SEMF 2013 Festivalprogram (pdf) - Sveriges Radio

Tisdag 4 juni
Tuesday 4 June
Onsdag 5 juni
Wednesday 5 June
Torsdag 6 juni
Thursday 6 June
År 1713 började J S Bach bearbeta konserter av Antonio Vivaldi
för solocembalo eller orgel. Vivaldi var tydligen en favorit hos Bach:
inte mindre än tio av hans arrangemang av Vivaldis konserter finns
bevarade. Samtidigt eller strax efter kan han ha börjat arbeta med
sina egna violinkonserter.
Konserten i a-moll är en av två konserter av Johann Sebastian
för violin, stråkar och continuo som finns bevarade. Han kan ha
skrivit dem för Johann Georg Pisendel eller för Jean-Baptiste
Volumier i Dresden – eller kanske för sig själv, eftersom Carl Philipp
Emanuel i sin fars dödsruna konstaterar att han spelade fiol
mycket bra till en hög ålder. Det är inte känt exakt när de komponerades,
men de uppvisar stor stilistisk finess, särskilt i de långsamma
partierna. De är fortfarande några av de mest populära
och älskade verken bland violinister.
Dubbelkonserten i d-moll är kanske ännu mer känd. Den
första satsen består av en fuga i tutti-sektionerna, med ett mottema
som presenteras av soloinstrumenten. Den andra börjar som
en siciliano, men utvecklar sig kontinuerligt mot nya dramatiska
höjdpunkter. Den avslutande satsens tema består av en kanon
för de två violinerna, och den dramatiska stilen påminner om
Vivaldis skildring av en storm – kanske Bach använde Vivaldi
som modell här.
Liksom andra 1700-talskompositörer omarbetade och återanvände
Bach ständigt sin musik och anpassade den till nya
ensembler, nya arbetsgivare och nya sammanhang. Båda violinkonserterna,
och dubbelkonserten, omarbetades senare för
cembalo. Konserten för oboe och violin kvarstår endast i en version
för två cembali. Eftersom Bach har lämnat många spår efter sig om
hur han arbetade när han arrangerade och transkriberade musik,
inte bara sin egen, är det möjligt att bilda sig en uppfattning om
det ursprungliga partituret.
Kvällens sista konsert i D-dur för tre violiner har rekon struerats
på liknande sätt från konserten för tre cembali i C-dur. Den skrevs
förmodligen i början av 1730-talet och visar på både uttrycksfullhet
och djup. Det inledande allegrot visar upp flera teman,
medan det högtidliga adagiot kontrasterar de tre solister nas
långa linjer mot en upprepad baslinje. Det av slutande allegrot
är en energisk fugatosats, som låter var och en av solisterna göra
en separat kadens.
In 1713, J S Bach began working with the concertos of Antonio
Vivaldi, transcribing parts for harpsichord solo or organ. Vivaldi
was apparently a favourite with Bach, and there are no fewer that ten
extant arrangements by him of Vivaldi concertos. Simultaneously, or
shortly after, he may have begun work on his own concertos for violin.
The a minor concerto is one of two surviving concertos by Johann
Sebastian for violin, strings, and continuo. He may have written them
for Johann Georg Pisendel, or for Jean-Baptiste Volumier in Dresden
– or perhaps for himself, since Carl Philipp Emanuel states in his
father’s obituary that he played the violin very well, and well into his
old age. It is not known exactly when they were composed, but they
show considerable stylistic sophistication, particularly in the slow
movements. Today, they both remain some of the most popular and
well-loved works among violinists.
The double concerto in d minor is perhaps even better known. The
first movement consists of a fugue in the tutti sections, with a countertheme
presented by the solo instruments. The second begins as a
Siciliano, but continously develops new dramatic climaxes. The
theme of the final movement consists of a canon of the two violins,
and its dramatic style is reminiscent of Vivaldi’s depiction of a storm –
perhaps Bach used Vivaldi as a model here.
Like other 18th century composers, Bach continually re-worked
and reused his music, adapting it to new ensembles, new employers,
and new contexts. Both the violin concertos as well as the double
concerto were later re-worked for harpsichord. The concerto for oboe
42