Untitled - Nisus

porten. Hon var vad han behövde mest just nu. En polispiket körde just
iväg med några personer väl inlastade. Det fanns två telefonkiosker. En
man gick just in i den ena så Nicklas tog den andra. Men där fanns ingen
lur. Bara en trasig sladd.
Medan mannen i den andra kiosken ringde gick Nicklas nervöst
omkring i cirklar på trottoaren.
Faan, nu tar han upp mer pengar, ska han ringa igen, tänkte Nicklas.
Om man vore uppe hos Klara ändå. Hur kan man bli så här uppjagad
egentligen, inget märkvärdigt har ju hänt. Hur ska man kunna göra revo-
lution och vara stålhård kommunist om man tar vid sig så här för ingen-
ting.
Nicklas gick omkring ytterst på trottoarkanten och balanserade.
Fan vad folk ska snattra länge, tänkte han nästan högt, jag skulle bara
behöva en halv minut! Förresten, tänk om hon inte är hemma!
Han blev plötsligt helt skräckslagen men då kom mannen som var i 50-
årsåldern ut ur kiosken. Nicklas knuffade sig in och ryckte tag i luren.
–Vad är det som hänt egentligen? undrade Klara när han sedan stod i
hennes hall. Hon hade jeans och en stor tjock tröja. Värmen var trasig i
den gamla lägenheten så det gällde att ta på sig ett extra lager.
–Jag vet inte, det är väl ingenting, jag känner mej bara så uppskärrad,
jag kände att jag måste komma hit, du är den bästa medicinen ...
Han kramade henne genom den tjocka tröjan. Hon fattade inte riktigt
vad det gällde. hon hade hållit på och läst en bok när han ringde, hon hade
varit i en annan värld som hon nu sakta lämnade. Men hon kände att det
måste vara något särskilt, hon blev nästan sönderkramad.
–Varför kan man inte bara ringa 90 000 och begära att få dig?
92