Untitled - Nisus

–Ingen av oss tror på Gud va?
–Inte efter vad jag ser varje dag på sjukhuset.
–Men, fan, det är så mycket, tycker jag, inte Gud direkt, men det hän-
der så mycket som verkar så genomtänkt, det kan inte bara vara slumpen,
som det här med bildbandet och döden idag.
–Äsch, det dör ju nån nästan varenda dag för sjutton!
–Men i alla fall, det finns ju andra exempel, jag tycker ofta att det ver-
kar förutbestämt det man gör, att jag säger det här just nu, det känns näst-
an som om nån skulle ha tänkt ut det.
–Vi börjar bli trötta tror jag, säger Britta oväntat, klockan är halv tolv.
(Hon reser sig från bordet och gäspar.) Vad tror du att livets mening år då,
du som vet?
–Kärleken förstås, säger Gunnar direkt och ger Britta en blick som han
inte gjort på tio år.
–Äh prat, säger Britta och släcker över spisen.
–Jamen, det finns ingen annan förklaring. För att livet ska fortsätta
måste man fortplanta sig, alltså är livets mening kärleken.
–Haha och du som brukar reta mig för att jag läser veckotidningar,
haha.
Men Britta samlar sig, lägger handen på Gunnars axel och säger:
–Du jag är lessen att jag tjatade och tog i så häromdan. Jag var djävligt
dum. Du hade det inte lätt kom jag på sen.
–Det rensade luften.
105