Vårdprogram – Ångestsyndrom hos Vuxna - Landstinget i Uppsala län

Vårdprogram – Ångestsyndrom hos Vuxna 

Landstinget i Uppsala län 

Kontaktpersoner: 

Johan Dyster-Aas, 

chefsöverläkare allmänpsykiatri 070-6110562 

Åsa Törnkvist 

utvecklingschef, psykiatridivisionen 070-6112091 

Eva-Lena Sjöö 

chefsläkare, primärvården 070-6117602 

Christina Nordqvist 

verksamhetschef Psykisk hälsa, primärvården 070-6116531 

Ingrid Sahlin 

verksamhetschef, allmänpsykiatri, 070-6884059

Vårdprogrammet är skrivet och faktagranskat av 

Åsa Törnkvist, utvecklingschef, psykiatridivisionen 

Johan Dyster-Aas, chefsöverläkare, psykiatridivisionen 

Mårten Skogman, psykolog/verksamhetsutvecklare, psykiatridivisionen 

Vårdprogrammet är faktagranskat av 

Eva-Lena Sjöö, chefsläkare, primärvården 

Christina Nordqvist, verksamhetschef Psykisk hälsa, primärvården 

Vårdprogrammet ska uppdateras senast 2015-01-01 

Uppsala 2012-02 

Åsa Hagberg Per Elowsson 

Divisionschef Primärvårdsdirektör 

Psykiatridivisionen Primärvården 

Akademiska sjukhuset 

2 

2

Innehållsförteckning 

1. Inledning och bakgrund……………………………………………………………………..3 

2. Vårdkedjan vid ångestsyndrom – primärvård, psykiatri och somatik……………………….4 

Kriterier och uppdragsbeskrivningar för primärvården, psykiatrin och 

somatisk sjukvård…………………………………………………………….5 

Psykiatrisk konsult………………………………………………………………6 

3. Vårdinnehållet……………………………………………………………………………….6 

Fakta om ångestsyndrom………………………………………………………6 

Anhöriga och närstående………………………………………………………...6 

Vägen in - screening, diagnostik och bedömning…………………………….7 

Screening ………………………………………………………………………..7 

Anamnes och bedömning………………………………………………………..8 

Diagnostik ………………………………………………………………………8 

Skattningar ………………………………………………………………………9 

Differentialdiagnostik ………………………………………………………….10 

Bedömning av vårdnivå – primärvård eller specialistpsykiatri………………...10 

Vårdplanering…………………………………………………………………. 11 

Vägen framåt - behandling och uppföljning……………………………...…11 

Psykologisk behandling………………………………………………………..12 

Farmakologisk behandling……………………………………………………..12 

Behandling till remission ……………………………………………………...12 

Sjukskrivning…………………………………………………………………...12 

Sammanfattning av rekommenderad farmakologisk behandling………………13 

Sammanfattning av rekommenderad psykologisk behandling…………………13 

Behandling av ångestsyndrom, uppdelat efter diagnos………………………14 

Behandling av paniksyndrom………………………………………………….14 

Behandling av social fobi ……………………………………………………..16 

Behandling av specifik fobi ……………………………………………………18 

Behandling av generaliserat ångestsyndrom – GAD………………………….19 

Behandling av posttraumatiskt stressyndrom – PTSD…………………………20 

Utvärdering av insatser…………………………………………………………22 

Vägen vidare - samarbetspartners, andra stödinsatser…………………….22 

Psykosociala insatser vid ångestsyndrom……………………………………...22 

Brukarföreningar……………………………………………………………….23 

Habilitering……………………………………………………………………..23 

Kommunalt stöd……………………………………………………………….23 

Försäkringskassa……………………………………………………………….24 

Arbetsförmedling………………………………………………………………24 

Andra aktörer och stödfunktioner …………………………………………….25 

Kvalitetsregister……………………………………………………………….25 

3 

3

1. Inledning och bakgrund 

Vårdprogrammet för ångestsyndrom ska bidra till att patienter med ångestsyndrom får tillgång 

till god vård i Landstinget i Uppsala län. Det ska kunna användas för de flesta patienter med 

ångestsyndrom och det ska förtydliga och styra omhändertagande, vård och behandling av 

ångestsyndrom inom primärvård, psykiatri, somatisk sjukvård och habilitering. 

Vårdprogrammet ska vara till stöd för hälso- och sjukvårdspersonal i det praktiska 

vardagsarbetet samt ett kunskapsunderlag för att utveckla och följa upp vårdens innehåll och 

kvalitet. Detta vårdprogram gäller enbart vuxna. 

Socialstyrelsen har utarbetat Nationella riktlinjer för vård vid depression och 

ångestsyndrom som stöd för styrning och ledning. Detta vårdprograms slutsatser och 

rekommendationer vad gäller utredning och behandling av ångestsyndrom hos vuxna utgår 

ifrån Socialstyrelsens dokument och innehåller riktlinjer och rekommendationer som bygger 

på evidens. För att läsa Socialstyrelsens nationella riktlinjer klicka här. 

Arbete enligt innehållet i detta vårdprogram förutsätter professionella kunskaper. 

Varken diagnostik, omvårdnad eller behandling kan ske oberoende av utövarens kompetens. 

För att vidareutveckla och höja kvalitén på vården är det viktigt att ha en kontinuerlig dialog 

med brukare och brukarorganisationer för att ta tillvara på den kompetens som dessa har. 

Återhämtade brukare kan genom sin unika kompetens delta i vårdens utformning vad gäller 

t.ex. bemötande, delaktighet och återhämtning. 

Rekommendationer om vilka behandlingar som bör användas vid vissa tillstånd 

förutsätter en vetenskaplig kunskapsbas, d.v.s. behandlingsriktlinjer bör vara evidensbaserade. 

Diskussionen om hur begreppet evidens ska definieras är ständigt pågående och kanske 

särskilt livlig inom psykiatrin. Detta vårdprogram har tagits fram i enlighet med de principer 

för kunskapsvärdering som är etablerade inom sjukvårdens olika områden, i Sverige och 

utomlands. Grundvalen i detta evidensbegrepp är den jämförande studien. De behandlingar 

som har ett dokumenterat stöd i kontrollerade, jämförande studier är de som rekommenderas. 

Detta innebär inte att behandlingar med svagt vetenskapligt stöd inte kan vara effektiva, 

endast att de inte kan utgöra förstahandsval vid behandling och inte bör erbjudas inom 

rutinsjukvård. Dessa behandlingar bör i första hand bedrivas som forskningsprojekt för att 

sedan antingen inordnas bland de evidensbaserade behandlingarna eller ej, beroende på 

resultat. 

Vårdprogrammet är uppdelat i två delar: 

• Vårdkedjan - beskriver var patienter med depression ska erbjudas vård (primärvård, 

somatisk sjukvård, psykiatri och habilitering, kommunala insatser) 

• Vårdinnehållet - beskriver hur vården ska se ut (utredning, diagnostik, behandling, 

avslut och samarbete med andra aktörer) 

4 

4

2. Vårdkedjan vid ångestsyndrom – primärvård, psykiatri och 

somatik 

Omhändertagande av personer med ångestsyndrom styrs till viss del av organisation. 

Primärvården är första linjens psykiatri och det finns både offentligt och privat utförd 

primärvård. Öppenvårdspsykiatrin är helt offentligt driven i Uppsala, Håbo och Knivsta 

kommuner medan psykiatrin för allmänpsykiatri och psykosvård i Norduppland och Enköping 

drivs av Närpsykiatri AB. Primärvården ska i första hand remittera till den utförare inom 

psykiatrin som man geografiskt hör till. Den psykiatriska slutenvården och akutmottagningen 

drivs av psykiatridivisionen vid Akademiska sjukhuset och ansvarar för hela länets 

specialistpsykiatriska akut- och slutenvård för vuxna. 

God vård förutsätter en tydlig och fungerande vårdkedja där alla aktörer är medvetna om 

sitt och sina vårdgrannars uppdrag. Landstinget i Uppsala län arbetar efter BEON-modellen, 

Bästa effektiva omhändertagandenivå. Primärvården är första linjens psykiatri. Det innebär att 

de som har lindrigare och medelsvåra problem i första hand ska hjälpas där, ibland med 

konsultationsinsatser från psykiatrin. Tillstånd av svårare slag skall handläggas av 

specialistpsykiatrin. Somatisk sjukvård kommer ofta i kontakt med svårt sjuka, samt 

suicidnära patienter och deras kontaktvägar till psykiatrin bör vara tydligt definierad. 

Här följer en beskrivning av kriterier och uppdragsbeskrivningar för primärvården, 

psykiatrin och somatisk sjukvård när det gäller ångestsyndrom: 

5 

5

Kriterier och uppdragsbeskrivningar för primärvården, psykiatrin och 

somatisk sjukvård 

Primärvård 

• Huvudansvar för lindriga till medelsvåra ångestsyndrom 

o Patienter med ångestsyndrom kan erbjudas antingen farmakologisk eller annan 

evidensbaserad behandling. Oavsett vilket alternativ som väljs gäller otillfredsställande 

behandlingseffekt av minst tre behandlingsförsök, varav minst två farmakologiska, i minst 

6 månader och med adekvata doser, innan remiss till psykiatrin. 

o Vid svårbehandlat tillstånd konsultera psykiatrin. 

• Ångestsyndrom utan hög suicidrisk 

Primärvården tar ställning till 

• om det föreligger en kroppslig eller psykisk sjukdom - differentialdiagnostik 

• om depression eller ångest dominerar symtombilden 

• om tillståndet motsvarar diagnosformuleringen för ångestsyndrom enligt ICD10 

• symtomdjup eller svårighetsgrad som grund för val av behandling 

• om det finns suicidrisk 

När åter/remittera 

till primärvård? 

Patienter som uppnått 

remission (två månader 

utan diagnos) 

När remittera till psykiatri? 

1. Hög suicidrisk (för sucidriskbedömning se bilaga, 1, 

12 och 13). 

2. Misstanke om bipolär sjukdom eller psykossjukdom 

3. Otillfredsställande behandlingseffekt (se ovan) 

• Det är inte säkert att patienten behöver 

remitteras över utan tänk också på 

möjligheten till både telefonkonsultation eller 

second-opinion konsultation. 

Psykiatri 

• Patienter som till följd av ångestsyndrom har mycket nedsatt funktionsnivå och/eller mycket hög 

symtomnivå (mätt med relevant skattningsskala). 

• Svårare ångesttillstånd och komplex psykiatrisk samsjuklighet, som t.ex Axel-II diagnoser. 

• Patienter med uttalad suicidrisk (för sucidriskbedömning se bilaga, 1, 12 och 13). 

• Erbjuda konsultation till somatisk sjukvård och primärvård. Måndag - Fredag kl 10-12 svarar 

psykiatrin på tel nr 018-6112504, på frågor från primärvården. Akuta konsultationer görs mot 

somatisk sjukvård. 

Somatisk sjukvård 

• Patienter som gjort handling med förmodat suicidsyfte ska få en akut konsultbedömning av 

psykiater på akutmott, AVA eller CIVA. Remiss för akutkonsultation skickas till psykiatriska 

akutmottagningen, Ulleråkersområdet fax nr 14 95 22, tel. nr 611 25 00. 

• Ansvar och rutiner för personer som har både somatiska och psykiatriska vårdbehov specificeras i 

handlingsprogrammet, (se bilaga1) för omhändertagande av suicid och suicidnära tillstånd bilaga 1 

och 2. 

6 

När remittera akut 

till psykiatri? 

psykomotorisk hämning, 

uttalade 

självmordstankar eller 

psykotiska symtom = 

akutremiss 

6

Psykiatrisk konsult 

För primärvård 

Primärvårdsläkare, psykologer och kuratorer kan kontakta psykiatrin som erbjuder 

telefonkonsultation. Måndagar-Fredag kl 10-12, tel nr 018-611 25 04 

För somatisk sjukvård 

Patienter som gjort handling med förmodat suicidsyfte ska få en akut konsultbedömning av 

psykiater på akutmott, AVA eller CIVA. Remiss för akutkonsultation skickas till psykiatriska 

akutmottagningen, Ulleråkersområdet fax nr 14 95 22, tfn 018-611 25 00. 

3. Vårdinnehållet 

Fakta om ångestsyndrom 

Ångest innebär obehagliga och skrämmande kroppsliga och mentala symtom som liknar de 

som uppkommer vid ett verkligt hot mot individens liv och säkerhet. Ångestreaktioner är 

mycket vanliga, dels som enstaka fenomen, dels som en del av symtombilden vid de flesta 

psykiatriska sjukdomstillstånd och som sekundärsymtom vid många kroppsliga sjukdomar 

(tex astma och hjärtsjukdomar). När ångestmanifestationen bedöms vara primär, är 

återkommande och orsakar funktionsnedsättning och lidande så talar vi om ångestsyndrom 

eller ångestsjukdomar. Ångestsyndromen indelas i huvudsak enligt följande: 

• Paniksyndrom med agorafobi: rädsla för fysisk kollaps, som leder till undvikande av 

platser där individen känner sig trängd. 

• Social fobi: rädsla för andras granskning och att göra bort sig. 

• Specifik fobi: rädsla för särskilda situationer, platser, företeelser eller djur. 

• Generaliserat ångestsyndrom (GAD): en närmast ständig, okontrollerbar oro kring 

framtida, förväntade katastrofer. 

• Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD): plågsamma återupplevanden av ett trauma. 

• Tvångssyndrom (OCD): påträngande irrationella tankar och tvångshandlingar. 

Anhöriga och närstående 

Närstående utgör ofta ett viktigt stöd till personer med ångestsyndrom. De närstående 

påverkas också själva av patientens situation, vilket gör att de har behov av att vara delaktiga i 

planeringen och få egen kunskap för att kunna hantera de påfrestningar som kan uppstå. 

Närstående bör därför informeras och involveras så tidigt som möjligt i vårdprocessen. I 

de fall där patientens tillstånd försvårar kommunikationen med vårdpersonalen är detta 

särskilt viktigt. Om patienten har minderåriga barn eller syskon ska informationen anpassas 

till dem på lämpligt sätt. Hälso- och sjukvården ska också särskilt beakta barns behov av 

information, råd och stöd om barnets föräldrar eller någon annan vuxen som barnet varaktigt 

bor tillsammans med har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning. 

Närstående kan även behöva eget stöd och handledning. Detta för att kunna vara ett stöd 

till patienten, men också för att de själva ska kunna bevara sin hälsa. I vissa fall kan den 

närstående behöva stödjas till att avstå från att vara en resurs. Särskilt viktigt är detta när den 

närståendes hälsa riskerar att påverkas negativt av patientens hälsotillstånd och vårdbehov. 

7 

7

Det är också viktigt att man som närstående skaffar sig kunskap om sjukdomen. Hälso- 

och sjukvården kan hjälpa till med detta. Som närstående kan man också bidra med viktig 

information i behandlingen och uppföljningen, vilket kan vara till stor hjälp i vården av 

personer med ångestsyndrom. 

Det kan hända att patienten upplever att relationen till hennes eller hans närstående är 

för komplicerad för att de ska involveras i vården. Under alla förhållanden ska patientens 

behov av integritet beaktas. Läs mer om socialstyrelsens rekommendationer angående 

anhöriga och närstående här. 

Vägen in - screening, diagnostik och bedömning 

En korrekt ställd diagnos är en förutsättning för ett adekvat omhändertagande, en adekvat 

behandling och en adekvat uppföljning. Många psykiska sjukdomar och syndrom kan i ett 

första skede likna varandra symtommässigt och därmed kan det vara svårt att ställa rätt 

diagnos. I olika åldrar kan också samma sjukdom ge olika symtom. Det är också vanligt att 

enskilda personer uppvisar samsjuklighet med andra psykiska sjukdomar eller andra 

kroppsliga sjukdomstillstånd, och att depressions- och ångestsymtom förekommer vid 

missbruk av alkohol eller droger. 

Socialstyrelsens nationella riktlinjer betonar vikten av en tydlig och strukturerad 

diagnostisk process som utförs av personer med relevant kompetens och utbildning. Det 

standardiserade programmet för bedömning och diagnostik inom allmänpsykiatrin innehåller 

följande steg (se bilaga 3) för att nå materialet). 

Screening 

Det regionala vårdprogrammet för ångestsyndrom i Stockholm (SLL) har tagit fram riktlinjer 

för screening kring ångestsyndrom. Dessa redovisas i korthet här. Om du får ”ja” på 

nedanstående screeningfrågor, gå vidare med att fastställa diagnos. Ett lättanvänt 

självskattningsinstrument kan ge vägledning om andelen ångest respektive 

depressionssymtom i sjukdomsbilden (Hospital Anxiety and Depression Scale, HADS, se 

bilaga 2) 

Ångestsyndrom Beskrivning av screening 

Paniksyndrom ”Har du upplevt avgränsade perioder (sekunder/minuter) av 

överväldigande panik/rädsla som återföljs av 

hjärtklappning/andnöd/yrsel?” Ett tips är också att använda HADS 

för att avgöra andelen ångest/depression. 

Social Fobi ”Att göra bort sig eller verka dum, hör det till dina värsta 

rädslor?” ”undviker du situationer där du riskerar att hamna i 

centrum för uppmärksamheten?” 

Posttraumatiskt 

stressyndrom 

(PTSD) 

Tvångssyndrom 

(OCD) 

Generaliserat 

ångestsyndrom 

(GAD) 

”har du varit med om någon viktig händelse som fortfarande stör 

dig/påverkar ditt liv?”, ”Har det hänt att du känt dig påverkar eller 

upprörd i situationer som påmint dig om händelsen?” 

”tvättar du dig mycket fast du egentligen är ren?”, ”kontrollerar 

du spisen eller dörren upprepade gånger?”, ”måste du göra eller 

tänka saker om och om igen för att uppnå känslan av att det är 

precis rätt?” 

”oroar du dig onödigt mycket?” ”Har du svårt att kontrollera 

oron?”, ”känner du av din oro i kroppen och/eller mentalt?” 

8 

8

Anamnes och bedömning 

En noggrann anamnes är en förutsättning för diagnostik av ångestsjukdomar. Medicinsk 

och psykiatrisk sjukhistoria, ärftlighet, eventuell livsleda, suicidalitet, alkohol- och drogbruk, 

livshändelser och nuvarande livssituation tillhör det som behöver efterfrågas. 

För upptäckt av alkohol- och drogberoende och missbruk rekommenderas AUDIT 

(Alcohol Use Disorders Identification Test) och DUDIT (Drug Use Disorders Identification 

Test) som är två självskattningsformulär som är lätta att använda. AUDIT föreslås utgöra en 

del i utredningen av alla patienter, följt av lämplig åtgärd för dem som identifieras med 

riskbruk. För bedömning av depression hänvisas till vårdprogrammet för depression. Här 

finns en checklista för anamnesintervju (se bilaga 4.) 

Diagnostik 

En korrekt ställd diagnos är en förutsättning för ett adekvat omhändertagande, en adekvat 

behandling och en adekvat uppföljning. 

Socialstyrelsens nationella riktlinjer betonar vikten av en tydlig och strukturerad 

diagnostisk process som utförs av personer med relevant kompetens och utbildning. 

Diagnostik ser, enligt Socialstyrelsens riktlinjer, relativt likartad ut inom primärvård och 

psykiatri. I huvudsak bygger diagnostiken på kommunikation med patienten och hjälpmedel 

som semistrukturerade intervjuer och skattningsinstrument. 

Inom primärvården är den patientcentrerade konsultationen huvudverktyget i 

diagnostiken, som man använder för att förstå personens sjukdomsupplevelse utifrån 

personens eget perspektiv. Att ställa diagnos är en process som växer fram ur den 

patientcentrerade konsultationen, medan strukturerade diagnostiska intervjuer och 

symtomskattningsskalor fungerar som hjälpmedel. 

Inom psykiatrin utgår den diagnostiska processen vanligen från ett första anamnestiskt 

samtal där läkaren/behandlaren tillsammans med patienten belyser såväl sociala som 

psykologiska och biologiska aspekter. Intervjuer och frågeformulär för symtom- och 

funktionsskattning kan vara hjälpmedel i processen. Närstående kan bidra med viktig 

information i den diagnostiska processen. 

Strukturerad diagnostik har högsta prioritet i Socialstyrelsens riktlinjer. Följande 

instrument kan användas för att strukturera och standardisera diagnostik inom såväl psykiatri 

som primärvård: 

Instrument Beskrivning av instrumentet 

MINI,(se 

bilaga 5) 

Semistrukturerad intervju som spänner över ett stort antal 

psykiatriska diagnoser. Tar ca 30 minuter att genomföra. 

Inkluderar även ett avsnitt om suicidrisk. 

SCID SCID är en mer omfattande diagnostisk utredning än MINI. SCID 

ger en bredare och mer ingående bild av psykiatrisk problematik 

men är också mer omfattande och krävande att genomföra (ca 90 

minuter). 

Prime-MD Ett anpassat intervjuinstrument för primärvården 

HADS, (se 

bilaga 2) 

Patientskattning. Syftar till diagnostik av depression och ångest. 

Består av sju frågor om depression och sju frågor om ångest. Varje 

fråga kan ge maximalt tre poäng. 

9 

9

Skattningar 

När diagnos ställts bör en diagnosspecifik symtomskattning göras för bedömning av 

svårighetsgrad och för att vid uppföljning kunna mäta behandlingseffekt. Här följer en 

sammanställning av (och länkar till) instrument som kan användas vid bedömning av 

svårighetsgraden av respektive ångestsyndrom. Samtliga nedanstående skattningsinstrument 

är rekommenderade i Socialstyrelsens Nationella riktlinjer. 

Ångestsyndrom Beskrivning av och länk till instrumentet 

Paniksyndrom PDSS, (bilaga 6) finns som intervju och 

självskattningsinstrument. Inte normerat för svensk population. 

Social Fobi LSAS (bilaga 7) (finns både som intervju och självskattning); 


stressyndrom 

(PTSD) 


(OCD) 

Generaliserat 


(GAD) 

Dysmorfofobi 

(BDD) 

Lindrig social fobi = 40-60 p; måttlig =61-80 p; Svår = >80 p. 

IES-22 R, (bilaga 8) Impact of Event Scale. Självskattning. IES-R 

innehåller 22 frågor om återupplevande, undvikande och 

överspändhet. Femgradig Likert-skala (0 = inte alls, 1 = lite grann, 

2 = måttligt, 3 = ganska mycket, 4 = väldigt mycket). Medelvärdet 

på de 22 frågorna ger ett sammantaget mått på hur besvärande de 

olika posttraumatiska stressymtomen har varit under de senaste sju 

dagarna. 

Y-BOCS(bilaga 9); börjar med en genomgång av olika 

tvångsteman och erbjuder sedan en svårighetsbestämning av de 

identifierade tvångstankarna och handlingarna (finns både som 

intervju och självskattning). Riktlinjer för tolkning (enligt 

utländska normer); subklinisk nivå = 0-7p; lindrigt = 8-15; 

Måttligt = 16-23 p; Svårt = 24-32 p; Extremt svårt >32 p. 

PSWQ(bilaga 10); välanvänt formulär vid GAD. Riktlinjer om 

tolkning saknas men medelvärden för GAD-population = ca 66 p 

och för icke-klinisk population = ca 44 p. 

BDD-Y-BOCS, (se bilaga 11.) 

Suicidalitet SUAS-S + Suicidstegen, (se bilaga 12+13.) 

Anorexia EDE-Q , (se bilaga 14.) 

nervosa 

Bulimia nervosa EDE-Q , (se bilaga 14.) 

Sömnstörning ISI , (se bilaga 15.) 

Utöver dessa sjukdomsspecifika mått rekommenderas också att funktionen bedöms med 

hjälp av t ex GAF (Global Assessment of Functioning) och självskattade SDS (Sheehan 

Disability Scale). SDS är en självskattningsskala som beskriver i vilken grad symtomen 

handikappar funktionen i arbete, socialt liv och familjeliv. 

10 

10

SDS, (se 

bilaga 16) 

Självskattning. Syftar till nivåbestämning av funktionsnivå. 3 

items skattas på en skala mellan 0-10. Poängen på de tre skalorna 

summeras. Totalpoäng 0-30 (ej funktionshindrad – mycket 

funktionshindrad). Det finns ingen cut off-gräns för denna skala, 

men det rekommenderas att skattningar högre än 5 poäng på de 

respektive delskalorna uppmärksammas. 

Rättningsmallar skattningsskalor klicka här, (bilaga 17) 

Differentialdiagnostik 

Det är viktigt att utreda huruvida ångestsyndrom är tecken på annan sjukdom, tillstånd eller 

problem. Följande bör tas i beaktande och i vissa fall utredas: 

Ångestsyndrom 

Viktiga differentialdiagnostiska tillstånd 

Paniksyndrom Psykiatriska tillstånd: Social fobi, hypokondri, PTSD/akut stress, 

depressiva syndrom, psykos, 

Somatiska tillstånd: hjärtsjukdomar (infarkt, rytmrubbningar), 

endokrinologiska sjukdomar (hypoglykemiattacker, 

feokromocytom, hyperthyroidism), och neurologiska sjukdomar 

(vestibulär yrsel) 

Substansrelaterade tillstånd: alkoholabstinens, toxiska effekter 

av nikotin/koffein 

Social fobi Psykiatriska tillstånd: Depression (socialt undvikande till följd av 

depressionssymtom), Paniksyndrom (socialt undvikande p g a 

agorafobi), GAD (också mycket social oro), Dysmorfofobi (social 

oro dock mer relaterad till utseendet) 


stressyndrom (PTSD) 

Psykiatriska tillstånd: Särskilj undvikande vid PTSD från 

psykomotorisk hämning vid depression, särskilj dissociativa 

rekationer vid återupplevande av trauma från psykotiska 

hallucinationer 

Tvångssyndrom (OCD) Psykiatriska tillstånd: Särskilj tvångstankar om våld/sex (dessa 

väcker ångest vid OCD) från de tankar som kan uppträda hos 

personer som har ökad risk för att utföra vålds- och sexualbrott. 

Personer med OCD har ingen ökad risk för sådana handlingar. 

Somatiska tillstånd: Samlande kan uppträda vid somatiska 

sjukdomar 

Generaliserat 

ångestsyndrom (GAD) 

Psykiatriska tillstånd: GAD har stora likheter med depression 

och flera andra ångestsyndrom 

Somatiska tillstånd: hyperthyreos, hjärtkärlsjukdom 

Bedömning av vårdnivå – primärvård eller specialistpsykiatri 

När diagnos är ställd är det viktigt att göra en bedömning av problemets svårighetsgrad – 

bland annat i syfte att avgöra vilken insats som mest troligt är hjälpsam och vilken vårdnivå 

som är rimligast (primärvård eller psykiatri). För att göra en sådan bedömning används 

lämpligen självskattningsskalor eller strukturerade intervjuer med goda psykometriska 

egenskaper. Oavsett diagnos bör personer med svårare grad av ångestsyndrom (och komplex 

11 

11

samsjuklighet) utredas och behandlas inom psykiatrin och de med måttligare problematik kan 

utredas och behandlas inom primärvården. Denna bedömning kan du läsa mer om under 

avsnittet ovan i vårdprogrammet ”vårdkedjan vid depression – primärvård, psykiatri och 

somatik”. 

Nationella och internationella riktlinjer (se under länkar) har konstaterat att såväl 

psykologisk behandling som farmakologisk behandling har starkt stöd vid ångestsyndrom. Av 

de psykologiska behandlingarna är det kognitiv beteendeterapi (KBT) som har starkast 

vetenskapligt stöd och bör erbjudas i första hand, bland läkemedlen är det de av SSRI-typ. 

Vårdplanering 

Innan behandling påbörjas upprättas en vårdplan i samråd med patienten. I vårdplanen 

dokumenteras bland annat gemensamma överenskommelser om val av behandling, målen med 

behandlingen samt tid för uppföljning. Viktigt är att patienten informeras om de olika tillgängliga 

vårdalternativen för att kunna fatta ett gemensamt beslut om vilken vårdåtgärd som är lämplig. 

Eftersom ångestsyndrom har ojämna förlopp med risk för återfall, bör även dessa aspekter och 

personens kännedom om specifika varningstecken ges utrymme och beaktas i vårdplaneringen. En 

gemensamt framtagen vårdplan, som följs upp enligt överenskommelse, kan bidra till trygghet och 

en känsla av tillit hos patienten och de närstående. 

En viktig kunskap att förmedla till patienten är att det finns effektiva behandlingar, som gör 

att det också finns goda förutsättningar för henne eller honom att må bättre, att bli återhämtad, att 

bli helt återställd. Det är viktigt att på goda grunder kunna inge hopp, eftersom den känslan så ofta 

överskuggas av ångestsyndrom. 

Personer med erfarenhet av ångestsyndrom anser att det är av stor betydelse att de i 

mötet med vården får känna sig respekterade och sedda som människor i ett sammanhang, 

liksom att de får stöd i att kunna hantera sin sjukdom och upprätthålla sin integritet. Med 

ångestsyndrom följer olika symtom, till exempel nedsatt kognitiv funktion, obeslutsamhet, 

koncentrationssvårigheter, oro och känslor av värdelöshet eller skuld, som kan göra det 

svårare för personen att formulera sina behov, att ta till sig information samt att ta beslut och 

förstå deras konsekvenser. Patienten kan på grund av detta uppleva sig i ett extra stort 

underläge, vilket kan vara särskilt märkbart i den akuta fasen av sjukdomsförloppet. Detta 

ställer stora krav på hur personalen inom hälso- och sjukvården bemöter och beaktar 

patientens svårigheter. Ett respektfullt bemötande innebär bland annat att man inser och visar 

att det är ett möte mellan två experter, där patienten är expert på sin egen situation och 

sjukdomsupplevelse. Vårdplanen är ett viktigt verktyg sett ur detta perspektiv. 

Vägen framåt - behandling och uppföljning 

Målsättningen med all behandling som beskrivs nedan ska vara tillfrisknande, vilket inte bara 

innebär minskade ångestsymtom utan också återvunnen arbetsförmåga och social funktion. 

Ett annat viktigt mål är minskad risk för återinsjuknande. I varje enskilt fall måste en 

bedömning av lämplig typ av åtgärd göras innan behandling påbörjas. Behandlingsform och 

vårdnivå bör anpassas efter svårighetsgrad och funktionsnivå. Viktigt är att patienten 

accepterar behandlingen och att patienten skall kunna välja själv om två likvärdiga alternativ 

finns. Läs SBU-rapporten om behandling av ångestsyndrom här. 

De olika typerna av behandling som beskrivs i detta vårdprogram är farmakologisk 

behandling, psykologisk behandling och kurativa insatser. Vid flera av ångestsyndromen 

utgör KBT förstahandsval. 

Även återhämtade brukare kan vara en tillgång i vården för att utifrån sin 

brukarerfarenhet hjälpa och vägleda andra brukare. Det finns ett flertal brukar-, patient-, 

12 

12

närstående- och intresseorganisationer som är viktiga att informera om. Se länkar till 

brukarföreningar längre fram i vårdprogrammet, under rubriken Vägen vidare. 

Psykologisk behandling 

Vid mer okomplicerade tillstånd sker psykologisk behandling i primärvården, se vårdkedjan 

med uppdragsbeskrivningar som återfinns ovan i vårdprogrammet. Vid utebliven eller 

otillräcklig förbättring, vid minst tre försök till evidensbaserad behandling, bör psykiatrin 

konsulteras eller remiss skrivas, i möjligaste mån bör patienten ha all behandling hos samma 

vårdgivare. Kognitiva och beteendeterapeutiska tekniker (KBT) är förstahandsval vid alla 

ångestsjukdomar. För flera av tillstånden finns svenska behandlingsmanualer som är 

evidensbaserade. Psykodynamisk terapi är för närvarande inte förstahandsval vid 

ångestsjukdomar men kan erbjudas i sjukvården. Enligt Socialstyrelsens ”Nationella riktlinjer 

för vård vid depression och ångestsyndrom 2010” ska den som utför psykologisk behandling 

ha minst grundläggande utbildning i psykoterapi för den teori och metod arbetet avser. Om 

behandlaren saknar psykoterapeutlegitimation är adekvat handledning en förutsättning för 

arbetet. Vid komplexa tillstånd är antingen en legitimerad psykoterapeut med KBT-inriktning 

eller legitimerad psykolog med KBT-kompetens att rekommendera. 

Farmakologisk behandling 

Vid samtliga ångestsyndrom utom specifika fobier är läkemedel av SSRI-typ förstahandsval. 

Dosen bör höjas till dess optimal effekt uppnås. Behandlingsrekommendationerna i 

vårdprogrammet överensstämmer med rekommendationerna i SBU-rapporten om behandling 

vid ångestsyndrom och Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Läs SBU-rapporten om 

behandling av ångestsyndrom här. 

Behandling till remission 

Om första åtgärd inte leder till att patienten blir återställd ska ytterligare åtgärder vidtas. 

Dessa åtgärder beskrivs i vårdprogrammets olika kapitel. 

Sjukskrivning 

Ångestproblem är en vanlig orsak till sjukskrivning. Att bedöma patientens funktions- och 

arbetsförmåga i samband med sjukskrivning vid ångestsjukdom samt att prognosticera 

arbetsåtergång är en viktig men ofta svår uppgift. Stöd för bedömning finns i det 

Försäkringsmedicinska beslutsstödet som nås via Socialstyrelsens hemsida 

http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod 

13 

13

Sammanfattning av rekommenderad farmakologisk behandling 

Ångestsyndrom Farmakologisk behandling i korthet 

Paniksyndrom Inledning: SSRI (+ ev. bensodiazepin under max 4 veckor) 

Kontinuerlig: SSRI, Behandlingstid 12 månader, vid full 

remission långsam utsättning. Det finns visst stöd för att 

kombination av farmaka och KBT ger något bättre effekter än 

var för sig (dock ej tillräckligt för att initiera dessa samtidigt). 

Social Fobi Starkt stöd för de flesta SSRI samt venlafaxin (SNRI). Inget stöd 

för klomipramin, Buspiron eller betablockerare. Måttligt stöd för 

MAO-hämmare. Rekommenderad behandlingstid minst 12 

månader. 


stressyndrom 

(PTSD) 


(OCD) 

Generaliserat 


(GAD) 

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) SSRI är förstahandsval. 

Bensodiazepiner har begränsad effekt och har betydande risk för 

beroendeutveckling. En stor andel av patienterna med PTSD 

svarar inte på farmakologisk behandling. 

I första hand SSRI - högre doser har större effekt. Effekten kan 

dröja upp till 8 veckor. Klomipramin (SRI) är andrahandsval (p g 

a biverkningsprofil och toxicitet). Det är inte meningsfullt med 

rutinundersökning av plasmakoncentration eftersom detta inte 

tydligt samvarierar med behandlingseffekt. Särskilda 

rekommendationer gäller vid svårbehandlad OCD. 

SSRI bör prövas i första hand. Det kan handla om långa 

behandlingstider - när tillståndet stabiliserats kan man långsamt 

sänka dosen med beredskap för snabb höjning. SNRI kan prövas 

om SSRI ej ger effekt. 

Sammanfattning av rekommenderad psykologisk behandling 

Ångestsyndrom Psykologisk behandling i korthet 

Paniksyndrom Starkt stöd för KBT innehållande kognitiva tekniker, 

exponering för såväl yttre situationer som 

fysiologiskt ”påslag”. Stödet för KBT i såväl individuellsom 

gruppformat är starkt. 

Social Fobi Starkt stöd för KBT (12-16 veckor) ofta innehållande 

exponering, kognitiv omstrukturering, social 

färdighetsträning (om sociala färdighetsbrister föreligger) 

och avslappning. Kan utföras individuellt och i grupp. 


stressyndrom 

(PTSD) 

I samband med själva traumat bör ”Psykologisk första 

hjälp erbjudas (tröst, stöd etc). De två första veckorna efter 

traumat skall inte psykologisk behandling erbjudas. 

Traumafokuserad KBT (med fokus på exponering) har 

starkast vetenskapligt stöd, även EMDR har vetenskapligt 

stöd. 

14 

14


(OCD) 

Generaliserat 


(GAD) 

KBT med fokus på exponering och ritualprevention har 

starkast stöd av de psykologiska behandlingarna. 

Individuellt format 2-5 sessioner per vecka (totalt ca 15-20 

st 90minuters sessioner) har undersökts mest. Tillägg av 

kognitiva tekniker har inte visat sig öka terapieffekten. 

Det starkaste stödet finns för olika former av KBT. 

Individuellt format har starkare stöd (ca 50% uppnår 

förbättring) än grupp-KBT. 

Behandling av ångestsyndrom, uppdelat efter diagnos 

Behandling av paniksyndrom 

Valet av behandling beror på störningens intensitet och patientens inställning. Information 

om tillståndets art och grunderna för ett kognitivt och beteendeterapeutiskt förhållningssätt 

bör erbjudas alla patienter, även de som väljer medicinering, för att maximera 

behandlingseffekt samt för att minska risken för återinsjuknande vid avslutande av 

läkemedelsbehandlingen. KBT ses mer och mer som ett förstahandsalternativ vid behandling. 

Vid svårare paniksyndrom, vid samtidig depression eller beroendesjukdom bör 

läkemedelsbehandling övervägas. Om tillgång till KBT är begränsad bör patienten informeras 

om möjligheten att få KBT via internet eller söka behandling privat. 

Information till patienten 

Rädslan för kroppslig sjukdom och panikattackernas irrationella karaktär är i sig 

ångestskapande. Det finns därför mycket att vinna på att ge patienten grundlig information om 

tillståndet och dess behandling. Muntlig information bör kompletteras med skriftlig. 

Informationsmaterial tillhandahålls bl a av Ångestsyndromsällskapet, www.angest.se. 


Kognitiva och beteendeterapeutiska metoder (KBT) är de mest beforskade av de psykologiska 

behandlingsmetoderna. Behandlingen ges individuellt, i grupp eller förmedlad via internet. 

Evidensen för både individuell- och gruppbehandling är god men ännu begränsad för 

internetförmedlad KBT. Den begränsade evidensen gör att psykodynamisk behandling inte 

kan betraktas som ett förstahandsalternativ vid val av behandling. EMDR (Eye Movement 

Desensitation and Reprocessing treatment) har inte visat sig effektiv vid paniksyndrom. 

Tekniker och metoder som saknar dokumentation är bl a hypnos, interpersonell psykoterapi, 

problemfokuserad terapi, stresshantering, kroppskännedom och psykoanalys. 

15 

15

Läkemedelsbehandling 

Vid behandling med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI-preparat) erhålls 

signifikant förbättring hos 50–70 % av patienter med paniksyndrom. Sertralin och paroxetin 

är de läkemedel som är bäst dokumenterade. Läkemedelskommiten i Uppsala rekommenderar 

Sertralin i andra hand på grund av mycket hög risk för negativ miljöpåverkan. 

Bland tricyklika (TCA), är klomipramin väl dokumenterat och kan vara ett alternativ när 

första linjens behandling är otillräcklig, förutsatt att biverknings- och potentiella interaktions- 

och toxicitetsproblem beaktas. Kloka Listan år 2011 rekommenderar klomipramin i andra 

hand. 

Bensodiazepiner har starkt vetenskapligt stöd vid behandling av paniksyndrom men bör 

inte väljas som ensam åtgärd och behandlingen bör endast pågå under en mycket begränsad 

tid. Det gäller alprazolam och i viss mån klonazepam. På grund av risken för 

beroendeutveckling är bensodiazepiner inte ett förstahandsval. Däremot kan bensodiazepiner 

komma ifråga då SSRI av något skäl är olämpligt eller i inledningsskedet av SSRI-behandling, 

för att snabbt ge 

lindring samt för att dämpa den ångestförstärkning som är vanlig hos paniksyndrompatienter 

vid påbörjande av SSRI-behandling. För irreversibla monoaminooxidashämmare 

(MAOI) finns evidens för behandling av paniksyndrom, men biverkningsrisk och 

dietrestriktioner gör att endast särskilt svårbehandlade patienter kan komma i fråga. 

Betablockerare bör inte användas vid behandling av paniksyndrom, annat än som eventuellt 

tillägg till övrig behandling. 

Reboxetin, en noradrenalin-återupptagshämmare, har visat effekt i ett mindre antal 

studier. Mirtazapin och duloxetin är läkemedel som teoretiskt kan tänkas ha effekt vid 

paniksyndrom, men den vetenskapliga dokumentationen saknas eller är otillräcklig. Buspiron 

har i flera studier visats sakna effekt vid behandling av paniksyndrom. 

Kombinationsbehandling 

Bevisläget vad gäller kombinationsbehandling vid olika ångestsyndrom är inte helt klart 

men aktuella metaanalyser anger att kombinationen av SSRI och KBT vid paniksyndrom 

är bättre än behandlingarna var för sig. Det finns dock inte tillräckligt stöd för att initiera 

farmakologisk och psykologisk behandling samtidigt. 

Rekommenderad behandling 

Effekter av KBT och farmakologisk behandling är väsentligen likvärdiga och visar att 

60–85 % av patienterna uppnår en kliniskt signifikant förbättring. Farmaka har en 

snabbare och mer panikblockerande effekt medan KBT bättre behandlar agorafobisymtom 

samt skyddar bättre mot återfall efter avslutad behandling. KBT bör utgöra 

förstahandsalternativ för många patienter eftersom effekten är likvärdig med läkemedel, men 

mer bestående och förenad med mindre risk för biverkningar. 

Fysisk träning 

I flera studier anges fysisk aktivitet ha gynnsamma effekter vid ångest/ångestsyndrom men 

oklara diagnostiska avgränsningar gör att slutsatser vad gäller specifika effekter vid 

paniksyndrom blir osäkra. I den senaste upplagan av FYSS (Fysisk aktivitet i 

Sjukdomsprevention och Sjukdomsbehandling) finns paniksyndrom inte med bland 

indikationerna. Aerobisk träning (jogging) har i en studie visat sig bättre än tablettplacebo 

men underlägsen klomipramin vid paniksyndrom. Ångestkänslighet (anxiety sensitivity), som 

är en del i sjukdomsprocessen vid paniksyndrom, reduceras påtagligt jämfört med väntelista 

under ett två veckors träningsprogram. 

16 

16

Med aktuellt evidensläge kan fysisk träning ses som ett möjligt tillägg till övrig behandling, 

sannolikt bäst som del i en psykopedagogisk behandling där patienten ges en förklaring till 

varför exponering för fysiska symtom kan bidra till förbättring (genom att successivt minska 

rädslan för fysiska symtom som hjärtklappning, andnöd, yrsel m.m.). 

Sjukskrivning 

Sjukskrivning ska i regel undvikas eftersom det befäster det agorafoba undvikandet (dvs att 

rädslan att gå ut, använda kommunala kommunikationsmedel etc, ökar). Om sjukskrivning 

bedöms vara nödvändig så ska denna vara kort, 2–4 veckor. Deltidssjukskrivning bör alltid 

övervägas. Vid bedömning av funktions- och arbetsförmåga är det viktigt att tänka på 

samsjuklighet som missbruk, andra ångestsyndrom och depression. Om arbetsförmågan 

bedöms vara nedsatt längre tid än rekommendationen bör insatser som stödjer återgång i 

arbete, som kontakt med arbetsplatsen och arbetsträning tidigt, övervägas. Vid sjukskrivning 

längre än 3 månader bör den specialiserade psykiatrin involveras för att säkerställa diagnos 

och adekvat behandling. 

Behandling av social fobi 


Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för kognitiva och beteendeinriktade terapier (KBT) 

vid behandling av social fobi. Internetbaserad KBT med behandlarstöd har effekt på symtom 

vid behandling av vuxna med social fobi (evidensstyrka 2). Däremot är det vetenskapliga 

stödet för andra psykoterapiformer otillräckligt. Behandling med KBT (vanligen under 12–16 

veckor) leder till reducerad social ångest och ett minskat undvikandebeteende, minskad rädsla 

för negativ värdering av andra och en minskad tendens till negativ självvärdering. Effekterna 

har visat sig kvarstå vid uppföljningar upp till ett år efter behandling. Avspänningstekniker 

kan vara ett komplement till annan behandling. Personer med social fobi brister vanligen inte i 

sociala färdigheter varför social färdighetsträning inte är en standardintervention vid 

behandling. Vanligen har behandling vid social fobi administrerats som gruppbehandling t ex 

Heimbergs 12-veckors ”Cognitive Behavioral Group Therapy” (CBGT) som är en empiriskt 

validerad behandling. 

17 

17

Senare kunskapsutveckling och studier av en specifik individuell behandling av social 

fobi ”Individual Cognitive Therapy” (ICT) visar också goda effekter. ICT representerar en 

senare utveckling av KBT, där vidmakthållande processer, som självfokuserad 

uppmärksamhet, säkerhetsbeteenden och negativa antaganden uppmärksammas särskilt. 

Inom den offentliga vården är det viktigt att uppmärksamma att psykologiska 

behandlingsmetoder kräver varierande sessionslängd eftersom detta påverkar terapeutens 

besöksstatistik och i förlängningen patienternas möjlighet till effektivaste behandling. 


Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för effekt och tolerabilitet för de flesta SSRI samt för 

venlafaxin (SNRI). Studier visar signifikanta effekter med minskad social ångest och generellt 

ökad funktionsnivå. Mer än hälften av patienterna bedöms vara mycket eller radikalt 

förbättrade efter 12 veckor. Någon skillnad mellan preparaten har inte visats. 

Det finns inga kontrollerade studier av tricykliska antidepressiva, som klomipramin, vid 

social fobi och de kan därför inte rekommenderas. Det finns heller inget stöd för buspiron. 

Det finns ett måttligt vetenskapligt stöd för effekten av monoaminoxidashämmare (MAOhämmare) 

som moklobemid och fenelzin. Irreversibla MAO-hämmare som fenelzin kräver 

licens och dietföreskrifter måste följas för att undvika bieffekter. Bland bensodiazepinerna 

finns viss evidens för behandling med klonazepam. Behandling kan komma i fråga för i övrigt 

terapirefraktära patienter och där risken för beroendeutveckling bedöms som låg. Behandling 

med betablockerare saknar vetenskapligt stöd. Effekten av atenolol och propranolol skiljer sig 

i studier inte från placebo. Betablockerare kan i vissa fall ordineras till personer som lider av 

specifik oro, t ex inför en presentationssituation. Effekten av SSRI har studerats upp till 36 

veckor efter insättning och visar att en snar utsättning ger hög återfallsfrekvens. 

Rekommenderad behandlingstid är minst ett år. 


Att kombinera psykoterapi och läkemedel ter sig i många fall rimligt. Evidensläget är dock 

ännu oklart huruvida kombinationsbehandling ger bättre effekt än behandlingarna var för 

sig. 


Val av behandling görs i samråd med patienten enligt de individuella förutsättningar 

som finns. 

• Psykologisk behandling med KBT är vanligen förstahandsval. 

• Läkemedel (SSRI och SNRI) är vanligen andrahandsval. 

• Behandling med moklobemid kan övervägas i undantagsfall. 

• Behandling med benzodiazepiner kan i undantagsfall övervägas men bör inte utgöra enda 

åtgärd och behandlingen bör endast pågå under begränsad tid. 

• Kombinationsbehandling med KBT och läkemedel kan övervägas i komplicerade fall. 

18 

18

Sjukskrivning 

Sjukskrivning ska i regel undvikas. Arbetsförmågan kan vara tillfälligt nedsatt, varför en 

kortare sjukskrivning om ca 2–4 veckor kan vara motiverad. Deltidssjukskrivning bör alltid 

övervägas. Vid bedömning av funktions- och arbetsförmågan är det viktigt att beakta 

samsjuklighet som missbruk och analys av stressfaktorer med särskilt fokus på arbetsplatsens 

krav. Om arbetsförmågan bedöms vara nedsatt längre tid än rekommendationen bör insatser 

som stödjer återgång i arbete som kontakt med arbetsplatsen och arbetsträning tidigt 

övervägas. Vid sjukskrivning längre än 3 månader bör den specialiserade psykiatrin 

involveras för att säkerställa diagnos och adekvat behandling. 

Behandling av specifik fobi 


Två KBT-metoder har visat sig effektiva vid behandling av specifik fobi: exponering och 

deltagande modellering. Blodfobi, där det finns risk för att patienten svimmar, behandlas med 

Tillämpad spänning. Behandlingstiden varierar mellan 1 och 5 terapisessioner beroende på 

fobins komplexitet, förberedelser inför exponeringen, sessionslängd och patientens 

handlingsberedskap. Vid avgränsade fobier, t ex djurfobier kan det räcka med 

ensessionsbehandling. Sessionerna är då i regel längre, upp emot 180 min. Inom den 

offentliga vården är det viktigt att uppmärksamma att KBT kräver varierande sessionslängd 

eftersom detta påverkar terapeutens besöksstatistik och i förlängningen patienternas möjlighet 

till effektivaste behandling. 


Stöd för läkemedelsbehandling saknas. 


Kognitiv beteendeterapi med fokus på exponering för rädslan är den enda rekommenderade 

behandlingen vid specifik fobi. 

19 

19

Behandling av generaliserat ångestsyndrom – GAD 


Evidens finns för olika former av KBT, medan stödet för annan psykologisk behandling 

saknar tillräckligt underlag för att man ska kunna dra några säkra slutsatser. 

KBT är mer effektiv än ingen behandling (väntelista) eller uppmärksamhetskontroll. I 

övrigt saknas välgjorda studier där olika psykoterapiformer jämförs med varandra. För de 

50% som förbättras kliniskt signifikant av KBT efter behandling håller resultaten i sig vid 6mån 

uppföljningen. Eftersom GAD betraktas som ett kroniskt tillstånd har kliniskt signifikant 

förbättring definierats som 20 % minskning i symtomens svårighetsgrad. Individuell 

behandling har bättre behandlingseffekt än gruppbehandling. Inga studier har ännu publicerats 

om internetförmedlad behandling vid GAD. 


Flera klasser av läkemedel har effekt på symtom och funktionsförmåga vid GAD. 

Behandlingstiderna kan bli långa. När tillståndet stabiliserats kan dosen långsamt reduceras, 

men snabbt höjas igen om besvären återkommer. SSRI bör provas i första hand. De flesta 

studiers längd är 4–24 veckor men en studie har visat återfallsförebyggande effekt i upp till 18 

månader. Vid otillräcklig effekt efter 4–6 veckors behandling utan besvärande biverkningar 

bör dosen höjas. 

För äldre finns starkast stöd för behandling med citalopram och paroxetin. 

Utsättningssymtom är ofta milda, men kan vara kraftiga om medicinen sätts ut plötsligt. De 

vanligaste är yrsel, domningskänsla, stickningar, illamående, kräkning, huvudvärk, svettning, 

ångest och sömnproblem. 

SNRI, serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (venlafaxin, duloxetin), har en 

likartad biverkningsprofil som SSRI. SNRI rekommenderas inte som förstahandsalternativ 

men kan prövas när SSRI inte ger önskad effekt. Den ännu begränsade erfarenheten av 

pregabalin, och det faktum att det inte har visad effekt vid depression, gör att det bör ses som 

ett behandlingsalternativ endast i undantagsfall. Beroendepotential med pregabalin kunde ses 

redan 2005 enligt Läkemedelsverket. (Information från Läkemedelsverket nr 2, 2010). 

Hydroxizin kan användas som tillägg till annan behandling eller som monoterapi i de 

fall SSRI eller SNRI inte kan användas. Trötthet är en vanlig biverkan men avklingar ofta vid 

fortsatt behandling. Preparatet saknar beroendepotential. Buspiron rekommenderas inte på 

grund av svag dokumentation. Benzodiazepiner är icke-göra enligt socialstyrelsens riktlinjer. 


Att kombinera psykoterapi och läkemedel ter sig i många fall rimligt. Evidensläget är dock 

ännu oklart huruvida kombinationsbehandling ger bättre effekt än behandlingarna var för 

sig. 

20 

20


På kort sikt finns ingen signifikant skillnad mellan psykologisk (KBT) och farmakologisk 

behandling; i bägge fallen uppnår ungefär hälften av patienterna kliniskt signifikant 

förbättring. Det finns få långtidsuppföljningar. Behandlingsbeslut ska fattas efter en 

individuell bedömning i samråd med patienten. 

Sjukskrivning 

Sjukskrivning ska i regel undvikas. Arbetsförmågan kan vara tillfälligt nedsatt, varför en 

kortare sjukskrivning om ca 2–4 veckor kan vara motiverad. Deltidssjukskrivning bör alltid 

övervägas. Vid bedömning av funktions- och arbetsförmåga är det viktigt att tänka på 

samsjuklighet som missbruk, ångesttillstånd, social fobi. Om arbetsförmågan bedöms vara 

nedsatt längre tid än rekommendationen bör insatser som stödjer återgång i arbete som 

kontakt med arbetsplatsen och arbetsträning tidigt övervägas. Vid sjukskrivning längre än 3 

månader bör psykiatrisk mottagning konsulteras för att säkerställa diagnos och adekvat 

behandling. 

Behandling av posttraumatiskt stressyndrom – PTSD 

Individer som drabbats av traumatiska händelser bör vid behov erbjudas psykologisk 

”första hjälpen” i form av information, tröst, känslomässigt och praktiskt stöd. Behovet kan 

oftast tillgodoses genom det stöd som finns tillgängligt i individens familj och nätverk, 

men i vissa fall kan insatser krävas från primärvård, kommunernas krishanteringsgrupper 

eller motsvarande. Det kan vara viktigt att observera att det saknas vetenskapligt stöd för 

att särskilda strukturerade interventioner av typen debriefing förebygger uppkomsten av 

vare sig akut stressyndrom eller PTSD. 

Vad gäller psykologisk behandling av akut stressyndrom finns vetenskapligt stöd för att 

traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (se nedan), och särskilt komponenten exponering 

kan vara effektiv, men skall inte erbjudas inom de första två veckorna efter traumat. 

Farmakologisk behandling vid akut stressyndrom kan vara nödvändig i vissa fall, t ex 

vid betydande sömnsvårigheter eller om patienten har lidit av depressioner tidigare i livet 

och symtomen på akut stressyndrom är intensiva. Generellt rekommenderas dock inte 

farmakologisk behandling vid akut stressyndrom. 


Bäst vetenskapligt stöd finns för traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (TFKBT). Även för 

EMDR (Eye Movement Desensitisation and Reprocessing) finns vetenskapligt stöd. 

Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, har vanligen erbjudits i individuell 

form och skiljer sig från andra typer av KBT genom tydligt fokus på traumat. 

21 

21

EMDR (Eye Movement Desensitation and Reprocessing) är en integrativ terapimetod. 

Trots att många av procedurerna som används i EMDR är gemensamma med TFKBT ses 

EMDR som en separat metod i de flesta kunskapsöversikterna och det krävs också en specifik 

utbildning för att arbeta med EMDR. Ett problem vid psykologisk behandling av PTSD är att 

patienter inte sällan avbryter behandlingen. Detta kan sammanhänga med att exponeringen 

kan vara alltför krävande för vissa patienter. Inom den offentliga vården är det viktigt att 

uppmärksamma att psykologiska behandlingsmetoder kräver varierande sessionslängd 

eftersom detta påverkar terapeutens besöksstatistik och i förlängningen patienternas möjlighet 

till effektivaste behandling. 


Farmakologisk behandling kan vara effektiv och leda till förhöjd livskvalitet. SSRI-preparat 

är inte mer effektiva än tricykliska antidepressiva men en gynnsammare biverkningsprofil 

gör dem till förstahandsval. Bäst dokumenterade är fluoxetin, paroxetin och 

sertralin. Andrahandsval eller tilläggsmedicinering vid otillfredsställande behandlingssvar 

eller vid särskild symtombild (t ex sömnstörning, psykotiska symtom) kan utgöras av 

mirtazapin, atypiska neuroleptika (risperidon, olanzapin, seroquel), fenelzin (MAO-hämmare) 

och stämningstabiliserare (lamotrigin, valproat). Buspiron tycks sakna effekt vid PTSD. 

Bensodiazepiner har begränsad effekt och är vid behandling av PTSD behäftade med 

betydande risk för beroendeutveckling och svåra utsättningssymtom. 

Vikten av långtidsbehandling (6–12 månader vid akut och mer än 12 månader vid 

kronisk PTSD) stöds av studier som visat hög återfallsrisk vid kortare behandlingar. Vid 

tillfredsställande behandlingssvar bibehålls medicineringen i minst 12 månader före gradvis 

nedtrappning. 

Studier av återfallsprevention visar på fördelar med långtidsbehandling (12–24 

månader). En begränsning när det gäller resultatens tillämpbarhet är att det inte finns 

kontrollerade studier av farmakologisk behandling av barn eller äldre. Det är viktigt att 

uppmärksamma att en stor andel av patienterna med PTSD (ca 40 %) inte 

svarar på farmakologisk behandling. 


Det finns få och bristfälliga studier där man direkt jämfört effektiviteten av psykologisk och 

farmakologisk behandling. Kombinationen av läkemedel och psykologisk behandling har 

inte visats vara mer effektivt än någon av dessa behandlingar var för sig. I väntan på 

konklusiva studier är kombinationsbehandling ofta ett kliniskt motiverat behandlingsalternativ 

som kan motiveras av i första hand beprövad erfarenhet. 

22 

22

Utvärdering av insatser 

För såväl psykologisk som farmakologisk behandling till alla ovan nämnda diagnoser är syftet 

ökad funktionsnivå, minskade symtom, återvunnen arbetsförmåga och social funktion. Ett 

annat viktigt mål är minskad risk för återinsjuknande. Utvärdering av dessa mål bör ske 

kontinuerligt under behandlingen samt vid avslut. 

En god utvärdering av insatser förutsätter att använder väl utprövade instrument för att 

mäta effekten av vald insats såväl före som efter insatsen. Här följer en kort lista över 

frågeställningar och instrument som kan användas för att mäta effekten av insatser: 

Social fobi LSAS 

Paniksyndrom PDSS-SR 

Agorafobi MI 

GAD PSWQ 

Tvångssyndrom (OCD) Y-BOCS 

PTSD IES-22 R 

Dysmorfofobi (BDD) BDD-Y-BOCS 

Suicidalitet SUAS-S + Suicidstegen 

Anorexia nervosa EDE-Q 

Bulimia nervosa EDE-Q 

Sömnstörning ISI 

Rättningsmallar, (se bilaga 17.) 

Vägen vidare - samarbetspartners, andra stödinsatser 

Vägen vidare innebär att specialistpsykiatrin vill vara en bro över till andra aktörer och 

instanser som kan bidra till vidmakthållande av behandlingsframsteg, ökad återhämtning och 

minskad risk för återinsjuknande. 

Detta är viktigt eftersom man i samband med psykisk ohälsa ofta utvecklar 

livsstilsförändringar - som att man drar sig undan social kontakt, får svårare att klara sitt 

arbete eller blir fysiskt inaktiv. För att återhämta sig från psykisk ohälsa behöver man som 

oftast hjälp med både sina symtom och livsstilsförändringar. Därför vill specialistpsykiatrin 

underlätta och hjälpa patienter att etablera kontakter med olika aktiviteter i samhället utanför 

sjukvården som kan hjälpa till med återhämtning från psykisk ohälsa. Att bryta negativa 

livsstilsförändringar genom att börja aktivera sig i olika sammanhang ger möjligheter att börja 

bygga upp en annan självbild än som patient och vårdsökande. 

Det finns översiktliga sammanställningar av landstingets, kommunernas, 

brukarföreningarnas, försäkringskassans och arbetsförmedlingens verksamheter i Uppsala, 

Knivsta, Tierp, Östhammar och Heby. Detta är länken till guiderna: 

http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Psykiatridivisionen/ (extern hemsida) 

Psykosociala insatser vid behandling av ångestsyndrom 

Ångestsyndrom är en sjukdom som på grund av sina symtom ofta påverkar alla områden i 

livet. Både arbete, ekonomi, fritid och relationer brukar bli drabbade. Inte sällan handlar det 

också om att olika sociala faktorer kan vara direkt orsak till ångestsyndrom eller så kallade 

vidmakthållare, något som gör att personen inte tillfrisknar trots adekvat medicinsk 

behandling. 

23 

23

Kuratorns uppgift vid behandling är att ha en helhetssyn på patientens problem och kartlägga 

och uppmärksamma psykosociala faktorer som påverkar den psykiska hälsan. Att gå i 

behandling hos kurator kan handla om stödsamtal där man fokuserar på de resurser patienten 

har och motivera denne att använda dessa på ett konstruktivt sätt. Kuratorn har även en god 

samhällskännedom och kan vara behjälplig i att initiera återgång i arbete, hänvisa till olika 

stödinsatser i samhället, eller rent praktisk hjälp såsom att fylla i blanketter och kontakta olika 

myndigheter. Inom psykiatrin ingår ofta i kuratorns uppdrag att ha kontakt med barn och 

andra anhöriga, både individuellt, tillsammans med patienten eller i form av 

anhörigutbildningar. 

Brukarföreningar 

Brukare kan vara en tillgång i vården för att utifrån sin brukarerfarenhet hjälpa och vägleda 

andra brukare. Det finns ett flertal brukar-, patient-, närstående- och intresseorganisationer 

som är viktiga att informera om. Här följer en lista på alla föreningar som kan vara relevanta: 

Anorexi, bulimi www.abkontakt.se 

Autism och aspbergerföreningen www.autism.se 

BRIS www.bris.se 

Depression, bipolär sjukdom www.foreningenbalans.se 

Fontänhus/fountain house www.sverigesfontanhus.se 

Kris- och stödsamtal www.nationellahjalplinjen.se 

Föräldraföreningen mot narkotika www.fmn.org.se 

Neuropsykiatriska funktionshinder Riksförbundet attention www.attention-riks.se 

Patient- och klientorganisation www.rsmh.se 

Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende RFHL www.rfhl.se 

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande RFSL www.rfsl.se 

Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd (SPES) www.spes.nu 

Sorg, dödsfall VIMIL Vi som mist någon mitt i livet www.vimil.se 

Schizofreniförbundet, intresseföreningen för schizofreni och andra psykoser. (IFS) 

www.schizofreniforbundet.se 

Riksförbundet för sexualupplysning RFSU www.rfsu.se 

Föreningen Vi Som Förlorat Barn VSFB www.vsfb.se 

Tvångssyndrom Svenska OCD-förbundet ANANKE www.ananke.org 

Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB) www.fub.se 

Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, www.nsph.se, 

NA anonyma narkomaner www.nasverige.org, 

AA anonyma alkolister www.aa.se 

Ångestsyndrom Svenska Ångestsyndromsällskapet www.angest.se/riks 

Habilitering 

På Habiliteringen för barn och vuxna ger man råd, stöd, utbildning och behandling till dig 

som har funktionsnedsättning. Här är länken till habiliteringen i Uppsala läns landsting: 

http://www.lul.se/templates/page____523.aspx 

Kommunalt stöd 

Försörjningsstöd: för den som saknar eller har låg inkomst 

Familjerådgivning: vid relationsproblematik 

Råd och behandling: psykologisk behandling vid bl.a. missbruk 

Personlig assistent, ledsagare: för stöd, enligt LSS 

24 

24

Boendestöd: Beviljas dem som på grund av sin psykiska funktionsnedsättning behöver stöd 

för att kunna genomföra olika saker både i hemmet och utanför. Det kan till exempel vara stöd 

till att göra inköp, städa, åka buss, komma iväg till inbokade möten, ta sig för att betala 

räkningar eller sköta sin hygien. Stödet är inte begränsat till den egna bostaden utan ska också 

ge möjlighet att delta i samhällslivet. Ansöks om hos kommunens biståndshandläggare. 

Kostnadsfritt. Tel: 018-727 50 00 

Budget och skuldrådgivningen: 

Kan hjälpa till med att exempelvis göra en hushållsbudget, se över ekonomin och hjälpa till 

att prioritera, ansöka om skuldsanering, hjälpa till att kontakta fordringsägare etc. 

Kostnadsfritt. 

Kontaktperson: En kontaktperson ska vara ett personligt stöd till personer med 

funktionsnedsättning. Kontaktpersonen ska hjälpa den enskilde på olika sätt i personliga 

angelägenheter. Kontaktpersonen kan även vara som en vän för personer med 

funktionsnedsättning som saknar gemenskap med andra till exempel i arbetslivet eller 

fritidssammanhang. En viktig uppgift bör vara att hjälpa till att bryta den enskildes isolering 

och underlätta ett självständigt liv i samhället. Ansöks om hos kommunens 

biståndshandläggare. Kostnadsfritt Tel: 018-727 50 00 

Kommunens boendeenhet: kommunal borgen och bostadssociala kontrakt 

Särskilt boende med stöd: I kommunen finns särskilda bostäder med stöd i form av personal i 

varierande grad från hela dygnet till deltid vardagar 

Capella ett socialt arbetskooperativ: Socialt arbetskooperativ, 20 platser 

Jobbcenter: www.uppsala.se/jobbcenter 

Studentstödet: för studenter vid Uppsala Universitet med funktionshinder 

Försäkringskassa 

Ekonomisk ersättning vid sjukdom. 

www.forsakringskassan.se 

Tel: 0771 - 52 43 00 

http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod 

Arbetsförmedling 

Arbetsförmedlingen har ett särskilt uppdrag att prioritera personer med psykiska 

funktionshinder. 

Arbetsförmedlingen ska prioritera personer som: 

• varit sjukskrivna mellan 91 och 180 dagar och som kan behöva stöd för omställning 

till annat arbete 

• personer som varit sjukskrivna i mer än 180 dagar som har behov av 

rehabiliteringsåtgärder i samverkan 

• personer med aktivitetsersättning 

Väl utvecklade gemensamma insatser anpassade till rehabiliteringskedjan är en förutsättning 

för att stödja den enskildes återgång i arbete och för att skapa fler vägar in på 

arbetsmarknaden. För att läsa mer om stöd till utveckling av arbetsinriktad rehabilitering för 

personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Klicka här. Arbetsförmedlingen 

har även särskilda resurser avsatta till denna målgrupp. 

För vidare information ring Arbetsförmedlingen på Tel:018- 68 35 00 

25 

25

Andra aktörer och stödfunktioner 

De olika studieförbunden i Uppsala har ett varierande utbud av gruppverksamhet. Det finns 

bland annat studiecirklar som bygger på självhjälpslitteratur utifrån KBT, men även kreativa 

kurser och fysiska aktiviteter. HSO i Uppsala län bedriver folkhälsoinriktat arbete på 

kursgården Ekolnäs för brukare. 

Anhörigcentrum:Ger stöd och rådgivning till dig som vårdare eller hjälper en 

anhörig/närstående, både i form av individuella samtal med anhörigkonsulent, men kan även 

hjälpa till med kontakter inom exempelvis kommun, landsting och föreningar. Har även 

självhjälpsgrupper och anhörigcafé. Kostnadsfritt: Tel: 018-727 92 00 

Personligt ombud: För den som har en psykisk funktionsnedsättning och är över 18 år. De kan 

hjälpa till med information kring olika möjligheter till stöd. Hjälpa till med aktiv samordning 

och stödja i olika myndighetskontakter. Kostnadsfritt. Tel: 018-56 09 70 

Stödperson: som tvångsvårdad har man rätt till en stödperson. 

Stadsmissionen: En mängd stödfunktioner, www.uppsalastadsmission.se 

Frälsningsarmén; en mängd stödfunktioner, 018-13 13 07 

Sagahemmet: hem för vård och boende, 018-10 08 01, www.sagahemmet.com 

Jourhavande präst: 112 

Brottsofferjouren: 018-106500 

Kvinnofridslinjen: 020505050 

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80 

Nationella hjälplinjen: Jourtelefon för personer med akut psykisk kris som behöver någon att 

prata med samt även för anhöriga i behov av råd och stöd. Man är anonym och samtalet syns 

ej på telefonräkningen. Tel: 020-22 00 60 

Kvalitetsregister 

Inom psykiatrin pågår en omfattande utveckling av de psykiatriska kvalitetsregistrerna. För att 

läsa mer om psykiatriska kvalitetsregister, http://www.kcp.se/ 

26 

26

Vårdprogram – Ångestsyndrom hos Vuxna - Landstinget i Uppsala län

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?