 

målmedvetna och energiska fru Helka visste att Matti beaktade hennes åsikt i 

alla angelägenheter. 

En gång när Matti flyttade bräder från hyvleriet, lastade jag dem med 

en truck upp på flaket. Brädlasten knuffade till flaksidan varvid Matti skrek 

åt mig: “Högre upp för satan, du förstör hela flaket”. Innan han körde iväg 

gav han mig ett tips inför mitt yrkesval: “Kadettskolan är den rätta platsen 

för dig”. Det förblev oklart för mig om hans råd var uppriktigt eller om det 

berodde på att jag stött till hans lastbilsflak med trucken. I sinom tid bytte 

Matti ut lastbilarna mot bussar. Han ägnade sig i första hand åt lokaltrafik och 

det gjorde hans son Antti också. 

När jag var pojke bad Kristiina Malm mig agera julgubbe. Julgubben skulle 

fråga hennes barnbarn Anna varför hon inte använde mellanbyxor såsom 

farmor Kristiina, varvid hon skulle låta sina skymta under kjolen. Eftersom 

jag tyckte att det var fråga om mera än ett julgubbsuppdrag, lovade jag mycket 

motvilligt att åta mig uppgiften. Jag försökte hitta på orsaker att slippa vara 

jultomte och spände mig inför det på förhand så att min egen väntan på julen 

blev förstörd. Lättnaden var stor när jag fullgjort uppdraget något så när. 

Jorma Karila från Nellimö flyttade in hos Malms, när han började i 

mellanskolan i Ivalo. Han hade tidigare tillbringat somrarna hos dem och jag 

hade lärt känna honom då. En gång förevisade han mig Mattis bostad i ändan 

av garaget. Där fanns bokhyllor fulla av lätt skönlitteratur, Mattis romaner. 

Han visade sig vara en bokmal. 

Jorma och jag flottade stock vid sågen och förtjänade vår första lilla lön. Vi 

beslöt att resa söderut för pengarna. Jag till mina morföräldrar i Madeskoski i 

Peurasuvanto. Jorma reste till sina släktingar i Petkula. Under mellanskoltiden 

företog vi många skidutflykter. Under ett veckoslut började vi skida mot 

Kaunispää på lördagen. Min äldre syster Iiris följde med. Vi tillbringade natten 

vid en stockeld nedanom Akupää och forsatte mot Kaunispää på morgonen. 

På eftermiddagen började det regna häftigt. Snön fastnade under skidorna och 

det blev tungt att skida. Vi blev tvungna att vända om i Palkisoja och ta bussen 

hem till Ivalo. Jorma fortsatte sina studier på gymnasie- och universitetsnivå. 

235

Han arbetade vid yrkesskolan i Rovaniemi som lärare i allmänna ämnen. 

Redan som ung hade han ett starkt sinne för rättvisa och förmågan att stöda 

sig på fakta. 

Mattis bilpark och trafikverksamhet utvidgades. På familjen Malms tomt 

dök det även upp nya bostadshus som snart befolkades av hyresgäster. Vid 

sidan av sitt hälsovårdaryrke skötte Helka turistföretaget och var dessutom 

aktiv inom kommunalpolitiken. Familjens företagsverksamhet såg ut att växa 

och blomstra. Men så dog Matti och snart därefter dog också Antti, som hade 

utbildat sig till trafikingenjör. Helkas rykte som företagare och lokalpolitiker 

fick sig en törn när man i offentligheten synade hennes förehavanden som 

företagare. Dynastins framgångssaga slutade i besvikelser och motgångar. 

Mittemot Massala på andra sidan vägen låg Johansons avlånga hus. Mitt 

i huset fanns köket, i den ena ändan barnens rum och i den andra ändan 

vardagsrummet. I mitten av 1950-talet fick vi höra en överraskande och 

märklig nyhet om grannarna på andra sidan vägen. Sylvi och Gunnar 

Johanson skulle skilja sig. Jag hade aldrig hört någon ens tala om skilsmässa 

i Sahanperä. Jag kände deras dotter Lisbeth, som var min klasskamrat, och 

den äldre systern Doris. Båda deltog i våra lekar, också när vi stal rovor var 

de med. De stulna rovorna skalades och åts i Johansons vedlider. Lisbeth och 

jag började folkskolan samtidigt i lärarinnan Elli Ravolas klass. Vi gick ibland 

tillsammans till skolan, Sylvi ledsagade ofta Lisbeth. Jag minns Sylvi Johanson 

som en välvårdad och på något sätt aristokratisk person. Så småningom 

slutade Lisbeth delta i våra lekar och jag såg henne inte mera. Många år senare 

hörde jag att hon bodde i Förenta staterna. 

När Sylvi försvann från det Johansonska matlaget, gissade välinitierade 

personer att Gunnar skulle gifta sig med Kristiina Malm, som snart skulle 

fylla sextio. Men de skulle bli djupt besvikna. En erfaren och entusiastisk 

bilkarl, som Gunnar, skulle knappast byta till en äldre årsmodell. Gunnar gifte 

sig med den tjugo år yngre Aino Uimari från Rovaniemi. Han lät bygga ett 

nytt hus invid det så kallade Eränens hus, nära byns centrum. Det gamla huset 

köptes senare av guldsmeden Rahkonen. Huset brann ner många år senare. 

Följande hus, bakom Johansons, tillhörde Lasse och Suoma Lytz. Huset 

var i det närmaste en kopia av det Johansonska huset. Bastubyggnaderna var 

dock belägna på olika platser på tomterna. Suoma kom från byn Viekkala vid 

Ivaloälvens nedre lopp. I familjen fanns endast söner: Seppo, Erkki och Erik. 

Seppo var några år äldre än jag medan Erkki igen var några år yngre. Erik 

hade en utvecklingsstörning och flyttade i tjugoårsåldern till en vårdinrättning. 

236

Jag trivdes bra med Erkki och vi simmade tillsammans flera gånger om dagen. 

Lasse Lytz var svenskspråkig och kom från Terjärv, men talade flytande finska. 

Han och min far hade en gemensam motorbåt. Lasse var en ivrig fiskare och 

använde båten flitigt. Min far däremot hann inte fiska och avstod från båten. 

Båtmotorn var en Olympia, vars ljud knappast hördes vid tomgång, endast 

vattnets puffar i avgasröret hördes. 

Nästan varje lördagseftermiddag lastade Lasse, tillsammans med Erkki och 

Seppo, den stora träskottkärran full med fiskbyttor, nät, kastspön och annat 

behövligt. Det kanske dyrbaraste föremålet var en stor resväska av faner, 

som var fylld med olika drag. Lasse återvände vanligtvis på söndagskvällen 

med byttorna fulla av fisk. Vi ville alltid veta hur mycket den största öringen 

vägde. En gång hade Seppo och Erkki med sig en måsunge från Enare träsk 

som de började föda upp. För detta ändamål hade de en katsa i Alpi Mattilas 

vik. Måsungen svalde en stor gädda i en enda munsbit. Så småningom lät de 

måsungen flyga fritt på gården och sedan på planen vid sågen. Måsen återvände 

alltid, men dag för dag började den flyga högre och längre bort, tills den en 

dag inte återvände. Lasse arbetade på sågen i många år som sågbladsmontör, 

men insjuknade och dog i sina bästa år. 

Sågen behövde en ny sågbettsmontör. Rauhala från byn Kyrö åtog sig 

uppgiften att sköta sågbetten ända tills han helt plötsligt försvann. Man letade 

efter honom på sågen och i Kyrö. Det gick flera dagar innan man fann honom 

hängd i en avlägsen skog. Sågbettsmontörerna var självlärda på den tiden och 

det fanns få av dem. Det var svårt att hitta en ersättare för Rauhala. Runar 

fick själv sätta sig in i underhållet av klingor. På hans nattduksbord dök det 

upp svenskspråkiga böcker och publikationer som behandlade monteringen 

av klingor. Han började smärgla sågbetten och knacka spänning i dem i 

sågens filningshytt, tills företaget hittade en ny sågbettsmontör. Varje gång 

det saknades en yrkeskunnig, tillfälligt eller annars, tog Runar sig an uppgiften. 

Han satte sig in i arbetet, skaffade kunskap och tog hand om arbetet tills en ny 

kunnig person hittades. Sågens verksamhet fick inte avstanna. 

Nästa hus, bakom familjen Lytz hem, tillhörde familjen Korhonen. 

Huset var av samma avlånga modell som Johansons och Lytz hus. Veikko 

Korhonens fru hette Rakel. Hon var syster till Lasse Lytz och svenskspråkig. 

I familjen fanns Raimo som var äldre än jag, och hans lillasyster Kristiina. 

Veikko var savolaxare och en humoristisk karl. Han tyckte om att skämta 

och idka skurkstreck med barnen. När min bror, Veikko och jag sköt prick 

med miniatyrgevär hörde jag Veikko sjunga Tiikerihai (Tiger Shark) på 

237

savolaxdialekt. Det var den tidens schlagersuccé. Långt senare, på 1970-talet, 

spelade många sångare in schlagern just på savolaxdialekt. Jag tillbringade 

mycket tid under min barndom hos Korhonens. Ofta lekte vi indiankrig i den 

närbelägna skogen eftersom Raimo hade bra träbössor. På vintern kom Rakel 

flera gånger om dagen ut på trappan och frågade Raimo: “Är skjortan våt?” 

Om Raimos skjorta var våt måste den bytas. Veikko hade för vana att komma 

ut på trappan och ropa: “Ristiina kom in” eller “Ristiina kom och ät”. Rakel 

dök upp bredvid och rättade: “Hon heter Kris-tiiina.” 

Raimo var kunskapstörstig och handlade beslutsamt. Vi gjorde ofta 

utflykter i samma pojkgäng och Raimo tog naturligt ledningen. I maj cyklade 

vi längs med Luttovägen till Sahajärvi och därifrån på hård skare till fjället 

Kurupää. På natten började det regna och regnet fortsatte hela följande dag. 

Återfärden blev en fasansfull via dolorosa. Vi bar våra cyklar i djup, våt snö mot 

Luttovägen. I skogen fanns trädgrenar överallt efter skogsavverkningar. Dem 

måste vi ta oss runt. Under Raimos ledning kom vi fram till skogshuggarnas 

barack i Sahajärvi, dyblöta och genomtrötta. Vi torkade våra kläder och 

somnade av utmattning. Färden genom skogen var en av mitt livs fysiskt mest 

ansträngande. 

Raimo gick mellanskolan i Ivalo, läste till student i Gamlakarleby och 

blev ekonom i Åbo. Han verkade som bankdirektör i Ivalo men flyttade till 

Rovaniemi, där han grundade ett företag. 

Följande hus från Korhonens var Hannu Kivistös hus där han bodde med 

sin fru. De hade inga barn. Däremot besökte vi barn dem regelbundet för 

att läsa tidskrifter och serierna i dem. De hade rikligt med tidskrifter. Hannu 

Kivistö arbetade allt emellanåt i kraftverk på andra sidan gränsen. Däremellan 

arbetade han hemma. Hannu var till sin natur en hamster. Han hade för vana 

att samla på järnskrot och annat som han hittade, men han rörde aldrig andras 

egendom. Han utnyttjade sågens gratis ytbräder som bränsle. Han kärrade 

dem till gårdstunet där han torkade dem och cirklade dem till ved. Han hade 

snickarbyxor på sig och sysslade alltid flitigt med någonting. När han började 

bygga till sitt hus, rådde han timmermännen att återanvända uträtade spikar 

och gav dem också andra sparsamhetsråd. I det skedet började yrkesmännen 

bli irriterade. Det rådde ingen brist på byggnadsmaterial mera och de ansåg att 

de viktigaste på byggnadsplatsen var timmermännen. För övrigt var Hannu 

alltid hjälpsam och redo att låna ut något behövligt åt grannen. 

På 1970-talet fiskade jag på Enare träsk och tog i land på ön Piekanasaari 

för att koka kaffe. Hannu dök upp vid elden och berättade att han hade en 

238

stuga på ön. I handen höll han benet av en örn, som han hade hittat på ön, 

och förevisade mig det. Han visade mig också sin stuga, potatislandet och sina 

uppfinningar. Hela tiden flög småfåglar runtomkring honom och en del satte 

sig på hans axel. 

Det sista huset i raden var familjen Näsis hus, som hade en blåskiftande 

färg. Huset hade en vacker glasveranda. Fru Näsi arbetade i telefonväxeln och 

bodde i huset med sina fyra barn; Kaija, Kimmo, Marjatta och Vilho-Pekka. 

Fadern Vilho Näsi hade arbetat som polis, men hade dött i en hjärtattack år 

1946, enligt de uppgifter som jag fått. Det yngsta barnet Vilho-Pekka var lika 

gammal som min bror Hendry. De lekte ofta tillsammans och drunknade 

tillsammans år 1953. Kimmo och Marjatta deltog ofta i lekar och bollspel, 

men Kaija, som var betydligt äldre rörde sig i andra kretsar. Kimmo var mycket 

sjuk som barn och förlorade till följd därav sin hörsel. Han gick i dövskola och 

sedan i yrkesskola i Åbo. Han kom hem på jul- och sommarloven. Han deltog i 

alla lekar och all idrott som en fullvärdig medlem. Han talade lite otydligt, men 

läste våra läppar och förstod allt tal. Av någon anledning smittade Kimmos 

sätt att tala på oss och vi började tala på samma sätt med honom, vilket var 

fel och onödigt. Kimmos mamma talade alltid tydligt och på vanligt sätt med 

honom och hon rådde oss att göra detsamma. 

Kimmo var en sportig och kraftfull yngling med vänliga ögon och en 

oförglömlig blick. När vi simmade syntes ett fult ärr på hans ben. Det hade 

Eränens schäferhund åstadkommit. Hunden sprang lös i utkanten av byn. 

Den skällde och anföll cyklister bakifrån. Jag hade upplevt detta många gånger 

på vägen till och från butiken. Varje gång jag skulle till byn var den ständiga 

rädslan närvarande och jag undrade om Eränens schäfer var lös? Kimmo hade 

inte hört hundens skall och den kom åt att bita honom illa i vaden. Jag träffade 

Kimmos familj många år senare i Ivalo. Hans fru var också döv, men deras 

två barn hade normal hörsel. Att se hur lätt barnen förstod sina föräldrars 

instruktioner med hjälp av några få gester gjorde intryck på mig. 

Från Näsis sett, bakom en stor äng vid Ivaloälvens strand, fanns Alpi 

Mattilas småbruk. Familjen hade tre barn. Fru Mattila höll en ambulerande 

söndagsskola för barnen i Sahanperä. Deras äldsta barn hette Marketta och 

var litterärt begåvad och hade senare framgång i litterära tävlingar. Pojkarna 

var talangfulla idrottare. Alpi Mattilas strand blev barnens favoritstrand. Den 

låg delvis i en inbuktning av Ivaloälven. Där förvarades också motorbåtar 

eftersom platsen var skyddad för vinden. I närheten av Alpis strand fanns 

en liten gräsbevuxen ö, ungefär fem meter i diameter. Vi tyckte det var roligt 

239

att dyka därifrån. Alpi tröttnade uppenbarligen på allt oväsen vid sin strand 

och satte upp en förbudstavla på ön. En konflikt uppstod mellan oss barn 

och Alpi. Vi började medvetet reta honom genom att föra ännu mera oväsen 

och simma till hans brygga. Kimmo, som var orädd och modig, tog tag i 

förbudstavlan, förde den till Alpi på gårdsplanen, slängde den på marken och 

sa: “Du är en skurk, en mördare”. 

Situationen förvärrades, när vi stal rovor från Alpis rovland i höstmörkret. 

Min mor tillrättavisade mig och sa entydigt att jag skulle gå till Alpi och be om 

förlåtelse och komma överens om en ersättning. Det var ett hårt krav och jag 

förde en kamp med mig själv i många dagar innan jag samlade tillräckligt med 

mod för att gå och be om förlåtelse. Alpi förlät mig vänligt. Jag märkte att han 

var en trevlig person och slutade reta honom. Jag erinrar mig slutet av sagan 

om Bror Kanin:” Vad lär vi oss av detta?” 

Familjen Pekkala och deras Archimedes hörde på sätt och vis till våra 

sommargrannar. Bakom gränsen till Alpis ägor fanns en lång udde ända fram 

till Karsimukkaviken. Hela området utgjorde Matti Pekkalas betesmark, där 

han hade en ladugård på sommaren. Deras häst Poju höll också till där. Vi barn 

lekte ofta indiankrig där och då kom Poju och tittade på oss med förundran. På 

kvällarna, när vi simmade, hördes det när Archimedes aktersnurran startades 

vid den motsatta stranden på Kyrösidan. Det var familjen Pekkala som var 

på väg till kvällsmjölkningen i kohagen. Ibland startade den inte trots att de 

försökte dra igång den upprepade gånger. Från stranden hördes åtminstone 

Rainers och Pekkas röster och till och med något kraftord. Ibland fortsatte 

de resan roende. Jag hade lärt känna igen Pekka Pekkalas röst på skolgården. 

Pekka deltog i diskussionerna med iver och hög röst. När vi en gång stod i 

ring på skolgården fick vi för oss, att skryta med hur långt bort vi eller våra 

föräldrar hade varit. Någon hade varit i Rovaniemi, någons far hade till och 

med varit i Helsingfors. Pekka avbröt diskussionen med hög röst och hojtade: 

“ Ja, ja, men min pappa har varit med häst till Finlandia”. Vi tappade hakan 

och ingen av oss visste hur vi skulle fortsätta diskussionen. 

En bilverkstad i närheten var byggd på låglänt mark och utsattes ofta 

för vårflöden. De stora översvämningarna skadade verkstadsbyggnadens 

konstruktioner. Redan före skolåldern förde jag dit spadar, potatisgräftor, 

kastruller och liknande saker för gassvetsning. På den tiden köpte man 

inte nytt, utan försökte reparera eller låta reparera det som gått sönder. 

Både verkstadens ägare och bilmekaniker byttes ofta. De sista som skötte 

verksamheten var bröderna Mikkola och Lehmuslehti. Lasse Rehtonen, som 

240

jobbade där en tid, ansågs höra till bilmekanikernas elit. Då man lämnade in 

en bil för reparation önskade man att Lasse Rehtonen skulle ta sig an felet. 

Förutom att jobba i verkstaden byggde Lasse en träbåt och installerade 

en motor. Till motor kapade han en flercylindrig till tvåcylindrig. Vi pojkar 

följde med hans lugna, systematiska och pedantiska arbete på kvällarna. 

Båten och motorn blev färdiga långsamt men säkert som skapelseberättelsen. 

Lasse Rehtonen arbetade senare i Alenius verkstad på Kyrösidan. Jag förde 

pappas Vauxhall Victor in för reparation eftersom motorn knyckte. Det var 

som om Lasse diagnostiserade bort ett alternativ efter ett annat och bytte till 

slut tändningsledningarna. Motorn slutade knycka. Lasse upplyste mig om att 

engelska bilar i allmänhet hade dålig kvalitet på ledningarna till tändstiften. 

Det var orsaken till den ojämna gången. 

Kerttu och Veikko Niemi bodde mittemot bilverkstaden på andra sidan 

vägen. Den nya sågen byggdes mellan deras hus och älvstranden. En del av 

brädstaplarna låg vid tomtgränsen. Under tiden som sågen arbetade i två skift, 

tvingades familjen Niemi lyssna på den tjutande cirkeln ända till midnatt. 

Ljudet hördes ända till oss. Familjen Niemi hade två vuxna söner, Matti och 

Pekka, och deras lillasyster Maaretta. Veikko, som hade krigat i Lutto med 

avdelning Pennanen, var byggmästare. Vid sidan av det egentliga arbetet 

skötte han tillsammans med sin fru och barnen biografen på bygdegården. 

Veikko ägde också en lastbil som sönerna skötte grustransporter med. Jag och 

Lauri Nurminen gick ofta på bio. Det hände att Kerttu bad mig riva biljetterna 

vid ingången. Uppgiften innebar en avsevärd prestigevinst för tolvåringen 

och gav mig en viss makt. Till följd av maktens sötma lät jag Lauri slinka in 

utan biljett. Pojkarna Niemi flyttade med tiden söderut för att få arbete, men 

Maaretta gick mellanskolan i Ivalo. På somrarna hade hon en kiosk på gården. 

Jag var kund där, liksom folket vid sågen, bilverkstaden och andra som bodde 

i Sahanperä. Maaretta hade gott läshuvud, hon gick gymnasiet och ägnade sig 

sedan åt fortsatta studier. 

När forststyrelsen började ge byggnadslov för stugor på öarna i Enare 

träsk på 1950-talet, var Veikko Niemi en av de första att bygga en stockstuga 

på udden av ön invid Korkea-Maura. Furorna fälldes vid sundet mellan Iso 

Jääsaari och Pikku Jääsaari. De sågade stockarna föll nästan direkt i vattnet. 

Till hjälp hade Veikko sin frus bror Hankala-Väisänen (hankala=besvärlig). 

De bogserade stockarna till byggplatsen med motorbåt. I sinom tid flyttade 

Niemi stugan till Nanguniemi. 

Min bror Kalle och jag fiskade med drag från motorbåten, när vi långt 

241

orta på Jäkäläfjärden såg en motorbåt, som hade stannat. Männen i båten 

såg ut att svirvla, vilket lokalbefolkningen inte brukade göra mitt på en 

vindstilla fjärd. När vi närmade oss motorbåten såg vi två män, som viftade 

med händerna. Vi lade bi. I båten fanns Veikko Niemi och Hankala-Väisänen 

med sina buskiga ögonbryn. Min bror frågade om de behövde hjälp. Veikko 

förklarade att båten inte startade eftersom tändstiftet inte fungerade. När min 

bror insåg att männen var ordentligt berusade, föreslog han att han kunde 

titta på tändstiftet. Hankala-Väisänen å sin sida konstaterade att de inte hade 

något tändstift mera. Han hade slängt det i sjön, eftersom det inte fungerade. 

Jag minns inte längre hur situationen löste sig, bara att vi skildes åt på fjärden. 

Antingen hittade de ytterligare ett tändstift eller så hade vi ett. Ingen lämnas 

i sticket ute på sjön. 

När Veikko Niemi byggde en ny biograf mittemot Esso, beställde han 

panelbräder med avvikande djup på profilen från sågen. Han hade själv 

formgivit inredningspanelen. Jag var då mottagare på hyvleriet. Att hyvla 

panelen var inte problemfritt, eftersom bettet skar djupt och det i sin tur 

ansträngde bettet och fästbulten. Antingen upphettades bettet eller så brast 

bulten. Detta hände flera gånger och hyvlandet avbröts. Veikko Niemi kom 

till hyvleriet samtidigt som min far och undrade varför panelen inte redan var 

klar. Den försenade hyvlingstidtabellen förargade min far. Han svarade, att det 

blir dyrt när betten går sönder, det blir avbrott och andra beställningar väntar. 

Veikko svarade oberört att han inte hade kommit för att fråga om priset, 

utan för att få veta när han får den beställda varan. Hyvlaren Pentti Kukkala 

ställde in hyvlingshastigheten till minimum. Betten höll längre och hyvlingen 

lyckades, men arbetet tog mångdubbelt längre. Den nämnda panelen pryder 

säkert ännu idag biografsalongen Aslaks väggar. 

Där den nya sågen låg mellan själva sågen och snickeriverkstaden, mitt på 

timmeravlägget, fanns en jordkällare. De första som kom tillbaka efter att ha 

varit evakuerade, hade bott i källaren. Byggnaden var till hälften under jorden 

och taket var i jämnhöjd med det omkringliggande timmeravlägget. Inomhus 

fanns ett rum med en ganska stor förstuga. Hela sågområdet, även källaren, 

svämmade ofta över. Därför var inomhusluften unken. När den nya sågen 

kom igång, bodde en cirkelsågare där med sin familj. De hade flyttat från 

byn Oikarinen i Rovaniemi. Efter dem bodde Taimi Sipola, min mors yngsta 

syster, där. Hon hade kommit för att förtjäna respengar till Amerika. Hon 

hade länge planerat att flytta till Kalifornien, till sin syster Gustava Fredlund. 

En kort tid bodde Kalervo och Onerva Niskanen tillsammans med Taimi 

242

i källaren. De var systern Lyylis barn. De arbetade också vid sågen en kort 

tid. Fastän de eldade i rummet hela dagen på vintern fanns det ändå rimfrost 

vid golvlisten. På den tiden fick man nöja sig med enkla förhållanden. Några 

unga män, som kommit för att arbeta vid sågen, bodde där på somrarna men 

sedan togs jordkällaren ur bruk och jämnades med marken med truck. Platsen 

täcktes med sågspån och bark. 

På sågens område upprättade man så kallade kaminstugor, som var byggda 

på bjälkar. Underbjälkarna var hyvlade snett för att de lätt skulle kunna 

flyttas, vilket hände ibland. Det fanns plats för fyra personer per stuga. Det 

var ungkarlar från Österbotten som bodde i dem. De hade kommit för att 

arbeta på sågen. Där bodde också karlar från utbyarna som behövde logi 

under arbetsveckan. Vi pojkar blev bekanta med stuginvånarana, eftersom vi 

besökte dem på kvällarna. Inomhus luktade det starkt av svett, arbetskläderna 

hängde på tork ovanför kaminen och karlarna satt och spelade kort. Jag 

lyssnade noggrant på deras samtal. Jag såg dem aldrig berusade. 

Sett från Mukkavuopaja sågen låg hyvleriet i riktning mot byn. I byggnaden 

efter hyvleriet fanns Ivalosågens kontor. I kontorsbyggnaden fanns till en 

början endast ett rum reserverat för kontoret. Med tiden togs ytterligare ett 

rum i bruk och till slut ett tredje rum. I byggnaden bodde familjerna Riihelä, 

Kinanen, Tastula och Kellokumpu. Nästa hus, i riktning mot byn bakom 

höåkern, tillhörde Sammu Kyrö. Det var vid hans strand, som min storasyster 

Meeri och Sirkka Varmanen drunknade. Familjen Varmanen var Kyrös 

hyresgäster men flyttade senare söderut. 

Sammu Kyrös gård var den första gården, som vi hämtade mjölk ifrån. Vi 

barn hämtade mjölken med en femliters mjölkkanna av metall. Det påstods 

att vi hade fått långa armar på grund av att vi burit hem mjölken från Kyrös. 

Själv hämtade jag mjölken på morgnarna före skolan. Jag gick och satte mig 

i stugköket och väntade på att mjölkningen skulle avslutas. I huset bodde 

ynglingen Paavo Kantojärvi, som en gång räddades från drunkning. När 

han steg in i stugan hade han för vana att försöka skrämma mig med än det 

ena och än det andra. När Sammus fru hörde att Paavo retade mig, bad hon 

honom genast sluta. Jag var rädd för Paavo och därför smög jag ofta efter frun 

ut i ladugården och väntade på mjölken där. Till Sammu Kyrös hus ledde en 

lång ramp för sonen Toivo, som hade skadats svårt i kriget. Han rörde sig med 

rullstol också på höåkern när han reste höstörar. 

Senare blev polisen Kiiskinens familj hyresgäster i huset. De hade två söner. 

Kiiskinen ägnade sig åt skytte. Måltavlan fanns på Kyrös åker på andra sidan 

243

av Nellimövägen, men han sköt med flit över vägen med geväret. Det gjorde 

han ofta, men tiden var sådan att ingen brydde sig speciellt mycket om det. 

Ingen kom på idén att anmäla honom för polisen. 

Hos Kyrös bodde också lastbilsföraren Anttonen med familj. Han hade en 

Volvo semitrailer. Han började köra virke från sågen till Kemi och Haparanda. 

Anttonen var en mycket sävlig person, till och med när han lastade höll han 

sitt eget tempo. Han körde virkeslasterna i ett långsammare tempo än de andra 

chaufförerna. När chaufförerna köade för last tidigt på morgonen framför 

kontorsbyggnaden, infann sig Anttonens Volvo i allmänhet mitt på dagen, 

om alls. Han lastade sällan själv sin långtradare. Det sades, att virkesbilarna 

på den tiden genomgående var så kallade “växeldrivna” bilar, vilket krävde att 

ägarna arbetade så gott som dag och natt för att få lånet betalt i tid. Ägarna 

var sega män, som själva deltog i lastningen och körde själva. Någon sådan 

press verkade inte beröra Anttonen. När den gamla bondhustrun på Kyrö, i 

sextioårsåldern, steg upp på flaket i sina ladugårdskläder för att lasta plankor, 

skakade folk vid sågen på huvudet. De andra chaufförerna talade kritiskt och 

till och med skrattande om lastbilsförarna som var annorlunda. Vi iakttog 

dem och pratade om deras förehavanden. Jag fick också klart för mig vilka 

chaufförer som inte klarade av att växla till ettan i farten i Magnetbacken, utan 

måste stanna och sätta i ettan. Det senare ansågs vara brist på yrkesskicklighet. 

En före detta busschaufför från Mellersta Österbotten ansågs också vara 

en märklig virkestransportör. Han hade skaffat en Kontio-Sisu och infann sig 

på sågen för att köra virke. Han skiljde sig från de andra förarna genom att 

han bar slips, vilket han som busschaufför vant sig vid. Han var snyggt klädd i 

skjorta och slips, när han lastade bräder på långtradaren, vilket roade de andra 

förarna. När han lastade aktade han sina kläder. Under transporterna gick han 

knappast någonsin in på en bar för att äta, eftersom han tyckte att maten var 

dyr. De andra långtradarchaufförerna ansåg att detta inte kunde vara länge, 

och så gick det också. 

Olga, en av Kyrös döttrar, gifte sig med Jalmari Marin, som hade bosatt sig 

på Kyrö. Med tiden byggde han ett nytt rött tegelhus på det gamla husets plats. 

Jalmari Marin hade hört till avdelning Pennanen, som försvarade Finland vid 

Lutto. Han hade också stridit mot tyskarna i Karihaara i Kemi. 

Till en slags granne räknar jag ännu Sohvi Hossas bror, vars namn jag 

har glömt. Han hade som vana att på morgnarna vandra från Pikku-Petsamo 

hållet in mot byn, förbi vårt hus prick klockan nio. Han var en lång karl, som 

hade ryggsäck och gick rak i ryggen, medan hans vassa näsa klöv luften. Han 

244

såg inte åt sidan utan gick med blicken riktad rakt framåt. Det berättades att 

han var petsamobo. Det förblev oklart för mig var han bodde. Det var många 

som instinktivt tog fram klockan för att kolla tiden när de såg honom. Därför 

började man kalla honom för tidssignalen. 

Församlingens verksamhet 

När Runar hade flyttat till Ivalo började han delta i församlingens 

verksamhet. Fridsföreningen började ordna andliga sommarmöten från och 

med sommaren 1948. Det första sommarmötet förverkligades på folkskolans 

gårdsplan. Bland talkofolket fanns många ivalobor förutom Runar, bland 

andra: Mauno Aho, August Puhakka, Enok Niemelä, Mikko Pekkala, Topi 

Mattila, Hanna Pyykkönen, Elli Ravola, Liisa Aho, Severin Pääkkönen, Aino 

Korhonen och Toini Kemppainen. Under senare år ordnades sommarmötena 

på planen vid kyrkan. När jag bläddrar genom min fars efterlämnade papper 

undrar jag varför han år 1948 gick en brevkurs i svagströmsteknik. Hans svar på 

undervisningsbrev nummer 10 finns bevarat. Han har skrivit det den 17 mars 

1948 och fått vitsordet 8. På sågen behövde han knappast svagströmstekniskt 

kunnande, men på sommarmötena ansvarade han för högtalarnas teknik. En 

liten förbränningsmotor drev ett aggregat längre bort, bakom ett skjul, för att 

dess ljud inte skulle störa. Tydligen hade Runar tagit sig an uppgiften och satt 

sig in i tekniken, ännu en gång per korrespondens. Genom högtalarna hördes 

predikanternas förkunnelse utomhus över ett vidstäckt område. Som barn 

förundrade jag mig över hur förtroendefullt pappa förhöll sig till elektriciteten, 

trots att han var insatt i svag- och högströmstekniken. När han hemma gjorde 

små elarbeten kunde han snudda vid en ledningsända och utbrista: “Oj, oj nog 

finns det ström alltid!” Han var självlärd i mycket som krävdes i livet. 

Under sommarmötena övernattade både predikanter och mötesdeltagare 

hos mina föräldrar. En gång presenterade en predikant sig som Kaakkuri 

(Smålom) medan motparten svarade Kuikka (Spov). Min far tog med sig 

gästerna och sin familj ut på båtturer på Enare träsk. De tog iland på en ö, 

halstrade fisk och åt picknick. Min mor bredde ut den medhavda maten som 

hon hade reserverat åt sin familj. Hon lade sex kokta ägg och annan mat på 

en sten. Om en stund frågade hon förundrat vart de sex äggen hade tagit 

vägen. Då sa min lite över tioåriga syster Iiris, att prästen åt upp dem. Hon 

hade ett fotografiskt minne och miss Marples sinne för detaljer. Den lokala 

kyrkoherden tyckte om kokta ägg. 

245

Runar och Aino på väg till Runars 60-års kaffebjudning på gårdsplanen. 

Efter Mauno Aho, kom prosten Yrjö Aittokallio till prästgården. Han 

blev för mig en slags byns fader Camillo. Jag hade hört många berättelser om 

honom av mina släktingar i Sodankylä. Han hade välsignat tjugoen avlidna 

civila i byn Lokka till gravens ro. De hade dödats av ryska partisaner. Han 

hade också en självupplevd erfarenhet av partisanerna. När han var på väg till 

Ivalo med buss tillsammans med biskop Wallinmaa för att installera en präst i 

ämbetet, sprängde partisaner bron framför dem. Partisanerna började beskjuta 

bussen med maskinpistoler och kasta granater mot den. Aittokallio lyckades 

ta sig ut ur bussen genom ett fönster. Medan han sprang för att hämta hjälp, 

sköts han genom ena lungan och i vaden. Trots detta lyckades han ta sig fram 

flera kilometer och larma hjälp. Även denna händelse visar, att han var en 

handlingens man. Det gick många historier om honom. Sanningshalten kunde 

man inte vara alldeles säker på. Det berättas att han ordnat en snabbvigsel för 

ett par i sovrummet och att han sagt, att lysningen kan skötas senare. Han lär 

246

också ha avbrutit en dopförrättning i en avlägsen by när lillpojken i huset hade 

ropat åt sin far att det satt en tjäder i trädet på gården. Aittokallio hade ryckt åt 

sig bössan och bett om patroner. När tjädern fallit för hans skott fortsatte han 

dopförrättningen. Det verkar som om han lämnade en historia efter sig var 

han än rörde sig. Jag gissar att han inte hade något emot det. Hur som helst 

var han en personlig och folklig kyrkans man. 

De följande tilldragelserna beskriver honom. Han höll lektioner i religion 

i mellanskolan. Ibland peijlade han våra åsikter om honom. Han skröt med 

att han fått en gåva av Gud som han var mycket tacksam för. Han frågade 

oss vilken gåva vi trodde att det var fråga om. Vi räckte upp handen i tur och 

ordning och gav förslag på vad han var bra i. Men ingen gav det rätta svaret. 

Jag föreslog ett gott minne, men fastän han sa att det var ett bra svar, var det 

inte det rätta. Till slut sa han, att han hade bra fötter med vilka han gärna gick 

långa sträckor. Jag tyckte att det var onödigt vardagligt för att vara en gåva 

från Gud. 

En gång på väg till Nellimö med bil, träffade vi på honom i Kevätjärvi. 

Han gick målmedvetet med högburet huvud och bar en portfölj under armen. 

Han var på väg till Nellimö för att tala på ett bönemöte. När vi erbjöd honom 

skjuts, steg han motvilligt in i bilen och förargade sig över att han inte fick gå 

längre. Det var trettio kilometer kvar till Nellimö. 

När vi hade psalmsång med kantorn i skriftskolan, beslöt en rundnätt pojke 

mitt i allt att ge sig iväg in till byn. Han försökte ta sig ut genom ett fönster, 

men baken fastnade i det smala fönstret. Vi lyckades knuffa ut honom, men då 

ingrep kantorn och började anteckna våra namn. Under psalmsången flög en 

gummistövel i famnen på mig. Sportslig som jag var, kastade jag den tillbaka. 

När lektionen var slut, sa kantorn att han skulle informera kyrkoherden om 

vårt störande beteende under lektionen. 

Jag höll på och högg ved när Aittokallio kom puttrande in på gården 

på sin motorcykel. Jag trodde att han hade ärende åt min pappa, som var 

församlingens kassör. Men denna storvuxna, rakryggade präst marscherade 

rakt mot mig. Utan omsvep sa han att han relegerar mig från skriftskolan på 

grund av mitt uppförande. Han höll en lång paus, tittade på mig och fortsatte, 

men eftersom jag känner din mor och far, ger jag dig en andra chans. Om du 

lovar att uppföra dig klanderfritt resten av tiden, får du fortsätta skriftskolan i 

morgon. Jag lovade. Det hade varit en skam att bli utkastad från skriftskolan. 

Vid ett dop i Sahanperä, frågade Aittokallio frun i huset om fisken på 

247

smörgåsarna var rysk. Det gjorde han på sitt högljudda och rättframma 

sätt vid dopkaffet. Ifall fisken var från Sovjetunionen, hade den beretts av 

tvångsarbetare och då skulle han inte äta den. Frun i huset svarade förläget att 

fisken var inhemsk. 

Efter en begravningsakt i kyrkan, stod begravningsföljet på trappan och 

väntade på att kistan skulle lyftas in i begravningsbilen. Aittokallio steg ut på 

trappan och kungjorde högljutt att ett par löständer hade hittats i kyrkan och 

om någon saknade sina fanns de i sakristian. Hans yttrande kändes inte helt 

lämpligt med tanke på stundens allvar. 

I kurvan vid Nils Mattilas, i den så kallade portföljjävelns kurva, hade 

den rörliga polisen razzia. Från byns håll närmade sig en motorcykel med 

en passagerare, som satt lite högre upp. Polisen visade stoppmärket för 

motorcykeln, som började bromsa och slira i det hala vinterföret. Till slut 

flög cykeln över diket och landade i djup snö. Polisen rusade fram till de två 

individerna som kröp i snön och frågade vad för slags karlar de riktigt var. 

Som svar fick de “prosten Aittokallio” och strax efter “kantor Ilmarinen”. 

Polisens razzia övergick i undsättning av parhästarna. 

I 1960-talets Ivalo, liksom i hela Finland, försökte man i offentligheten 

begränsa allt sådant som kunde irritera Sovjetunionen. Det gällde 

behandlingen av vissa ärenden eller ordnandet av offentliga tillställningar. 

Den rådande atmosfären skrämde inte den modiga Aittokallio, som två gånger 

genomskjutits av ryska kulor. Han ordnade oförskräckt en minnesceremoni 

för offren i partisanattacken i Laanila den fjärde juli 1963. Det skedde på 

platsen för attacken, som fick namnet Piispanmutka (Biskopskurvan). På 

platsen finns en minnessten med namnen på de fyra offren. Av dem är biskop 

Yrjö Wallivaara, som var Aittokallios barndomsvän och studiekamrat, den 

mest kända. Vid minnesmärket hölls en kort ceremoni klockan 03.30 på natten 

vid samma klockslag som partisanattacken hade ägt rum 20 år tidigare. Efter 

inledningspsalmen höll Aittokallio ett tal. Till slut nedlade han och Runar 

Hilli en krans. Det hade kommit folk från Ivalo och Sodankylä till den arla 

minnesceremonin. Tidningarna Helsingin Sanomat och Uusi Suomi tordes 

publicera en liten notis om ceremonin. 

Under studietiden skulle jag hämta ett prästbetyg från pastorskansliet. 

Aittokallio höll på och reparerade sin motorcykel inomhus. Han hade tagit 

loss motorn och plockat isär den. Motordelarna hade han placerat på den 

vita öppna spisen. Med oljiga händer förevisade han mig motorlocket och 

förklarade att tändstiftsgängorna hade skadats och det hade lett till ojämn 

248

motorgång. Till slut klämde han in prästbetyget mellan armbågarna och 

överräckte det med armbågarna för att inte smutsa ner det. 

I Torneå fick jag överraskande ett brev från honom. I brevet ondgjorde 

han sig över sitt huvud, som hade värkt ända sedan han i mars åkt omkull 

med sin scooter och slagit bakhuvudet i isen. Han hade fruktat att värken 

skulle föra honom i en tidig grav, men värken hade lättat efter några veckor. 

Men ännu förorsakade den honom problem. Hans egentliga ärende var hans 

bekymmer över min tobaksrökning. 

När han hösten innan hade besökt mitt föräldrahem i något ärende, fick 

han bråttom. Han ville hinna med postbussen till Enare. Jag skjutsade honom 

till bussen, som redan hade avgått. Jag körde ifatt bussen på Enarevägen. I 

bilen hade han märkt att jag rökte en cigarill. Han berättade i sitt brev att 

han som sjömanspräst i Hamburg hade tyckt om att röka pipa och märkt 

att rökningen ökade hjärtfrekvensen, vilket i sin tur anstränger hjärtat och 

förkortar livslängden. Han hade sluppit sin last. Han avslutar sitt brev: 

Tobaken för mina bekanta i graven. Jag hoppas att det inte blir 

Ditt öde. Mina tidigare elever, pojkarna och flickorna, är som 

mina egna barn. Jag skulle inte önska dem någonting, som är 

dem till skada. 

Hälsningar till dig, med önskan om Guds välsignelse 

och beskydd. Enare 4.11.1967. Yrjö Aittokallio” 

Brevet värmde. Precis som fader Camillo, brydde han sig uppriktigt om 

sina församlingsmedlemmar. 

Runar valdes in i kyrkofullmäktige år 1950 och verkade där i många år. 

Han var kassör för fridsföreningen. Han deltog intensivt i den nya kyrkans 

byggprojekt. Mina föräldrar gick regelbundet i kyrkan, på bönemöten och 

deltog i församlingens tillställningar och resor. När trosfränderna var av olika 

åsikt i trosfrågor, höll sig Aino och Runar till prästens linje. De brukade inte 

tvista eller beskylla andra i trosfrågor. Min mors favorituttryck var att Guds 

barn inte borde vara oense sinsemellan. Runars kunskaper i svenska kom också 

i ekumeniskt bruk. Han översatte den lokala kyrkoherdens provpredikan till 

svenska. Hans erfarenhet av att skriva andliga tal som ung kom väl till pass. 

Enare församling belönade Runar och Enok Niemelä med förtjänsttecken i 

249

guld för deras förtjänstfulla och långvariga förtroendeuppdrag. Det skedde i 

samband med församlingens 100-års jubileumsfest år 1981. 

Tack vare sitt modersmål ombads Runar delta i olika tillställningar. Fastän 

han inte själv var idrottsman ombads han ställa upp som svenskspråkig speaker 

i skidtävlingar i Ivalo där norska skidlöpare deltog. Han var ingen hästkarl 

heller. Mamma berättade ofta om hur hon skämdes när släden som Runar 

körde, hade vält mitt i Gamlakarlebys centrum och hon hade flugit rakt in i en 

snödriva. Trots det bad man honom ställa upp som domare i domartornet på 

travtävlingarna som hölls på Ivaloälvens is. 

Runar deltog i elektrifieringen av Ivalo mellan 1940 och 1950. Under den 

här tiden försåg Inari Oy en del av byn med elektricitet. Han var förtoendeman 

i elnämnden när kommunen övertog ansvaret för elproduktionen genom 

byggandet av kraftverket vid Kirakkaköngäs. I övergångsskedet övertog 

kommunen sågens Scaniamotor och dess generator. 

Jag minns att Runar var uppställd i kommunalvalet för Samlingspartiet, 

men inte blev invald. Han var ingen politiker, men någon hade lyckats 

övertala honom att ställa upp. Han följde gärna med den politiska debatten. 

År 1955 var det presidentval. Jag var tillsammans med pappa och lyssnade 

på statsminister Kekkonens valtal. Byagården var smockfull. Jag minns inget 

av Kekkonens tal, men jag kommer ihåg att en lokal kommunist frågade 

Kekkonen varför Finland inte köper stridsflygplan av Sovjetunionen fastän 

de är bra och förmånliga. 

Runar valdes till arbetskraftsnämnden. En gång när han kom hem från 

ett möte skakade han på huvudet. När han under mötet hade nämnt att 

Ivalon Saha Oy sysselsätter närmare etthundra personer, hade den ledande 

vänsterledamoten i kommunalfullmäktige konstaterat att Enare kommun inte 

är intresserad av ett så litet företag, utan av pappers- och cellulosafabriker. 

Ivalon Saha Oy var på sin tid kommunens mest betydelsefulla arbetsgivare 

och historiskt sett torde den fortfarande vara det. 

Runars finska blev förhållandevis flytande, men när man lyssnade längre 

på honom förstod man, att finska inte var hans modersmål. I skrift märktes 

ingen skillnad. När han talade, kunde han ibland göra felsägningar som när 

han menade räkkä (knott) sa han räkä (snor), vilket roade lyssnaren. I den 

lapska sommaren finns en tid med mycket mygg och knott. Den kallas för 

räkkäaika. Under den tiden söker sig till och med renarna till blåsiga ställen. 

Det svenska namnet Runar uppfattades olika av finskspråkiga. På julkorten 

250

kunde det stå Grunar, Kunnar, Ruunari, Rudolf, Brydolf eller Brunar. Mest 

munterhet väckte julkortet, som var adresserat till verkställande direktören 

Rubiterus Hilli. 

Ibland försökte Runar hålla ordning på sina barn, isynnerhet på kvällarna 

om oväsendet på övre våningen fortsatte sent. Ett par gånger ropade han 

med hög röst, uppenbarligen på mammas uppmaning, att vi skulle vara tysta 

och sova. Om oväsendet inte tog slut, kom han med buller och bång uppför 

trappan med ett bälte eller ett ris i handen. Men sällan hann han smälla till 

innan han själv började skratta. Sessionen avslutades med konstaterandet: “Ni 

ska vara tysta”. Han gick alltid skrattande nerför trapporna. Vi barn lärde oss, 

att om vi kunde dra ut på tiden till bestraffningen ens lite grann, så uteblev 

den. Pappa kunde brusa upp snabbt, men han var aldrig långsint. 

Mamma däremot höll dagligen ordning och reda på oss därhemma, ibland 

också på pappa. Jag var tillsammans med pappa när han beslöt att spränga en 

stubbe utanför vardagsrumsfönstret. Eftersom det var mindre än tio meter till 

väggen, spikade pappa bräder, som skydd, snett över fönstren, både uppe och 

nere. Fastän han bad mig hålla mig på avstånd, stod jag bredvid honom när 

han satte en tändhatt och en halvmeter lång stubintråd i en tvålstor trotylbit. 

När stubintråden brann, tog vi skydd bakom en stubbe längre bort. Smällen 

var hård och det flög jord, stenar och stubbitar mot väggen och i någon mån i 

nacken på oss. Stubben försvann, men så försvann också pappas sprängtillstånd. 

Mamma kom ut på trappan och sa argt: “Sluta med sprängandet din dumbom, 

du spränger snart hela huset i luften”. Användningen av trotyl på vår gård tog 

därmed slut. 

Under mellanskoltiden besökte jag tillsammans med kompisarna 

Föreningshuset, där handelslaget (Taka-Lapin osuuskauppa) höll en frågesport 

under danspausen. Dansen i sig drog mig inte dit, eftersom jag bara kunde 

dansa trepak (rysk dans med knäböjningar). Den hade kanske haft sina 

anhängare. Handelslagets föreståndare Siekkinen ledde frågesporten under 

pausen. Priset var en jättestor gräddtårta. På Siekkinens frågor behövde man 

bara svara ja eller nej. Jag deltog i frågesporten och till min stora förvåning 

vann jag tårtan. När jag kom hem vid midnatt, mötte mamma mig i dörren 

och frågade strängt var jag hade hållit hus. Jag visste att det inte var någon 

idé att nämna Föreningshuset i detta sammanhang. Hon märkte tårtan och 

undrade var jag hade fått den. Jag förklarade att jag hade vunnit den i en 

frågesport. Då log hon och sa, att vi måste smaka på tårtan. 

Många slags företagare besökte min far för att försöka få honom med 

251

i sin verksamhet eller för att be om finansiering. Han finansierade några 

anskaffningar av lastbilar. En rådplägning sommaren 1954 har fastnat i mitt 

minne. Ingenjören Toivo Liljeqvist kom hem till oss för att försöka locka 

pappa att finansiera hans idé om muddring av guld. Liljeqvist hade grävt efter 

guld längs med Sotajoki- och Ivaloälven sedan 1948. Han hade byggt en stuga 

vid mynningen av Sotajoki tillsammans med sina bolagskompanjoner. Nu höll 

han på att bygga en bombastisk sugmuddrare av trä för att få upp guldet från 

bottnen av Ivaloälven. Liljeqvists muddrare döptes till dinosaurusen. Den 

fungerade inte som väntat och projektet förföll på grund av tekniska problem. 

Pappa var inte intresserad av att finansiera projektet, isynnerhet som Liljeqvist 

luktade sprit när han kom in. 

Ännu i slutet av 1970-talet kom Jakobsson, en ungdomsbekant från 

Nykarleby, för att gräva guld i Sotajoki. Han bodde flera vårar hos min far i 

väntan på att vädret skull bli varmare och guldgrävandet kunde börja. Hans 

uppfinning var en snöraka av metall i vilken han fäst siktar för guldsiktningen. 

Jakobsson hittade en smula guld, som han visade upp i en liten flaska. När 

han inte mera återvände sände han ett vykort där han skrev, att han vunnit en 

betydande summa pengar på tipset och att han tillsvidare tänkte sluta leta efter 

guld. Min far rådgjorde gärna med dessa män, men att ingå kompajonskap var 

för osäkert. 

Företagsverksamhetens sista år 

Den nya sågens och hyvleriets verksamhet fortsatte under 1960 och 

1970-talen med kontrollerad nedskärning av produktionen. Pentti Passi var 

hyvlare på den tiden. Den gamla Volvo Bolinder Munktellastaren tjänade 

ännu sågen, fastän den emellanåt måste repareras. Mauno Kiviniemi körde 

lastaren. Alla fel som uppstod kunde Runar och Mauno reparera. Min far 

ansåg att Mauno var tekniskt mycket begåvad. 

Nu för tiden deltog Runar nästan i all verksamhet på sågen. Trävirke såldes 

till ortsbor och norrmän, som fortfarande kom och köpte materialet till ett 

helt hus eller en ladugård. Ibland hade sågen stora företag som kunder. 

Affärsresor till Norge hörde till vardagen. I mitten på sjuttiotalet kunde min 

far ha gått i pension, vilket var brukligt i hans ålder. Men han gjorde det inte. 

Jag minns att man frågade honom om hans pensionsplaner några gånger. Sin 

vana trogen svarade han att det är arbetet, som håller en frisk. Det var Runars 

252

uppriktiga övertygelse. Ordet arbete var för honom ett betydelsefullt ord. 

253

Några av sågens arbetare på Runars 60-års kaffe framför den nyä sågen. 

Genom att arbeta tillförde man livet mycket gott. Välsignade arbete. Hans 

inställning till arbetet härstammade från hans barndom. Hans far och mor 

hade gett sina barn nyttiga arbetsuppgifter så fort de klarade av dem. I Runars 

dagböcker från barndomen, berättar han om arbetsuppgifter som han utfört 

men han nämner sällan några lekar. Då skriver han “vi lekte en stund”. 

Under sina arbetsår tog Runar aldrig ut lagstadgad semester. När någon 

föreslog att han skulle ta ut semester svarade han: “Arbetet håller en frisk”. 

Däremot kunde han ta några dagar eller en vecka ledigt för att besöka sina 

föräldrar och släktingar i Karleby. En gång besökte han tillsammans med 

sin bror Wiking Leylandfabrikerna i England. Han förhöll sig föraktfullt till 

solsemestrar; på sådana hade många dött medan de latat sig i solen. 

De sista arbetsåren var mera en livsstil än business. Det kan hända att det 

var svårt för honom att avstå från det som han kunde väl och njöt av att göra. 

Han hade förståelse för sin bolagskompanjon, som var ett tjugotal år yngre. 

Eftersom Runar var frisk och i sin krafts dagar påskyndade han inte 

pensioneringen. Han ville avsluta sin arbetskarriär på ett noga övervägt och 

254

Redaktör Stig Kankkonens artikel i Hufvudstadsbladet vid Runars pensionering. 

hedersamt sätt. Då det inte fanns någon inom familjen som kunde ta över 

företaget och inte heller en köpare inom synhåll, måste han fortsätta arbeta 

och vänta. År 1979 hittades äntligen en köpare. Företagaren Raimo Korhonen 

köpte Ivalon Saha Oy. Köparen Raimo Korhonen är inte samma person som 

min barndoms lekkamrat, som var son till Veikko och Rakel Korhonen. Den 

nya ägaren avslutade sågverksamheten följande år. 

För sin långsiktiga och uthålliga företagarverksamhet tilldelades Runar Hilli 

Ivaloföretagarnas första företagarutmärkelse år 1979. 

Runar skriver om slutet som företagare: 

“År 1979 slutade Ivalon Saha Oy sin verksamhet. Den fortsatta verksamheten sker 

under namnet Ivalon Puu (ägare Raimo Korhonen).” 

Efter att äntligen ha pensionerat sig, minns Runar sin företagarkarriär i 

Hufvudstadsbladets intervju den 11 februari 1981. 

Tillsammans med Gunnar Johanson gjorde vi oss fria från bolaget Inari Oy, löste in 

anläggningarna i Ivalo och på det sättet såg Ivalon Saha Oy dagens ljus. Efter mycket 

255

arbete, svett och kanske tårar omfattade bolaget småningom tre fasta sågar. Samtidigt 

satte exportverksamheten igång. Först stod Sverige i tur och sedan utvidgades den till 

Norge, England, Spanien och andra länder. En stor produkt på den tiden var sliprar 

till Sverige. Femton cirklar runt om i skogarna cirklade till sliprarna. De lastades på 

lastbilar och transporterades till Sverige. Då det var som brådast hade vi cirka tjugo 

bilar som körde så mycket som de förmådde. 

En av stödjepunkterna i exportverksamheten var den finländsk-norska hamnen i 

Billefjord, som till en del ägdes av just Ivalon Saha Oy. Från hamnen exporterades 

Finlands gröna guld till olika delar av världen. Under denna tid var Ivalon Saha Oy 

en av de absolut största arbetsgivarna i Lappland. 

Inte kan jag lämna Lappland. Det är helt klart. Men lika klart är, att jag då 

och då besöker Rödsö och fädernetrakterna. Därför bygger jag ett litet hus där vid 

åstranden. 

256

Min farbror Lasse och min bror Kalle redo för en fisketur på Enare träsk. 

Författaren vid ratten av den trogna Volvo Bolinder Munktell lastaren. 

257

Pensionärstiden 

Stugbygge i Rödsö 

Runar gick i pension som sjuttioåring. Hans karriär inom såg- och 

företagarbranschen var därmed avslutad. Han var i god kondition, full av 

livslust och framtidsplaner. Min mor hade insjuknat i Parkinsons sjukdom 

och vårdades på hälsocentralen i Ivalo. Efter arbetsdagens slut hälsade Runar 

dagligen på sin fru. Som pensionär kunde han lägga mera tid på sjukbesöken. 

Han besökte Aino två gånger om dagen, på förmiddagen och eftermiddagen. 

Han hjälpte till med matningen, eftersom ätandet gick långsamt och personalen 

hade begränsat med tid. Runar blev bekant med personalen. Han åt ibland 

själv där och läste tidningarna. Ibland tog han till och med en tupplur. Han 

hade för vana att se positivt på vardagen. Han konstaterade flera gånger att 

“nog har de god mat på sjukhuset”. 

Runar hade sällan besökt Rödsö, och då för det mesta på släktingars 

födelsedagar och begravningar. Han saknade sin hemby och möjligheten att 

träffa släktingar och bekanta. I och med pensioneringen förverkligade han en 

gammal dröm. På sommaren 1979 började han bygga en sommarbostad på 

ärvd mark vid Perho å. Från tomten hade han havsutsikt. Virket transporterades 

från Ivalo med sonen Kalles bil. Med hjälp av släktingar gjöts grunden och 

redan första sommaren var yttertaket rest. I byggnadsskedets början deltog 

även jag. Min far fortsatte med byggandet varje sommar. I allmänhet begav 

han sig till Rödsö på våren efter islossningen när översvämningsfaran vid 

Ivaloälven var över. Han byggde på sommarbostaden i ett par veckor och 

återvände sedan till Ivalo. Under sommarens lopp besökte han Rödsö ännu 

ett par gånger. 

Byn Ivalo hotades varje vår av översvämning, eftersom byn var byggd på 

låglänt mark och den omgavs av höga fjäll. Vårt hem hade drabbats ett par 

258

gånger, senast i mitten på 1980-talet då pappa redan var pensionerad. Golven 

blev våta, de måste rivas upp och isoleringen kärras bort. Sommaren gick åt 

till att torka grunden och förbättra dräneringen. Det var en deprimerande tid 

för många husägare. Jag har sällan sett min far så nedstämd som när han 

reparerade vårflödesskadorna. Planerna för den sommaren måste göras om. 

Det var omöjligt att åka längre bort så länge som golven var upprivna. 

Nuförtiden är älvens stränder försedda med vallar och vårflödesfaran har 

minimerats. 

Stugan som Runar byggde, sommaren 2021. 

259

På grund av min mors sjukdom kunde han inte stanna länge och bygga i 

Rödsö. Han bekymrade sig över sin hustrus hälsotillstånd. När jag var med 

och hjälpte honom var arbetstakten rask. Efter lunchen tog vi en tupplur och 

sedan fortsatte vi. På kvällen skulle arbetet avslutas i god tid, för han ville 

träffa släktingar och bekanta bybor varje kväll. Han murade själv skorstenen 

och satte upp panel. Han byggde en liten sovplats åt sig i stugan. Den 

påminde mycket om en båtbesättnings utrymme med smala kojer. Han hade 

lätt för att somna oberoende av platsen och andra förhållanden. Han byggde 

stugan i stort sätt helt själv. Ibland återvände han till Ivalo full av blåmärken 

och skrubbsår, då det hade inträffat en smärre olycka. Han finslipade stugan 

ända till sina sista levnadsår. Denna stuga, i två våningar, är nu i min familjs 

ägo. 

Barnen och släktingarna var viktiga 

För Runar var barnen och släktingarna viktiga. Några gånger i året åkte han 

runt i Finland och deltog i barnens familjefester eller besökte dem annars 

bara. Han brukade besöka sina systrar Mildred och Clara i Vittsjö i södra 

Sverige. Han hälsade också på sin yngsta bror Per-Gustav i Sundsvall. På 

höstarna fiskade de tillsammans i havet utanför Rödsö. Fiskeresan till Rödsö 

var viktig för dem båda. Jag var med dem och vittjade nät vid åmynningen. 

Det blåste hårt, men min pappa ville nödvändigtvis ro när det gällde en så 

viktig angelägenhet. Det hade han gjort sedan barnsben med sin far. Den 

yngre generationen tittade med förvåning på när pappa och Per-Gustav 

skrattande vägrade ta på sig flytvästar. På en fiskeresa körde de på grund vid 

Vesikari och fick ett hål i fören varvid de snabbt måste ta i land. Skrattande 

kom bröderna hem till Rödsö mitt i natten för att hämta lagningsmaterial. Inte 

ens efter denna händelse började de använda flytvästar. På höstarna kunde 

man få ett femtiotal sikar och någon lax. Detta slags fiske uppskattade min far. 

Han var inte det minsta intresserad av så kallat sportfiske. Han idkade det inte 

heller i Ivalo utan han brukade säga: “När man som barn har fiskat och varit 

tvungen att själv sälja fisken på torget, då vill man inte leka med kastspö.” 

Men möjligheten att få en stor fångst på stora vatten lockade alltid. 

260

Runar och hans yngsta bror Per-Gustav under höstfisket. Näten är vittjade och 

upptagna. Bilden är tagen vid stranden a Runars stuga. 

Runar dricker eftermiddagskaffe på stugtrappan. 

261

Runars åttioårsdag. Barn, barnbarn och släktingar på bron över Nellimöälven. 

Runar träffar Matti Saijets, en kär granne i Nellimö, på min mors begravning. 

262

Runars målning av hemmet i Ivalo. Tavlan är från 1984. 

Tavelmålning 

Min mor blev allt svagare och avled år 1987. Pappas dagsrytm ändrades när 

de dagliga besöken på hälsocentralen tog slut. Han hittade ett nytt intresse; 

oljemålning. Han började studera målningsteknik och måla i olja. Motiven tog 

han från sitt eget liv: barndomstrakten, havet, fartygen, Nellimöhemmet och 

dess landskap, Ivalohemmet med dess gårdstun och Lappland. Han målade 

tavlor, som han gav i födelsedags- eller bemärkelsedagspresent åt bekanta. 

Han valde sådana motiv, som han trodde att mottagaren skulle uppskatta. 

Motiven i Runars tavlor talar om det som han höll kärt och som stod honom 

nära. Tavlorna blev en slags biografi. Hans eget hem var fullt av hans verk. Det 

finns också många i barnens hem. Det är uppenbart att det fanns konstnärliga 

gener i släkten, eftersom Runars yngsta dotter Irja kom in på Finlands 

konstakademi, det vill säga Ateneum, för att studera målarkonst. Som ung 

målade Irja på tjärpapp i brist på bättre material. Min syster Iiris studiekamrat 

Pertti Kalin såg Irjas arbeten hemma hos oss. Han konstaterade att skapandet 

263

lomstrar när det närs och uppmanade Irja att skicka in sina målningar till 

Ateneum. Så började Irjas studier vid Ateneum och hennes konstnärliga väg. 

Irjas dotter Eili har gått i sin mors konstnärliga fotspår. Bildkonstnären Pertti 

Kalin var lärare i bildkonst vid universitetet. 

Vid sidan av målandet deltog Runar i flera resor som församlingen ordnade. 

Med iver for han iväg på resorna, från vilka det finns rikligt med foton. En 

del av resorna gick till religiösa tillställningar i Finland, andra gick till gamla 

heliga platser utomlands. Enligt resefotona har han besökt: Korint, Wien, 

Budapest, Viborg, Leningrad, Murmansk, Vadstena, Danmark, Rom, Neapel 

och Leipzig. Många av de nämnda resorna ordnades av Ivalo församling för 

dess medlemmar. Dessutom besökte han London med barnbarnet Ari Hilli 

under Aris studentår. 

När jag gjorde arbetsresor till Tromsö, Alta och Svanvik följde Runar gärna 

med. I Alta deltog svenska pedagoger. Under kvällen berättade pappa om 

sina krigserfarenheter i Petsamo och om sina studier vid fronten. Svenskarna 

och norrmännen lyssnade uppmärksamt på hans berättelse och ställde ivrigt 

frågor. 

Efter att han lämnat arbetslivet deltog han i flera kurser som han trodde han 

kunde ha nytta av. Setti Moilanen höll en kurs som handlade om lövskärans 

och röjningssågens användning och service. Han deltog också i matlagningsoch 

malmletningskurser. Han berättade med iver om allt som han hade lärt 

sig. 

Träffarna med vapenbröderna var viktiga för Runar. Det ordnades flera 

träffar för mannarna vid Lutto och i dem deltog han med sin vapenbroder 

Hannes Tastula. Hannes var också kanonjär i Lutto, Uhtua och Loimajärvi. 

264

Runar och författaren i Svanvik. I bakgrunden syns röken från Nickels smältverk. 

265

Luttomannarnas träff vid Ivalo gränsbevakning. Runar är den tredje från vänster. 

Hannes tastula i ljus kostym i mitten. Båda var kanonjärer. 

Runar som pensionär, andra från höger, på Setti Moilanens kurs om röjningssågens 

användning och service. 

266

Släkt och historia intresserade Runar 

Runars läsintresse varade hela livet. Han prenumererade på flera tidningar, 

tidskrifter och facktidningar, både finsk- och svenskpråkiga. Han följde med 

sin tid och aktuella händelser, vilket gjorde att han kunde diskutera med alla 

åldersgrupper om olika ämnen och ta ställning till olika skeenden i samhället. 

Hans fördomsfrihet belystes av det faktum, att han bland andra fick tidskriften 

Sovjetunionen, som beskrev kommunismens vinningar med vackra färgfoton. 

Studierna per korrespondens fortgick under de yrkesverksamma åren. Runar 

var sannolikt en drömkund för bok- och tidningsförsäljare. Han var alltid 

intresserad av att köpa något läsvärt. Vad litteraturen beträffar var han allätare, 

men under sina sista år intresserade han sig för historiska verk och böcker om 

släktforskning. 

Runar var mycket intresserad av historia. Jag kommer särskilt ihåg en kväll 

i Runars stuga när jag var på besök med min familj. Pappa började läsa på 

svenska om den franska arméns reträtt från Ryssland och allt det elände som 

det innebar. Barnen förstod inte svenska utan somnade. Han började berätta 

för mig och min fru om sin släktutredning om en förfader, Anders Friis som 

var bonde i Björneborg. Han var far till Lars Friis, som flyttade till Korplax 

och blev släkten Friis stamfader, vilket jag skrivit om tidigare. Fänrik Anders 

Friis var soldat och spanare i Wrangels regemente i Karl XII:s armé. Han blev 

tillfångatagen av ryssarna vid Poltava den 5 april 1709, antagligen under ett 

spanaruppdrag. Detta skedde alltså före striden vid Poltava, som inträffade 

den 28 juni. Runar besökte krigsarkiven i Stockholm för att få reda på om 

Anders Friis någonsin återvände från fångenskapen. Anders Friis hustru 

var Maria Mejer, vars far var av tysk bakgrund och rusthållare i Tavastehus. 

Huruvida Anders Friis någonsin återvände från fångenskapen fick min far 

inte reda på. 

Krigsfångarna fördes troligen till Sibirien, till gruvor eller för att som 

slavar bygga Petersburg. De hade föga hopp om att kunna återvända hem. 

Enligt min fars utredning tillfångatogs regementets kommendör Carl Henrik 

Wrangel tillsammans med 300 officerare och 5000 soldater. 2800 stupade. 

Som högre officer frigavs Wrangel år 1722. När Karl XII skulle erövra Norge 

fick han en kula i huvudet. Släkten Friis stamfader i Karlebynejden, Lars Friis, 

deltog i fälttåget mot Norge. Karl XII var en driftig kung, fastän han var tokig. 

Han var i praktiken den som gjorde slut på Sveriges stormaktstid. 

Sina historiska kunskaper utnyttjade Runar i sina tal, som han höll under 

267

två släktfester för släkten Hilli i Rödsö, åren 1984 och 1989. Tidningen 

Österbottningen skrev om släktfesten 1984: “Den äldste sonen Runar Hilli 

berättade om släkten förr i tiden, om dess traditioner inom båtbygge och 

fiske. Släkten hör till den Friiska släkten och Runar berättade om de olika 

släktgrenarna i sitt tal.” Även 1989 nämner Österbottningen bland annat att 

Runar Hilli, som bor i Ivalo, inledde sitt festtal med Runebergs ord: “Till 

flydda tider återgår min tanke än så gärna.” I sina tal berättade han om Rödsös 

historia, om sin barndom, byns människor, seglare, båt- och fartygsbyggare. 

Han ombads hålla tal på Rödsö-Palobys sommarfest år 1990 i Rödsö skola. 

Ursprungligen skulle den före detta kulturministern, Gustav Björkstrand, 

byns egen son, hålla talet, men hade fått förhinder. Min far uttryckte saken 

humoristiskt; han skulle vikariera ministern. 

Runar och barnen med familjer på släktfest på 1980-talet. 

Jag kommer ihåg att mina kusiner Bo-Erik och Fred åkte med motorbåt 

över Kvarken från Örnsköldsvik till släktfesten. När båtarna anlände till 

Nysundsstranden kastade man ut en planka i fören längs vilken barnen tog sig 

iland. Också min kusin Göran Hilli med familj kom med sin egenhändigt 

byggda, tolv meter långa motorbåt från Vasa till släktfesten. Min kusin Christer 

268

Hilli har ägnat sig åt segling hela sitt liv och byggt flera båtar. Efter 

pensioneringen från tandläkaryrket, började han bygga en motorsegelbåt, 

som han planerat och byggt efter eget behov. Förutom segel finns en elmotor, 

som representerar ren energi. Då man inte får en lämplig båt genom att köpa, 

måste man göra en själv. 

På bilden Anne-Marie och Christer Hilli, som har översätt boken. Bakom dem 

Christers nybyggda båt El-Frida. 

269

Runars sista vecka 

Jag samtalade med pappa för sista gången ungefär en vecka före hans 

bortgång. Han skulle åka till Rödsö före islossningen. Han planerade att mura 

en spis i stället för Porin Matti kaminen. Han undrade om han skulle köpa en 

färdig spis eller mura den själv. Han beslöt att själv mura spisen. Dagen före 

sin död ringde han till min dotter Heidi som studerade vid Lärarhögskolan 

och samtalade med henne. Pappa tyckte att lärarutbildningen kunde förkortas 

för att snabbare och billigare få utbildade lärare ut i yrkeslivet. Det blev en lång 

diskussion. Att hålla kontakt på detta sätt var typiskt för pappa. Han följde 

noggrant med tiden, dagens händelser och barnens och barnbarnens liv. Den 

28 mars skulle Runar åka till sonen Kalles stuga vid Enare träsk. När Kalles 

son Markus kom för att hämta sin farfar, fann han honom hopsjunken vid 

tvättmaskinen. Slutet hade infunnit sig när han tömde tvättmaskinen. Runar 

lämnade livet med stövlarna på. 

Runar som företagare och far 

Som företagare var min far ambitiös, arbetsam och full av framtidstro. Han 

hade ett fast grepp om arbetet, vilket han hade fått lära sig hemma som barn. 

På lunchrasten kunde man åtminstone kratta gårdsplanen. I arbetet var hans 

målsättningar och visioner klara och han visste vart han strävade. Blicken var 

alltid riktad framåt. Runar stelnade inte i gamla mönster, utan ändrade snabbt 

planerna enligt den nya situationen; såsom en sjöman måste kunna göra. Han 

klarade sig inom sin bransch genom att vara sig själv, utan att vara varken hård 

eller hänsynslös. En viktig förutsättning för Runars företagande och arbete 

var att grundpelarna var i ordning: familjen, tron och nykterheten. Han hade 

redan som barn omfattat tron, värderingarna och principerna som han stödde 

sig på och levde enligt hela sitt liv. Jag minns att jag sett tobak i hans hand två 

gånger. När vi som barn hade ont i öronen, trodde man att het tobaksrök 

lindrade. Pappa sög på en cigarett och blåste röken i våra öron. Den andra 

gången var, när en svärson bjöd honom på en cigarr på födelsedagen. Pappa 

försökte en aning klumpigt röka den en stund. En affärsman, som inte kände 

pappa från förr, gav honom en konjaksflaska. Runar tackade och sa: “Ja, den 

är bra i tårtdeg.” Som människa var han balanserad och du med sig själv. 

Därför klarade han av stress och motgångar. Tack vare sin hustru, kunde han 

helt ägna sig åt företaget i förvissning om att hon skötte hemmet. 

270

27

4009_VEDOS_PF_Kustsvensk blev lapplänning esivedos 20221119

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?