evalueringsrapport marginale jorder och odlingssystem - AgroTech

faunans rast- och häckningsvanor. Projektet har också visat att naturliga vattenståndsvariationer
från år till år kräver en bättre anpassad maskinteknik och en god beredskap
för att variera skördetidpunkt från år till år. Ett separat delprojekt inom BioM har
studerat olika tekniska lösningar för skörd och hantering i marker med svag bärighet.
Mer om detta i kapitel 9.
8.2 Introduktion och metoder
Strandängar som översvämmas på vårarna var fram till början av 1900-talet naturliga
fodermarker som gödslades av smältvattnet på våren och gav upphov till 3-4 gånger
mer foder än torrare marker (Borgegård, 2006). Dessa våt- eller strandängar i våra
odlingsbygder har brukats under mycket lång tid för att få foder till kreaturen på gården.
Slåttern utfördes oftast i slutet av juli och början av augusti då vattennivåerna
var som lägst. Strandängsgräset stackades och lagrades i ängslador som låg i närheten.
Höet hämtades på vintern när marken var frusen och kunde tas in med hjälp av
häst och släde. Brukandet av dessa marker var dock värdefullt för den biologiska
mångfalden och inte minst fågelfaunan. På våren översvämmades strandängarna och
på vårsträcket gav de brukade strandängarna upphov till rika födosöksmiljöer för
rastande gäss, simänder och vadare. Även som häckningsplatser är de viktiga då de
gödslats av näringsrikt smältvatten. Detta ger i sin tur grund för en riklig vegetation
och ett rikt insektsliv som flera arter våtmarksfåglar kan utnyttja som föda (Ericsson,
2009). Därför har dessa slåttade våt- eller strandängar också varit viktiga för en rad
olika våtmarksarter.
När jordbruket rationaliserades i takt med nya brukningsmetoders tillkomst försvann
så småningom brukandet av våt- eller strandängar och uppodling av dessa skedde på
många håll genom sjösänkningar och utdikning (Alexandersson et al, 1986). Under
slutet av 1800-talet och början av 1900-talet beräknas närmare 90% av våtmarkerna i
södra och mellersta Sverige ha försvunnit (Bernes, 1993). Runt sjön Hjälmaren i mellersta
Sverige gav sjösänkningen möjlighet att odla upp 22.000 ha fuktiga och våta
marker till åker (Borgegård, 2006).
Hornborgasjön återskapas
Även Hornborgasjön var föremål för ett stort sjösänkningsföretag. Fram till början av
1800-talet fanns stora områden med fuktiga och våta strandängar omkring sjön. I
slutet av 1800-talet ansågs Hornborgasjön vara en av nordeuropas förnämsta
fågelsjöar med tanke på dess rika förekomst av rastande och häckande fåglar.
Strandängarna förekom främst i sjöns låglänta södra delar som brukades främst som
slåttermarker. När de på vårarna nästa år översvämmades gav de upphov till ett rikt
fågelliv. För att kunna utvinna mer odlingsbar mark utmed sjön startades olika sjösänkningsföretag
för att förhindra översämningar av sjöns låglänta strandängar. Hornborgasjöns
vattenyta sänktes vid fem olika tillfällen under perioden 1802 till 1935.
Närmare 1.500 ha våt- eller strandängar kunde därmed odlas upp utmed sjöns flacka
områden, främst i sjöns södra del. Via ett nät av olika kanaler som grävdes igenom
sjön kunde vatten från inloppen ledas snabbare ut ur sjön vilket medförde att sjön
torrlades och växte igen med vass (Phragmites) och vide (Salix). Efter sista sjösänkningsföretaget
fanns bara en bråkdel kvar av de strandängar som en gång fanns vid
sjön. Samtidigt försvann många våtmarksberoende fågelarter som rastade och häckade
vid sjön.
70