Performing Recalcitrance 24–30 mars/March 2012 Kungl ...

Performing Recalcitrance 

24–30 mars/March 2012 

Kungl. Konsthögskolan/Royal Institute of Art 

Öppet program/Public programme

Välkommen till Performing Recalcitrance, 

ett veckolångt program som är öppet för 

allmänheten och som äger rum på Kungl. 

Konsthögskolan i Stockholm 24–30 mars 2012 

Performing recalcitrance består av performance, 

föreläsningar och workshops och är ett symposium, en 

festival och en mötesplats för diskussion. Den här veckan 

utgör kulmen på ett tematiskt kluster av kurser och akademiska 

evenemang runt begreppet motsträvighet, som 

ges under läsåret på Kungl. Konsthögskolan. 

Medan ”motstånd” och ”revolt” ofta används som positiva 

begrepp har ”recalcitrance” [motsträvighet] en övervägande 

negativ klang. ”Recalcitrance” har använts i sin nuvarande 

betydelse sedan 1600-talet (Fr. récalcitrant, lit. ”kicking 

back” (att sparka bakåt), 17c.–18c.) och betecknar en envis, 

obstinat och ibland passiv-aggressiv eller till och med lat 

inställning. Begreppet kan också användas för att beskriva 

vissa av samtidens sociala och politiska konfrontationer. 

I det här programmet utforskas den roll som obstinat väg- 

ran spelar i samtidskonsten och dagens samhälle, inklusive 

på konsthögskolorna. Här ställs också frågan om motsträvighet, 

under vissa omständigheter, kan vara ett meningsfullt 

förhållningssätt och om det kan vara ett användbart 

konstnärligt och socialt verktyg. 

Performing Recalcitrance lyfter fram en rad konstnärliga 

praktiker i arbeten som producerats särskilt för det här 

programmet och i samtal och workshops. Medlemmarna 

i den Berlinbaserade konstnärsgruppen Maiden Monsters 

har bestämt sig för att dra sig undan alla proteströrelser 

och stanna kvar i sängen. De bjuder in oss till ett privat 

möte med konsthistorien och kvinnorörelsen, men först 

efter att vi genomgått en initiationsrit. Den israeliske konst- 

nären Omer Krieger från Public Movement iscensätter 

en kollektiv performance som granskar förhållningsregler, 

lagtexter och proteströrelsernas estetik i en svensk kontext. 

Klas Eriksson startar en tillfällig, icke-auktoriserad 

McDonald’s-restaurang på museiön Skeppsholmen 

i centrala Stockholm, och vänder således ut och in på den 

standardiserade och optimerade produktionens logik. 

Michael Smith berättar om sin roll som motsträvig inom 

amerikansk populärkultur, som sit-coms och TV-reklam 

under de senaste tre decennierna. Filmskaparen Eyal 

Sivan visar ett urval av sina filmer och kommenterar sitt 

arbete: en kritik av nationalismen och minnets politik. 

Khaled Hourani, konstnär och grundare av konstakademin 

i Ramallah, berättar om sitt projekt ”Picasso in Palestine”, 

där ett ”modernistiskt mästerverk” för första gången vis- 

ades i Palestina. Valeria Graziano diskuterar förhalandets 

roll inom entreprenörskulturen där vi ständigt uppmanas 

att skapa värde. Geert Lovink fokuserar på motsträvighetens 

plats i onlinemedia och pratar om debatter och anonymitet 

på nätet. Donatella Bernardis studenter kommer 

att driva TV Mejan, vilken är en fullt fungerande nätbaserad 

TV-studio med ett löpande program. Mårten Spångberg 

och Olav Westphalen arrangerar ”Non Talk Radio”, 

en intensiv, dygnet runt, övernattningsworkshop med 

produktion av liveradioprogram, som inte ska vara pratradio; 

ingen journalistik, inga dokumentärer, inget fylla ut 

tiden med kunskap (verklig eller antagen). Ett antal work- 

shops, performance, föreläsningar, en boklansering, filmvisningar 

och en avslutande paneldiskussion rundar av 

programmet. 

Performing Recalcitrance är organiserat av Olav Westphalen 

och Stefanie Hessler vid Kungl. Konsthögskolan i samarbete 

med Goethe-Institut Stockholm, Index – The Swedish 

Contemporary Art Foundation, Konst-ig, Kultur- 

huset, Moderna Museet och Dans och Cirkushögskolan 

(DOCH) i Stockholm. 

Vi ser fram emot en intensiv vecka och bjuder härmed 

in er till Performing Recalcitrance. 

Olav Westphalen Stefanie Hessler 

Professor vid Kungl. Konsthögskolan Curator 

Welcome to Performing Recalcitrance, 

a week-long public programme taking place 

at the Royal Institute of Art in Stockholm 

between March 24 and March 30, 2012 

Performing recalcitrance comprises performances, 

lectures and workshops. It is a symposium, festival and 

meeting point for discussion. It serves as the public culmi- 

nation of a thematic cluster of courses and academic events 

around recalcitrance, which are being held throughout the 

academic year at the Royal Institute of Art. 

While “resistance” and “revolt” are commonly employed 

as positive terms, “recalcitrance” has overwhelmingly 

negative connotations. The current definition of the word 

“recalcitrance” dates back to the 17th century (Fr. récal- 

citrant, lit. “kicking back,” 17c.–18c.). It describes a stub- 

born, obstinate, at times even passive-aggressive or lazy 

attitude. Nevertheless, it seems to be an appropriate de- 

scription of the nature of certain current social and political 

confrontations. This programme explores the role of 

obstinate refusal in contemporary art and society, including 

the academic setting. It asks whether, under certain 

circumstances, recalcitrance could be a meaningful attitude 

and whether the performance of recalcitrance can 

be a useful artistic and social tool. 

Performing Recalcitrance highlights a range of artistic prac- 

tices through works produced for the programme as well 

as in talks and workshops. The members of the Berlin-based 

artist’s group Maiden Monsters have decide to withdraw 

from any protest movement and stay in bed. They invite 

us to a private encounter with art history and the women’s 

rights movements, but only after having undergone an ini- 

tiation ritual. Israeli artist Omer Krieger of Public Movement 

stages a collective performance, scrutinizing codes 

of conduct, legislative texts and the aesthetics of protest 

movements in the Swedish context. Klas Eriksson sets 

up a temporary, unauthorized McDonald’s branch on the 

museum island Skeppsholmen in Central Stockholm, turning 

the logic of the standardized and optimized production 

line inside out. Michael Smith will speak about his role as 

an American recalcitrant addressing mainstream popular 

culture, such as sit-coms and TV commercials over the last 

three decades. Filmmaker Eyal Sivan will show a selection 

of his films and comment on his work, a critique of nationalism 

and the politics of memory. Khaled Hourani, artist 

and founder of the art academy in Ramallah, will speak 

about his project “Picasso in Palestine”, which brought a 

“Modernist masterpiece” to Palestine for the first time. 

Valeria Graziano discusses the role of procrastination in 

a culture of entrepreneurship, constantly inducing us to 

produce value. Geert Lovink will focus on the role of recal- 

citrance in online media and speak about debate and ano- 

nymity on the net. Donatella Bernardi’s students will run 

TV Mejan, a continuous, fully operational web TV studio, 

while Mårten Spångberg and Olav Westphalen will organ- 

ize “Non Talk Radio,” an intense , 24 hours-a-day, sleep- 

over workshop producing live-radio programmes, which 

cannot be talk radio; no journalism, no documentary, no 

filling time with knowledge (real or presumed). A number 

of further workshops, performances, lectures, a book 

launch, film screenings and a final panel discussion will 

round off the programme. 

Performing Recalcitrance has been conceptualized and 

programmed by Olav Westphalen and Stefanie Hessler. 

The public programme has been organized by the Royal 

Institute of Art in collaboration with the Goethe-Institut 

Stockholm, Iaspis, Index – The Swedish Contemporary Art 

Foundation, Konst-ig, Kulturhuset, Moderna Museet and 

DOCH, the University of Dance and Circus in Stockholm. 

We look forward to an intensive week and invite you to 

participate in Performing Recalcitrance. 

Olav Westphalen Stefanie Hessler 

Professor at Royal Institute of Art Curator

Program 

Donatella Bernardi med studenter 

och samarbetspartners inom tV mejan 

tV mejan 

Sänder: 19–31.3, 24 timmar om dygnet 

www.tvmejan.com, kontakt: tvmejan@gmail.com 

Kungl. Konsthögskolan, grafikhuset 

Varför är konstnärer intresserade av TV, varför arbetar de ibland 

med TV och hur kan en konstskola kommunicera via en hem- 

gjord TV-kanal? Med utgångspunkt i historiska exempel och 

speciella gäster som inkarnerar dessa, liksom ”televisions”praktiker, 

syftar den här kursen till att lära ut tekniska, filo- 

sofiska och konstnärliga färdigheter till studenterna för att 

de ska kunna skapa TV Mejan och dess program. TV Mejan 

dokumenterar Performing Recalcitrance, och besökare bjuds 

in att delta och interagera. 

clemens Krauss 

transference room (från serien consultation Hour) (2012) 

21.3–24.3 och 27.3–30.3, 11.00–19.00 

Kulturhuset, plan 5 

I ett rum avskilt från utställningslokalen pågår en privat process, 

vilket framgår av en skylt på den stängda dörren. Ett visst antal 

besökare deltar i performancen. Varje ”patient” får en personlig 

tid för en individuell session. Varje session pågår i en timme. 

Dialogen mellan konstnären och besökaren i form av en 

analytisk-terapeutisk behandlingssession positionerar både 

konstnären/terapeuten och besökaren/patienten i dubbla roller, 

och själva sessionen är också ömsesidig. Rummet där perfor- 

mancen genomförs är avskärmat: inga inspelningar, besökarna 

är anonyma, terapeuten har tystnadsplikt och ingen annan får 

komma in i rummet när sessionen pågår. Performancen är att 

betrakta som ett konstprojekt och löser därmed upp gränserna 

och reglerna som gäller i en konstinstitution. Patienterna 

rekryteras genom annonser och behandlingssessionens konst- 

kontext är tydligt förklarad. Men besökarnas förväntningar om 

att få uppleva en performance bryts mot det faktum att behand- 

lingssessionen sker i ett stängt rum. Besökarna vet inte om 

performancen/behandlingssession är ”verklig” eller inte. 

clemenS KrauSS (f. 1979 i Graz, Österrike) utbildade sig till läkare 

innan han bytte bana och började studera vid Konstakademien 

i Berlin, Tyskland. Han har avlagt mastersexamen i konst vid Central 

Saint Martins i London, England. Krauss var med och startade konst- 

närsalliansen ”Unwetter”, en grupp konstnärer och konsthistoriker 

som gör ingrepp i och interagerar med konst i institutioner och museer. 

Krauss har ställt ut över hela världen och är representerad i bland annat 

följande samlingar: Berlinische Galerie, State Museum of Modern 

Art, Berlin; Honart Museum, Teheran; Kadist Art Foundation, Paris; 

Amigos do Serralves Museu de Arte Contemporanea, Porto; och 

MAM, Museu do Arte Moderna de São Paulo, ZKM Karlsruhe, m fl. 

Krauss bor och arbetar i Berlin, Tyskland och representeras av DNA 

Galerie, Berlin och Dominik Mersch Gallery, Sydney. 

mårten Spångberg & olav Westphalen 

non-talk-radio (ntr) 

en vidsträckt situation för upp till 20 kroppar 

nonstop workshop: 24.3, 10.00–27.3, 22.00 

Kungl. Konsthögskolan, Hus 28 

NTR är en workshop, en öhelg, en radiokurs. Under en långhelg 

är vi tillsammans dygnet runt och arbetar, producerar, leker, äter 

och vilar oss, ifall det behövs. 

Dagarna struktureras som intensiva produktionsdagar. 

Varje dag identifierar vi specifika problem, frågor eller ut- 

maningar som vi tar oss an med hjälp av metoder, material, 

positioner eller aktioner som vi finner lämpliga eller åtminstone 

roande. 

Ett villkor: vi måste producera en timme liveradio varje kväll 

och det får inte vara pratradio; ingen journalistik, inga dokumen- 

tärer, inget fylla ut tiden med kunskap (verklig eller antagen). 

En central del av NTR är att föreställa sig och undersöka 

den performativa aspekten av radio, både vad gäller det van- 

liga formatet där tal varvas med musik, och att använda radio 

som ett specifikt gränssnitt för att ifrågasätta och utmana 

konventionella modeller för beständighet, närvaro och del- 

tagande, etc. 

Vad har radio för koreografisk potential? Kan vi producera 

dansradio? Nakenradio? Sexradio, radioteckningar, utan att 

prata … 

Ett annat intresse är att undersöka och uttrycka relationen 

mellan produktion och perception. Var befinner sig lyssnaren 

eller betraktaren, den perceptoriske eller deltagaren när det 

gäller radio, och kan det eller dessa positioner ge oss en upp- 

fattning om hur konstnärlig praktik betraktar mottagande. 

Situationen kommer att vara löst förstrukturerad av Mårten 

Spångberg och Olav Westphalen, men har potentialen att 

utvecklas åt vilket håll som helst. Den fysiska workshoppen 

och navet för NTR är Hus 28, en liten, fristående byggnad på 

Skeppsholmen i centrala Stockholm som vanligtvis fungerar 

som seminarierum för Kungl. Konsthögskolan. 

För att delta i NTR, skicka en kort beskrivning till 

olav.westphalen@kkh.se där du berättar varför det här är någon- 

ting för dig och varför du är någonting för det här. 

Workshoppen är ett samarbete mellan Kungl. Konsthögskolan 

och Dans och Cirkushögskolan. 

mårten SPångBerg är en performance-relaterad konstnär, koreo- 

graf och teoretiker som bor och arbetar i Stockholm. Han har arbetat 

aktivt på scenen sedan 1994 och har sedan 1999 skapat egna koreo- 

grafier, alltifrån solouppträdanden till storskaliga produktioner som 

han turnerat med internationellt. Han har samarbetat med bland andra 

Xavier Le Roy, Christine De Smedt/Les Ballets C de la B, Jan Ritsema 

och Krõõt Juurak. Tillsammans med arkitekten Tor Lindstrand startade 

han International Festival, en interdisciplinär praktik som smälter 

samman arkitektur och koreografi/performance. Sedan 1996 har han 

organiserat och kurerat festivaler i Sverige och internationellt. 2006 

startade han nätverksorganisationen INPEX. Han har omfattande 

erfarenhet av undervisning både vad gäller teori och praktik. Mellan 

2008–2012 var han ansvarig för mastersprogrammet i koreografi vid 

Dans och Cirkushögskolan i Stockholm. Han har publicerat många 

texter och redigerat ett antal publikationer. 2011 gavs hans första bok, 

”Spangbergianism”, ut. 

olaV WeStPHalen är en konstnär vars konceptuella arbeten ofta 

antar formen av spel, underhållning eller serier, som syftar till att 

exponera den egna gruppens kulturella blindfläckar. Han spelar på 

båda sidorna av hög-låg-skiljelinjen, producerar massmediekomedier 

och -serier samtidigt som han ställer ut på museer och gallerier som 

Whitney Museum, ICA London, Swiss Institute NY, Moderna 

Museet (Stockholm), Brandenburgischer Kunstverein, Museum 

Fridericianum. Han är representerad i bland annat dessa samlingar: 

Dallas Museum, Centre Pompidou, Moderna Museet, MoMA, New 

York. Bland hans böcker märks: ”Helden und Geschichten”, Carlsen, 

2009; ”Ü”, med Dan Graham, OCA, 2009; ”24 Artworks”, Shelf, 2010. 

Westphalen är för närvarande professor vid Kungl. Konsthögskolan, 

Stockholm. 

gavin morrison & Sigrid Sandström 

Suspicious Strategies: laziness, Passivity and Pessimism 

Workshop: 26.3–27.3, 10.00–17.00 

Kungl. Konsthögskolan, skulpturmodellsalen 

Seminarium och workshop som använder ett antal texter som 

drivkraft i ett kreativt experiment i materialtänkande. De 

utvalda texterna relaterar individuellt till delarna av workshop- 

titeln och kommer att diskuteras i ett informellt seminarium. 

Därefter arbetar gruppen i lera – medan utdrag av texterna reci- 

teras högt – med den kumulativa avsikten att skapa responser, 

reaktioner eller artikulationer av texterna och/eller diskontinuiteten 

mellan dem. 

Texter: Samuel Beckett, Kazimir Malevitj, Mladen Stilinovic, 

Herman Tennessen, Voltaire, Kalevala-eposet. 

Organiserat av Gavin Morrison och Sigrid Sandström med 

de inbjudna gästerna Filippa Arrias och Lars-Erik Hjertström 

Lappalainen. 

Begränsat antal deltagare, skicka din anmälan till 

sigrid.sandstrom@kkh.se 

gaVin morriSon avlade MA-examen i Mental Philosophy vid 

University of Edinburgh 2000. Han är för närvarande curator, 

författare och förläggare baserad i södra Frankrike, där han 

driver IFF i Marseille (www.galerie-iff.com), ett projektgalleri 

som lyfter fram ett brett spektrum samtidskonst. Morrison är 

också en av direktörerna för Atopia Projects (www.atopiaprojects.org), 

vars senaste publikationer och utställningar inklude- 

rar: Lifting: theft in art; Beat Streuli Bruxelles Midi; Grey Hope: 

the persistence of melancholy; och Osaka Manifesto. Atopia Projects 

har samarbetat med institutioner som: Osaka Contemporary 

Art Center, Osaka, Japan; Smith College Museum, Massachusetts, 

USA; Interdisciplinary Arts Research Lab, Tbilisi, 

Georgien; Blaffer Museum, Houston, USA. 2007–09 var 

Morrison curator vid Fort Worth Contemporary Arts, Texas 

och ansvarig för institutionens första utställningar: Warhol 

and the Shared Subject; Electioneering; Uncommon Sense; och 

Lars Laumann/Margrét Blöndal. 

SigriD SanDStröm är målare, bosatt och verksam i Stockholm. Hon 

har haft separatutställningar på bland andra Inman Gallery, Houston; 

Galleri Olsson, Stockholm; Edward Thorp Gallery, New York och 

The Company, Los Angeles. Dessutom har hon haft en stor separat- 

utställning på Frye Art Museum, Seattle, WA och hennes arbeten 

har visats på konstinstitutioner som Contemporary Art Museum 

Houston, Museum of Fine Arts Houston, Moderna Museet och 

Nationalmuseum i Stockholm. Sandström avlade BFA-examen vid 

Academie Minerva i Nederländerna 1997 och MFA-examen vid Yale 

School of Art 2001. Hon har läst på Skowhegan School of Painting 

and Sculpture (2001) och Core Residency Programme vid Museum 

of Fine Arts, Houston, Texas (2001–03). 2008 fick Sandström John 

Simon Guggenheim Fellowship och Joan Mitchell Foundation Painters 

& Sculptors Grant. Hon är för närvarande professor vid Kungl. Konst- 

högskolan, Stockholm och har tidigare undervisat på Bard College, 

Massachusetts College of Art, och Glassell School of Art, Houston. 

omer Krieger 

Vandring till riksdagshuset (Stockholm, 2012) 

Workshop: 26.3–29.3, iaspis 

Kollektiv aktion: 29.3 eller 30.3 

Start vid Kungl. Konsthögskolan för promenad till 

riksdagen 

Sveriges lag läses upp förföriskt. Attraktiva uniformerade 

Programme 

TV Mejan Olav Westphalen, Non-Talk.Radio, 2012 

Sigrid Sandström & Gavin Morrison, Clay 

Donatella Bernardi’s students and tV mejan’s collaborators 

tV mejan 

Broadcasting: 19–31.3, 24 hours a day 

www.tvmejan.com, contact: tvmejan@gmail.com 

the royal institute of art, grafikhuset 

Why are artists interested in TV, why do they sometimes work 

with this medium and how can an art school communicate 

through a home made TV channel? On the basis of historical 

examples and special guests who will incarnate them, as well 

as actual “television” practitioners, this course aims to concur- 

rently teach technical, philosophical and artistic skills to the 

students in order to create TV Mejan and its programme. TV 

Mejan will document all of Performing Recalcitrance, and 

visitors are invited to take part and interact. 

clemens Krauss 

transference room (from the series consultation Hour) 

(2012) 

21.3–24.3 and 27.3–30.3, 11.00–19.00 

Kulturhuset, 5th floor 

In a room separated from the exhibition space, only a door sign 

indicates the private process happening within that space. 

A certain number of visitors are taking part in the performance. 

Each “patient” is given a personal time schedule to attend his/ 

her individual session over a defined period. Each session is of 

one hour’s length. The dialogue between artist and visitor in 

form of an analytical-therapeutic counseling session positions 

both, artist/therapist and visitor/patient in a double role, and 

the session itself is reciprocal, too. The room in which the 

performance takes place is shielded: no recordings, visitors 

stay anonymous, professional discretion of the therapist, and 

the space may not be entered by others during the time of the 

session. The performance is understood as art project and thus 

confounds the borders and rules of an art institution. Patients 

are recruited through announcements and the art context of the 

counseling session is clarified. However, the museum visitors’ 

expectations of experiencing a performance clash with the 

sealing of the space and a private consultation hour in an art 

institution. They do not gain clarity whether the performance/ 

counseling session is “true” or not. 

clemenS KrauSS (born 1979, in Graz, Austria) completed a 

degree as a medical doctor before switching fields and studying 

at the Academy of Fine Arts in Berlin, Germany. He received 

an MA in Fine Art at Central Saint Martins in London, England. 

Krauss co-founded the artistic alliance ’Unwetter’, a group of 

artists and art historians intervening in and interacting with art in 

institutionalized museum spaces. Krauss’ work has been exhib- 

ited worldwide and is among the permanent collections of 

the Berlinische Galerie Berlin States Museum for Modern Art, 

Berlin; Honart Museum, Teheran; Kadist Art Foundation, Paris; 

Amigos do Serralves Museu de Arte Contemporanea, Porto; 

MAM, Museu do Arte Moderna de Sao Paulo; ZKM Karlsruhe, 

to name a few. Krauss lives and works in Berlin, Germany. 

mårten Spångberg & olav Westphalen 

non-talk-radio (ntr) 

an extended situation for up to 20 bodies 

nonstop workshop: 24.3, 10 am–27.3, 10 pm 

the royal institute of art, Hus 28 

NTR is a workshop, an island weekend, a radio clinic. Over the 

course of an extended weekend we will spend 24 hours a day 

together, working, doing, playing, eating, resting if necessary. 

The days will be structured as intense production days. 

For each day we will identify specific problems, questions or 

challenges to address by whatever method, material, position, 

action we find appropriate or at least amusing. 

One stipulation: we have to produce a live radio program 

every night and it cannot be talk radio; no journalism, no documentary, 

no filling time with knowledge (real or presumed). 

A central aspect of NTR is to imagine and research the per- 

formative aspects of radio, both, in the sense of the monarchy of 

speech interrupted by music present in contemporary radio, and 

to use radio as a specific interface ready to question and contest 

conventional models of permance, liveness, participation etc. 

What is the choreographic potentiality implied in radio? 

Can we produce dance radio? Nude radio? Sex radio, radio 

drawings, without talking … 

A further interest is to negotiate and articulate relations 

between production and perception. Where is the listener or 

viewer, the perceiver or participant in respect of radio, and can 

that or those positions offer us awareness of how artistic practices 

consider reception. 

The situation will be loosely pre-structured by Mårten 

Spångberg and Olav Westphalen, but it has the potential to 

develop in whatever direction. The physical workshop and 

hub for NTR will be in Hus 28, a small, freestanding structure 

on the island Skeppsholmen in Central Stockholm, which 

usually serves as a seminar room for the Royal Institute of Art. 

To be part of NTR you should contact us at: 

olav.westphalen@kkh.se with a short statement. Why do you 

think this is for you? And why are you for this? 

March 24, 10 am, through March 27, 10 pm. 

The workshop is a collaboration between the Royal Institute 

of Art and DOCH the University of Dance and Circus. 

mårten SPångBerg is a performance related artist, choreographer 

and theoretician living and working in Stockholm. He has been active 

on stage as performer and creator since 1994, and has since 1999 created 

his own choreographies from solos to larger scale works, which have 

toured internationally. He has collaborated with among others Xavier 

Le Roy, Christine De Smedt/Les Ballets C de la B, Jan Ritsema, Krõõt 

Juurak. With the architect Tor Lindstrand he initiated International 

Festival, an interdisciplinary practice merging architecture and cho- 

reography/performance. Since 1996 he has organized and curated 

festivals in Sweden and internationally. He initiated the network 

organisation INPEX in 2006. He has thorough experience in teach- 

ing both theory and practice. Between 2008–2012 director of the 

MA program in choreography at the University of Dance and Circus 

in Stockholm. He has published numerous texts and edited a number 

of publications. In 2011 his first book ”Spangbergianism” was 

published. 

olaV WeStPHalen is an artist whose conceptual works frequently 

take the form of games, entertainment or cartoons, aiming to expose 

the cultural blind spots of his own tribe. He plays both sides of the 

HI-LO divide, producing mass-media comedy and cartoons while 

showing in museums and galleries such as The Whitney Museum, 

ICA London, The Swiss Institute NY, Moderna Museet, Stockholm, 

Brandenburgischer Kunstverein, Museum Fridericianum. His work 

is collected among others by the Dallas Museum, Centre Pompidou, 

Moderna Museet, MoMA, New York. Recent books include: “Helden 

und Geschichten,” Carlsen, 2009; “Ü,” with Dan Graham, OCA, 

2009; “24 Artworks,” Shelf, 2010. Westphalen is currently a professor 

at the Royal Institute of Art, Stockholm. 

gavin morrison & Sigrid Sandström 

Suspicious Strategies: laziness, Passivity 

and Pessimism 

Workshop: 26.3–27.3, 10.00–17.00 

the royal institute of art, Skulpturmodellsalen 

A seminar and workshop, utilizing a number of texts as an 

impetus for a creative experiment in material thinking. The 

chosen texts individually relate to the elements of the workshop 

title and will be discussed in an informal seminar setting. Follow- 

ing this, the group will work with clay – and at which time 

recitations of extracts will be read aloud – with the cumulative 

intention to create responses, reactions or articulations of the 

texts and/or the discontinuities between them. 

Readings include: Samuel Beckett, Kazimir Malevich, 

Mladen Stilinovic, Herman Tennessen, Voltaire, The Kalevala 

epos. 

Organized by Gavin Morrison and Sigrid Sandström with 

invited contributors Filippa Arrias and Lars-Erik Hjerström 

Lappalainen. 

Limited number of participants, please sign up at 

sigrid.sandstrom@kkh.se 

gaVin morriSon gained an MA in Mental Philosophy from The University 

of Edinburgh in 2000. Presently he is a curator, writer and 

publisher based in the South of France, where he runs IFF in Mar- 

seille (www.galerie-iff.com), a project gallery dedicated to promoting 

a diversity of contemporary art. In addition Morrison also is a 

co-director of Atopia Projects (www.atopiaprojects.org), a curatorial 

and publishing initiative. Recent Atopia Projects publications and 

exhibitions include: Lifting: theft in art, Beat Streuli Bruxelles Midi, 

Grey Hope: the persistence of melancholy, and Osaka Manifesto. Atopia 

Projects has collaborated with a number of institutional partners for 

example: Osaka Contemporary Art Center, Osaka Japan; Smith College 

Museum, Massachusetts, USA; Interdisciplinary Arts Research 

Lab, Tbilisi, Georgia; Blaffer Museum, Houston, USA; amongst 

others. From 2007–09 Morrison was curator of Fort Worth Contemporary 

Arts, Texas, during which time he oversaw the opening and 

initial programming including the exhibitions: Warhol and the Shared 

Subject, Electioneering, Uncommon Sense, and Lars Laumann/Margrét 

Blöndal. 

SigriD SanDStröm is a painter who lives and works in Stockholm. 

Her work has been exhibited extensively with one-person exhibitions 

at Inman Gallery, Houston, Galleri Olsson, Stockholm, 

Sweden, Edward Thorp Gallery in New York and The Company in 

Los Angeles. In addition, she has had a major solo exhibition at The 

Frye Art Museum, Seattle, WA and her work has been exhibited at 

numerous art institutions including The Contemporary Art Museum 

Houston, Museum of Fine Arts Houston, Moderna Museet in Stockholm, 

and the Nationalmuseum in Stockholm. Sandström holds a 

BFA from Academie Minerva in The Netherlands in 1997 and an 

MFA from Yale School of Art in 2001. She attended Skowhegan 

School of Painting and Sculpture (2001) as well as the Core Residency 

Programme at Museum of Fine Arts, Houston, Texas (2001–03). 

In 2008 Sandström was a recipient of the John Simon Guggenheim 

Fellowship as well as the Joan Mitchell Foundation Painters & 

Sculptors Grant. She is currently a Professor of Fine Arts at the Royal 

Institute of Art, Stockholm, Sweden and has previously taught at 

Bard College, Massachusetts College of Art, and the Glassell School 

of Art, Houston. 

4 5

epresentanter för svenska myndigheter och andra politiska 

företrädare, däribland studenter och performancedeltagare, 

presenterar spelreglerna i tal och med videoprojektioner. 

Demonstrationstillstånden som utfärdats av staden och polisen 

läses upp, tillsammans med skolans regelverk, trafikföreskrifter, 

samt konstitutionella bestämmelser beträffande Sveriges 

riksdag. 

Gruppen avtågar från Kungl. Konsthögskolan i riktning 

mot riksdagshuset. På vägen dit genomförs 4–6 korta stopp 

på olika platser för demonstrationer/kollektiva aktioner/ 

situationer. 

Vandringen avslutas framför riksdagshuset, dit allmänheten 

får tillträde (mot uppvisande av pass eller id-handling) i sam- 

band med en guidad visning. 

En workshop med intresserade medborgare förbereder 

öppningsevenemanget och ritualerna för vandringen till riks- 

dagen: vi skapar, samlar och praktiserar dokument, skyltar, 

kläder, videotrailers, koreografier, slagord, sånger och musik 

för en demonstration. Lokala politiska grupper bjuds in för 

att delta i vandringen och bidra till performancen. 

Begränsat antal deltagare, skicka din anmälan till 

stefanie.hessler@kkh.se 

omer Krieger är född 1975 i Tel Aviv och arbetar med video- och 

performancekonst, ljud och kommunikationssystem. Han har studerat 

filosofi vid Tel Avivs universitet och konst på Slade School of Art i 

London. Han är grundare av och producent vid TV Channel och hans 

arbeten har visats i Israel och internationellt. Han undervisar på Beit 

Berl College School of Art och är föreläsare i ”Art, Media and Public 

Space”-kursen som ges av institutionen för konst och nya medier på 

Kalisher College of Arts. I november 2006 grundade Omer Krieger 

tillsammans med Dana Yahalomi Public Movement, som intresserar 

sig för de politiska och estetiska möjligheterna som uppstår när 

människor arbetar tillsammans i grupp. Public Movement studerar och 

producerar koreografier av det offentliga, former av social ordning, och 

offentliga och förtäckta ceremonier i det offentliga rummet. Public 

Movement har bland annat ägnat sig åt flash mobs, tänkta fientliga aktio- 

ner, nya folkdanser, synkroniserade rörelser, spektakel, ingrepp och 

rekonstruktioner av moment i individens, nationens, statens, mänsk- 

lighetens och djurens liv. 

eyal Sivan 

föreläsning: 26.3, 13.00–14.30 

filmvisning: 26.3, 18.00–22.00 

med en introduktion av Donatella Bernardi, professor 

Kungl. Konsthögskolan 

Kungl. Konsthögskolan, föreläsningssalen, plan 4 

JAFFA – The Orange’s Clockwork (2009) 

En film av Eyal Sivan 

Dokumentär, 88 min, färg, 16:9, OVST 

Palestinas och Israels historia baseras på representationer, 

bilder och visuella klichéer. Bland alla accepterade symboler 

finns det bara en som delas av båda folken: apelsinen. Genom 

berättelsen om Jaffaapelsin skildras landets historia på ett både 

vackert och skakande sätt. 

THE SPECIALIST – Portrait of a Modern Criminal (1999) 

En film av Eyal Sivan & Rony Brauman 

Dokumentär, 128 min, s/v, 4:3, OVST 

50 år efter Eichmannrättegången (Jerusalem, 1961), se filmen 

om ”den extraordinära rättegången mot en hemskt ordinär 

människa”. Det är en essä om lydnad och ansvar, inspirerad 

av Hannah Arendts ”Eichmann in Jerusalem, a Report on the 

Banality of Evil”, regisserad av Eyal Sivan från 350 timmar 

arkivfilm. 

eyal SiVan är dokumentärfilmare och teoretiker. Han är född 1964 i 

Haifa, Israel och växte upp i Jerusalem. För närvarande är Eyal Sivan 

högskolelektor i medieproduktion och en av de ansvariga för 

MA-programmet i film, video och nya medier vid School of Arts and 

Digital Industries (ADI), University of East London (UEL). Efter 

att ha utbildat sig till fotograf i Tel Aviv flyttade han 1985 till Paris. 

Sedan dess har han delat upp sin tid mellan Europa och Israel. Sivan 

är känd för sina kontroversiella filmer och har regisserat mer än 10 

prisbelönta politiska dokumentärer och producerat många fler. Hans 

filmiska arbeten har visats och fått utmärkelser på många prestigefyllda 

festivaler. Sivans filmer har även visats på biografer och tv och 

i stora konstutställningar världen över. Han skriver och föreläser om 

konflikten mellan Israel och Palestina, dokumentärfilm och etik, 

politiska brott och representation, politisk användning av minnet, 

folkmord, etc. Sivan är grundare av och konstnärlig ledare för det i 

Paris baserade dokumentärfilmproduktionsbolaget momento! och 

filmdistributionsbyrån Scalpel. Han är grundare av och chefredaktör 

för South Cinema Notebooks – en tidskrift om film och politisk kritik 

som ges ut av Sapiruniversitetet i Israel där han föreläser regelbundet. 

Han är medlem av redaktionen för det i Paris baserade förlaget La 

Fabrique, och för den franska tidskriften De l’Autre Côté som är inriktad 

på sociala och politiska studier. 

marta edling 

reflections on the effects of governance 

and recalcitrance in the Development of artistic 

research & Development in Sweden 1977–2012 

föreläsning: 26.3, 15.00–16.30 


Det finns idag ingen enhetlig syn på vad konstnärlig forskning 

är eller bör vara. Här finner vi både kunskapsproduktion 

i en relativt exakt (och akademisk) bemärkelse och mer öppen 

och ingående förstärkning av specialistkunskap av en i grun- 

den konstnärlig art. Det pågår en kamp mellan dessa mot- 

stridiga uppfattningar som är särskilt intressant att undersöka 

som ett exempel på den kamp som uppstår när relativt 

självständiga utbildningar integreras i akademien. Presentationen 

kommenterar detta dilemma och diskuterar den konst- 

närliga självständighetens ställning inom det akademiska 

ramverket. 

marta eDling är docent i konstvetenskap och forskare vid forskningsgruppen 

för utbildnings- och kultursociologi (SEC) vid Uppsala 

universitet. Edling är chef för det nordiska nätverket för konstnärlig 

forskning (RHEA) och har diskuterat utvecklingen av konstnärlig 

forskning i Sverige från 1977 till idag i åtskilliga artiklar. 

anna Hesselgren 

SamP@mejan 2012 

Workshop/installation/Performance 

Workshop: 26.3–30.3 

Performance: 27.3, 12.00–13.30 

Kungl. Konsthögskolan, Black Box 

SAMP är ett projekt där föremål placeras på olika platser i 

stadens arkitektur. Utplaceringsritualen och föremålens resor 

genom staden blir en koreografi ur fågelperspektiv. Topologiskt 

sett blir platserna där föremålen placeras ut koordinater under 

Omer Krieger, Riksdagen illustration, 2011 

en tid. Kommer föremålen att lösas upp, avmaterialiseras eller 

tas om hand av förbipasserande? 

Anmälan till workshop och performance till 

anna.hesselgren@stillalive.eu 

anna HeSSelgrenS arbete utvecklar ett slags relationell estetik i 

undersökningen av det offentliga rummet och dess möjligheter. Hon 

är intresserad av det offentliga rummets maktstrukturer och förhand- 

lingarna om vilken form av gemenskap som kan eftersträvas på delade 

platser. 

Sedan 2008 har hon utvecklat SAMP – ett interaktivt projekt i det 

offentliga rummet. SAMP har genomförts sju gånger, i bland annat 

Växjö konsthall och Borås konstmuseum (se projektets hemsida 

www.stillalive.eu). 

alexander Kluge 

filmvisning: 27.3, 16.00–18.00 

moderna museet, Biografen 

Filmaren, författaren, filosofen, kulturteoretikern och medie- 

politikern Alexander Kluge är en av de mest idiosynkratiska 

och produktiva figurerna inom tysk film och television. Vid 

sidan av sitt arbete som regissör för inflytelserika filmer som 

”The Power of Emotion”, ”Germany in Autumn” och ”Artists 

Under the Big Top: Perplexed”, har han varit tongivande i 

debatten om den publika och privata televisionen i Tyskland 

under de senaste 20 åren. Sedan 1988 har han producerat över 

1500 timmar radikalt självständiga kulturprogram för privata 

televisionsbolag och därmed hållit televisionen öppen för det 

som händer utanför de kommersiella marknaderna. Produktiva 

utvikningar och samtal är utmärkande för hans intervjuteknik. 

I sina dialoger om böcker, filmer och konst ligger författarens 

röst i förgrunden vilket resulterat i legendariska konversationer 

med personer som Heiner Müller, Einar Schleef och H.M. 

Enzensberger. I sina tidskrifter utan ord, i sina city- och 

musikreportage och i format som ”Fakta och fejk”, utforskar 

Kluge, envist och utan att snegla på tittarsiffror, vad televisionen 

kan kommunicera. För Performing Recalcitrance kommer ett 

urval av Kluges produktioner för televisionen att introduceras 

och diskuteras av Diana Baldon, Director, Index – the Swedish 

Contemporary Art Foundation. 

Programmet har organiserats i samarbete med Goethe- 

Institut i Stockholm. 

alexanDer Kluge är född 1932 i Halberstadt och avlade doktors- 

examen i juridik 1956. Han blev juridisk rådgivare vid Frankfurt 

Institute for Social Research och nära medarbetare till T.W. Adorno. 

Sedan 1960-talet är Kluge välkänd som författare och filmare. 1962 

gav han ut ”Oberhausen Manifesto” tillsammans med 25 unga filmare, 

vilket blev en föregångare till den Nya tyska filmen. 1966 vann han 

Silverlejonet för bästa filmregi vid filmfestivalen i Venedig, som den 

första tyska filmaren efter andra världskriget. Fram till 1980 gjorde 

Kluge 14 spelfilmer (varav alla innehöll dokumentärt material), skrev 

fyra novellsamlingar och arbetade med kritisk teori filosofiskt och 

sociologiskt tillsammans med Oskar Negt. Sedan 1988 har Kluge 

arbetat inom den privata tyska televisionen som en reaktion mot de 

indragna statsbidragen till oberoende filmare. I och med grundandet 

av DCTP (Development Company for Television Programme), 

skapade han en plattform för oberoende program inom den privata 

tyska televisionen för att försäkra sig om icke-kommersiella filmvisningar 

och pluralistisk bredd. Sedan 2000 har Kluge fokuserat på sitt 

litterära arbete och belönats med priser som ”Bremer Literaturpreis” 

(för andra gången 2001) och ”Büchner Preis” (2003). 

Diana Baldon är en italiensk curator och kritiker, och intendent 

Martha Edling 

Foto/Photo: Claes Reichmann 

omer Krieger 

march to the Parliament (Stockholm, 2012) 

Workshop: 26.3–29.3, iaspis 

collective action: 29.3 or 30.3 

Start from the royal institute of art, walk to riksdagen 

(the Swedish Parliament) 

Meeting the public inside the entrance of the Royal Institute 

of Art, a group of people will be formed. Swedish Law will be 

read seductively. Attractive uniformed representatives of Swe- 

dish Authorities and other political agents, including students 

and other performers will present the rules of the game to the 

participants, in speech and video projection. The city/police 

permissions for the action will be read, academy codex, traffic 

laws, constitutional clauses regarding the parliament in Sweden. 

The group will leave the academy building and start walking 

to the parliament. On the way 4–6 short stops will be conducted 

in several points on the way, for different demonstrations/collective 

actions/situations. 

The walk will end in front of Riksdagen/The Swedish 

Parliament, to which the public’s access will be granted (with 

passports/ID cards) as part of a guided tour. 

The workshop with interested citizens will prepare for the 

opening event as well as the rituals for the course of the march 

to the parliament: making, collecting and practicing documents, 

signs, clothes, video trailers, choreographies, slogans, songs and 

music for a marching demonstration. Local political groups will 

be invited to join the walk and contribute to the performance. 

Limited number of participants, please sign up at 

stefanie.hessler@kkh.se 

omer Krieger was born in Tel Aviv in 1975 and works in video and 

performance art, sound, and communication systems. He studied 

philosophy at Tel Aviv University and art at the Slade School of Art 

in London. He is the founder-producer of TV Channel and his works 

are shown in Israel and worldwide. He teaches at the Beit Berl College 

School of Art and is a lecturer in the ”Art, Media and Public Space” 

course at the Kalisher College of Art department of art and new media. 

In November 2006, Omer Krieger founded Public Movement together 

with Dana Yahalomi. The movement is interested in the political and 

esthetic possibilities embodied in a group of people working together. 

Public Movement studies and produces choreographies of the public, 

forms of social order, and public and covert ceremonies in a public space. 

Some of the movement’s activities in the past and present include flash 

mobs, imaginary hostile actions, new folkdances, synchronized movement, 

spectacles, invention and reconstruction of moments in the life of 

the individual, the nation, the state, humanity, and the animal kingdom. 

eyal Sivan 

lecture: 26.3, 13.00–14.30 

film screening: 26.3, 18.00–22.00 

With an introduction by Donatella Bernardi, professor 

royal institute of art 

the royal institute of art, the lecture room, 4th floor 

JAFFA – The Orange’s Clockwork (2009) 

A film by Eyal Sivan 

Documentary, 88 min, color, 16:9, OVST 

Bridget Currie, Trees Among 

People 

The history of Palestine and Israel is based on representations, 

on images and visual clichés. Among all the accepted symbols, 

only one is shared by both people: the orange. Through the 

story of Jaffa’s oranges, the history of this land is told, a tale that 

is beautiful and heartrending. 

THE SPECIALIST – Portrait of a Modern Criminal (1999) 

A film by Eyal Sivan & Rony Brauman 

Documentary, 128 min, b/w, 4:3, OVST 

50 years after the Eichmann trial (Jerusalem, 1961), watch the 

film about ”the extraordinary trial of a terribly ordinary man”. 

It is an essay on obedience and responsibility, inspired by “Eich- 

mann in Jerusalem, a Report on the Banality of Evil” written 

by Hannah Arendt, and directed by Eyal Sivan out of 350 hours 

of archives. 

eyal SiVan is a documentary film maker and theoretician. He was 

born in 1964 in Haifa Israel and grew up in Jerusalem. Currently Eyal 

Sivan is Reader (associate professor) in media production and co-leading 

the MA program in Film, video and new media at the school of Arts and 

Digital Industries (ADI), at the University of East London (UEL). After 

exercising as a professional photographer in Tel-Aviv, he left Israel in 

1985 and settled in Paris. Since he is sharing his time between Europe 

and Israel. Known for his controversial films, Sivan directed more than 

10 worldwide awarded political documentaries and produced many 

others. His cinematographic body of work was shown and awarded 

various prizes in prestigious festivals. He publishes and lectures on the 

Israeli-Palestinian conflict, documentary filmmaking and ethics, poli- 

tical crimes and representation, political use of memory, genocide and 

representation, etc. Sivan is the founder and artistic director of the Paris 

based documentary films production company momento! and the film 

distribution agency Scalpel. He is the founder and Chief Editor of South 

Cinema Notebooks – a journal of cinema and political criticism edited by 

the Sapir academic college in Israel where he lectures regularly. 

marta edling 

reflections on the effects of governance and 

recalcitrance in the Development of artistic research 

& Development in Sweden 1977–2012 

lecture: 26.3, 15.00–16.30 

the royal institute of art. the lecture room, 4th floor 

There is no consensus today about what artistic R&D is, or 

should be. Here we find both knowledge production in a fairly 

precise (and academic) sense and, more openly determined in- 

depth enhancement of specialist expertise of an essentially artis- 

tic kind. There is an ongoing battle between these contradictory 

perceptions that is particularly interesting to investigate 

as an example of the struggle that occurs when the relatively 

autonomous educations of the professions are integrated in the 

academy. The presentation will comment on this dilemma, 

and the status of artistic autonomy in an academic framework. 

marta eDling is Senior research fellow, Co-director of the SEC Sociology 

of Education and Culture Research Unit at the Department 

of History, and Docent at the Department of Art History, Uppsala 

University. Edling is head of a Nordic network for research in higher 

education in the arts (RHEA) and has dealt with the development of 

artistic research and development in Sweden from 1977 until today 

in several articles. 

anna Hesselgren 

SamP@mejan 2012 

Workshop/installation/Performance 

Workshop: 26.3–30.3 

Performance: 27.3, 12.00–13.30 

the royal institute of art, Black Box 

SAMP is a project where objects are placed in different locations 

in the architecture of the city. The outplacement ritual and 

the objects’ journey through the city becomes a choreography 

from a bird’s eye view. Topologically the places where the objects 

are left become coordinates for a while. Will the objects 

dissolve, dematerialize or be taken care of by passersby? 

Sign up for the workshop and performance at 

anna.hesselgren@stillalive.eu 

anna HeSSelgren’S work involves a kind of relational aesthetics 

in the investigation of the public space and its possibilities. Her 

interest is in the power structures of the public space together with 

the negotiation of what sort of community to aim for in a shared living 

space. 

Since 2008 she has developed the project SAMP- an interactive 

project in the public space. SAMP has been implemented 7 times, 

among others at Växjö Art Hall and Borås Art Museum (see project 

website www.stillalive.eu). 

alexander Kluge 

film screening: 27.3, 16.00–18.00 


The filmmaker, author, philosopher, cultural theorist, and 

media politician Alexander Kluge is one of the most idiosyn- 

cratic and prolific figures in German cinema and television. 

Alongside his work as a director of such influential films as 

“The Power of Emotion”, “Germany in Autumn” and “Artists 

Under the Big Top: Perplexed“, he has been a singular 

force in the debate around public and private Television in 

Germany for the past 20 years. Since 1988, he has produced 

more than 1500 hours of radically independent cultural pro 

gramming for private broadcasting companies, thus keeping 

television open to what happens outside the commercial markets. 

Conducive digression and discourse are characteristic 

of his interview technique. In his dialogues about books, 

films and art the author’s voice is foregrounded, resulting in 

legendary conversations with interlocutors such as Heiner 

Müller, Einar Schleef or H.M. Enzensberger. In his magazine 

without words, in his city and music reports, and in formats 

such as “Facts & Fakes,” Kluge explores, stubbornly and with- 

out any concern for rating figures, what television can possibly 

communicate. For Performing Recalcitrance, a selection of 

Kluge’s productions for television will be introduced and 

discussed by Diana Baldon, director of Index – The Swedish 

Contemporary Art Foundation . 

The program has been organized in collaboration with the 

Goethe-Institut Stockholm. 

alexanDer Kluge was born in 1932 in Halberstadt and received 

his doctor’s degree in Law in 1956. He became juridical adviser of 

the Frankfurt Institute for Social Research and a confidant to T.W. 

Adorno. Since the 1960s, Kluge became well known as author and 

filmmaker. In 1962, he published the “Oberhausen Manifesto” 

together with 25 young filmmakers, which became the forerunner 

of New German Cinema. Since 1988, Kluge has been active in 

German private television as reaction to the termination of funds 

for independent filmmaking by the government. With the foundation 

of his dctp (Development Company for Television Programme), 

he created a platform for an independent programme within private 

German television in order to assert uncommercial screenings and a 

pluralistic broadness. 

Diana Baldon is an Italian curator and critic, and the director of 

Index – The Swedish Contemporary Art Foundation in Stockholm. 

She is currently co-curating the group exhibition “Counter-Produc- 

6 7 

Maiden Monsters 

Klas Eriksson, McDonald’s Skeppsholmen, 2012

på Index – The Swedish Contemporary Art Foundation. Hon är också 

co-curator för den kommande grupputställning ”Counter-Production” 

på Generali Foundation i Wien. En utställning som tar inspi- 

ration från en strategi som utvecklades av Alexander Kluge på 

1970-talet och som under de senaste tio åren använts av ett antal 

samtida konstnärer. 

Bridget currie 

reading performance 1:2012 

Performance: 27.3, 18.00–19.30 

Kungl. Konsthögskolan, Black Box 

Ett kurerat urval texter som sträcker sig från George Orwell 

till Clarice Lispector läses upp av konstnären. Performancen 

tar 90 minuter (ungefär lika lång tid som en film). Bekväma 

sittmöjligheter och förfriskningar erbjuds. 

BriDget currie är en australiensisk konstnär som för närvarande 

är verksam i Stockholm på ett Anne and Gordon Samstag-stipendium. 

Hon arbetar främst med skulptur men även med performance, instal- 

lation och poesi, och har varit involverad i oberoende konstpraktiker 

som organisatör, författare, talare och curator i Australien och Japan. 

maiden monsters 

in Bed with maiden monsters! 

Performance: 28.3–30.3, 11.00–18.00 

Kungl. Konsthögskolan, mellanrummet 

Maiden Monsters föredrar att gå och lägga sig snarare än att 

gå till jobbet eller delta i Occupy-rörelsen. Varför stiga upp 

ur sängen? Hoppa i, ni också! Det finns alltid plats i Maiden 

Monsters säng. Upp till två personer får plats, efter att ha lämnat 

den moderna arbetsetiken bakom sig (och klarat av en 

initiationsrit). Enda villkoret: du måste ha hörlurar på dig. 

maiDen monSterS är mer än ett vanligt kvinnligt rockband. Det är ett 

ramverk för performance- och teaterprojekt ledda av Tanja Krone 

och Wanja Saatkamp. De startade 2007 och uppträder som ”ett band 

med en dold agenda” i alternativa sammanhang med olika inriktningar 

och personer. De anser att populärmusiken är ett globalt, decentraliserat 

fenomen av distinktion, glädje och kollektivt minne. Alla har en 

mycket personlig relation och historia och har därför en stor betydelse 

för hur vi uppfattar verkligheten och förhåller oss till miljön, människorna 

och personliga biografier. 

Klas eriksson 

mcDonald’s Skeppsholmen (2012) 

collective performance 28.3, 12.00–14.00 

Kungl. Konsthögskolan, cafeterian 

Klas Eriksson öppnar den första McDonald’s-restaurangen 

på Skeppsholmen, inhyst i Kungl. Konsthögskolans byggnad. 

Alla är välkomna att besöka den allra första McDonald’s på 

Skeppsholmen under lunchtimmen onsdag den 28 mars 2012. 

Vänligen anmäl er hos klas1976@gmail.com 

KlaS eriKSSon är intresserad av kontroll, makt och begränsningar. 

Han uttrycker sig genom performance, video och skulptur. Klas 

Erikssons utgångspunkt är masskulturen, där han med hjälp 

av olika strategier utforskar våra idéer om autenticitet, makt och 

konstnärliga uttryck. 

Utställningar i urval: Göteborgs internationella konstbiennal (2011), 

Rostock Kunsthalle (2012) och Market Art Fair Stockholm (2012). 

Klas Eriksson bor och arbetar i Berlin. www.klaseriksson.org 

georgios Papadopoulos 

Presentation av boken notes towards a critique of money 

föreläsning: 28.3, 14.00–15.30 


Analysen i Notes Towards a Critique of Money belyser pengarnas 

funktion både i organiserandet av den kapitalistiska symboliska 

ordningen och i sammansättningen av subjektivitet på mark- 

naden. 

Genom att kombinera Lacans psykoanalys och Baudrillards 

strukturalism skapar boken ett universum där pris och tecken 

blandats ihop, vilket ger upphov till den dominerande organisatoriska 

formen av kapitalism. Den illusoriska styrningen av 

längtan upprätthåller denna strukturella princip på subjektiv 

nivå och uppmuntrar libidinal investering i de dominerande 

representationerna av social verklighet då de produceras av 

de kombinerade principerna av innebörd och ekonomisk värde- 

ring. Här betecknar pengar det specifika innehåll som hegemoniserar 

kapitalismens universella ideologiska konstruktioner och 

förser det ekonomiska värdet med en specifik och tillgänglig 

mening, som färgar prissystemets universalitet och står för 

dess effektivitet. 

Medveten om begränsningarna i den teoretiska analysen 

använder boken sig av rationella argument tillsammans med 

en serie konstverk som både illustrerar argumenten och ut- 

manar de omedvetna kopplingarna mellan marknaden och 

subjektet, som det medieras av pengar och ideologi. Notes 

Towards a Critique of Money syftar inte enbart till att ställa upp 

en teoretisk utmaning mot kapitalet och öppna upp möjligheter 

av frigörelse, utan den pekar också mot en ny estetik av politisk 

analys. 

Boken innehåller konstverk av Société Réaliste, Yuko Kamei, 

Nikos Arvanitis, Zachary Formwalt, Jean-Baptiste Maitre, 

Valentin Rurhy, Kay Walkowiak, Shogo Matsushiro, Axel 

Loytveld, Herve Graumman, Hadrien Dussoix, Donatella 

Bernardi, Wolfgang Fuetterer och No Wonder. 

georgioS PaPaDoPouloS arbetar som ekonom och filosof. Hans 

forskning kretsar kring pengar och pengars socioekonomiska 

funktioner. Han har en mastersexamen i samhällsvetenskapens 

filosofi från London School of Economics och arbetar på sin doktors- 

avhandling i filosofi och ekonomi vid Erasmusuniversitetet i Rotterdam. 

Han är medlem av Circle for Lacanian Ideology Critique vid Jan Van 

Eyck Academy i Maastricht, och är affilierad vid International Net- 

work for Economic Methodology och Association for Evolutionary 

Economics. Han har skrivit artiklar i vetenskapliga tidskrifter, konst- 

kataloger och redigerat böcker på engelska, grekiska och spanska. 

Hans första bok, Notes Towards a Critique of Money (2011), ges ut av 

Jan Van Eyck Academy. För närvarande koordinerar han ett forsknings- 

projekt om den grekiska ekonomin med titeln Iconographies of the 

Drachma; Speculations on Symbolic Value. 

michael Smith 

artist talk: 28.3, 16.00–17.30 


micHael SmitH är en video-, performance- och installationskonstnär 

som är känd för sin performance-karaktär Mike, huvudpersonen i en 

serie storskaliga narrativbaserade projekt. Med hjälp av den 

oskuldsfulle Mike, som ständigt faller för trender och modeflugor 

i ett ofullkomligt landskap, skapar Smith en oroväckande blandning 

av humor och känslofullhet där han sätter fingret på motsägelser och 

absurditeter i vår kultur. 

Smith har visat sina arbeten i USA och Europa på museer, gallerier, 

Khaled Hourani, Picasso in Palestine, 2011 Geert Lovink 

Foto/photo: Emile Zile 

universitet, festivaler, nattklubbar, på teve och på gatan. I New York 

City har han haft separatutställningar och filmvisningar på Whitney 

Museum, New Museum, Leo Castelli Gallery, Christine Burgin 

Gallery och Museum of Modern Art. Hans retrospektiv ”Mike’s World: 

Solo and Collaborative Works by Michael Smith and Joshua White 

(& other collaborators)” visades på Blanton Museum i Austin och på 

ICA i Philadelphia 2007/8. Han deltog även i Whitneybiennalen 2008 

och i utställningen ”Pictures Generation” på Metropolitan Museum 

of Art 2009. ”A Voyage of Growth and Discovery”, producerad i sam- 

arbete med Mike Kelley, visades på Sculpture Center i New York, 

West of Rome i Los Angeles och Fall 2011 på Baltic Centre for Contem- 

porary Art i Newcastle, England. 

Michael Smith har en Bachelor of Arts-examen från Colorado 

College och har läst på Whitney Museum of American Art Independent 

Study Program. Han har undervisat i konst på Yale, UCLA, Art 

Center, Columbia, CalArts, Kungl Danska Konstakademien och är 

för närvarande professor vid institutionen för konst och konsthistoria 

på University of Texas i Austin. Han har tilldelats en mängd utmärkel- 

ser, som stipendier från Guggenheim Foundation, National Endow- 

ment for the Arts, Center for Advanced Visual Studies at M.I.T, New 

York Foundation for the Arts och Louis Comfort Tiffany Foundation. 

Standing on the Beach with a gun in my Hand 

– eternal tour – Jerusalem (2011) 

redaktörer: Donatella Bernardi och noémie etienne 

Boklansering: 28.3, 18.00, Konst-ig 

Bidrag i form av arkivtexter, essäer, litterära texter, ikono- 

grafiska analyser, konstverk, intervjuer mm från mer än trettio 

författare, forskare, skribenter, journalister, konstnärer, väster- 

länningar, mellanösterlänningar, judar, muslimer, kristna, 

ateister, som utforskar komplexiteterna i den samtida verk- 

ligheten i Mellanöstern. 

Hur kan man investera i ett skakigt nu? Ett möjligt sätt: 

arbeta med tanken på intervallen, för att befästa mellanrummen 

och egendomligheterna för att kunna befästa termerna 

av en dialog med våra historier, kunskaper och praktiker. 

Detta är insatsen för detta svartvita kollektiva arbete. Här 

framträder Jerusalem som en kristallisering av glappet mellan 

språk, territorier, civilisationer, identiteter, historier och fram- 

ställningar. Det handlar om en del av vår europeiska historia. 

Boken är uppbyggd kring arkivtexter, essäer, litterära 

texter, ikonografiska analyser och intervjuer. Och själva ikono- 

grafin är en hybrid. Mer än trettio författare, forskare, skribenter, 

journalister, konstnärer, västerlänningar, mellanösterlänningar 

har bidragit till publikationen. 

Texter och bidrag av Julien Abegglen V., Hannah Arendt, 

Daniella Asmar, Daniel Barbu, Daphné Bengoa, Donatella 

Bernardi, Marc de Bernardis, Jan Blanc, Alice Bombardier, 

Rozalinda Borcila, Gilda Bouchat, Rony Brauman, Corinne 

Charpentier, Karine Darbellay, Silvie Defraoui, Noémie 

Etienne, Claire Fontaine, Rema Hammami, Khaled Hourani, 

Mazen Iwais, Sandrine Keriakos, KLAT, Axel Ernst Knauf, 

Yaël Lerer, Lee Lozano, Seloua Luste Boulbina, Christian 

Lutz, Gustav Metzger, microsillons, Salwa Mikdadi, Valérie 

Mréjen, Enrico Natale, Gabriele Oropallo, Driss Ouadahi, 

Georgios Papadopoulos, Nadia Radwan, Shlomo Sand, 

Emanuel Schaeublin, Aline Schlaepfer, Eyal Sivan, Imogen 

Stidworthy, Mehran Tamadon, Lisa Tan, Yanai Toister, Eyal 

Weizman, Olav Westphalen, Zayezzift. 

Texter på engelska och franska, 20r27,5 cm (softcover) 

254 sidor (svartvitt, ill.), ISBN: 978-2-91806-319-3 

EAN: 9782918063193 

tion” for the Generali Foundation, Vienna, which takes inspiration 

from a strategy developed and implemented by Alexander Kluge in 

the 1970s that, over the past ten years, has been revisited by a number 

of contemporary artists. 

Bridget currie 

reading performance 1:2012 

Performance: 27.3, 18.00–19.30 

the royal institute of art, Black Box 

A curated selection of texts ranging from George Orwell to 

Clarice Lispector read aloud by the artist. The performance 

will last 90 minutes (around the same length of a film), comfortable 

seating and refreshments will be provided. 

BriDget currie is an Australian artist currently working in Stockholm 

on an Anne and Gordon Samstag scholarship. Working 

predominantly in sculpture, she also makes performance, installation 

and poetry and has been involved with independent art practice as an 

organizer, writer, speaker and curator in Australia and Japan. 

maiden monsters 

in Bed with maiden monsters! 

Performance: 28.3–30.3, 11.00–18.00 

the royal institute of art, mellanrummet 

Maiden Monsters prefer to go to bed rather than go to work 

or be part of the Occupy Movement. Why leave bed? Better 

hop in, too! Because there is always free space in Maiden 

Monsters’ bed. Up to two people can join them, after leaving 

the modern work ethic behind (and having passed an initiation 

ceremony). The only condition: wear a head-set. 

maiDen monSterS are a female rock band, but also much more 

than a real band! It’s the framework for performance and theatre 

projects directed by Tanja Krone and Wanja Saatkamp. Starting in 

2007, they perform “being a band with a hidden agenda” in alternating 

places with varying topics and people. They believe that popular 

music is a global, decentralized phenomenon of distinction, joy and 

object to a collective memory. Everyone has a very personal relation 

and story to it and therefore has a huge impact on the way we perceive 

reality and relate to our own environment, people and personal bio- 

graphy. 

Klas eriksson 

mcDonald’s Skeppsholmen (2012) 

collective performance: 28.3, 12.00–14.00 

the royal institute of art, cafeteria 

Klas Eriksson will open the very first McDonald’s at Skepps- 

holmen. The restaurant will be located inside the academy 

building. There is an open call for being part of the very first 

McDonald’s at Skeppsholmen. The restaurant will be open 

during lunch hour on Wednesday, 28th of March 2012. 

Please sign up at klas1976@gmail.com 

KlaS eriKSSon is interested in control, power and limitations. He 

expresses himself through performance, video and sculpture. Klas 

Eriksson’s point of departure is mass-culture, where, employing 

various strategies, he explores our notions of authenticity, power and 

artistic expression. Recent shows include the Gothenburg International 

Biennale for Contemporary Art (2011), Rostock Kunsthalle 

(2012) and Market Art Fair Stockholm (2012). Klas Eriksson lives 

and works in Berlin. www.klaseriksson.org 

Valeria Graziano, Kawaii Goodness, 2008 Pella Kågerman, Fake Orgasm Choir, 2012 

georgios Papadopoulos 

Presentation of the book notes towards a critique of money 

lecture: 28.3, 14.00–15.30 


The analysis in Notes Towards a Critique of Money highlights the 

functions of money both in the organization of the capitalist sym- 

bolic order and in the constitution of subjectivity in the market. 

Combining Lacanian psychoanalysis and Baudrillardian 

structuralism, the book creates a universe where price and sign 

are entangled, giving rise to the dominant organizing form of 

capitalism. The fantasmatic management of desire enforces 

this structural principle on the subjective level and encourages 

the libidinal investment in the dominant representations of 

social reality as they are produced by the combined principles 

of signification and economic valuation. Here, money signifies 

the particular content that hegemonizes the universal ideologi- 

cal construction of capitalism providing a particular and accessible 

meaning to economic value, which colors the very universality 

of the system of prices and accounts for its efficiency. 

Being conscious of the limitations of the theoretical analysis, 

the book employs along with rational arguments a series 

of artworks that are used both to illustrate the argument and 

to challenge the unconscious links between the market and 

the subject, as it is mediated by money and ideology. Notes 

Towards a Critique of Money does not only aspire to raise a theo- 

retical challenge against capital and to open up possibilities 

of emancipation, but to point towards a new aesthetic of political 

analysis. 

The book features artworks by Société Réaliste, Yuko 

Kamei, Nikos Arvanitis, Zachary Formwalt, Jean-Baptiste 

Maitre, Valentin Rurhy, Kay Walkowiak, Shogo Matsushiro, 

Axel Loytveld, Herve Graumman, Hadrien Dussoix, Donatella 

Bernardi, Wolfgang Fuetterer and No Wonder. 

georgioS PaPaDoPouloS works as an economist and as a philosopher. 

His research gravitates around money and its socioeconomic 

functions. He holds a Master in Philosophy of the Social Sciences 

from the London School of Economics and he is pursuing his PhD 

in Philosophy and Economics at Erasmus University in Rotterdam. 

He is a member of the Circle for Lacanian Ideology Critique of the Jan 

Van Eyck Academy in Maastricht, he is affiliated to the International 

Network for Economic Methodology and to the Association for Evo- 

lutionary Economics. He has published articles in scientific journals, 

art catalogues, and edited volumes in English, Greek and Spanish. 

His first book, Notes Towards a Critique of Money (2011), is published 

by the Jan Van Eyck Academy. Currently he is coordinating a research 

project on the Greek Economy entitled Iconographies of the Drachma; 

Speculations on Symbolic Value. 

michael Smith 

artist talk 

28.3, 16.00–17.30 


micHael SmitH is a video/performance/installation artist known 

for his eponymous performance persona named Mike, the central 

figure in an ongoing series of large-scale narrative based projects. 

Mike, an innocent who continually falls victim to trends and fashions 

in an imperfect landscape, allows Smith to create an unsettling mixture 

of humor and pathos as he comments on discrepancies and absurdities 

in our culture. 

Smith has shown his work extensively around the US and Europe 

at a variety of venues including museums, galleries, universities, fes- 

tivals, night clubs, on television and in the streets. In New York City 

he has had solo shows and screenings at The Whitney Museum, The 

New Museum, The Leo Castelli Gallery, The Christine Burgin 

Gallery and the Museum of Modern Art. His retrospective “Mike’s 

World: Solo and Collaborative Works by Michael Smith and Joshua 

White (& other collaborators)” was exhibited at the Blanton Museum 

in Austin and at The ICA in Philadelphia in 2007/8. He was also 

included in the 2008 Whitney Biennial and the Pictures Generation 

Exhibition at the Metropolitan Museum of Art in 2009. “A Voyage of 

Growth and Discovery”, produced in collaboration with Mike Kelley 

was shown at the Sculpture Center in New York, West of Rome in Los 

Angeles and Fall 2011 at the Baltic Centre for Contemporary Art in 

Newcastle, UK. 

Michael Smith received his Bachelor of Arts from The Colorado 

College and attended the Whitney Museum of American Art Inde- 

pendent Study Program. He has taught in the Master of Fine Arts 

programs at Yale, UCLA, Art Center, Columbia, CalArts, The Royal 

Danish Academy and is currently an Professor in the Department of 

Art and Art History at the University of Texas at Austin. He has re- 

ceived numerous awards including fellowships from the Guggenheim 

Foundation, The National Endowment for the Arts, The Center for 

Advanced Visual Studies at M.I.T, the New York Foundation for the 

Arts and the Louis Comfort Tiffany Foundation. 

Standing on the Beach with a gun in my Hand 

– eternal tour – Jerusalem (2011) 

edited by Donatella Bernardi and noémie etienne 

Book launch: 28.3, 18.00 at Konst-ig 

A set of contributions (archive texts, essays, literary texts, 

iconographic analysis, art works, interviews …) by over thirty 

authors, scholars, writers, journalists, artists, Westerners, 

Middle Easterners, Jews, Muslims, Christians, atheists, to 

explore the complexities of contemporary Middle Eastern 

reality. 

How can one invest a present that seems to sputter? One 

possible way: to work on the notion of the interval, to reassert 

the spaces and the peculiarities so as to reassert the terms of 

a dialog with our histories, knowledge and practices. Such are 

the stakes of this black & white collective work. Here Jerusalem 

appears as the crystallization of the gap between languages, 

territories, civilizations, identities, histories and representations. 

It addresses a part of our European history. 

The book is built around archived texts, essays, literary texts, 

iconographic analyses and interviews. Likewise, the iconography 

itself is a hybrid. 

Texts and contributions by Julien Abegglen V., Hannah 

Arendt, Daniella Asmar, Daniel Barbu, Daphné Bengoa, 

Donatella Bernardi, Marc de Bernardis, Jan Blanc, Alice 

Bombardier, Rozalinda Borcila, Gilda Bouchat, Rony Brauman, 

Corinne Charpentier, Karine Darbellay, Silvie Defraoui, 

Noémie Etienne, Claire Fontaine, Rema Hammami, Khaled 

Hourani, Mazen Iwais, Sandrine Keriakos, KLAT, Axel Ernst 

Knauf, Yaël Lerer, Lee Lozano, Seloua Luste Boulbina, 

Christian Lutz, Gustav Metzger, microsillons, Salwa Mikdadi, 

Valérie Mréjen, Enrico Natale, Gabriele Oropallo, Driss Ouadahi, 

Georgios Papadopoulos, Nadia Radwan, Shlomo Sand, 

Emanuel Schaeublin, Aline Schlaepfer, Eyal Sivan, Imogen 

Stidworthy, Mehran Tamadon, Lisa Tan, Yanai Toister, Eyal 

Weizman, Olav Westphalen, Zayezzift. 

Texts in English and French, 20r27,5 cm (softcover) 

254 pages (b/w ill.), ISBN: 978-2-91806-319-3 

EAN: 9782918063193 

8 9

Boken lanseras i närvaro av Donatella Bernardi, Khaled Hourani, 

Georgios Papadopoulos, Eyal Sivan och Olav Westphalen, som alla 

bidragit med texter och verk. 

Party 

28.3, 21.00–3.00 

Performing recalcitrance-partyt 

under Bron, Hammarby Slussväg 2, t-bana Skanstull 

Khaled Hourani 

Picasso in Palestine 

artist talk: 29.3, 16.00–17.30 

moderna museet, auditorium 

2010 konceptualiserade och organiserade Hourani projektet 

Picasso in Palestine, då ett originalverk av Pablo Picasso för första 

gången visades i Ramallah. Verket Buste de Femme (1943) 

lånades ut av Van Abbemuseum i Eindhoven och transporterades 

i juni 2011 till Palestina där det ställdes ut i en månad 

bevakat av beväpnade vakter. 

KHaleD Hourani är konstnär, författare och curator. För närva- 

rande är han konstnärlig ledare för International Academy of Art i 

Palestina. Houranis arbeten har ställts ut i Mellanöstern, Europa och 

USA och han har deltagit i och koordinerat flera internationella work- 

shoppar med konstnärer. 1997 startade han Al Matal Gallery i Ramal- 

lah. Han har varit grafisk formgivare för tidskriften Al Karmel, som 

grundades och leddes av Mahmoud Darwish (1998 till 2009) och han 

har varit överdirektör för palestinska kulturministeriets konstavdelning 

(2004–06). Han har nyligen utarbetat och kurerat Picasso in 

Palestine (2011). 

geert lovink 

föreläsning: 29.3, 18.30–20.00 

med en introduktion av Donatella Bernardi, professor 


Kungl Konsthögskolan, föreläsningssalen, plan 4 

geert loVinK är medieteoretiker, internetkritiker och författ- 

are till Zero Comments (2007) och Networks Without a Cause (2012). 

Sedan 2004 är han forskare vid School for Communication and 

Media Design (CMDA) på Amsterdam University of Applied 

Sciences (HvA) där han var med och startade Institute of Network 

Cultures (www.networkcultures.org) som har organiserat projekt om 

alternativ inom sociala medier, Wikipediaforskning, Urban Screens, 

sök- och digital publiceringskultur. Han undervisar också på master- 

programmet Nya medier vid Mediastudies, University of Amsterdam 

och är professor i medieteori vid European Graduate School 

(www.egs.edu). 

Performing recalcitrance Panel Discussion 

Paneldiskussion: 30.3, 13.00–15.00 


Med deltagare i Performing Recalcitrance. Välkomna! 

Valeria graziano 

Procrastination, or the feeling of what happens 

föreläsning: 30.3, 16.00–17.30 


Som skuldsatta studenter, skyddslösa arbetare, halvillegala 

invandrare och skapande subjekt är vi ständigt redo, beting- 

ade att producera värde och värderingar, till och med, eller 

Kristoffer Grip, Exsisting Maze World Class Run, 2012 That’s OK manifest Ellie Ga, The Fortunetellers, 2011 (performance, still), MJC Rouget Theatre, Toulouse 

Foto/Photo: Marc Boyer 

kanske framförallt, när vi inte är på arbetet. I dessa oroliga 

tider betraktas förhalning som en social åkomma, som den 

värsta synden som måste bekämpas med ett antal puritanska 

tekniker. Strategier för att undvika arbetsuppgifter och själv- 

reglerande misslyckande uttrycker ett slags exekutivt lidande, 

med tanke på att det är vi som håller i klockan. Men i den vilda 

safarin av praktiker för att förlora tid, vad är det vår omedvetna 

klipskhet egentligen försöker lösa upp? 

Valeria graziano är forskare, lärare och organisatör. För närva- 

rande arbetar hon på sin doktorsavhandling vid Queen Mary Uni- 

versity i London, på School of Business and Management och Drama 

Department. Hennes forskning är inriktad på självorganiserandets 

historier, institutionell analys och militant forskning. Hon har en för- 

kärlek för deltagande organisatoriska experiment, som hon hängivit 

sig åt i sällskap med Micropolitics Research Group och många andra 

duktiga samarbetspartner genom åren. Resultatet av sådana konspira- 

tioner har presenterats på In-Presentable Festival, Madrid; Inter- 

mediae Matadero Madrid; LASA, L’Havana; Arteleku, San Sebastian; 

Steirischer Herbst Festival, Graz; Summer Drafts, Bolzano; Chelsea 

Space, London; Gasworks Gallery, London; Plymouth Arts Centre; 

Van Abbemuseum, Eindhoven. 

Pella Kågerman 

fake orgasm choir 

Kollektiv performance 

mer information följer 

Pella Kågerman är student i fri konst på Kungl. Konsthögskolan. 

Hon arbetar inom områdena video, film och konceptuell konst. 

ellie ga 

WorK-in-ProgreSS Performance 

Performance: maj 2012 

mer information följer 

Ellie Ga presenterar en ny pågående performance som härleder 

den arktiska nattens myter, metaforer och etymologier till havs- 

bottnen utanför Alexandria, Egypten. 

Genom att kombinera genrer som memoaren, reseboken 

och dokumentären utforskar Ellie Gas projekt den fotografiska 

dokumentationens begränsningar. Med hjälp av en rad 

medier och ett utforskande skrivande utmynnar projekten 

ofta i performance och installationer. 

ellie ga läser för närvarande vid Kungl. Konsthögskolan och forskar 

vid Centre of Marine Archaeology i Alexandria, Egypten. 2011 hade 

Ga separatutställningar på Milliken Gallery, Stockholm och Bureau, 

New York. The Fortunetellers har nyligen uppförts på The Kitchen, 

New York; Printemps du Septembre, Toulouse; Playground Festival; 

Leuven och Espace Ricard, Paris. 

Performance art Practice, Dialogue through action 

– cluster course 

Programpunkter under Performing recalcitrance: 

Kursen fokuserar på performance som dialog: hur våra uttryck 

uppfattas genom andra personers reaktioner och handlingar. 

Kursen inkluderar en öppen workshop på Performance Art 

Links-festivalen på Fylkingen. Viktiga delar är individuella 

erfarenheter och socialt engagemang. Under Performing Recal- 

citrance-festivalveckan kommer olika performance knutna 

till kursen att äga rum på olika platser i Stockholm. 

Av Denis Romanovski, konstnär och gästföreläsare. 

Kristoffer grip 

existing maze 

19.3, pågående evenemang 


I den vardagliga rutinen följer vi det rutmönster som dragits 

upp av våra föregående handlingar. Åratal av upprepade steg 

ristar in vår korta närvaro i vår omgivning. I stenar och betong 

bevaras minnet av gamla rutiner, och kan innehålla hemlig- 

heter för dem som är redo att kliva ut ur loopen. Vänd om, bryt 

mönstret, gå in i labyrinten. 

KriStoffer griP använder olika tekniker för att iscensätta sitt liv, 

omgivningar och ansikten på jakt efter mekanismerna bakom, och 

möjligheterna framför, Tricksters förvandlade verklighet, och 

personlighet. 

louise Dahl-lindvall 

Kapten gul 

21.3 


World class run 

27.3, 9.00–17.00 

Kungl. Konsthögskolan, entrén 

World Class Runners är ett internationellt performancesamarbete 

som bildats på Kungl. Konsthögskolan. Under 

”Performing Recalcitrance”, innebär frihet av att röra sig 

inom det smala ramverket. Allt som minskar tvånget minskar 

kraften. 

Det är oK-manifestet 

Producerat av studenter under kursen 

Att inte betyda någonting – det är OK 

Att ha pengar och att vara hungrig – det är OK 

Att göra ingenting under övervakning – det är OK 

Att ljuga för Svensson med goda avsikter – det är OK 

Att tvätta sig under tyst aggression – det är OK 

Att lägga sig ner och vara liberal – det är OK 

Att bestämma sig för att rita krumelurer – det är OK 

Att hata museer och uppror – det är OK 

Att vara ett geni och övertyga alla om ens betydelse – det är OK 

Att låta andra förklara hur okända färger ser ut – det är OK 

Att sjunga för gamla människor och dansa med främlingar – det är OK 

Att förvägra förlåtelse och att ha fel i Spelling Dots – det är OK 

Att vänta på bättre tider och att fortfarande vara vid liv – det är OK 

Att äta morgondagens lunch till middag i dag – det är OK 

During the book launch, the contributors Donatella Bernardi, Khaled 

Hourani, Georgios Papadopoulos, Eyal Sivan and Olav Westphalen 

will be present. 

Party 

28.3, 21.00 – 3.00 

the Performing recalcitrance Party 

under Bron, Hammarby Slussväg 2, metro Skanstull 

Khaled Hourani 

Picasso in Palestine 

artist talk: 29.3, 16.00–17.30 


In 2010, Hourani conceptualized and organized the project 

Picasso in Palestine, with which an original work by Pablo 

Picasso was for the very first time on show in Ramallah. On 

the basis of the loan request for Buste de Femme (1943), owned 

by the Van Abbemuseum in Eindhoven, the work traveled to 

Palestine in June 2011 where it was shown for one month and 

under the protection of armed guards. 

KHaleD Hourani is an artist, writer and curator. Currently Artistic 

Director of the International Academy of Art in Palestine, Hourani’s 

work has been exhibited across the Middle East, Europe and the US 

and he has participated in and coordinated several international 

artists’ workshops. In 1997, he founded Al Matal Gallery in Ramallah. 

He was the designer of Al Karmel Magazine, which was founded 

and directed by Mahmoud Darwish (1998 to 2009) and was General 

Director of the Fine Arts Department of the Palestinian Ministry of 

Culture (2004–06). Recently, he conceived and curated Picasso in 

Palestine (2011). 

geert lovink 

lecture: 29.3, 18.30–20.00 

With an introduction by Donatella Bernardi, professor 

royal institute of art 


geert loVinK is media theorist, internet critic and author of Zero 

Comments (2007) and Networks Without a Cause (2012). Since 2004 he 

is research professor (’lector’) in the School for Communication and 

Media Design (CMDA) at the Amsterdam University of Applied 

Sciences (HvA) where he is the founding director of the Institute of 

Network Cultures (www.networkcultures.org) that recently organized 

projects about alternatives in social media, Wikipedia research, urban 

screens, cultures of search and digital publishing. He also teaches in 

the new media masters programme at Mediastudies, University of 

Amsterdam and is media theory professor at the European Graduate 

School (www.egs.edu). 

Performing recalcitrance 

Panel Discussion: 30.3, 13.00–15.00 


With the participants of Performing Recalcitrance. Welcome! 

Valeria graziano 

Procrastination, or the feeling of what happens 

lecture: 30.3, 16.00–17.30 


As indebted students, precarious workers, quasi-illegal migrants, 

creative subjects, we are constantly on call, environmentally 

enticed to produce value and values, even or perhaps especially 

when we are not at work. In this mashed time of ours, procrasti- 

nation is being recast as a social disease, as the ultimate sin to 

combat through a variety of techniques of puritan flavour. Task- 

avoidance strategies and self-regulatory failures express a kind 

of executive suffering, given that the master clock is on our wrist. 

But in the wild safari of practices for loosing time, what is our 

unaware shrewdness really trying to disband? 

Valeria graziano is a researcher, educator and organiser. Cur- 

rently, she is completing a PhD at Queen Mary University in London, 

with the School of Business and Management and the Drama Depart- 

ment. Her research traces practices and ambiences of radical sociability 

within histories of self-organization, institutional analysis and militant 

research. She has a penchant for collective configurations and she has 

been indulging in participatory organizational experiments in the 

company of the Micropolitics Research Group and various other fine 

collaborators over the years. Some outcomes of such conspiracies have 

been hosted by cultural organisations such as In-Presentable Festival, 

Madrid; Intermediae Matadero Madrid; LASA, L’Havana; Arteleku, 

San Sebastian; Steirischer Herbst Festival, Graz; Summer Drafts, 

Bolzano; Chelsea Space, London; Gasworks Gallery, London; Plymouth 

Arts Centre; Van Abbemuseum, Eindhoven. 

Pella Kågerman 

fake orgasm choir 

collective performance 

to be announced 

Pella Kågerman is a student in fine arts at the Royal Institute of 

Art. She works in the fields of video, film and conceptual art. 

ellie ga 

WorK-in-ProgreSS Performance 

Performance: may 2012 

to be announced 

Ellie Ga will present a new work-in-progress performance that 

traces the myths, metaphors and etymologies of the arctic night 

to the bottom of the sea in Alexandria, Egypt. Combining 

genres such as the memoir, the travelogue and the documentary, 

Ellie Ga’s projects explore the limits of photographic documenta- 

tion and span a variety of media, often incorporating her explo- 

ratory writing and culminating in performances and installations. 

ellie ga is currently a Mejan Resident student at the Royal Institute 

of Art, and conducting research at the Centre of Marine Archaeology 

in Alexandria, Egypt. In 2011, Ga had solo shows at Milliken Gallery, 

Stockholm and Bureau, New York. The Fortunetellers has recently been 

performed at The Kitchen, New York; Printemps du Septembre, 

Toulouse; Playground Festival; Leuven and Espace Ricard, Paris. 

Performance, art Practice, Dialogue through action 

– cluster course 

events during Performing recalcitrance: 

The course focuses on performance as dialogue: how are one’s 

own expressions perceived through others’ responsive actions. 

It includes a public workshop at the Performance Art Links 

festival at Fylkingen. Key aspects are individual experiences 

and social engagement. During the Performing Recalcitrance 

festival week, performances connected to the cluster course 

take place in different locations throughout Stockholm. 

By Denis Romanovski, artist and guest lecturer. 

Kristoffer grip 

existing maze 

19.3, ongoing event 

at the royal institute of art 

In daily routine we follow the grids drawn by our previous 

actions. Collected years of repeated steps engrave our short 

presence into our surroundings. Brick-stone and concrete 

hold the memories of past routines, and may contain secrets 

for those ready to step out of the loop. Turn, break the grid, 

enter the maze. 

KriStoffer griP works in different techniques as he stage his life, 

surroundings and faces, in search for the mechanisms behind of, and 

the possibilities ahead of, the transforming reality, and personality, 

of the Trickster. 

louise Dahl-lindvall 

Kapten gul 

21.3 

the royal institute of art 

World class run 

27.3, 9.00–17.00 

the royal institute of art, entrance hall 

The World Class Runners is an international performance 

collaboration formed at the Royal Institute of Art. During 

Performing Recalcitrance, Freedom consists in moving 

about within the narrow frame. Whatever diminishes constraint 

diminishes strength. 

that’s oK manifesto 

Produced by students during the course. 

To mean nothing – that’s OK 

To have money and to be hungry – that’s OK 

To do nothing under surveillance – that’s OK 

To lie to Svensson for good intentions – that’s OK 

To wash in silent aggression – that’s OK 

To lay down and be liberal – that’s OK 

To make up your mind for drawing doodles – that’s OK 

To hate museums and rebellions – that’s OK 

To be a genius and to convince everybody of your own importance 

– that’s OK 

To let others explain how unknown colours look – that’s OK 

To sing for old people and to dance with strangers – that’s OK 

To deny forgiveness and be wrong at spelling dots – that’s OK 

To wait for better times and to be still alive – that’s OK 

To eat tomorrow’s lunch for dinner today – that’s OK 

10 11


Ett epostsamtal mellan 

Valeria Graziano och Olav Westphalen 

Vg: Du har bjudit in mig för att bidra till den akademiska kursen 

”Performing Recalcitrance” vid Kungl. Konsthögskolan. Jag 

är nyfiken på att få höra hur ni kom att tänka på motsträvighet 

som ämne. 

oW: I stora drag tänkte vi på konstnärliga praktiker som kan ha 

en social eller kritisk potential utan att vara illustrativa, morali- 

serande eller helt enkelt konventionella. Begreppet motsträvig- 

het (recalcitrance) verkade lämpligare och mindre slitet än det 

mer uppenbara begreppet motstånd (resistance). Motstånd är 

vanligtvis ett svar på ett tydligt uppfattat angrepp. Man vet vad 

man gör motstånd mot. Motsträvighet kräver inte samma nivå 

av medvetenhet. Det jag finner särskilt intressant med mot- 

strävighet är dess konnotation av envis oförbätterlighet, av att 

svara dåligt på behandling och utbildning. I en akademisk miljö 

är det här en utmanande tanke. Sedan 60-talet har lärare klagat 

på studenternas brist på engagemang och kritiskhet. Jag fick 

höra det av mina lärare på 80- och 90-talen och dagens studen- 

ter får höra det av oss. I stället för att återigen klaga på bristande 

politiskt engagemang så tänkte vi ta en titt på motsträvighet, 

även om det må vara passiv-aggressivt, elakt och slött, och se 

om det kan vara en genuin respons på villkoren inom den 

akademiska världen, konstvärlden, våra liv – och om det kan 

vara ett användbart verktyg. 

Vg: Jag har tittat på etymologin för det engelska ordet recalci- 

trance: 1823, från franskans récalcitrant, bokstavligt talat ”bakåt- 

sparkande” (17–1800), presens particip av recalcitrare ”att sparka 

bakåt”, från re- ”bakåt” + L. calcitrare ”att sparka”, från calx (gen. 

calcis) ”häl”. Används sedan 1797 som ett franskt ord i engelskan. 

Verbet recalcitrate ”att sparka ut” finns belagt sedan 1620-talet; 

i betydelsen ”göra envist motstånd” från 1759. 

Det här fick mig att tänka på hästen eller mulåsnan vars 

enda alternativ är att sparka bakåt mot kusken, och ofta missa 

målet. Följaktligen kan man kanske föreställa sig att motsträvighet 

innebär mer än bara en ”lat praktik” eller en praktik 

präglad av ”passivt-aggressivt motstånd”. Sparken missar 

kanske målet och resultatet blir kanske en ineffektiv eller till 

och med kontraproduktiv handling, men handlingen i sig är 

energisk och full av potential! Motsträvighet kan alltså tänkas 

driva olika former av vägran, en impuls som kan ge upphov till 

olika strategier (motstånd, revolt, uppror, passiv-aggression, 

etc). Det tycks handla om en instinktiv handling av vägran 

(även om jag är osäker när det gäller ”instinkter” hos människor...), 

en conatus, en effekt som kommer från våra djuriska 

betingelser, innan vägran övergår från att vara känsla till att 

bli en position med sin egen moral eller etik. Jag tycker alltså 

att det vore intressant att reflektera lite mer över motsträvighet 

som ett särskilt kroppsligt tillstånd, en härva av känslor, 

positioner som kan resultera i en spark i luften eller en spark 

som slår sönder staketet. Det här leder till frågor om målet 

för sparken och karaktären på förhållandet mellan hästen 

och kusken. 

oW: Jag gillar bilden med den sparkande mulåsnan. Men jag 

är inte säker på att sparka tillbaka nödvändigtvis innebär att 

sparka bakåt. Kan det inte bara vara en spark som en reaktion 

mot vad som helst, oavsett om det är framåt eller bakåt, åt sidan 

eller uppåt? Ett uttryck jag kommer att tänka på, även om det 

inte passar in helt och hållet, är det tyska ordet ”Nachtreten”. 

Det är en idrottsterm som betyder en ojust, feg och oväntad 

spark, ofta som en respons på en tidigare frustration eller attack 

– någonting man gör för att man känner sig utsatt. Det är i 

grunden en svag hämnd. Det kan vara en spelare som attackerar 

ojuste bakifrån när bollen inte ens är i närheten. I de flesta fall 

är Nachtreten inte en uttänkt handling och inte heller en produk- 

tiv sådan, för den bestraffas hårt. Men det finns trots allt en 

minimal chans att den inte upptäcks och på något vis förändrar 

matchbilden. 

I stora drag håller jag med om att det finns två konnotativa 

tendenser för ”motsträvighet”, den mer obstinata, envisa 

aspekten och den impulsiva, explosiva aspekten. De tycks båda 

ha gemensamt att de är reagerande och inte beroende av en 

position eller en medvetenhet. Båda typerna av motsträvighet 

tycks ha att göra med underlägsenhet och maktlöshet, verklig 

eller inbillad. 

En annan intressant aspekt är denna: handlingar som kan 

definieras som motstånd av dem som utför dem kan troligen 

kallas motsträvigt beteende av dem som blir måltavlor för det. 

Begreppet inbegriper alltså en form av riktning – det tenderar 

att appliceras nedåt i termer av makt – och det finns en under- 

förstådd talare: någon i en maktposition. 

Vg: Jag har lekt med tanken att motsträvighet är en spark inåt, 

men mer om det senare. Jag var inte i London under upploppen 

i somras men följde dem fascinerad. Det slår mig hur Storbri- 

tannien tycks vara en plats där konflikter ofta antar formen 

av revolt (eller uppror för att tala med Bifo), och det kan gå så 

fort och bli mycket våldsammare än andra typer av konflikter, 

som organiserade protester, strejker eller ockupationer (som 

den spanska acampadas, som vi nyligen bevittnat i Madrid, 

eller Occupy Wall Street-rörelsen i USA). Jag har läst olika 

kommentarer om det inträffade och många av dem innehåller 

någon form av retorisk uppmaning om att göra en distinktion 

mellan revolution/revolt, förståeligt nog. Problemet är att det 

inte är så lätt att prata om upprorsmakarna i termer av behärs- 

kade, rationella subjekt som är medvetna om följderna av sitt 

agerande. Ordet ”politisering” förekommer flera gånger. Den 

här debatten är begriplig men jag misstänker att den handlar 

mer om föreställningarna hos dem som skriver om och organi- 

serar politik än om föreställningarna hos den större gruppen 

som påverkas av politiken. För mig känns det alltmer miss- 

tänksamt att använda sig av idén om ”politisering”. Den tycks 

implicera att det subjekt som är kapabelt till politisk handling 

är ett subjekt som är individuellt, i det avseendet att han känner 

och behärskar sig själv, är rationell, kunnig – det vill säga: 

modern. Feminismen och den postkoloniala teorin har länge 

varnat för implikationerna av detta tänkta politiska subjekt, 

men poängen har kanske inte tagits in av en stor del av de 

kritiska tänkarna och görarna. 

Jag återvände alltså till idén om motsträvighet för att tänka 

igenom det här. Om vi, som du föreslår, förstår det här begreppet 

som en beskrivning av konflikter som är ”passiv-aggressiva, 

elaka och lata”, och som inbegriper en ”obstinat, envis aspekt 

eller en impulsiv, explosiv aspekt” då de ”har att göra med 

underlägsenhet och maktlöshet, verklig eller inbillad”, då kan 

motsträvighet tolkas som en användbar kusin till revolten. 

Revolt är en reaktion på den form av makt som Foucault 

beskrev som disciplin. Disciplin formar liv genom att ge order 

via hierarkiska kedjor och etablerar normer och procedurer 

och utmäter straff. Det som revolten då strävar efter är att 

bryta sönder maskineriet, störa flödet (det logistiska, kommu- 

nikationsmässiga) och kämpa emot eller fly undan bestraffningen. 

Motsträvighet å andra sidan är en reaktion på den 

form av makt som Foucault beskriver som regeringsmakten. 

Regeringsmakten formar liv genom att hantera och förutbestämma 

möjligheterna till frihet. Regeringsmakten säger inte 

”du måste” utan ”du kan”. Den erbjuder möjligheter till längtan 

och individualisering, men priset man måste betala är att 

anpassa sig till vissa givna förutsättningar och egenskaper. 

Och om du inte anpassar dig, så blir du inte bestraffad, utan 

helt enkelt utesluten. Och poängen är att du alltid kommer 

att vara en aning utesluten och aldrig riktigt hålla måttet för 

att släppas in i VIP-loungen. Även om du blir insläppt så kan 

du när som helst bli ombedd att lämna festen. Det som mot- 

strävighet då syftar till är att avlägsna sig från dessa förutbestämda 

stigar av frihet som alltid kommer med en uppsättning 

regler för hur man ska uppföra sig. Och det här är ett farligt 

spel, i likhet med revoltens handling. Revolt kan leda till fysisk 

skada och fängelse, medan motsträvighet kan leda till avvis- 

ning, depression och uteslutning. Risken är att man imploderar 

snarare än exploderar – att man misslyckas med att omkonfigurera 

sig och blir en utböling (på det ocoola sättet), och för- 

vägras tillträde till det sociala sammanhanget. Ofta pratar man 

om försöken att vägra självstyre som om de var en förberedande 

fas inför en större och mer värdefull gest. Låt mig ge 

ett exempel. Alberto Toscano citerar Furio Jesi i en artikel jag 

läste nyligen: 

”Till strax före sammandrabbningen […] bor den potentielle 

rebellen i sitt hus eller i sin tillflyktsort, ofta med sina släktingar; 

och trots att denna bostad och miljö må vara provisorisk, 

osäker och avhängig den annalkande revolten, så är den tills 

dess att revolten börjar platsen för en individuell strid, mer eller 

mindre avskild. […] Du kan älska en stad, du kan känna igen 

dess hus och gator i dina mest avlägsna och hemliga minnen; 

men endast när revolten äger rum upplevs staden som en haut- 

lieu [upphöjd plats] och samtidigt som din egen stad; din egen 

eftersom den tillhör dig men samtidigt också andra; din egen 

eftersom den är ett slagfält som du och kollektivet har valt; din 

egen eftersom det är en kringgärdad plats i vilken historisk tid 

är upphävd och i vilken varje handling har sitt eget värde, med 

omedelbara konsekvenser.” (Furio Jesi, Lettura del ”Bateau 

ivre” di Rimbaud (1972), Macerata: Quodlibet, 1996, s. 23-4. 

Mina kursiveringar). 

Notera hur brytpunkten är att väga revoltens förtjänster 

mot begränsningarna i den ensamma kampen som utkämpas 

av en frustrerad individ som sitter hemma och grubblar över sin 

miserabla tillvaro. Den mentala bilden av motsträvighet som 

revoltens kulminering, eller försoning, är en bild ur ett linjärt 

tidsflöde som borde leda till en linjär revolution. Och i det av- 

seendet har kanske plundrarna i Storbritannien hittat på en 

betvingande politisk praktik som konfigurerar revolutionen 

mer som en svärm som kortsluter alla ritualer hos ett kollektiviserat 

kollektiv (församlingen, väljarna …) för att få det de 

vill ha och sätta käppar i storstadens hjul. 

I det perspektivet stämmer det inte att säga att upploppen 

i Storbritannien inte var politiska. För att tala med Guattari kan 

vi tänka på dem som om politiken skrivits in i en ny yta, som 

ett uttryck för det sociala längs en ny konfiguration av krafter 

som inkluderar motsträvighet som en impuls av motstånd mot 

”behandling och utbildning” som du säger, men också mot 

otaliga andra företeelser som används för att förprogrammera 

existensen. Det är också viktigt att återställa partiskheten och 

fascinationen bland konstnärer och akademiker inför ”kontroll- 

samhället” som om det var någonting som ersatt andra former 

av makt, som disciplin och bestraffning. Återigen lurar det 

linjära tänkandet i bakgrunden. Det förefaller istället produk- 

tivt att tänka på dem som två beståndsdelar av samtida makter, 

med sina egna logistiska och taktiska system. 

Revolten misslyckas när den måste konfrontera regeringsmakten 

(upprorsmakarna som stjäl åtråvärda märkesvaror); mot- 

strävigheten misslyckas när den måste konfrontera disciplinen. 


An emailed conversation between 

Valeria Graziano and Olav Westphalen 

Vg: You invited me to contribute to this academic program at 

the Royal Institute of Art in Stockholm, titled “Performing 

Recalcitrance.” I am curious to hear how you came to think 

of recalcitrance as a topic. 

oW: We were quite broadly thinking about artistic practices that 

might yield social or critical potential without being illustrative, 

moralizing or plain conventional. The term recalcitrance 

seemed at the same time more fitting and less worn-out than 

the more immediately obvious term resistance. Resistance is 

usually a response to a clearly perceived attack. You know what 

you are resisting against. Recalcitrance doesn’t require that level 

of awareness. It can be a vague attitude. What I find especially 

interesting about recalcitrance is its connotation of stubborn 

incorrigibility, of poor response to therapy and education. In 

an academic setting this is a challenging proposition. Since the 

60s every single generation of teachers has been complaining 

about their students’ lack of engagement and criticality. I got 

to hear it from my teachers in the 80s and 90s and today’s students 

get to hear it from us. Instead of lamenting, once again, 

a lack of political activism, we thought let’s look at recalcitrance, 

passive-aggressive, mean-spirited and lazy as it may be, and 

see if it isn’t a genuine response to the conditions of the academy, 

the art world, our lives - and if it could be a useful tool. 

Vg: I have been looking at the ethymos of recalcitrance: 1823, 

from Fr. récalcitrant, lit. “kicking back” (17c.-18c.), pp. of recalci- 

trare “to kick back,” from re- “back” + L. calcitrare “to kick,” from 

calx (gen. calcis) “heel.” Used from 1797 as a French word in English. 

Verb recalcitrate “to kick out” is attested from 1620s; sense of “resist 

obstinately” is from 1759. 

This made me think of the horse or the mule whose only 

option is to kick back towards his conductor, often missing 

the target. Hence, perhaps recalcitrance can be imagined as 

containing more potential than a ‘lazy practice’ or a practice 

of ‘passive aggressive resistance’. The kick could miss the target 

and result in an ineffective or even counterproductive action, 

but the act in itself is very energetic and full of potential! So 

recalcitrance could be imagined as an affective motor of differ- 

ent forms of refusal, an impulse that can take on different 

strategies (resistance, revolt, insurrection, passive-aggression, 

etc.). It seems to address an instinctive act of refusal (although 

I am not sure about ‘instincts’ in mankind …), a conatus, an 

affect that comes out from our animal condition, before the 

refusal passes from being emotion to becoming a position that 

has its own morals or ethics. So, one thing that sounds interest- 

ing to me is to reflect a bit more around recalcitrance as a particular 

state of the body, bundle of emotions, positions that can 

result in a kick in the air or a kick that smashes through the 

fence! Now, this take begs questions regarding the target of 

the kick and the nature of the relationship between the horse 

and the conductor. 

oW: I like the image of the kicking mule. But I am not sure 

that kicking back necessarily needs to be kicking backwards. 

Couldn’t it just be a kick in reaction to whatever, be it forward 

or backwards, sideways, upwards? One expression that comes 

to mind, and it may even be a slightly skewed application of 

the term, is the German word “Nachtreten.” It’s a sports term 

that implies an unfair and cowardish, unsuspected kick usually 

in response to an earlier frustration or attack. So, it comes from 

a position of perceived victimhood, it’s basically a weak revenge. 

It can describe a player attacking unfairly from behind when 

the ball isn’t even anywhere near. Now, in most cases Nacht- 

reten isn’t a very well thought-out course of action and not 

productive either, because it is punished severely. But there 

is still a minute probability that it might go unpunished and 

somehow change the outcome of the contest. 

Generally speaking, I agree that there are two connotative 

tendencies to “Recalcitrance:” the more obstinate, stubborn 

aspect and the impulsive, explosive aspect. What they both 

seem to have in common is that they are reactive and aren’t 

contingent on a position or awareness. Both types of recalcitrance 

seem to go along with inferiority and powerlessness, 

whether real or imagined. 

Another interesting aspect is this: actions that would be 

defined as acts of resistance by the actors, could probably be 

called recalcitrant behavior by those they are targeting. So there 

is a directional quality to the term - it tends to be applied down- 

ward in terms of power - and there’s an implied speaker: someone 

in the position of power. 

Vg: I have been toying with the idea of recalcitrance being a kick 

inwards, but more about that in a sec. I have not been in London 

these days, but followed what has been happening there with 

fascination. It strikes me how the UK seem to be a place where 

often conflict takes the form of a revolt (or insurrection in Bifo’s 

terminology), and this can happen so quickly and forcefully, 

much more so then the speed and intensity of other forms of 

conflict, such as organised protests, strikes or occupations (such 

as the recent Spanish acampadas that we witnessed in Madrid, 

or the Occupy Wall Street movement in the US). I read various 

commentaries to what has been happening, and a lot of them 

involved some sort of rhetorical appeal to the distinction revolu- 

tion/revolt, understandably. The issue is often that the insurgents 

are not easily talked about in terms of self-possessed, 

rational subjects, aware of the implications of their own actions. 

I read the word ‘politicization’ a number of times. This debate 

makes sense, but I suspect speaks more about the imaginary 

of those who write and organize politics rather than of the 

imaginary of the larger group of those affected by Politics. For 

me, to make use of the idea of ‘politicization’ is increasingly 

suspicious. It seems to imply that the subject capable of political 

action is a subject who is individual, in the sense that he 

knows and possesses himself, is rational, knowledgeable – in 

a word, modern. Much feminism and postcolonial theory has 

been warning about the implications of this imagined subject 

of politics for a long time, but perhaps the point has not been 

processed by a large part of critical thinkers and doers. 

And so I went back to the idea of recalcitrance to think 

through this. If we understand this term, as you suggest, to 

describe those forms of conflict that are “passive-aggressive, 

mean-spirited and lazy”, involving an “obstinate, stubborn aspect 

or an impulsive, explosive aspect” as they “go along with 

inferiority, powerlessness, whether real or imagined”, then recal- 

citrance can be read as a useful cousin of revolt. 

Revolt is the reaction to the form of power that Foucault 

described as discipline. Discipline shapes forms of life through 

giving orders through hierarchical chains, establishing norms 

and procedures, delivering punishments. What revolt wants 

then is to break the machineries, interrupt the flows (logistical, 

communicational) and fight back or flee from punishment. 

Recalcitrance on the other hand is the reaction to the form of 

power that Foucault describes as government. Government 

shapes forms of life through the management and pre-formatting 

of the possibilities of freedom. Government does not say ‘you 

must’ but ‘ you may’. It offers opportunities for desire and individuation, 

but the price to pay is to conform to certain given 

pre-requisites and characteristics. And if you don’t comply, it 

does not punish you, but it simply excludes you. And the point 

is that you are always going to be somewhat excluded, somehow 

not fit enough for gaining entrance into the VIP-Lounge. Even 

if you get in there, you may be asked to leave the party at any 

minute. What recalcitrance wants then is to subtract itself from 

these pre-formatted paths of freedom that always come with 

a set of appropriate manners to the occasion. And this is a 

dangerous game, as much as the gesture of revolt. Revolt could 

lead to physical harm and imprisonment, while recalcitrance 

may lead to rejection, depression and exclusion. The danger is 

to implode rather than explode, to fail to reconfigure oneself 

successfully and become an outsider (in the un-cool way), to 

be denied access to sociability. Often the attempts to refuse 

self-management are talked about as if they were a preparatory 

phase for some bigger, more valuable gesture. Let me give you 

an example. In a recent article Alberto Toscano quoted a passage 

by Furio Jesi: 

“Until a moment before the clash […] the potential rebel lives 

in his house or his refuge, often with his relatives; and as much 

as that residence and that environment may be provisional, 

precarious, conditioned by the imminent revolt, until the revolt 

begins they are the site of an individual battle, more or less solitary. 

[…] You can love a city, you can recognize its houses and its 

streets in your most remote and secret memories; but only in 

the hour of revolt is the city really felt like an haut-lieu [a high 

place] and at the same time your own city: your own because 

it belongs to you but at the same time also to others; your own 

because it is a battlefield you and the collectivity have chosen; 

your own, because it is a circumscribed space in which historical 

time is suspended and in which every act has its own value, 

in its immediate consequences.” (Furio Jesi, Lettura del “Bateau 

ivre” di Rimbaud (1972), Macerata: Quodlibet, 1996, p. 23–4. 

The italics are mine). 

See how the point of the passage is to single out the merits 

of revolt against the limits of the solitary individual battle of 

a frustrated singularity sitting at home, brooding over the misery 

of her condition. However, the mental image of recalcitrance 

as culminating, or being redeemed by, revolt is truly a still from 

a linear time flow that should lead to a linear revolution. And 

maybe in this respect the looters in the UK have come up with 

a compelling political practice that configures revolution more 

like a swarm that short-circuits all the rituals of a collectivized 

collectivity (the assembly, the vote …) to get what it wants and 

sabotage the cogs of the metropolis. 

Under this perspective, it does not make sense to speak of 

a ‘lack of politics’ of the recent riots in the UK. After Guattari, 

we may think of it as an instance of the reinscription of politics 

onto a new surface, as an expression of the social along a new 

configuration of forces that includes recalcitrance as an impulse 

of resistance to “therapy and education” as you say, but also 

to numerous other devices out there that are deployed for the 

preprogramming of existence. This is important also to readdress 

the bias and fascination of artists and academics alike 

towards the ‘society of control’ as being somehow something 

that replaced other kinds of power, such as discipline and punishment. 

Again, linear thinking is lurking in the background. 

Instead, it appears useful to think of them as two ingredients 

of contemporary powers, each with its own logistical and tactical 

systems. 

The failure of revolt is the moment when it has to confront 

government (the rioters who loot desirable, branded goods); 

the failure of recalcitrance is notoriously the moment when it 

has to confront discipline. 

12 13

oW: En sak till om London: du verkar uppfatta upploppen 

som ett uttryck för ett motstånd som råkar vara (fel)riktat mot 

regeringsmaktens manifestationer (Ralph Lauren-butiker etc.). 

Jag tycker att man också kan tolka dem som ett ögonblick av 

motsträvig reaktion, som slår intuitivt mot det som skapar det 

mest påtagliga obehaget; och detta med viss framgång. Det 

var förvånande att se hur exklusiva varor plötsligt förvandlades 

till ”grejer”, helt utan status och aura, i samma stund som de 

bars ut på gatan genom sönderslagna butiksfönster. Dessa bilder 

var nog effektfullare och starkare än mediekommentatorerna 

antydde. Efter en tids fördröjning, som kanske berodde på 

överraskning eller ett taktiskt övervägande från statsmaktens 

sida, så slogs detta motsträviga utbrott ner med den auktoritära 

disciplinens fulla kraft. Vilket stämmer med din observation 

att dessa funktioner – disciplin och regeringsmakten – samexisterar. 

Vad anser du om det här? 

Vg: Ja, protesterna slogs ned kraftfullt men det visade bara på 

en svaghet hos statsmakten. Inte i det avseendet att regeringsmakten 

ingriper i mindre omfattning utan att dess funktion är 

begränsad till taktiska, nästan demonstrativa ingrepp som är 

resultatet av att politiken äger rum någon annanstans. Min fråga 

till dig blir då hur man återger relationen mellan motsträvighet 

och uppror. Är motsträvighet den nya revolten? 

oW: Motsträvighet och revolt kan visserligen förenas till en 

positiv kraft, men generellt sett är motsträvighet inte produktiv 

eller framgångsrik. Och därför är den inte en politisk (eller 

konstnärlig) strategi som någon frivilligt väljer om det finns mer 

lovande och trovärdiga alternativ. Men om det inte finns några 

alternativ, och bara då, så kan den vara en vägrandets teknik, 

ett slags nödvändigt avvaktande. Jag tror att relationen till 

regeringsmakten, som du beskrivit, är extremt viktig här. I en 

situation där alla förutbestämda vägar för social existens och 

individuellt självförverkligande upplevs som patologiska eller 

felaktiga, innebär motsträvighet en vägran att släta över dessa 

misslyckanden. Inte en stark position, kanske patologisk i sig, 

men ändå en etisk inställning. Detta avvaktande, eller det 

faktum att man insisterar på att invänta formulerandet av andra 

alternativ till det vi får höra är ”verkligheten”, anser jag vara 

mycket viktigt. Det är också möjligt att den sant motsträvige 

får vänta för evigt eller bestämmer sig för att lämna samhället 

och kanske livet självt. 

Samtidigt finner jag det problematiskt att en envis och roman- 

tisk idealist också kan gömma sig bakom den här attityden, 

någon som av lathet vägrar att ha att göra med den röra som vi 

kallar för samhället. För mig är detta det ointressanta med mot- 

strävigheten, när den blir trevlig, bekväm och en ursäkt. Det är 

inte helt lätt att hålla isär dessa två aspekter. De kan samexistera 

eller glida in och ut ur varandra. Det kan alltså vara intressant 

att tänka på dels en smärtsam och med svårighet uppnådd mot- 

strävighet, och dels en självbelåten och lat motsträvighet, som 

vanligtvis är en ganska bekväm väg att gå. 

Vg: Jag håller verkligen med. Att fokusera på motsträvighet kan 

vara produktivt eftersom det inte är möjligt att inte utöva den, 

men det utesluter inte att vi söker efter andra verktyg. Om 

motsträvigheten slutar uttrycka en impuls mot autonomi 

börjar den kondenseras mot slappt beklagande eller förakt. 

oW: Ja, men impulsen mot autonomi, som du uttrycker det, blir 

kanske aldrig någonting annat än en vägran, ett fullständigt 

avvisande av det föreliggande. Jag känner på mig att vi båda 

skulle vilja att motsträvighetens slutliga mål kunde formuleras 

i positiva termer, att den är begriplig. Men är inte denna vår 

”normaliserande” önskan exakt det som motsträvigheten 

opponerar sig mot? Den behöver inte vara begriplig, inte ens 

på lång sikt. I sin ytterlighet är den en vägran, inte endast mot 

konkreta disciplinära ordningar eller samhälleliga utfästelser, 

utan en vägran mot förnuftets och samhällets själva idé. I sin 

ytterlighet är den antisocial och kanske till och med självmords- 

benägen. 

Vg: Det skulle vara en ”normaliserande önskan” om vi sökte 

efter sätt att använda den, eller med andra ord, göra den ”begrip- 

lig”. Men jag betraktar motsträvigheten som en belägenhet 

eller ett tillstånd, och inte som ett substantiellt attribut eller 

en personlig egenskap, så jag vill ställa frågor om de förutsättningar 

som utformar dess förekomst. Vad är du motsträvig mot? 

Med vem? När och var? Hur? Och vad hände sen? De klassiska 

frågorna. Om vi inte ställer dem, utan nöjer oss med att bekräfta 

att ”innerst inne så ville vi inte göra det men vi var tvungna att 

göra det”, så kan det vara svårt att förflytta oss, vårt tänkande 

och vårt agerande bort från självbekräftandet. Om impulsen 

alltså är att agera antisocialt, vad står i så fall ”anti” för? Om 

det i slutändan handlar om ”människor”, inklusive oss själva 

i gruppen, då blir självmord eller mord de extrema alternativen. 

Men om ”anti” handlar om de krafter och villkor som formar 

en specifik social miljö som irriterar dig, då måste någonting 

annat hända, någonting av en annan kaliber. Man kan förstås 

inte under motsträvighetens ögonblick ännu veta vilken väg 

ens känslor kommer att följa, man har bara fått nog, man är arg, 

ledsen och frustrerad över sin egen ambivalens. 

oW: Låt oss applicera de här tankarna, mer konkret, på Konst- 

högskolan. Här planerar vi ett program med titeln ”Performing 

Recalcitrance” på en skola som väldigt mycket är en produkt av 

den europeiska traditionen med de sköna konsterna. Vi frågar 

oss alltså om det kan finnas någonting användbart som vi kan 

göra med eller lära oss av denna i stort sett oattraktiva inställning. 

Och jag tror att förmågan att avvakta, att vägra följa en för- 

bestämd praktik eller argumentationslinje, även om man inte 

kan komma på ett bättre alternativ, vore extremt intressant för 

konstnärer att överväga. Om mycket av dagens kulturproduktion 

görs med en ”det får duga”-mentalitet (tänk på det publik- 

friande sätt på vilket dagens curatorer producerar internationella 

megautställningar på löpande band, eller det på företagsmässiga 

sätt på vilket studieplaner och konferenser etc utformas), då 

spjärnar den motsträviga emot och säger: ”Nej, det håller inte!” 

Och hon lägger till: ”Jag har ingen aning om vad jag skulle göra.” 

Vg: Det här får mig att tänka på Bartleby, Melvilles notarie som 

bland andra Agamben och Deleuze diskuterat som en allegori 

över att sätta sig upp mot makten och sätta sig upp mot de norma- 

tiva termerna för konfrontation mot makten. Den berömda 

meningen ”Jag föredrar att inte” frammanar kanske motsträvighet 

på ett säreget sätt, då den introducerar den som ett prob- 

lem av förkärlek och inte som en fråga om vilja (”Jag vill inte”), 

av moralitet (”Jag måste”) eller förmåga (”Jag kan”). Med för- 

kärlek karvar man ur opposition ut ett helt nytt utrymme för 

önskan, men det skulle ta oss i en helt annan riktning. Om vi 

återvänder till konstpraktiker och konstutövning inom utbild- 

ningsvärlden, så verkar det som om du menar att motsträvighet 

uttrycker ett specifikt tillstånd av att forska efter nya praktiker 

och argument (som jag antar många lärare och forskare ändå 

måste göra som en del av deras jobb), inte endast för det nyas 

skull, utan som en reaktion mot specifika krav och förhållanden. 

Kan det vara ett sätt att tänka på det? 

oW: Det skulle vara ett ”upplyst” och produktivt sätt att app- 

licera denna otäcka attityd. Men vi kan inte veta om det 

kommer att bli så. För tillfället är jag intresserad av en total 

vägran att göra sig förstådd eller vara produktiv i traditionell 

bemärkelse. 

Vg: Bland många andra saker, vad både det ”kreativa industri”momentet 

i policyskapandet och Bolognarprocessen har 

bidragit med till konsthögskolorna är tanken att kreativitet är 

ett värde i lika hög grad som det kan värdesättas. Det här kan 

förstås ibland ha känts som en sund utmaning mot konstens 

anspråk på autonomi som länge dominerade konsthögskolornas 

pedagogik. Men det här har från början varit en falsk utmaning, 

för företagsledning appellerar till konstens sociala ansvarsskyldighet 

när det sociala jämställs med lönsamhet, och det 

återuppväcker en investering i romantisk autonomi när det 

investerar i det kulturella föremålets unikhet. Det här betyder 

inte att konsthögskolor är utelämnade åt ett cyniskt perspektiv, 

utan tvärtom att motsträvighet kan kultiveras som någonting 

som dessa institutioner har gemensamt med studenterna som 

de försöker utbilda. 

En parentes. Jag håller på och läser en bok om Spinoza och 

av en slump stötte jag på en annan djurmetafor från stoikerna, 

som använde bilden av en hund spänd bakom en vagn för att 

illustrera förhållandet mellan nödvändighet och frihet. Ibland 

följer hunden villigt efter vagnen och ibland gör den inte det, 

men i slutänden måste den följa med eftersom den är tvungen 

att göra det. Stoikerna beskriver vagnen som våra behov och 

hunden som människans frihet – lyckans idealiska förhållanden 

skulle då vara när vagnens och hundens färdriktningar överens- 

stämmer. Även om resultatet är detsamma (hunden måste följa 

med), så kommer det sätt på vilket den måste göra det att vara och 

kännas mycket olika. Den motspjärniga hunden uttrycker oviljan, 

den visar den som en vital kapacitet, det Spinoza diskuterar 

i termer av föreställning, som är kroppens grundläggande 

medvetenheten om andra kroppar och om världen. Hunden 

kan föreställa sig att dess tillstånd vore annorlunda, att den 

inte behövde följa efter vagnen. Vi är kanske motsträviga när 

vi tänker oss att livet kunde vara annorlunda? 

oW: Ja, jag skulle vilja påstå att vid motsträvighetens rot ligger 

övertygelsen att status quo varken är rätt eller oundvikligt. 

Det är alltså inte en stoisk inställning. 

Det är lustigt att båda metaforerna handlar om en vagn. 

Jag föreställer mig att en mulåsna, som piskas av kusken, drar 

vagnen som hunden är fastbunden vid med ett rep. Kan vi 

spinna vidare på det här? 

Om kusken: Jag undrar om vi kan nämna specifika mål för det 

motsträviga beteendet. Jag har börjat skriva en lista med begrepp 

som jag tror konstnärer specifikt riktar in sig på: konsthistorien, 

konstskolorna, marknaden, användningsvärde, skönhet, skick- 

lighet, intelligens, mening, forskning, samhörighet, ansvar. 

Vg: Som jag nämnde tidigare tror jag att motsträvighet är in- 

riktad på de nedärvda aspekterna av alla dessa begrepp när de 

blir instrument för regeringsmakten. Och svårigheten att hitta 

gångbara strategier för motståndet rör det faktum att alla be- 

grepp på listan också uttrycker det som konstnärer och många 

andra faktiskt värdesätter. 

Det vore kanske också intressant att lista de handlingar/ 

attityder som används mot kuskarna ovan, till exempel: 

Ignorera 

Förlöjliga 

Ljuga 

Snäsa 

Förolämpa 

Överreagera 

Missförstå 

Göra fel 

Glömma 

Underprestera 

Överprestera 

Misslyckas 

Fuska 

Blir uttråkad 

Förhala 

oW: Den här listan skulle kunna bli en intressant uppsättning 

instruktioner i en performance eller en koreografi. Jag vill 

lägga till de här: gnälla, manipulera och trötta ut. Och jag tror 

inte att det är ett sammanträffande att listan börjar låta en aning 

infantil, för det skulle vara ett sätt att framföra en avsaknad av 

verkan ställd inför regeringsmaktens allomfattande funktioner: 

genom regression. 

Vg: Ja, låt oss regrediera … 

Skriven i Torino och Stockholm, oktober, november -11 

Valeria graziano är forskare, lärare och organisatör, och pendlar 

mellan Italien och Storbritannien. Saker som hon värdesätter 

inkluderar: praktiker och miljöer av radikal tillgänglighet; även- 

tyr förstådda inte som någonting som händer oss utan som 

någonting vi kan få att hända; allt som är smaklöst. För närva- 

rande arbetar hon på sin doktorsavhandling vid Queen Mary 

University i London, på School of Business and Management 

och Drama Department. Hennes forskning är inriktad på själv- 

organiserandets historier, institutionell analys och militant 

forskning. Hon har en förkärlek för deltagande organisatoriska 

experiment, som hon hängivit sig åt i sällskap med Micropolitics 

Research Group och många andra duktiga samarbetspartner 

genom åren. Resultatet av sådana konspirationer har presenterats 

på In-Presentable Festival, Madrid; Intermediae Matadero 

Madrid; LASA, L’Havana; Arteleku, San Sebastian; Steirischer 

Herbst Festival, Graz; Summer Drafts, Bolzano; Chelsea 

Space, London; Gasworks Gallery, London; Plymouth Arts 

Centre; Van Abbemuseum, Eindhoven, bland andra. 

olaV WeStPHalen är en konstnär vars konceptuella arbeten 

ofta antar formen av spel, underhållning eller serier, som syftar 

till att exponera den egna gruppens kulturella blindfläckar. 

Han spelar på båda sidorna av hög-låg-skiljelinjen, producerar 

massmediekomedier och -serier samtidigt som han ställer ut 

på museer och gallerier som Whitney Museum, ICA London, 

Swiss Institute NY, Moderna Museet, Stockholm, Brandenburgischer 

Kunstverein, Museum Fridericianum. Han är 

representerad i bland annat dessa samlingar: Dallas Museum, 

Centre Pompidou, Moderna Museet, MoMA, New York. 

Bland hans böcker märks: ”Helden und Geschichten”, Carlsen, 

2009; ”Ü”, med Dan Graham, OCA, 2009; ”24 Artworks”, 

Shelf, 2010. Westphalen är för närvarande professor vid Kungl. 

Konsthögskolan, Stockholm. 

oW: One more thought about London: you seem to read the riots 

as a case of resistance that happened to be (mis)directed against 

the manifestations of government (Ralph Lauren stores etc.). 

I think one could just as well interpret it as a moment of recal- 

citrant reaction, striking out intuitively against what creates the 

most palpable discomfort; and this with some success. I think 

it was surprising to see how these rarefied commodities instan- 

taneously became “just stuff,” devoid of all status and aura, 

the moment they were lugged outside in bundles and through 

broken shop windows. I think these images might have been 

more effective and powerful than the media commentary would 

suggest. After a significant delay, caused possibly by sheer surprise 

or perhaps by some tactical calculation on the side of the 

state, this recalcitrant outburst was met with the full force of 

authoritarian discipline. Which goes along with your observation 

that these functions, discipline and government, coexist. 

What do you think of this? 

Vg: Yes, the protests were met with full force but in fact this full 

force revealed once again the weakness of the state function. 

Not in the sense that we have less meddling from our governments, 

but that their function is confined to sets of tactical, 

almost demonstrative interventions that are consequences of 

the politics happening elsewhere. My question to you in turn 

would be how would you narrate the relation between recalcitrance 

and insurrection? Is recalcitrance the new revolt? 

oW: In general, I would like to point out that while recalcitrance 

and revolt can become aligned into a positive force, more typi- 

cally recalcitrance does not become productive and successful. 

And therefore it is not a political (or artistic) strategy that any- 

body would chose willingly if given more promising and cred- 

ible alternatives. But in the absence of alternatives, and only 

then, it can become a technique of refusal, a kind of necessary 

holding pattern. I think the relationship to Government, which 

you outline, is extremely important here. In a situation where 

all pre-formatted paths of social existence and individual self- 

realization are experienced as pathological or faulty, recalci- 

trance means the refusal to gloss over those failings. Not a strong 

position, perhaps pathological itself, but still an ethical stance. 

I find this aspect of the holding pattern or in other words the 

insistence that one is holding out for the articulation of an alternative 

to what we are told is “reality,” very important. And 

there’s a possibility that the true recalcitrant will wait forever 

or decide to step out of society and possibly out of life itself. 

At the same time I find it problematic that any stubborn and 

romantic idealist can hide behind this attitude as well, some- 

one who refuses out of laziness to enter into negotiations with 

the mess we call society. That to me is the uninteresting moment 

of recalcitrance, when it becomes agreeable, comfortable 

and an excuse. And those two aspects are not necessarily easy 

to keep apart. They may coexist or fade in and out of another. 

So, it might be interesting to think of painful, hard-won recal- 

citrance, as opposed to smug, lazy recalcitrance, which is actually 

quite a comfortable path. 

Vg: Agree, agree, agree. To focus on recalcitrance can make 

sense precisely because not to practice it is not an option, but 

this does not dispense with the ethics of keeping our hands 

stretched out looking for other tools. If the moment of recalci- 

trance stops expressing an impulse towards autonomy it begins 

to condense into sappy lamentation or contempt. 

oW: Yes, but that impulse towards autonomy, as you term it, 

might never go beyond a refusal, a profound objection towards 

what’s there. I am getting the sense that we both would really 

like to find that the final objective of recalcitrance can still be 

formulated in positive terms, that it ultimately makes sense. 

But isn’t that “normalizing” wish of ours, exactly what recalcitrance 

takes aim at? It doesn’t need to make sense, not even in 

the very long run. In its most extreme it is a refusal, not just of 

concrete disciplinarian orders or societal offers, but a refusal 

of the very idea of reason and society. In its extreme it is anti- 

social and perhaps even suicidal. 

Vg: It would be a ‘normalizing wish’ if we were looking for ways 

to put it to work, or in other words to make it ‘make sense’. 

However, I take recalcitrance to be a predicament or a state, and 

not a substantial attribute or a personal characteristic, and so 

I’d still like to ask questions about the conditions that compose 

its occurrence. What are you recalcitrating about? With whom? 

When and where? How? And what happened next? You know, 

the classic questions. If we don’t ask these, and we stop at ack- 

nowledging that ‘deep down we did not want to do it but we had 

to do it anyway’ – it may become hard to move ourselves, our 

thinking and our acting, away from self-verification mode. So, 

if the impulse is to act anti-social, what is the anti- about? If it 

ends up being about the ‘people’ part, including ourselves in the 

group, then yes, suicide or homicide become the extreme options 

of your range set. But if the anti- is about the forces and conditions 

that shape a specific social ambience that is annoying you, then 

something else needs to happen, some things of a different 

quality. Of course, in the moment of recalcitrance you cannot 

know yet which option your sentiment will follow, you’re just 

fed up, angry, sad, and frustrated by your own ambivalence … 

oW: Let’s bring these thoughts back, more concretely, to the art 

academy. Here, we are planning a program titled “Performing 

Recalcitrance” at a school that’s very much a product of the 

European Beaux-Arts tradition. So, we are asking, could there 

be something useful for us to do with or learn from this largely 

unattractive attitude? 

And I think the ability to hold out, to refuse following a pre- 

established practice or line of argument, even though you can 

absolutely not come up with a better alternative, is extremely 

interesting for artists to consider. If much of cultural production 

today is done with an “it’ll do”-mentality (think of the show- 

man mentality with which curators today produce one inter- 

national mega-show after the other, or the managerial zeal, 

applied to writing study plans, conferences etc.), then the 

recalcitrant digs in her heels and say: “No, it won’t do!” And, 

she adds: “I have not the slightest idea what would do.” 

Vg: This makes me think about the figure of Bartleby, Melville’s 

scrivener discussed, by Agamben and Deleuze among many 

others, as an allegory of the refusal of power that is also a refusal 

of the normative terms for confrontation against that power. 

Perhaps the famous sentence ‘I would prefer not to’ evokes recalcitrance 

in a peculiar way, as it introduces it as a problem of 

predilection and not as a matter of the will (‘ I don’t want to’), 

of morality (‘I must’) or capacity (‘I can’). With predilection, 

a whole new room for desire is carved out from opposition, but 

this would take us yet in a different direction. Returning to art 

practices and performing within the academic setting instead, 

it seems that you’re suggesting that recalcitrance expresses 

a specific mode of researching for new practices and lines of 

arguments (which I guess many teachers and researchers have 

to do anyhow as part of their job), not simply for the sake of the 

new, but as a reaction to specific requirements and predicaments, 

would this be a way of thinking of it? 

oW: That would be an “enlightened” and productive recuperation 

of this ugly attitude. But we can’t know if it will play out 

like that. For the moment I am curious about a complete refusal 

to make sense or be productive in any traditional sense. 

Vg: Among many other things, what both the ‘creative indus- 

tries’ moment in policy making and the Bologna process brought 

to the art academy is the idea that creativity is a value in as much 

as it can be valorised. This of course at times may have felt as a 

healthy challenge to the pretence of autonomy of the arts that 

transfixed much of the art academy’s pedagogy for a long time. 

However this has been a false challenge from the start, because 

in fact management appeals to the social accountability of the 

arts when the social is equated with profitability, and it resuscitates 

an investment into romantic autonomy when it invests 

in the uniqueness of the cultural object. This does not mean that 

art academies are left with only a cynical perspective in front of 

them; but to the contrary, that recalcitrance may be cultivated 

as something that these institutions have in common with the 

students they try to educate. 

On another note, funny coincidence, I am reading a book on 

Spinoza and I bumped into another animal metaphor coming 

from the Stoics, who used the image of a dog attached to a cart 

to illustrate the relation between necessity and freedom. In 

some cases the dog will be willing to follow the cart, in others 

it will be against doing it, but in the end it will have to go along 

because it will be compelled to do so. The Stoics describe the 

cart as our needs and the dog as man’s freedom – the ideal con- 

dition for happiness then would be when the direction of the 

cart and that of the dog coincide. However, even if the end result 

will be the same (the dog will have to follow), the way in which 

it will do so will look and feel very different. The resistant dog expresses 

the unwillingness, it shows it as a vital capacity, what 

Spinoza discussed in terms of imagination, which is the basic 

awareness of the body to other bodies and to the world. The 

dog can imagine that its condition could be different, that it 

could be also not going along with the cart. Perhaps also we 

recalcitrate when we perceive that life could be different? 

oW: Yes, I would say at the root of recalcitrance there lies the 

conviction that the status quo is neither right nor inevitable. 

So, it is not a stoic attitude. 

I think it’s funny that both metaphors are hinging on the cart. 

I imagine a mule being whipped on by its driver, dragging the 

cart to which the dog is tied by a rope. Does that get us anywhere? 

About the mule driver: I was asking myself if we could name 

specific targets of recalcitrant behaviour? I started compiling a 

list terms that I believe artists specifically are aiming their heels 

at: art history, the academy, the market, use value, beauty, skill, 

intelligence, meaning, research, community, responsibility. 

Vg: As I mentioned before, I think that recalcitrance is directed 

towards the handed-down aspects of all these notions when they 

become instruments of government. And the difficulty of find- 

ing viable strategies of resistance concerns the fact that all of 

the terms on the list also express what artists and many others 

actually value. 

Perhaps it could be also interesting to list the kind of actions 

/attitudes that are used against the mule-drivers above, for 

instance: 

14 15 

Ignore 

Mock 

Lie 

Snap 

Insult 

Overreact 

Misunderstand 

Misexecute 

Forget 

Underperform 

Overperform 

Fail 

Cheat 

Become bored 

Procrastinate 

oW: This list would make for an interesting set of instructions 

in a performance or choreography. I would like to add these: 

whine, manipulate and wear down. And I think it is no coinci- 

dence that this list starts to sound somewhat infantile, because 

that would be one way to perform a lack of agency in the face 

of the all-encompassing functions of government: through 

regression. 

Vg: yeah, let’s regress … 

Written in Torino and Stockholm, October, November ‘11 

Valeria graziano is a researcher, educator and organiser, often 

moving between Italy and the UK. Items she holds dear include: 

practices and ambiences of radical sociability; adventures under- 

stood not as something that may happen to us, but as something 

that we can make happen; all things tacky. Currently, she is 

completing a PhD at Queen Mary University in London, be- 

tween the School of Business and Management and the Drama 

Department. Her research looks at histories of self-organizing, 

institutional analysis and militant research. She has a penchant 

for participatory organizational experiments, which she has 

been indulging in the company of the Micropolitics Research 

Group and many other fine collaborators over the years. Out- 

comes of such conspiracies have been hosted by In-Presentable 

Festival, Madrid; Intermediae Matadero Madrid; LASA, 

L’Havana; Arteleku, San Sebastian; Steirischer Herbst Festi- 

val, Graz; Summer Drafts, Bolzano; Chelsea Space, London; 

Gasworks Gallery, London; Plymouth Arts Centre; Van Abbe- 

museum, Eindhoven, among others. 

olaV WeStPHalen is an artist whose conceptual works frequen- 

tly take the form of games, entertainment or cartoons, aiming 

to expose the cultural blind spots of his own tribe. He plays both 

sides of the HI-LO divide, producing mass-media comedy and 

cartoons while showing in museums and galleries such as The 

Whitney Museum, ICA London, The Swiss Institute NY, 

Moderna Museet, Stockholm, Brandenburgischer Kunstverein, 

Museum Fridericianum. His work is collected among others 

by the Dallas Museum, Centre Pompidou, Moderna Museet, 

MoMA, New York. Recent books include: “Helden und 

Geschichten,” Carlsen, 2009; “Ü,” with Dan Graham, OCA, 

2009; “24 Artworks,” Shelf, 2010. Westphalen is currently a 

professor at the Royal Institute of Art, Stockholm.

Performing recalcitranceProgrammet 2012 

Koncept och koordination: olav Westphalen, professor i fri konst 

vid Kungl. Konsthögskolan, och Stefanie Hessler, curator. 

för frågor och information, vänligen kontakta stefanie.hessler@kkh.se 

eller olav.westphalen@kkh.se. 

Programmet Performing recalcitrance är organiserat av Kungl. 

Konsthögskolan i samarbete med goethe-institut Stockholm, iaspis, 

index – the Swedish contemporary art foundation, Konst-ig, 

Kulturhuset, moderna museet och DocH, Dans och cirkushögskolan 

i Stockholm. 

tHe royal inStitute of art. Performing recalcitrance 

PuBlic Programme, 2012 

concept and coordination: olav Westphalen, Professor of fine art 

at the royal institute of art, and Stefanie Hessler, curator. 

for questions and inquiries, please contact stefanie.hessler@kkh.se 

or olav.westphalen@kkh.se 

the Performing recalcitrance public programme has been organized 

by the royal institute of art in collaboration with the goethe-institut 

Stockholm, iaspis, index – the Swedish contemporary art foundation, 

Konst-ig, Kulturhuset, moderna museet and DocH, the university of 

Dance and circus in Stockholm 

översättning från engelska till svenska 

/translation from english to Swedish: 

Hans olsson 

I samarbete med/In collaboration with: 

t 

f 

+ 46 8 614 40 00 

+ 46 8 679 86 26 

info@kkh.se 

Kungl. Konsthögskolan Royal Institute of Art 

Postal address: Box 163 15, se-103 26 Stockholm, Sweden 

Visiting address: Flaggmansvägen 1, Skeppsholmen 

www.kkh.se 

Hur man Hittar Hit/HoW to finD tHe locationS: 

Kungl. Konsthögskolan | royal institute of art, Skulpturmodellsalen, 

föreläsningssalen plan 4/the lecture room, 4th floor, cafeteria, 

mellanrummet, Black Box: 

flaggmansvägen 1, Skeppsholmen, Stockholm 

Hus 28: Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen, Stockholm 

grafikhuset: Svensksundsvägen 11, Skeppsholmen, Stockholm 

moderna museet, Biografen: excercisplan, Skeppsholmen, Stockholm 

iaspis: Konstnärsnämnden maria skolgata 82, 2 tr/2nd floor, 

Stockholm 

Konst-ig: åsögatan 124, Stockholm 

Kulturhuset: Sergels torg, Stockholm 

riksdagen/the Swedish Parliament: riksgatan 1, Stockholm 

under Bron: Hammarby Slussväg 2, Stockholm 

www.kkh.se/performing-recalcitrance

Performing Recalcitrance 24–30 mars/March 2012 Kungl ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?