Förberedelsematerial

gravningsplats vid Choeung Ek sydväst om
Phnom Penh. Där dödades dagligen mellan några
tiotal och över 300 personer. Fångar med högre
rang avrättades i själva Tuol Sleng.
Alla fångar vid S-21 anklagades för politiska
brott och alla skulle dödas. Men först skulle de
tvingas avlägga en fullständig bekännelse. Även
om mycket få f.d. fångar eller anställda vid S-21
berättat om sina upplevelser finns en omfattande
dokumentation som personalen upprättade.
Underrättelsetjänstens chefer bestod liksom de
röda khmerernas högsta ledning mest av intellektuella.
Många var, liksom Duch, f.d. skollärare
men de flesta anställda var outbildade och ofta
mycket unga – många under 20 år.
Dödade alla efter förhör
S-21 skulle skydda partiets högsta ledning. Det
gjorde man framför allt genom att döda alla fångar
sedan man hade avtvingat dem bekännelser som
stämde överens med partiets misstankar mot
dem. De fångar som hade lägre rang satt fastkedjade
i klassrum, förbjudna att tala med varandra.
Många fångar dog innan de hann förhöras. I en
del fall visste varken fången eller förhörsledaren
vilka brott den anklagade förväntades erkänna.
I och med att fången hade blivit arresterad betraktades
han dock som skyldig. Förhörsledarens
uppgift var att rättfärdiga domen genom få fången
att bekänna sina brott och ange medbrottslingar.
Att ange medbrottslingar var ett krav som
ställdes på alla fångar. Många arresterades troligen
bara för att de skulle ange ”rätt” personer.
Tortyr var vanlig bl.a. i form av slag, sparkar och
elchocker. Tortyroffren dog ofta.
De röda khmerernas förhörsmetoder anses
likna dem vid de sovjetiska skådeprocesserna
(även om det inte var fråga om några offentliga
rättegångar) och metoderna från kinesiska partiutrensningar
och omskolningskampanjer. De
brukade dock mer våld än sina förebilder. Under
de år de röda khmererna satt vid makten hölls
verksamheten vid S-21 strängt hemlig och vakterna
fick inte tala ens med fångarna.
Dokument
En förhörsledare skrev följande på en papperslapp som bifogades den högt
uppsatte partikadern Ke Kim Huots bekännelse i juli 1977:
1. På morgonen den 18.7.77 beslöt jag att använda tortyr. Jag talade om
för fången att jag gjorde detta för att jag inte hade fått grepp om de svaga
punkterna i det han hade berättat och för att mina påtryckningar inte hade
givit resultat. Det var min ståndpunkt. Jag såg hans moral falla när jag utförde
tortyren men han reagerade inte. När förhöret började var det samma visa igen.
Beträffande hans hälsa åt han lite soppa, men han kunde inte sova. Läkaren
tittade till honom.
2. På morgonen den 20.7.77 slog jag honom igen. Denna gång var hans reaktion
att säga att han inte var någon förrädare utan att de som hade anklagat honom
var förrädarna. Hans hälsa var fortfarande svag, men det var inget allvarligt
problem.
3. På eftermiddagen och kvällen den 21.7.77 pressade jag honom igen med hjälp
av el-sladdar och avföring. Vid detta tillfälle förolämpade han personen som
slog honom: ”Ni som slår mig kommer att döda mig”, sade han. Han gavs
2-3 skedar avföring att äta, och efter det kunde han svara på frågor om de
föraktliga Hing, Chau, Sac, Va etc.
4. På natten slog jag honom med el-sladdar igen. För tillfället är han lite
matt. Läkaren har undersökt honom. Han har bett att få vila.
TILLHÖR: the documentation center of cambodia
82 · KAMBODJA