Utflyktsvägen 2023

Färdas i Sörmland
– en liten transporthistoria
Utvecklingen förändrar landskapet. I mitten på 50-talet bestod Sveriges vägar ännu till 90 %
av grusvägar. För 200 år sedan skedde ca 90% av alla transporter på vatten. Det kan vara
fashinerande att tänka på svunna tider när man ser spår av gamla kommunikationssystem.
Fantasin sätts i rörelse. Just här färdades tidigare generationer av sörmlänningar.
Hur reste man inom södra Sörmland och till
Stockholm eller Norrköping från ca år 1800
till 1925?
I början på 1800-talet var kommunikationerna
dåliga. Sverige låg efter många
länder nere i Europa. Vägarna var så kallade
hålvägar och dåligt utbyggda. På många ställen
fanns det enbart stigar. Det tog lång tid med
häst och vagn alternativt släde på vintern.
Diligenserna kom igång sent i Sverige eftersom
postdiligenserna ville ha monopol på transporter.
På sjön var det segel eller rodd som gällde.
Sjövägen vid kusten var osäker på grund av
väder och vind. Isen gjorde det ofta omöjligt
att ta sig fram för båtarna. Många gånger var
det dock lättare på vintern, då man kunde
köra på vintervägar över isarna men det tog tid
att ta sig fram.
Så kom ångbåtarna och lite senare även
ångtågen, vilka gick snabbare och var bekvämare.
De första ångbåtarna innebar ett lyft,
men de var av typen hjulångare, vilket innebar
att de var vindkänsliga och ofta måste man avvakta
tills att vädret var lämpligt. Det var svårt
att hålla några tidtabeller. När ångbåtarna fick
propeller blev det en revolution. Då kunde
Nunnebanan
Runt förra sekelskiftet härjade en skadeinsekt
vid namn Nunnefjäril i skogarna
runt Stavsjö. Man var tvungna att avverka
stora arealer. För att forsla allt virke
byggde man en tågbana, från Sandvikens
lastplats vid Bråviken via Stavsjö bruk till
Övre Virå. Därav namnet.
Trafiken upphörde 1939 och man bröt genast
rälsen mm. Den rullande materielen
skingrades och gick olika öden till mötes.
man åka betydligt fortare och man kunde
också åka i nästan alla väder efter tidtabell.
Då järnvägarna kom i drift blev det ytterligare
en stor förbättring av kommunikationerna.
Ofta kunde ångbåtar och järnväg
samverka. Speciellt på insjöarna åkte ångbåtarna
mellan olika bryggor och hämtade och
lämnade passagerare och gods, t ex trävaror,
tegel och järn, men även djur fraktades på båtarna.
Ibland åkte djur eller människor, dragna
efter ångbåten i pråmar, till ett lägre pris.
Vissa nybyggda järnvägsstationer var viktiga
knutpunkter mellan tåg och båtar.
Det diskuterades mycket om det skulle
byggas järnvägar eller kanaler. En del vetenskapsmän
hävdade att det var farligt att åka
fort med tåg, ljuset skulle förstöra ögonen.
Man trodde också att bönderna omedelbart
skulle stjäla rälsen, vilket skulle innebära
urspårningar. Personalen skulle ramla mellan
vagnarna och skada sej (vilket också hände).
Säkerheten var väldigt dålig jämfört med nu.
En del förfasade sig också över att vanliga
människor kanske skulle åka iväg och roa sej
till ingen nytta. Hemska tanke!
Det byggdes en hel del kanaler i Sverige.
Kvar idag finns ångloket ”VIRÅ” personvagn
nummer 2 och några godsvagnar
hos museiföreningen Östra Södermanlands
Järnväg, ÖSlJ, i Mariefred.
Den gamla banvallen är numera cykelstig.
En portal i utkanten av Kolmårdens samhälle
inbjuder till den 17 km långa cykelleden
som följer gamla tågsträckningen.
Den intresserade kan njuta av alla spår
efter tågbanan i den idylliska miljön.
Kampen mellan kanalbyggarna och tågbyggarna
var stundtals hård runt om i landet.
Många ansåg att kanaler var framtiden och de
som bodde vid sjöar och hav insåg inte att tåg
behövdes. I till exempel Björkvik, sas det att vi
inte behöver något tåg: ”Vi har ju Ångslupen
Munter”. Göta kanal byggdes 1832 och Nyköpings
kanal påbörjades, men sköts på framtiden
i brist på kapital. Så småningom insåg man
dock att det gick betydligt snabbare med tåg.
Hur gick vägarna?
De var dåliga, men de viktigaste från Nyköping
gick via Södertälje till Stockholm. Från
Nyköping till Malmköping och från Nyköping
via Stigtomta vidare västeröver.
Hur gick tåglinjerna?
Västra stambanan drogs från Stockholm via
Södertälje och Gnesta ner väster och sydväst
till Ystad så småningom. Stationer byggdes där
knutpunkter bildades t ex Sparreholm, Skebokvarn,
Flen och Katrineholm. TGOJ banan
gick genom Flen, Bettna, Vrena, Stigtomta,
Nyköping och Oxelösund. Så småningom
byggdes också linjen från Katrineholm till
Norrköping via Ändebol. Sedan byggdes också
järnvägen mellan Nyköping och Södertälje,
som redan hade järnväg till Stockholm.
Varför drogs järnvägarna där dom
drogs? Man ville skapa nya livskraftiga städer
i inlandet. Av militära skäl ville man inte
dra järnvägen längs kusterna. Detta innebar
att befolkningen i södra Sörmland successivt
kunde gå från från en långsam obekväm resa
med häst och vagn till ett snabbt, bekvämt och
relativt säkert resande till Nyköping eller till
Stockholm, Norrköping, Södertälje, Flen eller
Katrineholm. Dvs om tågen och båtarna gick.
Foto: Magnus Lagher
Foto: Magnus Lagher
46