Rebeller i takt med tiden - Marxistarkiv

46
ning och livsmedel. Med demonstrationer och solidaritetsmöten manifesterade rörelsen sitt
stöd till det spanska folket. Demonstrationerna i Stockholm och Göteborg samlade vid vissa
tillfällen närmare 10.000 deltagare. Störst uppmärksamhet väckte den internationella
brigaden. Närmare 500 svenskar, huvudsakligen medlemmar i kommunistpartiet eller dess
ungdomsförbund, deltog i kampen mot Franco och rebellsidan. 55
Spanienrörelsen utgjorde som nämnts ett undantag. Förvisso stödde en bred svensk opinion
Finlands kamp mot Sovjetunionen under andra världskriget, men detta stöd skall mer ses som
solidaritet med ett broderfolk än ett engagemang i en internationell fråga. Det var egentligen
först mot slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet som en bredare opinion i internationella
frågor åter blev märkbar. Då gällde det kärnvapen och förhållandena i tredje världen.
Enligt en opinionsundersökning ansåg 24 procent av befolkningen i början av 1960-talet att
den svenska u-hjälpen borde ökas. Denna siffra steg 1968 till 40 procent för att därefter sjunka
till 19 procent 1976. Åtminstone fram till slutet av 1960-talet ökade opinionens intresse för att
hjälpa u-länderna. Det minskade opinionsstöd, som registrerades vid mitten av 1970-talet, kan
bero på att vid införandet av u-hjälp konfronteras teori med praktik. Problem som är förknippade
med genomförande av hjälpinsatserna kommer i dagen. Det moraliskt och humanitärt
grundade opinionsstödet för u-hjälp kan därmed tänkas svikta. 56
Intresset för utvecklingen i tredje världen kom inte minst till uttryck bland kulturarbetare.
1960 utgavs antologin ”Författare tar ståndpunkt”, där svenska författare uttalade sitt stöd för
den antikoloniala rörelsen i Afrika. De tog ställning mot Frankrikes krig i Algeriet och
fördömde förtrycket av de svarta i Sydafrika. 57
I 1960-talets reseskildringar synliggjorde författare tredje världen och gestaltade de
ekonomiska och politiska problem som frigörelseprocessen innebar. Med en växande politisk
medvetenhet beskrev de vad de såg. Pär Wästbergs böcker om södra Afrika utkom i början av
1960-talet, då kunskaper om de vitas förtryck och rasism i den delen av världen ännu inte var
särskilt spridda. Också Sara Lidman gestaltade i en roman apartheidsystemets brutalitet.
Svenska reseskildringar från Indien visade likaledes på en ökad politisk medvetenhet. En
osäkerhet om de västliga värderingarnas överlägsenhet började att träda fram i dessa
skildringar.
Samtidigt blev den vanliga indiska människan synlig. 58
Men det fanns också andra röster på den svenska arenan. Den konservativa idétidskriften
Svensk Tidskrift kan åter tjäna som exempel. Befrielsekriget i Angola i början på 1960-talet
kommenterades från tidskriftens sida med att upprorsmännens terrormetoder måste fylla varje
människa med avsky. Skribenten talade om ”horder av hachischberusade och mordgalna
hopar av 'frihetskämpar'”, som kastade sig över ofta intet ont anande försvarslösa offer. Att
upproret i Angola fick dessa barbariskt terroristiska former ansåg författaren var förklarligt ”i
denna primitiva miljö”. 59
Tidskriften tog avstånd från uppfattningen, att den europeiska kolonialismen i Afrika varit
enbart av ondo och endast inneburit våld, förtryck och slaveri för den infödda befolkningen.
Denna uppfattning betraktades som en kvarleva av 1800-talets romantiska syn på den ädle
55 Spanienhjälpen (1938) s 20-22 och Jönsson (1973) s 9-14.
56 Hedman (1978) s 76-78.
57 Forser & Tjäder (1990) s 77.
58 Forser & Tjäder (1990) s 110-116 och Petersson (1988) s 209-211.
59 SvT 1962 nr 1, ”Angolakrisen inför svensk opinion” av Erik Anners.