Förberedelsematerial

foto: andreas karlsson
jag brydde mig inte om att det blödde, det enda jag brydde
mig om var frukten för jag var väldigt, väldigt hungrig. Än
i dag har jag ärr bröstet. Jag lärde mig också att stjäla potatis
och ibland kröp vi ut i risfälten för att försöka få tag på
ris. Då försökte vi krypa ihop så att de inte skulle se oss
utan tro att vi var något slags djur.
Alla gjorde samma sak och min historia hade lika gärna
kunnat vara någon annans. Men jag kan inte själv skriva
min historia, för den är så sorglig. Ett kapitel om mitt liv
har jag skrivit, men tårarna bara forsade ner över tangentbordet.
Lillebror dog av hunger
Särskilt ledsen blir jag när jag tänker på min lillebror. Han
var bara sex år när jag såg honom sista gången 1977 och då
var han inte mer än ett vandrande skelett. Det var inte alls
min bror så som jag mindes honom från två år tidigare. Jag
gav honom en mangofrukt som han slukade, till och med
skalet. Till slut dog han av hunger.
När vietnameserna attackerade Kambodja 1977, tvingade
röda khmererna oss att flytta från Svay Rieng och
norrut till Battambang. De förde oss dit med båt och sa att
vi skulle få ris tre gånger om dagen, men så blev det inte.
Vi tvingades bo i skogen, något som vi inte alls var vana
vid. Det var kallt där och jag blev förflyttad till ett arbetsläger.
Röda khmererna skilde barn och föräldrar åt och jag
fick inte längre bo med min mamma.
Jag minns att jag alltid var hungrig, alla var hungriga
och min mamma dog av svält.
Nu när jag arbetar här på domstolen hör jag många nya
historier. Alla är lika sorgliga. Det är därför som den här
domstolen är väldigt viktig för mig.
Men det är inte ett sätt att utkräva hämnd. Domstolen
är här för att lära den yngre generationen vad som hände
och för att historien om röda khmererna ska berättas
och bevaras.
Vill få se rättvisa skipas
Långt senare, efter att röda khmererna hade förlorat makten,
har jag återvänt till platserna där jag tror att mina föräldrars
kroppar finns. När jag kom dit där jag tror att min
far dödades, hittade jag ingenting som tydde på att han
funnits där.
Jag fyllde mina händer med jord och lät den rinna över
mitt ansikte. Sedan tog jag med mig jord hem för att lägga
i en urna av marmor. Jag gjorde samma sak med mamma.
Deras själar har nu fått en viloplats och de väntar där, tillsammans
med mig, på att få se rättvisa skipas.
Efter att röda khmererna förlorade Phnom Penh, fortsatte
dödandet. Landet var laglöst och folk sökte efter sina
familjer och släktingar överallt. De hittade inte alltid dem
de letade efter. Om de i stället såg någon som de misstänkte
tillhörde röda khmererna och som de trodde hade
utplånat hela deras familj, då slog de ihjäl den personen.
Hade de sett Pol Pot hade de attackerat honom också.
Idag är Kambodja fredligt och stabilt. Det finns lagar
och regler. Under de senaste åren har jag på ett eller annat
sätt träffat eller stött på de ledare för röda khmererna som
fortfarande är i livet. Men jag känner inte längre någon
längtan efter att hämnas. Däremot hoppas jag att de ska
ställas till svars inför den här domstolen.
Två gångar har jag mött den man som jag tror dödade
min far, han är lokalpolitiker i mina hemtrakter. Första
gången var det svårt, men jag försökte kontrollera mina
känslor och nu har jag funnit en inre frid. När jag ser på
den där mannen är han inte längre samma person som jag
såg för så många år sedan. Så varför skulle jag vilja göra
honom illa?
KAMBODJA · 93