Bilder i arkiv - Visa filer

More documents

Recommendations

Info

men inte andra.'4 Foucault förkastade på förhand givna historiska storheter som "epoker", "genrer" eller "verk", och försökte istället bedriva historisk forskning som en vetandets arkeologi där historiens kvarlämningar bröts ned till enskilda verklighetsutsagor vilka liknade eller skilde sig från varandra över tid. Inom delar av en medialt orienterad kulturvetenskap har Foucaults arkeologibegrepp på senare tid uppdaterats i medialt hänseende. För den kulturhistoriskt orienterade medieforskningen har å ena sidan F oucaults "genealogi" -begrepp visat sig vara fruktbart- det finns exempelvis inte en mediehistoria utan en rad mediehistorier•s - å andra sidan har en rad medieforskare börjat använda sig av neologismen "mediearkeologi". Dessa perspektiv har också flätats samman; begrepp som "media archaeologies" antyder ett sätt att se på mediehistorien som ett icke-linjärt, flerskiktat system av mediala praktiker. ' 6 Men mediearkeologin kan också ses som ett sätt att utmana de olika medievetenskapliga disciplinernas historiskt "enmediala" synsätt- en aspekt som avskiljer begreppet från mer traditionell mediehistoria. Filmvetaren Thomas Elsaesser har till exempel i en metodologiskt orienterad artikel, "The New Film History as Media Archaeology" resonerat kring behovet av att studera filmens historia som en form av bredare mediearkeologi.'7 Att förstå hur till exempelljudfilmen utvecklades under slutet av I 920-talet är svårt utan att ta grammofonindustrin eller radiomediet i beaktande. På samma sätt låter sig knappast mellankrigstidens journalfilm beskrivas utan att den illustrerade pressen undersöks, menar han. Mediearkeologin kan därför ses en utmaning av de institutionaliserade medievetenskaperna vilka i regel nöjt sig med att studera ett medium i taget. Naturligtvis har till exempel pressen, filmen eller televisionen sin distinkta institutionella historia, men fenomen som medial appropriering eller mediekonvergens kan också spåras långt tillbaka i historien. Ett mediearkeologiskt synsätt riskerar förvisso att förlora i mediespecificitet, men man kan också argumentera för att en . sådan eventuell brist väl kompenseras av ett mer panorarniskt sätt att betrakta mediernas historia. Pelle Snickars Elsaessers senaste bok, Filmgeschichte und frUhes Kina utgör ett illustrativt exempel. Den har underrubrikenArchäologie eines Medienwandels, en arkeologisk undersökning av ett mediums förändring med syftet att studera filmens bredare mediehistoria.'8 Följer man Elsaesser bör till exempel den tidiga dokumentära filmens mediering av nyheter alltid studeras i relation till den publika offentlighet som kring I 900 utgjordes av dagspressens tecknade bilder, den illustrerade pressens fotografier, vaxer på tidens vaxkabinett samt olika ljusbildsföredrag. Med hjälp av en sådan mediearekologisk optik kan man på ett enklare sätt spåra in termediala fenomen som medieoffentligheter, distributionsformer eller olika former av programstruktur. Sättet att presentera exempelvis tv-program har en lång intermedial historia, och medial programstruktur är intressant eftersom den utgjorde grundvalen för hur rörliga bilder presenterats i en rad olika medier under I9oo-talet: från filmnummer i vaudevilleföreställningar och den tidiga filmens programmering av kortfilmer till televisionens sätt att presentera program i ett ständigt bildflöde. Medial programstruktur har varit en fundamental distributionsform för medieprodukter; en kulturell organisationsform som man knappt finner några spår av i den klassiska filmhistorien. Ett mediearkeologiskt perspektiv på filmens mer genealogiska historia accentuerar med andra ord den rörliga bildens icke-linjära och parallella utvecklingslinjer. Forskningsimpulser i den här riktningen har Elsaesser främst hämtat från Tyskland. Där är det framför allt medieforskaren Siegfried Zielinski som utvecklat mediearkeologin, bland annat genom att närma ett teoriinspirerat arkeologibegrepp med en mer handfast medial arkivpraktik Hans bok, Archäologie der Medien. Zur Tiefenzeit des technischen Hörens und Sehens, samt (av andra redigerade) antologier som Die Aktualität des Archäologischen - in Wissenschaft, Medien und Kiinste eller, 1929. Beiträge zur Archäologie der Medien har bidragit till att ·etablera tysk mediearkeologi som ett forskningsfält i skärningspunkten mellan mediehistoria och arkivvetenskap.'9 Olika intermediala frågeställningar har i regel stått i fokus, men en rad ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2005:2
forskare har även försökt att ersätta termen "intermedialitet" med en mer handfast historisk förståelse av medialt utbyte. Elsaesser har i artikeln "Archives and archaeologies" lanserat begreppet "Medienverbund", ett slags historiskt medieskrå för att accentuera att hantverksmässighet snarare än estetik genom mediehistorien förbundit olika mediala praktiker med varandra.' 0 I Tyskland finns det numer ett antal forskare som faktiskt kallar sig för mediearkeologer, till exempel Wolfgang Ernst som skrivit boken Im Namen von Geschichte. Sammein - Speichern- Erlzählen med en uttalad mediearkeologisk metod.'' I F oucaults och Friedrich Kittlers anda är det en arkivteoretisk studie kring samlandets, lagrandets och räknandets (medie)filosofi, med det historiska vetandets infrastruktur i fokus. Ernst diskuterar inte bara vad som sparats i arkiv, museer eller bibliotek och vilka historiska implikationer det fått för forskningen. Han betonar framför allt hur olika mediala dokumentationssystem, från katalogiseringskriterier till mikrofilmande, påverkat innehållet såväl som (för)förståelsen av arkivets olika historiska kvarlämningar. Ernst har i olika texter- bland annat i den lilla bokparafrasen med Foucaults initialer, M.edium Foucault, en programförklaring till vetandets mediearkeologi - laborerat med ett utvidgat mediebegrepp." Han har pläderat för att ett mediearkeologiskt perspektiv på det förflutna inte behöver betyda att enbart historiska medier undersöks. Traditionell, historiskt orienterad medievetenskap har i regel odlat en tämligen snäv mediesyn där publika massmedier som statyer och statistik, monument och montrar i regel negligerats. Detta mer vida perspektiv har dock lett till att det mediearkeologiska fältet blivit svårt att definiera, men kvarstår gör det faktum att fältet både är historiskt och kunskapsteoretiskt inriktat. Mediearkeologi handlar på ett konkret plan om ett historiskt intresse för att gräva fram gamla bortglömda medier, mediala företeelser eller mediesystem som en gång var nya. Grundtanken är att frilägga olika medieskikt i historien och ge akt på att inte betrakta dem från ett teleologiskt perspektiv - vare sig ett organiskt sådant (ett mediums barndom, mognad, ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2005:2 Arkivet - ett medium? guldålder etc.) eller kronologi (utveckling mot allt större autenticitet och realism etc.). Den tidiga filmen framförs ofta som ett paradexempel på hur missvisande ett teh!ologiskt synsätt på mediehistorien kan bli. En rad filmhistoriker har påpekat att om man ser den tidiga filmen fram till 1917 som primitiv, barnslig och enkel - det vill säga i ljuset av senare filmproduktion - så förstår man inte alls dess kulturella, kommersiella och teknologiska innebörd. Parallellt med etableringen av det produktiva forskningsfältet kring visuell kultur, har alltmer filmhistorisk forskning kommit att ägnas de rörliga bildernas tidiga mediehistoria. Vissa forskare har hävdat att intresset för den tidiga filmens bredare mediekontext har utvecklats till en form av mediearkeologi.' J Impulser till denna forskning kan även tillskrivas det sena 1900-talets digitala medieförändringar. Det faktum att film numer kan ses på den egna dataskärmen har bidragit till insikten om att den rörliga bilden har en historia vid sidan av celluloidremsan bestående av en mängd olika audiovisuella bärare inskrivna i en rad kulturellt skiftande mediekontexter. Samtidens nya digitala medieparadigm har därför influerat den filmhistoriska forskningen i en mediearkeologisk riktning. Den här typen av filmforskning - på många sätt en metodologisk förlängning av den så kallade "New Film History"'4 - har såtillvida kommit att fokusera filmens historia ur ett brett medialt perspektiv. För mediearkeologen är det just ur arkivet som alla dessa varianter på mediehistorien låter sig konstrueras. En mediearkeologisk praktik utgör med andra ord ett korrektiv mot impulsen att alltid skriva ett mediums separata historia. Snarare gäller det att i arkivet höja blicken och vara uppmärksam på de mediala likheter (och olikheter) som ständigt föreligger i mediehistorien; att likt Foucault förkasta givna storheter och istället försöka bedriva historisk forskning på ett medialt mer förutsättningslöst sätt. Kunskapsteoretiskt har mediearkeologin just ägnat sig åt att bygga vidare på Foucault. Uppgörelsen med honom består i huvudsak av en kritik av hans ovilja att reflektera över de diskursiva systemens medialitet. Det är till exempel sympto-
Page 3 and 4: ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2005
Page 5 and 6: ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2005
Page 7 and 8: STAFFAN SMEDBERG Bilden som arkivha
Page 9 and 10: nan användning har anknytning till
Page 12 and 13: 12 verksamma historiker. Även om s
Page 16 and 17: I6 matiskt att Foucaults textuella
Page 18 and 19: 8 part of the truth. A considerable
Page 20: 20 SVEIN AAGE KNUDSEN Fotografier t
Page 23 and 24: Filmen U-Boote westwärts er et lys
Page 25 and 26: av fiendtlige handeisskip m m. Da v
Page 27 and 28: Grunnen var at de bare hadde en sol
Page 29: tema. Poenget var at bildene til sa
Page 32 and 33: Film GmbH skar opp to eksemplar av
Page 36 and 37: på skipet som lå på siden, var o
Page 38 and 39: ANDERS GIDLÖF Bildarkiv i närings
Page 40 and 41: Jag har nämnt internt identitetsby
Page 42 and 43: Anders Gid/of Ur ICA Fårlagets ark
Page 46: framgångsrik kan arkivet visa sig

Bilder i arkiv - Visa filer

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?