seminar 05.qxd

positioneringskampen med andra. Det var därför en ära att
kunna få en tomt på stadsområdet av kungen. En annan
kunglig strategi att knyta sociala band till sina följeslagare
var att prägla egna mynt och att dela ut dessa som gåvor
vid offentliga ceremonier. Påkostade gästabud var viktiga
ritualer för kungen att visa sin egenskap som ledare. Att
sådana gästabud kan ha förekommit antyder en runinskrift
på en benbit som man hittade i Sigtuna (fig. 1). Där står
det: "Kungen är gästfriast. Han gav mest. Han är omtyckt".
En engelsk arkeolog har träffande jämfört dessa tidigt
urbana platser med de gamla romerska städerna och kallade
dem för consumers cities. Det handlade om att festa och
att upprätthålla maktpositioner inte att bedriva handel.
Men det framstår mer och mer tydlig idag att karakteriseringen
av emporierna och de tidig medeltida städerna som
arenor för att offentligt praktisera gåvoekonomin var en
polemisering av tidigare forskning som ofta alltför okritiskt
betonade marknadsekonomiska drivkrafter bakom
etableringen av dessa platser.
DEN EKONOMISKA ANTROPOLOGINS
OSYNLIGA AGENDOR
Som jag försökte visa har prestigevaruekonomin och idén
om ett styrande hövdingasamhälle haft en utomordentlig
stor betydelse för hur vi kan se på tidsperioder men även
geografiska områden där vi inte har omedelbar tillgång till
skriftliga källor. Gåvoinstitutionen i traditionella och förhistoriska
samhällen, men också Polanyis teorier har gett
en fascinerande möjlighet att sätta det arkeologiska materialet
i ett socialt och politiskt sammanhang. Men de
antropologiska idéerna som togs emot med öppna armar på
1970-talet och förnyade arkeologiämnet ger egentligen en
ganska idealiserad bild av varuutbytenas karaktär i förmoderna
samhällen. Inom forskningen har man blivit mer och
mer uppmärksam på den idéhistoriska bakgrunden mot vil-
ken Mauss och Polanyi formulerades sina teorier (t.ex.
Moreland 2000). De idealiserade dessa samhällen i mycket
stor utsträckning och de valde - medvetet eller omedvetet –
att studera dessa utifrån ett distanserat västerländskt perspektiv.
De studerade inte traditionella samhällen i t.ex.
Söderhavet utifrån dessas förutsättningar. Detta även om
man startade fältstudierna bland söderhavsfolken just av
den anledningen. Även om de vistades där så avbildades
och formades dessa efter forskarnas egna önskemål (Thomas
1991). De blev till romantiska men samtidigt också
polemiska projektioner av industrisamhällets och västerlandets
sociala, miljömässiga och moraliska förfall. Bakom
Polanyis idé om emdeddness och Mauss moraliskt färgade
gåvoutbyten anar vi också en tro på en icke-modern
godhet och oskuld som inte var korrumperad av profittänkandet.
Marknadsekonomin och det moderna samhället
som står för en slags rövarkapitalism fungerade alltid som
en negativ referensram. Människorna på söderhavsöarna
och människorna i förhistorien var därför främst en spegelbild
av hur vi uppfattar oss själva.
Denna idealisering och romantisering av andra kulturer
har dock inte stått oemotsagd inom den antropologiska
forskningen. Här har man kritiskt diskuterat det man kallar
för kulturrelativismen, nämligen att se andra kulturer som
slutna, annorlunda och oföränderliga. Men också att kulturbegreppet
bidrar till att man kategoriskt skiljer mellan
moderna och traditionella samhällen (t.ex. Eriksen 1994).
Det man också fick upp ögonen för är att gåvoinstitutionen
inte är så oegennyttig som man valde att framställa den.
Den kan vara i högsta grad kallt beräknande, cynisk och
egoistisk. Den idealiserade gåvoekonomin så som den presenterades
av tidigare antropologer kan också ses som akademiskt
önsketänkande. Men det betyder dock inte att
gåvoinstitutionen aldrig har existerat utan har blivit överexponerad
på bekostnad av andra mera opersonliga transaktionsformer.
Antropologiska studier visar också att
59